Etikett: terränglöpning

Bergslöpning, sol, vandring och utflykter på Gran Canaria

Löpning Resor Inga kommentarer

När jag fyllde 40 år fick jag en födelsedagsresa i present av Tove. Problemet var bara pandemin och att det var knepigt att ta sig i väg på något när det mesta var nedstängt. Men nu, till sist och efter att jag fyllt 42 år blev resan äntligen av! Det blev en vecka på Gran Canaria och lilla orten Agaete.

En vecka med milt väder, fantastisk löpning i bergen och härliga utflykter tillsammans. Gran Canaria var verkligen över all förväntan!

Vi flög från ett kallt Arlanda och landade sex timmar senare på flygplatsen på Gran Canaria. Där hade vi hyrt en bil, och efter att vi hämtat upp den satte vi fart mot Agaete. Det gick bra att köra och de stora vägarna på Gran Canaria har många filer och vettiga bilister. Lite svettigare blev det senare under veckan när vi körde upp i bergen.

Framme i Agaete inspekterade vi lägenheten vi hyrt. Den var fräsch och fin och låg med väldigt bra avstånd till hamnen, torget och berget. Centralt och bra. Höjdpunkten i lägenheten var takterassen som hade sol under dagen och var helt insynsskyddad!

Löpningen

Agaete och Gran Canaria är ett kanonbra ställe att springa på. Om man vill springa i backig terräng! Den första dagen hade jag ett intervallpass på schemat, så då sökte jag mig ner till hamnen och sprang fram och tillbaka där.

I början av passet regnade det och blåste rätt rejält så plattorna på strandpromenaden var rätt hala. På fötterna hade jag Alphafly, vilket inte kändes inte dundersäkert.

Mot slutet av passet sökte jag mig uppåt och sprang på ett segment jag hade sett på Strava. En kilometer runt med rätt rejäl klättring på halva segmentet, men det innebar också rätt rejäl nedförsbacke på halva. Nu tittade solen fram och regnet upphörde!

Jag satte inte passet enligt plan. Svårt att bedöma om det var på grund av att jag var usel eller på grund av yttre omständigheter. Hursomhelst var veckans ”värsta” pass avklarat och sedan blev det löpning i berg och terräng för hela slanten!

På hamnpromenaden i Agaete.

Ungefär en kilometer från där vi bodde började slingan som tog mig upp i bergen. Det var rejäl klättring och under en vecka i Agaete samlade jag på mig nästan 4 000 höjdmeter! Och det var bara genom löpningen. Räknar vi vandring så blev det nästan 1 000 höjdmeter ytterligare!

De löppass som var mest “brutalt” men även mest härligt var när jag klättrade över 1 000 höjdmeter på de inledande åtta kilometerna av en sextonkilometerstur. Från Agaete upp till Montaña de las Presas som alltså låg lite mer än tusen höjdmeter över havet. På sina ställen gick det inte att springa, där fick jag istället gå uppför på hala och vassa stenar. Uppe på toppen fanns en fin lite skog och dessutom en levada! Här susade en snabb terränglöpare förbi mig och morsade glatt. Det gick ruskigt fort nedför för honom. Inte alls lika fort för mig kan jag meddela.

På väg uppför bergen i Agaete.
Utsikt över Valle de Agaete. Cirka 800 höjdmeter över havet.
Hal och slingrig stig högt upp i bergen.
Lerig stig.
Skog, högt över havet.

Det blev även ett rejält långpass sett till kilometer. På söndagen sprang jag 34 kilometer. Men givetvis blev det en hel del klättring under det passet också. 921 höjdmeter fick jag ihop. Det var praktiskt tagit omöjligt att springa platt på Gran Canaria!

Jag tog mig till Guia och Gáldar, sprang längs med vatten och genom bananodlingar. Sprang uppför och nedför. Såg söta katter och fick skäll av hundar. Totalt fick jag ihop 122,75 kilometer löpning och 3 672 höjdmeter när jag sammanfattade veckan på söndagen. Sedan sprang jag ytterligare en dag, på måndagen. Då blev det betydligt kortare och snällare när jag sprang genom Valle de Agaete. Först blev det klättring i 6,5 km innan jag vände jag om och dunkade på nedför. Det blev härlig fart utför och jag lyckades pricka in ett Strava-segment och en andraplats efter en amerikansk elitlöpare (Hayden Hawks) utan att ha koll på det. Kul!

Löpning, uppför, i Valle de Agaete.
Utsikt över Valle de Agaete.

Det “värsta” löppasset kom tidigt på vistelsen. Som ett andrapass efter att jag först sprungit “hemma” i Agaete. Jag och Tove tog bilen upp på slingriga serpentinvägare. Till Montaña Alta. Tove skulle vandra lite och jag skulle springa. Först hade vi svårt att hitta leden som vi läst om på nätet. Sedan hittade vi den tror vi, men det var väldigt otydligt hur den gick. Vädret var oerhört svajigt och vi var alldeles för dåligt förberedda med ombyte. För min del blev det sex kilometers löpning som gick i regn, sol, moln, ännu mer piskande regn och till slut hagel. En sann upplevelse, men det var väldigt skönt att sätta sig i bilen efteråt och åka därifrån.

Om jag hade haft bättre koll på var jag skulle springa samt varit bättre förberedd för det hade det varit en häftig upplevelse, men jag var alldeles för naiv och dåligt förberedd som det var.

Uppe på Montaña Alta var vädret ombytligt. Moln, sol, piskande regn och hagel!

Vandring

Det blev två vandringspass tillsammans också. Jag var t.o.m. så väl förberedd att jag hade införskaffat vandringskängor till denna resa. Den första vandringsturen gick från Agaete till Guayedra som ligger söder om Agaete. Det var rejält backigt på sina ställen och enligt klockan samlade vi ihop 343 höjdmeter. Ett rejält träningspass för benen!

Vi stannade till vid stranden vid Guayedra och såg de mäktiga vågorna slå in mot den svarta sanden och stenarna. Givetvis så blev det ett fotbad i strandkanten. På grund av viss missbedömning av hur höga en del av vågorna var blev det en ”reträtt” och ett maskulint ylande från min del. Mer än fötterna fick badas och det såg ut som ett fall av inkontinens (jag har ändå passerat 40 med marginal nu) när jag kom tillbaka från vattnet.

Lite över sex kilometers vandring låter kanske inte som jättemycket, men det tog tid och kändes när vi väl var tillbaka i Agaete igen! Vi avrundade vandringen med att köpa enlitersölflaskor, snacks och godis innan vi åkte ”hem” igen och tog igen oss på vår terrass. En härlig dag!

Stranden i Guayedra. Stenigt, vågigt och vackert. Och jag fick fly vågorna!

Den andra vandringsturen vi tog var en del av min terrängtur som gick upp i bergen, ännu högre än den första vandringsturen. Här var vyerna, som jag redan visste efter mina löpturer, helt magiska! Det var så kul att ta med Tove och visa upp detta. Lite jobbigt att traska uppför så mycket, men helt klart värt det när man hade utsikt över både Agaete, hamnen och Valle de Agaete samtidigt!

Tove på väg uppför berget.
Otroligt fin utsikt under vandringsturen upp på berget.
Jag är på väg uppför berget.

Sista dagen och hemresa

Eftersom vårt flyg hem gick sent hade vi lite tid att fördriva den sista dagen. Vi inledde med att åka till HiperDino och handla lite vin och godsaker till Sverige. Sedan körde vi mot flygplatsen, men tog sikte på någonstans att stanna för att fika och innan vi lämnade tillbaka bilen. Valet föll på Playa de Vargas, söder om flygplatsen. En stenig och rejält blåsig strand där massa kitesurfare hade samlats för att nyttja vinden och flyga fram över vågorna.

Kitesurfare på Playa de Vargas.

När vi fikat klart och glott på kitesurfare styrde vi kosan mot flygplatsen för att lämna tillbaka hyrbilen. Här var det lite nervöst då motorlampan hade tänts på bilen två dagar tidigare, men sedan släckts igen. Var det något fel på bilen? Vi hade givetvis försäkring, men var inte jättesugna på att betala massa pengar och sedan krångla med ett försäkringsbolag för att få tillbaka pengarna.

Tack och lov fick vi ingen anmärkning och återlämnandet av bilen gick bra!

Lättade checkade vi in våra väskor, gick genom säkerhetskontrollen och taxfreeshoppade lite innan det var dags att sätta sig på planet. Flygresan hem tog nästan sex timmar, sedan fick vi vänta länge på våra väskor på grund av personalbrist på Arlanda. Frustrerande! Efter det väntade ytterligare två timmar i bilen innan vi till slut, klockan tre på natten kom innanför lägenhetsdörren. Utmattade, men glada efter en härlig vecka på Gran Canaria!

Andra blogginlägg om Gran Canaria

Kilsbergsleden blev en fin avslutning på säsongen 2020

Löpning En kommentar

Säsongsavslutningen är avklarad i och med mitt deltagande i Kilsbergsleden. Vädret var rätt perfekt för löpning i Karls­lundsspåret med lite kyla i luften och syrerikt efter regn. Det innebar dock att marken var mjuk och blöt på sina ställen. En del löpare sprang i platta ”vanliga” löparskor, men jag insåg att det var ett klokt val att jag sprang i terrängskor denna dag.

När startskottet gick blev det en ruskig rusning från början. I efterhand såg jag att första kilometern gick på 3:40, vilket överraskade mig. Så snabbt trodde jag inte att det gick. Jag hade inga planer på att hålla några ryggar eller ett visst tempo. Känslan var det viktiga. Och känslan var ”detta är jobbigt”. Efter några kilometer hade jag en rätt stor lucka fram till gruppen framför och bakom mig låg min namne och klubbkamrat Björn Eriksson och pressade på. Efter cirka sex kilometer gick han om och lite senare gick även LK Gränslösts Patrik Nilvér förbi och såg ruskigt stark och pigg ut (betydligt piggare än de två björnarna som tillhör Örebro AIK).

I början av loppet låg jag före Björn Eriksson innan han gick om och jag fick se hans rygg hela resterande delen av loppet. Foto: Jimmy Glinnerås.

Nu var jag rätt ensam och fick gneta på en bra bit bakom Björns rygg. Vid cirka åtta kilometer kom vi ikapp en löpare som jag inte kände igen, men som såg ut att ha kroknat rejält. Det kändes bra att kunna passera någon!

Coachad, piskad och peppad sista biten in i mål

Vid milen och vätskebordet stod bland andra Andreas Ingberg och peppade på och här fick jag sällskap av Andreas resten av loppet. Han sprang med, peppade och piskade på mig rejält. Vilket så klart var stressande, men bra stressande. Jag tror att jag hade blivit mer bekväm om jag inte hade haft hans piska vinande över mig. Nu började jag även få känning Björn Erikssons rygg och en ytterligare löpare jag inte kände igen.

Full koncentration i terrängen. Det var tufft hela loppet! Foto: Jimmy Glinnerås.

Med piskan vinande över mig och tårar i ögonen tog jag mig ikapp och förbi löparen jag inte kände igen. Björn hann jag inte upp och jag hade praktiskt tagit inte något kvar att ge alls på spurten. Jag tog mig i mål på 58:28 vilket gav mig placering 17 i herrklassen. Det är en slipning av mitt föregående personbästa på Kilsbergsleden från 2018 med åtta minuter och en sekund.

Detta är jag supernöjd med, men tror faktiskt att jag hade kunnat gjort en ännu bättre tid om jag haft en bättre dag. Hursomhelst, vilken kanonavslutning på säsongen!

Vinnare i herrklass blev Per Arvidsson från IF Start (på tiden 50:32) och vinnare i damklass blev Liduina van Sitteren (på tiden 55:46), min klubbkompis.

Kul också att se Siri Englund debutera i Örebro AIK-linnet med en mycket fin tid på 1:02:54.

Efteråt joggade jag ner med Liduina. Det säger en hel del om hur hård den kvinnan är när hon valde att springa ett helt varv till som nedjogg, medan jag nöjde mig med mer modesta tre kilometer.

Video från mitt lopp

Som vanligt filmade IF Starts Johan Ingjald tillsammans med sin far Håkan. Här har jag klippt ihop ett ”supercut” från mitt lopp. Videomaterialet alltså från Johans YouTube-kanal HugRunner.

Fler blogginlägg om loppet

Två medaljer i Närkes korta terräng-DM

Löpning Inga kommentarer

Ännu en helg med DM-tävling och denna gång var det Vretstorp som stod för värdskapet. Fyra kilometer terräng skulle rusas igenom i Närkes korta terräng-DM.

Det hade regnat under natten och banan var lite småblöt och lerig på sina ställen men inte det minsta teknisk. Jag tog ett uppvärmningsvarv, men fattade inte riktigt att det var på praktiskt taget hela banan jag värmde upp. Känslan var helt ok. Fräsch kropp och absolut ingen prestationsångest då jag inte hade några tider att sikta på eller mäta mig mot.

Målet för dagen var en silvermedalj i min åldersklass. Efter att ha skannat av startlistan tänkte jag att det skulle vara ett realistiskt mål. Av de löpare som fanns i M35 rankade jag mig själv som tvåa, efter LK Gränslösts Mathias Viktorsson.

Precis som jag gjort på tidigare terränglopp sprang jag utan att ha koll på klockan. Det enda som visades var distansen (det kan ju vara bra att veta hur långt man har kvar) och pulsen (den brydde jag mig inte om alls).

Det var jobbigt redan från början. Bara att bita ihop och slita på! Foto: Jimmy Glinnerås.

När startskottet gick rusade jag i väg i full fart. Tog inte direkt någon rygg utan dundrade på i det tempo jag trodde jag skulle klara. Det var oroväckande jobbigt på en gång, men jag fick bita ihop och gneta på i min egen takt. Direkt bakom mig hade jag IF Starts Johan Ingjald. Han verkade rätt pigg efter sina tidigare skadebekymmer under säsongen. Innan vändningen gick han om mig och jag hängde med halvhyfsat en bit bakom.

Terrängen var inte det minsta teknisk, däremot var det mjukt underlag och riktigt backigt och segt. Det är nästan så att jag hade föredragit mer teknisk terräng!

Efter Johan gått om hade jag två andra löpare i ryggen, tätt intill. Med cirka en kilometer kvar gick de förbi men här såg jag till att hålla ryggarna och inte släppa i väg dem!

Vid den sista jobbiga backen stod en hejarklack med några av damerna som sprungit tidigare. Här var jag trött, men roades ändå av min klubbkamrat Thereses visdomsord till mig ”Du är inte trött, du bara tror det!”.

När vi närmade oss upploppet efter den sista backen satte jag in min stöt. Spurtade furiöst och tog mig förbi de två. Skönt att jag har en riktigt bra ”kick” i slutet av loppen.

Jag var ungefär så pigg som jag såg ut mot slutet av loppet! Foto: Jimmy Glinnerås.

Min officiella tid i mål blev 15:40 och jag knep silvermedaljen i M35 med bra marginal. När det kom till chans på guldet var jag långt bakom Mathias Viktorsson som gick i mål hela 54 sekunder före mig. Och inte nog med att det blev silvermedalj i M35. När jag gick mot bilen blev jag uppsprungen av Fredrik Hartman som räckte över guldmedalj för lagtävlingen. Jag hade ingen koll på att någon sådan skulle delas ut. Tydligen vann Örebro AIK guld i veteranklasserna. Kul!

Totalplaceringen bland herrar (junior, senior och veteran) blev 13 av 45. Totalplaceringen, herr och dam alla klasser, blev 13 av 61. Eftersom Liduina inte sprang detta lopp hade jag ingen dam framför mig i resultatlistan. Jag var precis en minut snabbare än bästa dam, Frida Nilsson från IF Start.

Video från loppet

Från Johan Ingjalds YouTube-kanal HugRunner klippte jag ihop denna video från mitt lopp.

Dovra Trailrun: äntligen ett lopp som kändes bra

Löpning En kommentar

Helgens andra tävling var av en helt annan typ än den första. Dagen efter DM åkte jag till Östansjö för att springa Dovra Trailrun. Min pepp var minimal och i bilen funderade jag på vad det var jag höll på med.

Viss pepp började ändå infinna sig när jag träffade gänget på bilden, mina klubbkamrater.

Bra gäng, innan loppet startar. Från vänster: Erica Lech, Martin Duberg, Fredrik Härdfeldt, jag, Erik Anfält.

Planen för loppet blev att inte springa på max, bara träna på att springa teknisk terräng och hitta ett skönt flyt. På klockan såg jag varken tid eller tempo, bara distans. Jag gick ut rätt försiktigt i någon typ av ”skön ansträngning”. Flåset kändes bra även om det så klart var jobbigt och backigt på sina ställen. När jag hade rundat de tre Dovrasjöarna och började vända tillbaka och efter de allra tekniska och svåra sektionerna kunde jag öka upp ansträngningen lite.

Mot slutet av sjöarna började jag plocka lite placeringar och jag spurtade i mål med massor av kraft kvar. Enligt Strava gick de sista 130 meterna i 2:56-tempo. Det tyder ju på att kraft fanns kvar.

Känslan var suverän efter loppet. Jag fick ut precis vad jag ville av det. Ett bra träningspass, utan att bli helt slut.

Den officiella tiden på den lite mer än 18 kilometer långa banan blev 1:34:46. Det säger inte så mycket, men jag blev rejält överraskad av att få veta när jag kommit hem att jag sprungit in på sjunde plats! Bakom mig fanns flera duktiga terränglöpare, så det är jag supernöjd med. När jag gått i mål visste jag faktiskt inte hur bra jag placerat mig.

Det sprangs ett andraheat på eftermiddagen. Chansen fanns ju att någon annan löpare skulle kunnat dykt upp där och petat ner mig, men tack och lov blev det inte så. Jag slutade totalt på plats 7 av 72, båda heaten herr och dam (bästa dam blev min klubbkamrat Erica Lech som sprang i mål fyra sekunder efter mig).

500 höjdmeter löpning och vinst i min klass på Diabeteshjältar VK Trail

Löpning En kommentar

Maj avslutas med en helt strålande dag och en grymt jobbig terrängtävling. 500 höjdmeter fördelat på åtta kilometer och löpning i en slalombacke stod på schemat för min del. Med starter med en minuts mellanrum där jag hade min urstarka träningskompis Liduina van Sitteren startande en minut efter mig. Stressande!

Men jag fick skylla mig själv. Jag hade föreslagit för Liddi att vi skulle köra denna tävling istället för ett planerat pass med backintervaller. Och backträning blev det sannerligen, så att det räckte och blev över.

De riktigt hårda löparna, vilket var de flesta, sprang dessutom två varv och därmed 1000 höjdmeter och 16 kilometer. Själv kände jag att åtta kilometer och 500 höjdmeter var en lagom utmaning för en ovan terränglöpare som jag.

Det kändes inget vidare från start. Att starta i en uppförsbacke är inte drömmen och pulsen drog snabbt iväg. Jag slet på och försökte springa så snabbt jag kunde samtidigt som jag inte skulle bränna precis allt krut. Det var rätt tuff och teknisk terräng så det gällde också att inte skada sig. Halvvägs in i loppet kom jag in i lite mer flyt. På de ställen där det inte bara vara tuff backe, utan knixig terräng, var det riktigt kul att springa. Vid ett tillfälle var jag nära att vricka foten, men klarade mig tack och lov.

Bra tid i mål och vinst!

På slutet i en väldigt brant nedförsbacke blev jag passerad av IF Starts superlöpare Mattias Nätterlund. Sedan när vi vände upp och hade slutspurten kvar, vilket innebar att springa uppför hela södra slalombacken, visade han sannerligen var skåpet skulle stå genom att springa hela vägen uppför backen. Jag sprang vissa sektioner, gick vissa, och släpade mig i mål på den officiella tiden 43:45. Men det var inte så illa pinkat då det visade sig att den tiden räckte med ordentlig marginal till seger. Jag gick i mål nästan tretton minuter före tvåan.

Jag sliter på för att ta mig i mål. Sista backen var mördande! Foto: Jennie Lindström.

I den stora huvudklassen sopade Mattias Nätterlund hem segern för herrarna med imponerande 1:22:57. Mer än fem minuter före tvåan, min klubbkompis Jonathan Kandelin.

Liddi (som tack och lov inte kom ikapp mig) vann ännu mer överlägset damklassen. Hon sprang dessutom lite fel och vrickade foten lätt. Väl i mål var hon nog den enda löpare som såg hyfsat pigg ut. Medan alla andra föll ihop utmattade stod hon upp hela tiden, drack lite vatten och pratade med mig och Karl. Imponerande.

Det absolut värsta med hela loppet var efter målgången där jag i värmen fick bevittna hur sadisten som planerat banan (Ola Backlund) stapplade i mål och sedan efter målgången öppnade en kall öl. Jag var nära gråten då!

Efter loppet åkte jag, Martin Duberg, Liddi och Karl till Falkasjön där jag begick baddebut. Fantastiskt härlig avslutning på ett mycket fint lopp!

Lite bilder

Eftersom jag bara (”bara”!) sprang ett varv passade jag på att fotografera lite uppe vid toppen och målgången.

Jonathan Kandelin gjorde ett kanonlopp och kom tvåa efter Mattias Nätterlund.
Liduina van Sitteren var precis så bra och överlägsen som hon brukar vara och krossade motståndet med en överlägsen seger.
Martin Duberg spurtade vansinnigt starkt uppför backen. Vilket var tur. Han slog löparen som kom efter honom med två sekunder!
Stefan Sager såg ut att ha det tufft i dag, men krigade sig in i mål.

Björnar trivs bäst i skogen? Jag springer i terräng i en av deltävlingarna till Rusakulan Vertikal Tour

Löpning Inga kommentarer

På vad som egentligen skulle ha varit en vilodag åkte jag till Klockhammar för att springa åtta kilometer terrängtävling. Hur gick detta till?

Efter tre dagars löpning, en halvmara i 4:27-tempo i söndags, en halvmara i 4:19-tempo i måndags och en lunchmil som kändes bara så där på tisdagen var det tydligt att jag skulle behöva ta en vilodag. Sedan pratade jag lite med Liduina som frågade om jag inte var sugen på att kuta lite trail i vackert väder. Så då sprack den vilodagen, då jag var bedrövligt klen på att säga nej och tänkte att jag behövde passa på att springa de få lopp som erbjuds. Så, det blev en biltur till Klockhammar tillsammans med hon som kallats ”länets klart starkaste lysande löparstjärna just nu” av lokalmedia.

En av oss vann loppet. Den andre vann en ”fold-a-cup” i lotteriet på nummerlappen.

Full fart och full koncentration. Foto: Andreas Andersson, eaphotography.se.

Det var strålande väder och en riktigt kul och teknisk bana. Starterna gick med en minuts mellanrum, för att man skulle hålla bra avstånd till varandra. Det var jobbigt uppför, men inte så galet mycket klättring som jag trodde att det skulle vara. Vid ett tillfälle snubblade jag, skrapade knäet lite men lyckades rulla runt så jag tror faktiskt inte att jag tappade någon tid att tala om där.

Efter Rusakulans topp var det full fart nerför. Här var det svängigt och mycket rötter, men riktigt kul löpning. Jag passerade en hel del löpare också, vilket jag får se som en seger: jag blev inte passerad men lyckades passera kanske ett tiotal under loppet.

En Björn i skogen. Foto: Andreas Andersson, eaphotography.se.
Jag fejkar pigghet framför kameran. Foto: Jonas Nilsson.

I mål var jag på den officiella tiden 39:32,6. Min klocka visade 39:26, men jag tror faktiskt att jag fick några straffsekunder på grund av att jag inte sprang riktigt rätt vid målgång. Det är ändå en prestation att springa fel på snitslad bana på en fotbollsplan. Nåväl.

Jag kom på plats 16 av 36 i herrklassen och plats 18 av 47 totalt.

En fin kväll i Klockhammar och efter loppet fick jag klappa en hundvalp. Vad mer kan man begära av livet?

Här kan du se mitt lopp

Strava | Garmin Connect | Officiell resultatlista

Andra artiklar om Rusakulan Vertikal Tour

Sedan gjorde dessutom NA en jättebra och stor intervju med Liduina i samband med andra tävlingen. Väldigt välförtjänt att hon uppmärksammades så, med tanke på hur otroligt bra hon har varit de senaste två åren. Artikeln Nya stjärnans osannolika väg till sju raka DM-guld och Boston marathon – började springa som 26-åring: ”Trodde inte jag platsade på klubbträningar” finns att läsa här.

NA hade en stor intervju med Liduina van Sitteren i tidningen den 24 april.

Över förväntan i Kilsbergen Trailrun

Löpning Inga kommentarer

Efter att ha sprungit en del lopp på asfalt var det dags för mig att göra min debut i Kilsbergen Trailrun. Egentligen hade jag tänkt vara med redan i fjol, men då krockade loppet med Icebug Xperience West Coast Trail. I år sprang jag inte i Bohuslän, så nu fick det bli en tripp till Kilsbergen.

Med tanke på att jag inte är någon van och duktig terränglöpare så får jag vara väldigt nöjd med insatsen. Jag gick i mål på 1:11:39 och plats 24 av 194 i herrklass.

Tanken var att ta det hyfsat lugnt och vara försiktig med foten. En taktik jag höll mig till ända fram till jag nålat fast nummerlappen på tröjan. Sedan sprack det.

Jag gick ut rätt hårt och de första kilometrarna gick mycket snabbt. Vilket inte var några problem då det handlade om löpning på asfalt. Men så skulle det inte fortsätta. Kilsbergen Trailrun är, som namnet kan ge en viss ledtråd om, ett terränglopp. De efterföljande två kilometrarna var ruskigt jobbiga med tuff terräng och uppförsbacke. Jag slet på bra och tänkte för mig själv att det inte skulle hålla med detta tempo. Men vid fem kilometer började det kännas betydligt lättare, och det utan att jag egentligen sänkt ansträngning och tempo.

Bra känsla, fram till jättejobbig slalombacke

I en klunga (eller kanske snarare ett led, i och med att det var rätt smalt) sprang jag med bland andra duktiga damerna Elin Vinblad från Hagaby GoIF och Lovisa Persson från OK Tisaren. Efter sju-åtta kilometer märkte jag att jag var starkare än de jag sprang med och drog i från. Sedan började jag att plocka platser. En grym känsla! I cirka två kilometer jagade jag IF Starts Frida Nilsson som var damtvåa (och även slutade på andraplats) och kom ikapp precis innan… SLALOMBACKEN. Skräckslaget tittade vi på varandra och väste fram ett ”bra jobbat”.

Att man ska ta sig upp för en slalombacke är ju tortyr och sadism. Här lade jag mig ner och grät, medan snälla tanter gav mig bullar och berättade att allt skulle ordna sig.

Eller nej. Jag slet på och åt varken bullar eller grät (mer än inombords, över att jag anmäler mig till sånt här). Vid foten av slalombacken stod Fredrik Johnsson och upplyste mig om att nu väntade det roligaste på hela loppet. Fylld av livsglädje och med ett lyckligt leende slet jag mig upp för eländet (hmm…). Uppe i backen träffade jag Erik med sambo och bebis. Han ljög klädsamt och sade att jag såg pigg ut. Tack.

På väg in mot mål med bra hastighet.

Efter skiten var över väntade cirka två kilometers löpning och här hade jag faktiskt krafter kvar och avslutade snabbt och bjöd till och med på en spurt in i mål.

Den officiella tiden blev som sagt 1:11:39 och jag kom på plats 24 av 194 i herrklassen. Och foten höll. En bra dag i skogen!

Video från loppet

Från YouTube-kanalen HugRunner har jag klippt ihop en liten video från mitt lopp.

Här kan du se mitt lopp

Strava | Garmin Connect | Officiell resultatlista

Icebug Xperience West Coast Trail

Löpning 4 kommentarer

Jag har kommit hem efter den största löparutmaningen jag har utsatt mig själv för. 75 kilometer i terräng över tre dagars tid: Icebug Xperience West Coast Trail.

För två år sedan bodde jag och Tove i en jättefin lägenhet utanför Hamburgsund, något som jag har skrivit om tidigare. När jag nu skulle åka själv till Bohuslän för att delta i detta lopp bokade jag in mig i samma lägenhet igen, en perfekt utgångsplats för loppet och cirka en halvtimmes bilfärd från varje startplats.

Dagen innan loppet började åkt jag till Ramsviks camping & stugby för att hämta ut nummerlapp och “goodiebag”. Det var den enda topplacering jag gjorde, bland de första att hämta ut nummerlapp!

Efter att jag varit i Ramsvik åkte jag till lägenheten, lastade av mig all min packning och åkte in till Hamburgsund för att handla lite mat inför min vistelse. Det kändes konstigt att vara i Hamburgsund när det var så lugnt och lågsäsong. Och det kändes skumt att vara där utan Tove. Det är ju ju alltid tillsammans vi åker till västkusten.

Vackert vid Ramsvik.
Jag kom dit när allt höll på att sättas upp inför loppet.
Lite smått och gott i startkitet.

Efter att jag handlat installerade jag mig ordentligt i lägenheten, förberedde mig inför morgondagen och kopplade av.

Dag 1: Ramsvik Rocks

I början av loppet var allt frid och fröjd. Sedan vrickade jag foten!

Första dagen var något av det jobbigaste jag har gjort! Banan var superfin, men blöt och hal. Jag halkade och skrapade knäet efter cirka fem kilometer. Vid sju kilometer vrickade jag foten. Sedan vrickade jag den igen, och denna gång fick jag rejält ont men lyckades springa vidare. Sedan klev jag snett en tredje gång vilket innebar mer smärta. Jag bet ihop och fortsatte slita.

De jobbigaste partierna var dock inte klipporna, utan de jätteblöta skogspartierna. Vid vissa ställen var det bara att gilla läget och kliva rätt ner i en kall vattenpöl och “svalka fötterna”. När jag närmade mig målgången på Smögenbryggan var jag en sliten man med blöta och kalla skor. Båda ljumskarna värkte, inte bara min “vanliga” högerljumske, låren protesterade och fotleden ömmade.

Efter den första dagen åkte jag till apoteket i Bovallstrand och handlade tejp för att kunna tejpa min fot ordentligt. Av Peder som jag hyrde lägenheten av fick jag is att lägga på foten. Det verkade fungera rätt bra, då foten inte svällde särskilt mycket. Men den gjorde ont!

I början av loppet sprang vi över klippor, med en fantastisk utsikt.
Den första dagen var det mulet, kallt och blåsigt. Men när man väl kom igång och sprang så var det ingen större fara.
Målgången var på den välkända Smögenbryggan. Här var jag väldigt trött och sliten, men otroligt nöjd med min prestation.

Statistik och mätning

Tid: 2:05:43

Plats Tid Tempo Split Split, tempo
Sotekanalen 54:13 5:31 min/km 54:13 5:31 min/km
Väjern 1:27:59 5:30 min/km 33:45 5:26 min/km
Bryggan 2:01:58 5:43 min/km 33:58 6:24 min/km
Mål 2:05:43 5:42 min/km 3:45 5:21 min/km

Dag 2: Woods and Islands

Som vanligt blyg och introvert när jag får syn på en kamera.

Dag två bjöd på den längsta banan, finare väder och mer omväxlande miljöer. Efter 11 kilometer av klippor och lite skog på Bohus-Malmön pausades tidtagningen och alla löpare tog färjan över till fastlandet. Här var det konstant uppförsbacke kändes det som, men väldigt vackert med skog, hagar och fantastisk utsikt över Kungshamn.

Mitt lopp handlade till störst del om min fot som jag skadade dagen innan. Den kändes inte alls bra när jag vaknade och under hela loppet fick jag vara superförsiktig var jag satte ner den. Foten hade jag tejpat hårt, men lyckades ändå med två vrickningar. En liten vrickning, som snabbt gick över och en lite större som gjorde ont i kanske fyra kilometer innan smärtan klingade av.

Den jobbigaste terrängen var i början av loppet, men det gick utan större problem. Det var den sista milen som höll på att slita ihjäl mig och glädjen jag kände när jag efter 29 kilometer fick gå i mål var enorm. Tidsmässigt och placeringsmässigt var detta en mycket sämre dag, men jag är nöjd att jag fixade nästan tre mil med en skadad fot i tuff terräng.

Det var förövrigt det första loppet där jag blivit påhejad av “cheerleaders” med pom-poms. Ungefär tre kilometer innan mål. Oväntat!

Starten gick på vackra Bohus-Malmön. Det var väldigt trångt i början.
Dag två var längst och jobbigast, men bjöd på väldigt vackra miljöer.
Vi korsade en liten sandstrand på Bohus-Malmön.
En del av banan var väldigt stenig, där gällde det att verkligen hålla tungan rätt i munnen så att jag inte skadade foten ännu mer.
Jag försökte njuta så mycket jag kunde av vyerna, men det gällde att inte tappa koncentrationen heller.
Det var lite överraskande att träffa på två peppiga tjejer med pom-poms uppe på ett berg, efter att man sprungit 25 kilometer. Men kul!

Statistik och mätning

Tid: 3:16:26

Plats Tid Tempo Split Split, tempo
Tullbodarna 1:10:10 6:19 min/km 1:10:10 6:19 min/km
Hovenäset 2:44:17 6:33 min/km 1:34:06 6:43 min/km
Mål 3:16:26 6:46 min/km 32:09 8:15 min/km

Dag 3: Hunnebo Haute Route

Känslan var skön med cirka fyra kilometer kvar till mål!

Dag tre sprang jag med en skön känsla och bra flås under hela loppet. Miljöerna var varierande och vackra och utsikten över Hunnebostrand var fantastisk.

Låren kändes stela och ömma under hela tiden, men det var bara att bita ihop och ta sig igenom. Foten höll och jag sprang mycket försiktigt där terrängen var som svårast.

Dagens tuffaste action stod en svärm av jordgetingar för. När jag kom springade i en liten klunga på fyra personer mötte vi helt plötsligt en löpare i full fart. Åt fel håll! Han flydde helt enkelt från getingarna. Tack och lov var ju detta en liten förvarning och jag bet ihop, höll tummarna och spurtade rakt igenom svärmen. Tack och lov klarade jag mig utan stick. En annan deltagare som jag pratade lite med efter loppet klarade sig sämre, och fick klara av loppet med tre getingstick på benet.

Det var härligt att kunna avsluta loppet med en bra känsla, även om jag så klart var rejält sliten. När jag hade korsat Sotekanalen och bara hade några kilometer kvar på Ramsvikslandet innan målgång kändes det fantastiskt. Egentligen visste jag att jag hade “klarat” det redan dagen innan när jag gick i mål, 22 kilometer till kändes helt klart överkomligt, men nu var det så nära. Kilometrarna gick utan större problem och jag höll ett hyfsat tempo. Efter en spurt på sandstranden fick jag till slut passera mållinjen, underbart!

Efter lite jobbig klättring så blev man belönad med en fantastisk utsikt över Hunnebostrand.
Terrängen var riktigt varierad. Från höga klippor, till bergsklyftor och skog.
Vädret var strålande, och denna dag kunde jag njuta mer av omgivningen än de tidigare dagarna.

Statistik och mätning

Tid: 2:25:56

Plats Tid Tempo Split Split, tempo
Stenhuggeri 1:11:44 7:10 min/km 1:11:44 7:10 min/km
Före bron 1:48:55 6:43 min/km 37:11 6:00 min/km
FV 2:24:57 6:39 min/km 36:01 6:29 min/km
Mål 2:25:56 6:37 min/km 00:58 3:54 min/km

Sammanfattningsvis

Jag slutade på plats 52 av 164 i herrklassen (i kategorin “Run”, men min tid hade räckt till seger i kategorierna Run/walk samt Walk). Detta var verkligen ett äventyr och jag är mycket nöjd över hur jag presterade. Jag har aldrig tävlat i trail tidigare och praktiskt taget aldrig sprungit trail, så med tanke på det gjorde jag bra ifrån mig. Konditionen kändes bra, så på så sätt var jag bra tränad inför detta, men rent taktiskt var det svårare då jag är van att utgå från att jag på vissa sträckor klarar av vissa tider. Sådant kan man bara glömma när man springer på detta sätt!

Vi får se om jag kommer att vara med nästa år. Direkt efter loppet tänkte jag “aldrig att jag utsätter mig för detta igen”, men känner jag mig själv rätt kommer suget att komma tillbaka när de kalla vintermånaderna är här.

Om du är sugen på traillöpning kan jag varmt rekommendera Icebug Xperience West Coast Trail!

Placering Etapp Tempo Tid
49 Ramsvik Rocks, 22 km 5:42 min/km 2:05:43
71 Woods and Islands, 29 km 6:46 min/km 3:16:26
77 Hunnebo Haute Route, 22 km 6:37 min/km 2:25:56
Total: 7:48:05
MENY

Navigation