Etikett: the walking dead

Upp som en sol, ner som en pannkaka

Jag ger nog upp nu. Det började så ruskigt bra med ödelagda gator i tomma storstäder. Och sedan en massa zombies. The Walking Dead andades kvalitet rakt igenom. Men sedan började det glida sakta utför och varningsklockorna började ringa i sista avsnittet av första säsongen när en urusel explosionseffekt fick synas i vad som ska vara en påkostad kvalitetsserie.

Om första säsongen var ett långsamt glidande utför så är säsong två ett hopp utan fallskärm. Två hela avsnitt har fokuserat på ett skjutet barn och huruvida han kommer att klara sig (jamen GIVETVIS så kommer han att klara sig!) kryddat med lite religion samt oro över ett annat barn som har försvunnit. Ständigt med den moraliska undertonen ”man ska hålla ihop”. Manusförfattarna har börjat slira i att skriva trovärdigt agerande för karaktärerna och trovärdiga händelser. Scenen där T-Dog (kom igen, T-DOG?!) skär upp sin arm av misstag fick mig att skratta högt på grund av att både händelseförloppet och effekten var otrovärdig och usel.

"Nu kommer inte så mycket att hända i två avsnitt. Lite gråtande, lite moralkakor."

Så, efter att nu genomlidit två avsnitt som handlar om en unge som har blivit skjuten och att serien således har stått helt still så ger jag upp. Tack och hej The Walking Dead.

Nu är ju inte The Walking Dead den enda serien som började lysande men sedan utvecklats till något, om inte uselt, så ändå mindre bra.

Den som känner mig och har läst min blogg vet att jag med stort nöje följde Battlestar Galactica när serien sändes. Det var en helt fantastisk TV-serie där mänskligheten slogs för sin överlevnad mot onda robotar. I rymden! Med bra specialeffekter! Så var det i ungefär två och en halv säsong, sedan började Battlestar Galactica att glida utför. Från häftiga fajter mot onda robotar gled fokus mer över på new age och flumfilosoferande. Dessutom så fick Edward James Olmos börja regissera. Tyvärr tyckte han lite väl mycket om sin karaktär Adama, vilket innebar några tråkiga avsnitt centrerade kring Adama och hans kamp mot sina inre demoner. Allt medan man bara vill se häftiga fajter i rymden!

Just Edward James Olmos är med i senaste säsongen av en serie som också varit på glid ett bra tag. Nämligen Dexter. De två första säsongerna var riktigt bra med fantastiske Michael C. Hall i rollen som Dexter. Dexter var kall och kalkylerande när han mördade de som ”förtjänade” det. Dessutom så var det riktigt två starka ”arcs” med anknytning till Dexter själv och starka karaktärer som Doakes. Sedan började det balla ur. Varenda seriemördare i Miami verkade korsa vägar med Dexter. Dessutom så blev det mer fokus på Dexters familjeliv och förhållande med Rita. Formeln för hur avsnitten var också ofta upprepande. Det började med att Dexter beskrev något med dramatisk stämma alternativt att vi som tittare fick intrycket av att han höll på att mörda någon/något spännande höll på att hända. Sedan visade det sig att det bara var en alldeles vanlig vardagssituation. Sedan lite handling på stationen där latinokaraktärerna (och detta har varit genomgående i hela serien) porträtteras på ett otroligt klichéartat och nästan rasistiskt sätt. Det vill säga att när de blir ”passionerade” så tar de till spanskan. Så från att prata engelska så kan det helt plötsligt komma ett ”tranquilo Oscár!”. Ett otroligt tröttsamt grepp använt till leda.

I senaste säsongen så är som bekant Edward James Olmos med och spelar någon sorts religiös undergångstokstolle. Tillsammans med sin lärjunge, som spelas Colin Hanks, har han plattitydfyllda konversationer och säger löjligt dramatiska saker som ”it has begun”. För något avsnitt sedan stod han i en dörröppning och tittade ogillande på när Colin Hanks karaktär hade sex med en kvinna. Det är inte precis Six Feet Under vi snackar om som ni märker.

Jag kommer inte att ge upp Dexter än, utan förmodligen se klart säsong 6. Jag hoppas dock verkligen att det snart blir ett slut på serien. Ett värdigt slut. Där allt går åt skogen för Dexter. Tror jag att det kommer att ske? Nej, tyvärr inte.

The Walking Dead

På väg mot Atlanta.

Jamen ni ser ju! Ta en titt på bilden ovan, och fundera sedan på huruvida jag gillar sådana vyer. Svaret är: Naturligtvis!

Bilden kommer alltså från AMC:s (bolaget bakom fantastiska Mad Men t.ex.) nya storsatsning The Walking Dead. En tv-serie baserad på serieböcker om en zombieapocalyps. Själv är jag ju som bekant väldigt svag för mänsklighetens undergång och allt elände som följer med det, så mitt intresse väcktes när jag (rätt nyligen) fick kännedom om The Walking Dead.

Inledningen till serien delar vissa likheter med fantastiska Danny Boyle-zombierullen 28 dagar senare. Vår protagonist vaknar skitig, skäggig och bortglömd på ett sjukhus och inser snart att det har gått åt skogen för civilisationen. Hans första tankar går till familjen, sin fru och son och han börjar genast bege sig hemåt för att upptäcka att de inte längre finns där. En gissning efter att ha sett första avsnittet är att serien kommer bygga på att Rick Grimes, huvudkaraktären spelad av Andrew Lincoln, letar efter familjen.

Det syns verkligen att serien är påkostad och den osar kvalitet. Zombierna är väldigt välgjorda och hyfsat läskiga. Scenen där Rick kommer till Atlanta (bilden ovan) är mycket mäktig och avslutningen i första avsnittet gör att jag blir sugen på mer! Första säsongen kommer bestå av sex avsnitt och AMC har redan gett klartecken för en andra säsong.

Äntligen en postapokalyptisk serie i TV. Den senaste jag kan minnas är Pestens tid. Det har med andra ord varit alldeles för lite mänsklig undergång i TV. Nu blir det ändring på det!

Navigation