Den första delen av den omtalade dokumentären Ibrahimović – Från Rosengård med mer än ett mål är ett gåshudsframkallande porträtt av en klassresa samt en far- och sonrelation. Vi får en unik inblick i hur Zlatan fungerar och tänker samt träffa hans största supporter. Pappa Šefik Ibrahimović.
I samband med att Zlatan Ibrahimović var på väg att slå det 82 år gamla målrekordet i svenska fotbollslandslaget så fick ett kamerateam följa honom fram till att själva ekordet slagits. Den första delen sändes i måndags och den andra avslutande delen sänds nu den kommande måndagen.
Personligt och rörande
Har vi någonsin fått se en mer personlig Zlatan Ibrahimović tidigare? När Zlatan i inledningen berättar om sin far, Šefik Ibrahimović, och nyanserar bilden av honom från den som givits i boken, Jag är Zlatan Ibrahimović, blir jag likt Zlatan rörd. Och jag blir rörd för att Zlatan blir rörd. Påståendet att Šefik Ibrahimović är Zlatans största supporter kan nog ingen tvivla på när kameran fokuserar på Šefik och vi får se hans hem, helt inrett med urklipp och bilder från sonens galet framgångsrika karriär. Pappa Šefik har spelat in varenda match Zlatan har spelat och stoltheten går direkt genom rutan. Mer än en gång får jag gåshud och blir rörd under denna dokumentärs första del.
Som jämnårig med Zlatan har jag kunnat följa hans karriär från stöddig tonåring till den världsstjärna han är i dag och det är med ett nostalgiskt skimmer vi får se klipp från hans genombrott i landslag och klubblag. Jag minns den matchen när publiken skanderade hans namn för att han skulle få hoppa in i landslaget. Jag minns målet mot Italien och jag minns den fantastiska kanonen ur ingen vinkel mot Ungern. Det mest chockerande är att tiden har gått så snabbt och att dessa mål nu ligger tio år bak i tiden. Vi har blivit äldre, jag och Zlatan.
Hyllningar från stora namn
Under dokumentärens första del är det en kavalkad av stora namn som sjunger Zlatans lov. Henke Larsson, Patrick Vieira, Thiago Silva, Maxwell, Laurent Blanc och Carlo Ancelotti är bara några av de namn som dyker upp och vittnar om Zlatans status och skicklighet. Av de intervjuade blev jag mest tilltalad av Kim Källström dock. Han verkar raktigenom sympatisk och efter de schismer som har funnits i landslaget så är Kim stor nog att hylla Zlatan och lyfta fram vilken förebild han har varit för yngre killar med liknande bakgrund som Zlatan.
Zlatan verkar ha blivit lugnare under åren och kan tala om de gånger han har gjort fel, som att stjäla en straff från Kim Källström bland annat. Något som han också bad om ursäkt för till sina landslagskamrater. Vi får också en inblick i hans drivkraft. Att hela tiden vara bättre. Och att göra fler mål och spela bättre så att hans far ska få vara stolt.
Jag vet inte mycket om den andra delen av dokumentären, men jag hoppas att vi kan få följa med lite mer i Zlatans vardag. Hursomhelst ser jag framemot än mer gåshud och blanka ögon framför vad som är svensk fotbolls absolut främste spelare genom tiderna. Vi har aldrig haft, och kommer aldrig få, någon större än Zlatan Ibrahimović.
Detta inlägg innehåller en massa, massa spoilers om både säsong 1 och 2 av House of Cards samt även en del spoilers om den brittiska förlagan. I slutet av texten så spekulerar jag också kring hur den tredje säsongen av House of Cards kommer att bli baserat på hur den tredje säsongen av den brittiska förlagan slutade.
F. Underwood: Hemlig.Mordet på Zoe var helt i linje med den brittiska förlagan, även om hon där kastades ner från ett hustak av Francis Urquhart och om jag inte minns fel, mötte sin död i sista avsnittet av den första säsongen. Av reaktionerna på Twitter att döma så var detta otroligt oväntat, vilket jag verkligen förstår. Eftersom jag sett BBC-serien så anade jag att hennes död skulle komma så småningom och redan när jag såg Kevin Spacey i lite fånig förklädnad på tunnelbanestationen så anade jag ugglor i mossen. Något som dock känns lite väl otrovärdigt (även inom seriens “universum”) är att båda Francisarna mördade henne själva, på platser där folk lätt kunde ha sett dem.
Jackie Sharp, Franks efterträdare som chief whip var iskall, kalkylerande och drog sig inte för någonting för att få sin vilja igenom. Jag både skruvade på mig av obehag och njöt när hon nästan utan att blinka sålde sin gamla vänskap för att få nomineringen till chief whip. Där kan Frank ha en fin motståndare i den kommande säsongen om det vill sig väl. Men, vad var egentligen grejen med tatueringsfetischen? Outvecklat, som att det bara planterades där för att sedan kunna nämnas i ett samtal med Remy. Visst, lite bakgrund skulle det ge till henne. Genom smärtan av tatuering så “bestraffade” hon sig själv för allt “ont” hon gjort, men det kändes ändå lite larvigt. Remy fick även lite mer bakgrund och blev mer intressant genom relationen med Jackie, även om jag gärna sett ännu mer av honom och vem han är.
Jackie Sharp. Sharp by name, sharp by nature.
Någon man fick veta lite mer om var Freddy, ägaren till Franks favoritgrillställe. Det var ett bra litet sidospår som kanske inte tillförde så mycket i det stora hela, men ändå en trevlig utflykt.
Kul att se ett bekant ansikte från Mad Men också i publicisten Connor Ellis, som spelades av Sam Page (som i Mad Men var Joans make). Tyvärr försvann även han lite snöpligt, men ersattes av betydligt mer skumma och listiga Seth. Jag gillade Seth, det kan bli en spännande karaktär i framtiden!
Scenerna mellan presidenten och Frank där de släppte sina roller lite (om nu Frank någonsin gör det, det är en definitionsfråga) var mycket fina. Då var de två politiker som delade några glas tillsammans och reflektera över all den makt och den historia som omgav presidentrollen och Vita huset. Fina, mänskliga stunder som var ett andningshål mitt i allt politiskt spel.
President Walker och Frank Underwood delar en stund tillsammans en sen kväll i Vita huset.
Utrikesministern Catherine var lysande i sina få scener, likaså stabschefen Linda. Mer av dem!
Den sista scenen gav mig rysningar. Otroligt snyggt och som tittare så kände man sig mycket nöjd med Franks resa ända fram till ovala rummet. Tystnaden inne i ovala rummet. Känslan av att ha nått slutdestinationen. Hur alla radade upp sig och skakade Franks hand innan han gick in. Och Franks sista blick in i kameran. Mäktigt.
Sista scenen, mycket mäktig.
Funkade mindre bra
Över hela säsongen så går en story om USA:s relationer till Kina och hur det skär sig mellan presidenten, Frank och presidentens gode vän och rådgivare, Raymond Tusk. Även om det inte var jätteviktigt att man hängde med i varje sväng så hade det ju varit trevligt att förstå betydligt mer av det än vad jag gjorde. Det var något om en bro, ett kasino och tvätt av pengar som gått till politisk påverkan.
Journaliststoryn med Janine och Lucas slarvades tyvärr bort. Jag hade särskilt gärna sett mer av Janine istället för att hon bara blev rädd och snabbt och bekvämt försvann från Franks radar. Lucas story kändes inte helt trovärdig heller, med den naiviteten som han visade upp och det sätt han åkte dit på. Hackern som Lucas gick till var en riktig kliché. Blek, sunkig och lyssnandes på hård musik framför sin dator.
Sidostoryn med Rachel och Doug kändes mer eller mindre onödig och jag engagerade mig inte särskilt mycket i den. Dougs besatthet av Rachel kändes inte helt trovärdig och den lesbiska sexscenen var mest “snaskig” och tillförde inte mycket. Tyvärr fick Doug en mer ointressant roll denna säsong och med tanke på hur det slutade för honom (eller?) så blir det nog inte så mycket mer med Doug. Dock så kan Rachels flykt öppna upp för något mer intressant i den tredje säsongen.
Rachels sidostory kändes lite malplacerad och onödig.
Var inte president Walker väldigt naiv och alldeles för god för att överhuvudtaget ha kunnat bli president? Och hans avgång som president kändes väldigt snabbt överstökad. Som att manusförfattarna slarvat. Dessutom så betvivlar jag att en man som har lyckats bli president skulle gå på alla de finter och trick som Frank körde med för att lura presidenten.
Mötena mellan Remy och Seth på parkbänken var nästan komiska i hur klichéartade de var. Två kostymklädda män som sitter med ryggarna mot varandra och väser ur mungipan. Bättre än så går det väl att göra?
Christina och sidohistorien med en eventuell otrohetsaffär med presidenten slarvades också bort och hon bara försvann efter några insinuationer från Claire. Jag gillade Christina i första säsongen och ville gärna se mer av henne.
Även Claire slarvades bort lite i denna säsong och jag tyckte att hon var mycket mer intressant i den första säsongen. Jag hoppas verkligen att Robin Wright får en lite köttigare roll att sätta tänderna i när den kommande säsongen ska spelas in.
Vad händer i tredje säsongen?
Jag skulle gissa att den tredje säsongen blir den sista, precis som den brittiska förlagan som enbart hade tre säsonger. Storymässigt så följer de varandra lite också i den mån att första säsongen handlade om Francis väg till makt, och den andra säsongen om att avsätta någon i hög maktposition (i den engelska upplagan så var det kungen, i den amerikanska så var det presidenten). Jag såg aldrig klart den sista säsongen av BBC-serien men fick slutet återberättat för mig och om den amerikanska förlagan följer den brittiska så går Frank ett dystert öde till mötes. Det kan bli en riktigt bra avslutningssäsong!
På Alla hjärtans dag, den 14 februari, så landar äntligen säsong nummer två av House of Cards med suveräna Kevin Spacey i huvudrollen. Jag skrev lyriskt om House of Cards tidigare i bloggen och längtan efter den nya säsongen har varit intensiv. Amerikansk politik och dramatiken kring politik och främst presidentkampanjer är något som lockar och fascinerar mig väldigt mycket. House of Cards är givetvis inte det enda du har att tillgå om du vill mätta törsten efter amerikansk politik. Det finns ju mycket annat bra att se!
Aaron Sorkins största succé hittills är tveklöst The West Wing, serien om President Bartlet och hans stab. Serien gick i sju säsonger och är en riktig höjdare där smarta människor, säger smarta saker och går snabbt. Sorkin försvann efter de fyra första säsongerna vilket många anser vara de bästa, men jag tycker även att de senare säsongerna är riktiga höjdare.
Martin Sheen är trygg och säker i rollen som President Jed Bartlet, men mina tre favoriter hittar vi i karaktärerna Leo McGarry, Josh Lyman och Toby Siegler. Leo McGarry är stabschef och en sann fadersgestalt i serien. Trygg, kunnig och smart och det är ingen slump att alla karaktärerna ser upp till honom och att citatet “Leo will know what to do” är återkommande. I ett senare skede i serien så får Leo en annan, intressant roll. Tyvärr så gick John Spencer som spelade Leo bort vilket innebar att manusförfattarna fick stuva om i manuset mot slutet, vilket märks.
De biträdande stabscheferna, Josh Lyman och Toby Siegler är som ler och långhalm genom praktiskt taget hela serien. Josh Lyman, spelad av Bradley Whitford, är den mer komiske och strulige av de två medan Toby Siegler, spelad av Richard Schiff, är en mer avig och ilsken herre.
När Bartlets andra mandatperiod närmar sig slutet så skiftar serien fokus och vi får till stor del följa presidentkandidat Matt Santos vars kampanj Josh Lyman blir chef för. De två sista säsongerna handlar mycket om denna kampanj vilket i mina ögon är helt underbart. Få saker är jag så svag för inom amerikansk politik som kampanjarbete! När manusförfattarna började arbeta med karaktären Matt Santos 2004 så baserade de honom på en ung, rätt okänd politiker från Illinois: Barack Obama. Sådana detaljer ger mig rysningar av vällust!
Janel Moloney, Bradley Whitford och Rob Lowe i The West Wing.
George Clooney spelar guvernör Mike Morris och har regisserat The Ides of March.
Mer sexigt kampanjande i form av George Clooneys guvernör Mike Morris och hans unge kampanjchef Stephen Myers, spelad av Ryan Gosling. Här finns massa finfina detaljer att njuta av i form av en karismatisk presidentkandat som inte kan hålla gylfen stängd. En ambitiös och smart Myers samt gamla rävar som inte drar sig för att sätta kniven i ryggen när det kan gynna den egne kandidaten.
Stephen Myers går från att ha en idealiserad och rosenskimrande bild av guvernör Morris till att inse att allt kanske inte är vad det verkar med den karismatiske guvernören och givetvis så börjar saker och ting gå snett i kampanjen och för Myers, vilket bådar för finfin dramatik. I biroller ser vi även nyligen bortgångne Philip Seymour Hoffman och andra tunga birollsnamn som Paul Giamatti och Marisa Tomei.
Vi får följa Mitt Romney och hans familj under två valkampanjer.
Från fiktion till dokumentär i form av Netflix film Mitt. En film som får mig att tycka bra om Mitt Romney är inget annat än imponerande. Under sex år och två kampanjer, en misslyckad kampanj för att bli republikansk presidentkandidat (istället blev det John McCain) och en kampanj där Romney får republikanernas nominering, men faller mot sittande president Obama. I centrum för Mitt står hela tiden familjen Romney. Vi får knappt se några kampanjarbetare eller överhuvudtaget någon stab kring Romney. Det vi får är ett intimt porträtt av en man och hans familj och deras kamp för att stötta och försöka få patriarken att nå positionen som president.
Mitt Romney verkar rätt skör och tvivlar på sig själv emellanåt. Det är givetvis en hårt vinklad bild av Romney. När republikanerna har valt sin presidentkandidat så finns det givetvis en enorm apparat kring hela kampanjen, med flera tusentals inblandade kampanjarbetare som slipar på budskap, framtoning och sliter hårt för sin kandidat. I Mitt får vi intrycket av att det är familjen Romney som nästintill ensamma drar det tunga lasset.
Vi får inte veta så mycket om Romneys politik. Mitt verkar istället vara en rätt skön kille som citerar sin favoritfilm O Brother, Where Art Thou?, åker pulka och kastar snöbollar med familjen, skrattar vid matbordet till ett avsnitt av This American Life och samlar familjen vid böner ledda av Ann Romney. Det är en vibrerande Mitt Romney som vinner presidentdebatt mot Obama och en nedslagen Mitt Romney som som med blank blick inser att Obama kommer att vinna valet.
Den starkaste scenen i Mitt är enligt mig den allra sista. När allt är över och Mitt och Ann för sista gången eskorteras hem av secret service. Hemma i ett tyst hus när allt är över så slår de sig ner i varsin fåtölj och tittar ut över utsikten från vardagsrummet. Nej, det blev visst inget denna gången heller.
Detta var bara tre titlar där amerikansk politik står i centrum. Det finns givetvis mycket mer. Jag kan förövrigt tipsa om dokumentären By the People: The Election of Barack Obama, som handlade om Obamas presidentkampanj. Ruskigt bra. Även Oscarnominerade The War Room från 1993 om Bill Clintons valkampanj är värd att se. Och när vi ändå är inne på Clinton så kan de även vara intressant att se rätt svajiga, men ändå hyfsat bra, Spelets regler, med John Travolta i en roll baserad på Bill Clinton. Jag har även tidigare bloggat lite om tyvärr nedlagda serien Boss, med Kelsey Grammer i huvudrollen.
Tipsa gärna om fler spelfilmer, serier eller dokumentärer om amerikansk politik i kommentarsfältet.
Senast jag bloggade om nya Blu-ray-titlar var i juni, och eftersom nu nya titlar har hittat in till samlingen så är det dags för en liten uppdatering.
Boardwalk Empire säsong 2
Jag fyndade som bekant och köpte den första säsongen av Boardwalk Empire för 49 kronor från CDON. Det visade sig att Boardwalk Empire är en helt lysande serie som andas kvalitet rakt genom och snabbt så blev serien en stor favorit för både mig och Tove. Michael Shannon har blivit en ny favorit efter sin lysande tolkning av Nelson Van Alden.
Boardwalk Empire säsong 3
Efter att den andra säsongen klarats av så införskaffades genast den tredje säsongen. Fortfarande en kvalitetserie som vi älskar här i hushållet. Säsong två slutade på spektakulärt sätt och Boardwalk Empire drar sig inte för att skaka om förutsättningarna för att driva berättelsen framåt. Steve Buscemi och Michael Shannon är fortfarande lysande bra och även Kelly Macdonald lyser i de scener hon är med i.
Oblivion
Snygga Oblivion med Tom Cruise, regisserad och baserad på en serienovell av Joseph Kosinski, fick tyvärr ett svalare mottagande än vad jag tycker att filmen förtjänade. Detta är en läcker, påkostad action-scifi som innehåller det mesta jag kan begära av en science fiction. Denna utgåva, från brittiska Amazon, är en stilren steelbook med både bild- och ljudkvalitet av yppersta klass.
Extramaterialet går inte heller att klaga på med en bakomkulissernadokumentär i fem delar på strax under en timme. Den gör sig bra i bokhyllan bredvid Tron-steelbooken.
The Road Warrior
Den andra, och bästa, filmen i Mad Max-trilogin fick jag av Anton som hade köpt sig en vacker box med alla filmer. Stort tack för denna gåva. Hockeyfrillor och postapokalyps samt en antagonist som heter The Humungus är några av ingredienserna i denna klassiker. Fyra år senare fick vi Tina Turner (i hockeyfrilla) och saxofon, men den filmen var tyvärr en väldigt svag avslutning på denna trilogi.
Nästa år så kan vi vänta oss både en film med Tom Hardy samt ett spel i Mad Max universum.
The Hunger Games
Jag gillade både böckerna och den första The Hunger Games-filmen med fantastiska Jennifer Lawrence i huvudrollen. Filmen kunde ha varit lite mer våldsam och blodig om den skulle ha följt böckerna mer noggrant. The Hunger Games brukar jämföras rätt flitigt med Battle Royale, vilket kan förstås, men detta är en mindre farlig version av den filmen och betydligt mer polerad. Det är nog ingen avancerad gissning att det är ett rätt stort glapp i budgeten också.
Uppföljaren, Catching Fire, har jag inte sett ännu, men att den fått ett varmt mottagande från kritiker bådar mycket gott.
Dredd
Dredd var en av fjolårets största överraskningar enligt mig. Filmen har en enkelt premiss där Dredd och hans kollega försöker att skjuta sig igenom ett stort höghus för att ta sig upp till huvudantagonisten Ma-Ma, spelad av Lena Headey, mest känd från Game of Thrones. Hela upplägget påminner lite om ett tv-spel och det är snygg och brutal action vi möts av under hela filmen. Jag hoppas verkligen att det kan komma en uppföljare där vi får se lite mer av världen utanför höghuset.
Det har skrivits en hel del om Netflix stora satsning House of Cards med Kevin Spacey i huvudrollen och David Fincher bakom spakarna. Serien köptes in av Netflix för dyra pengar efter budgivning där HBO ska ha varit med och budat. Det säger en hel del om kvaliteten på serien, om inte redan kombinationen Fincher och Spacey talade tillräckligt om den.
Det är klart att det är en stor satsning för Netflix, ett sätt att kunna visa att de är en “kanal” i egen mening som inte enbart visar andras material. När serien lanserades på Netflix så lades hela första säsongen upp, helt i linje med den nya tidens TV-serietittande där många ser hela säsonger i ett svep, efter antingen nedladdning eller köp av DVD/Blu-ray-box. Själv är jag både intresserad av Netflix och streaming som tjänst samt av snygga politiska dramaserier. Med andra ord så verkade House of Cards perfekt för mig. Och nämnde jag David Fincher? Och nämnde jag Kevin Spacey? Jo, nog gjorde jag det.
House of Cards är en verklig fröjd. Sorgen efter att makalöst bra Boss lades ner efter bara två säsonger mildras lite nu när jag får sätta tänderna i ännu en elak politiker, om än inte lika ondskefull som Kelsey Grammers borgmästare. Jag har sett sju av den första säsongens tretton avsnitt, och jag är förtjust!
Kevin Spacey spelar kongressmannen Frank Underwood som inför att en ny president valts är övertygad om att han kommer att bli erbjuden posten som utrikesminister. När det visar sig att den nya presidenten tänkt om, trots tidigare löfte till Underwood, så börjar planer på att ge igen smidas, samtidigt som han utåt fortsatt visar sin lojalitet mot den nyvalde presidenten.
Kevin Spacey gör en lysande gestaltning av kongressmannen Frank Underwood.
Spacey är alldeles utmärkt i huvudrollen som Underwood även om jag initialt störde mig en del på sydstatsdialekten och greppet där Underwood bryter den fjärde väggen och vänder sig mot tittaren för att kommentera det som händer. I de sekvenserna tycker jag också att Spaceys sydstatsdialekt förstärks. När man efter några avsnitt har vant sig så stör inte detta längre utan köper helt enkelt den formen av berättande. På samma sätt köpte man att karaktärerna i Six Feet Under talade med döda, trots att det inte var en serie om det övernaturliga. House of Cards baseras på en brittisk förlaga från 1990, och där, precis som här, brukade den fjärde väggen också brytas. Tydligen ska en hel del ha ändrats mellan förlagan och denna nyversion av serien, men detta grepp kan ju vara en blinkning mot eller hyllning till originalet.
Som Underwoods fru ser vi Robin Wright i väldigt bra gestaltning av en kvinna som har fått offra en hel del för sin make, men även vunnit en hel del. Det är inget platt porträtt av en kvinna vid sidan av sin framgångsrike make utan en nyanserad bild av en kvinna med fler sidor än en. Ett annat exempel på detta kommer från just Boss där Connie Nielsens borgmästarfru var en otroligt intressant och mångsidig karaktär.
Kevin Spacey och Michael Kelly i House of Cards.
Michael Kelly spelar Frank Underwoods närmaste medarbetare och han är för mig en skådespelare jag har sett tidigare, men inte riktigt kan placera. En birollspåläggskalv som gör sin karaktär nedtonad, men med en kyla och skärpa under den milda ytan. Att denna man har klättrat inom politiken beror nog inte på att han snällt har stått med mössan i handen utan att han kan spela det politiska spelet och få igenom sina chefers vilja. Det är en mycket spännande karaktär jag vill se mycket mer av.
Efter att Fincher har arbetat med Rooney Mara i The Social Network och The Girl with the Dragon Tattoo så arbetar han nu i House of Cards med storasystern Kate Mara. Hon spelar den ambitiösa politiska reportern Zoe Barnes som genom den insiderinformation hon får från Frank Underwood kan klättra snabbt i journalistkarriären. Det är en intressant parallellberättelse att följa, även om den inte har fått ta särskilt stor plats än.
House of Cards är en riktigt höjdare och efter sju avsnitt är jag riktigt fast, även om jag tycker att Boss var lite vassare. Jag kan varmt rekommendera detta.
När det gäller Netflix som tjänst är jag inget annat än otroligt imponerad. Bilden är otroligt bra, streamingen är jämn och problemfri på den högsta kvalitetsnivån och ljudet är vackert 5.1-ljud. Givetvis är Blu-ray-kvalitet vassare, men detta är otroligt imponerande för en streamingtjänst och då har jag inte en särskilt snabb uppkoppling. Viaplay, se och lär.
En vecka hemma sjuk har inneburit att jag har hunnit se lite fler filmer. Så detta inlägg är lite längre. Dessutom är hela inlägget skrivet på min nya iPad. En underbar mackapär som jag fick i måndags och nu får använda mig uteslutande av då min MacBook Air är inne på verkstad för att kolla skärmen. Mer om hur det fungerar att enbart klara sig med iPad i ett kommande inlägg! Nu till mitt kulturkonsumerande:
Sett: Zelig
Jag gillar Woody Allen. Denna fejkdokumentär om kameleontliknande Leonard Zelig som tar intryck av den han umgås med och tycks sakna egen personlighet är en trevlig bagatell där vi får se Allen i vad som ska likna film från 30- och 40-tal.
Ytterligare några gamla Allen-filmer finns på min “att se”-lista. Jag återkommer.
Sett: Fira med Ferris
Åttiotalsklassiker av John Hughes som även har gjort Weird Science, The Breakfast Club och Sixteen Candles. I Fira med Ferris så får vi se en väldigt ung Matthew Broderick i titelrollen som Ferris Bueller. Ferris är en mycket uppfinningsrik man som sjukanmäler sig från skolan och sedan spenderar sin dag med diverse upptåg tillsammans med kompisen Cameron (spelad av Alan Ruck, känd som Stuart från Spin City) och flickvännen Sloane (spelad av Mia Sara). I rollen som Ferris avundsjuka syster ser vi Jennifer Grey som året efter fick sitt stora genombrott i Dirty Dancing.
Fira med Ferris är ingen fantastisk film, men likt många andra åttiotalsfilmer så slår det an en sträng av nostalgi hos mig.
Fira med Ferris.
Sett: Underworld: Awakening
Svenskarna Måns Mårlind och Björn Stein står bakom denna CGI-soppa med Kate Beckinsale i huvudrollen. Jag har sett alla andra Underworld-filmer men sitter ändå blank inför denna och kommer varken i håg eller bryr mig om vad som har hänt tidigare. Det är något krig mellan två olika raser av vampyrer och varulvar (tror jag). Det finns en liten flicka med speciella krafter. Och så slåss man. I läderkläder.
Undvik.
Sett: A Lonely Place to Die
En grupp bergsklättrare hittar en flicka levande begravd i en skog. När de befriar denna flicka så inser de att de är i a world full of shit då de som placerade flickan under marken inte alls ville att hon skulle befrias.
Även detta är en rätt korkad bagatell om än inte lika dålig som Underworld.
Sett: Gone Amanda Seyfried spelar huvudrollen i thrillern Gone om en ung kvinna som traumatiserats efter att hon har blivit kidnappat men lyckats fly. Polisen tror dock att hon hittat på allting och när hennes syster som hon bor tillsammans med försvinner spårlöst så får hon föga gensvar i sin oro och blir tvungen att undersöka det själv. Hon är övertygad om att kidnapparen är tillbaka och tog hennes syster av misstag istället för henne.
Gone är rätt spännande emellanåt och Seyfried gör en stabil insats i huvudrollen. Det finns dock en hel del hål i handlingen och slutet känns slarvigt med en hel del missad potential.
Sett: Första avsnittet av Veep Julia Louis-Dreyfus, för evigt förknippad med rollen som Elaine i Seinfeld, spelar huvudrollen i denna komediserie. Selina Meyer är vicepresident och har en stab av udda karaktärer där bland annat Tony Hale märks, Hale som var fantastisk i Arrested Development som yngste brodern Buster.
Tyvärr så lyfter aldrig Veep. Det känns bara ruskigt tunt och karaktärerna känns som karikatyrer.
Sett: The Woman in Black Daniel Radcliffe spelar Arthur Kipps, olycklig ensamstående småbarnsfar i ett tidigt 1900-tal. Han är änkeman sedan några år tillbaka och lider av mardrömmar om sin fru som dog under förlossningen. Privatekonomin är i botten och det mesta är eländigt. Han har ett jobb på advokatbyrå och ser viss ljusning när han får uppdraget att ta tag i försäljningen av ett dödsbo.
Väl på plats i den lilla byn som ligger i närheten av dödsboet så får han inget vidare varmt välkomnande. Byborna är stingsliga och undvikande och den enda som förbarmar sig över honom är byns rikaste man, Daily, spelad av Ciarán Hinds (som för mig för alltid kommer att vara Caesar från Rome).
Daily skjutsar ut Kipps till det ödsliga huset som vissa tider på dygnet inte går att ta sig varken till eller från på grund av tidvatten. När Arthur börja undersöka husets historia och de papper som finns kopplade till huset så upptäcker han en tragisk historia bakom de tidigare ägarna. Sen verkar han inte helt ensam heller i det stora huset.
The Woman in Black var snygg och välspelad och använde sig av skräckgenrens konventioner med höga ljud som får en att hoppa högt i soffan och läskiga kvinnor i svarta kläder. Det är knappast den mest originella skräckfilm jag har sett, men kan ändock rekommenderas. Kul att se Daniel Radcliffe i något annat än Harry Potter-filmerna också.
Daniel Radcliffe, klädd i svart i The Woman in Black.
På det lilla hotellet Yankee Pedlar Inn, som har öppet sista veckan innan det klappar igen för gott, sysselsätter sig receptionspersonalen Claire och Luke med att undersöka hotellets övernaturliga kvaliteter. Luke har en hemsida om hotellet där han beskriver möten med spöken och osaliga andar och då det nu knappt finns några gäster så finns det istället tid över till att spela in ljud från de döda och filma oförklarliga händelser.
Problemet med denna film är att den inte alls kan knyta ihop och förklara vad och varför det som händer sker. Det finns lite hoppa till-ögonblick och en del läskiga ögonblick, men den där isande känslan i magen som man vill lämna en skräckfilm med är som bortblåst så fort eftertexterna rullar. Istället sitter man med massa frågor, frågor som handlar om rena hål i storyn.
Sett: Första avsnittet av Girls
Huvudrollsinnehavaren i Girls skymtar faktiskt förbi i en biroll i The Innkeepers. Girls handlar om några ungar kvinnor i New York och deras liv. Lena Dunham, som alltså är med i The Innkeepers, spelar huvudrollen, har regisserat piloten, skrivit manus och producerat serien. Imponerande av en 25-åring (hon fyllde tydligen 26 i förrgår, grattis Lena).
Det må vara en imponerande bedrift men när det kommer till själva serien så fastnar jag inte för fem öre. Att döma ut en serie direkt efter pilotavsnittet kanske är hårt, men detta är inget jag tänker titta vidare på. Karaktärerna är inte så intressanta och jag känner verkligen inte att jag bryr mig om vad som händer härnäst.
Sett: Två avsnitt av Magic City
Magic City utspelar sig i slutet av 50-talets Miami. Hotellet Miramar drivs av Ike Evans, spelad av Jeffrey Dean Morgan, kanske mest känd som The Comedian i Watchmen. Där försöker han balansera privatlivet med sin vackra fru, spelad av Olga Kurylenko, och sin dotter med det hårda och ofta dödliga livet i sitt arbete. För allt är givetvis inte fine and dandy med hotellivet. Magic City är som ett blodigare, skitigare Mad Men med mer naket. Danny Huston gör en minnesvärd roll som ondskefull kompanjon.
Sett: Shame Michael Fassbender spelar Brandon, en trasig karaktär som fyller sin tomma vardag med sex i alla dess former. Hans liv skakas om när systern Sissy, spelad av Carey Mulligan gör intåg i hans liv.
Shame är välspelad och otroligt dyster. Jag är inte lika såld på den som många recensenter tycks vara, men visst är den bra. Fassbender är imponerande. Mulligan gör världens långsammaste version av New York, New York. Och så liggs det. En hel del.
Sett: Game Change
Game Change är baserad på en bok som i sin tur byggde på intervjuer med folk som arbetade med John McCains presidentkampanj. I Game Change får vi se när kampanjfolket inser att Obama blir svårslagen och med kort varsel väljer Sarah Palin som vicepresidentkandidat. Om hälften av vad som kommer fram i filmen är sant så får vi vara lyckliga över att McCain inte vann valet. För det är knappast något snällt porträtt som målas upp av Palin. Mer clueless och korkad toppolitiker får man nog leta efter. Julianne Moore gör ett lysande jobb som Palin och efter att jag hade sett filmen så roade jag mig med att jämföra riktiga intervjuer med Palin med de i filmen. Jag såg praktiskt taget ingen skillnad.
Ed Harris som John McCain och Julianne Moore som Sarah Palin.
Spelat (klart): Killzone 3
Snygg och habil shooter med en story som engagerar föga. Bra miljöer med en militärisk design som inte lite för tankarna till nazismen. Värt att spela, men inget av de absoluta toppspelen.
Sett: De första avsnitten av Mad Men säsong 5
Efter en lång tid borta från TV-rutan så har Mad Men äntligen kommit tillbaka. I säsongens första dubbelavsnitt får vi återstifta bekantskapen med Don, som fyller fyrtio år och verkar känna sig lite deppig över detta. Nya frugan Megan, spelad av Jessica Paré, anordnar en överraskningsfest och sjunger en minnesvärd sång för Don inför alla. Vi fick också följa Joan som är nybliven mamma. Pete som jagar ännu mer framgång och status och faktiskt verkar ha fått det på byrån. Trots att jag alltid ogillat Pete, så gillar jag karaktären och uppskattar denna utveckling. Roger däremot verkar mest vara i vägen och gör föga nytta.
Det var en bra start på säsongen, inget mästerverk men inget bottennapp utan helt enkelt ett avsnitt som kommer sätta upp förutsättningarna för de kommande avsnitten. Lite synd var dock att man inte fick se något av Betty, men det kommer säkerligen längre fram.
Sett: Colombiana “Det här är en film för riktigt korkade killar” konstaterade Tove en bit in i filmen. Zoe Saldana, mest känd som blå Na’vi från Avatar spelar huvudrollen i en snurrig hämnarsåpa som innehåller stora logiska luckor lite här och där och en hel del klyschia skurkar. Colombiana är en film man kan överleva av att inte ha sett.
Lyssnat på: Nytt från Kent
Som stort Kentfan så är jag givetvis intresserad när bandet ska släppa nytt. Nya singeln 999 är bra, men känns som en tillbakagång från de tre förra skivornas mer elektroniska sound. När Markus Larsson i Aftonbladet frågar sig “Varför har inte Kent låtit så här förut” så förstår jag ingenting. Kent har väl verkligen låtit så här förut?
Sett (klart): Första säsongen av Boss
Boss visade sig vara en riktigt vass serie med djup och mörker. Kelsey Grammer är helt lysande i huvudrollen och i Boss får vi se det politiska spelet när det är som skitigast och mest korumperat. Åtta avsnitt kändes som en lagom längd och jag ser verkligen fram emot säsong två.
Har vi någonsin fått se en mer personlig Zlatan Ibrahimović tidigare? När Zlatan i inledningen berättar om sin far, Šefik Ibrahimović, och nyanserar bilden av honom från den som givits i boken, Jag är Zlatan Ibrahimović, blir jag likt Zlatan rörd. Och jag blir rörd för att Zlatan blir rörd. Påståendet att Šefik Ibrahimović är Zlatans största supporter kan nog ingen tvivla på när kameran fokuserar på Šefik och vi får se hans hem, helt inrett med urklipp och bilder från sonens galet framgångsrika karriär. Pappa Šefik har spelat in varenda match Zlatan har spelat och stoltheten går direkt genom rutan. Mer än en gång får jag gåshud och blir rörd under denna dokumentärs första del.
