Sett: The Descendants Alexander Paynes senaste film som har fått en hel del uppmärksamhet och nominerades till fem Oscars (varav den vann en, bästa manus baserad på en förlaga). George Clooney spelar en man vars fru hamnar i koma efter en båtolycka och som samtidigt som han försöker bearbeta sina känslor gällandes det får veta att hon dessutom har haft en affär med en annan man. Jag blev inte helt såld på denna film. Helt ok, men jag förstår inte riktigt varför den har fått så mycket uppmärksamhet som den har fått.
Skådespelarmässigt så gör alla inblandade en bra insats och lite extra förtjust blev jag i dotterns pojkvän Sid, spelad av Nick Krause. Filmen är värd att se, men absolut inte fantastisk.
Gabriel Macht och Patrick J. Adams i Suits.Sett (klart): Första säsongen av Suits
Både jag och Tove fastnade för Suits och har i ett rasande tempo sett klart på hela den första säsongen. Gabriel Macht är snygg och svinskarp som ena huvudkaraktären Harvey Specter. Patrick J. Adams gör också en bra roll som Harveys adept Mike Ross. Hela serien är snygg och engagerande, samtidigt som den kanske inte är speciellt utmanande. Man vet lite vad man får, men i bland räcker det.
Det finns absolut en del väldigt klichéartade inslag som en förutsägbar kärlekstriangel och “will they, won’t they”-frågeställning. Detta kan jag leva med och det gör ju inte direkt ont att titta på Meghan Markle och Vanessa Ray.
Suits är ingen ny Mad Men, men riktigt bra ögongodis.
Sett: The Artist
Jamen GIVETVIS så vinner en film som The Artist en Oscar för bästa film. Det har ojats och höjts på ögonbryn över att en stumfilm blir en Oscarsuccé, men det är väl rätt väntat att en film som denna gillas av Oscarsjuryn. Den är alldeles för charmig och för mycket en hyllning till “den gamla goda tiden” för att inte göra succé.
Så, hur var filmen då? Rätt bra faktiskt. Storyn om den firade stumfilmsstjärnan som faller från sin forna tids storhet är engagerande och välspelad. Bérénice Bejo är ljuvlig som Peppy Miller och lyser i varenda scen. Jean Dujardin är härligt “larger than life” som stumfilmsstjärnan George Valentin. The Artist bjuder på en härlig filmglädje.
Poster till femte säsongen av Mad Men.Efter ett långt uppehåll närmar det sig äntligen för Mad Mens retur i rutan. Det förra avsnittet sändes den 17 oktober 2010 i amerikansk tv. Ett och ett halvt år senare, den 25 mars 2012, så återvänder Don, Betty och gänget till amerikansk tv.
Matthew Weiner som är högsta hönset och “showrunner” för Mad Men kom till slut överens med AMC vilket nu innebär att vi tack och lov får se en ny säsong av Mad Men.
Vi kan vänta oss fler drinkar på kontor, fler cigaretter mellan Betty Drapers fingrar, fler kvinnor i Don Drapers armar. Fler snygga kostymer och kontorsintriger. Vad kan man inte gilla med detta?!
AMC har släppt en poster för den nya säsongen samt några trailers för att pumpa upp peppen inför sin mest framgångsrika tv-serie. Som vanligt när det gäller säsongsposters tillhörande Mad Men så är den riktigt snygg och just denna säsongs poster är nog min favorit hittills. Hoppas detta även gäller för den kommande säsongen.
Jag ger nog upp nu. Det började så ruskigt bra med ödelagda gator i tomma storstäder. Och sedan en massa zombies. The Walking Dead andades kvalitet rakt igenom. Men sedan började det glida sakta utför och varningsklockorna började ringa i sista avsnittet av första säsongen när en urusel explosionseffekt fick synas i vad som ska vara en påkostad kvalitetsserie.
Om första säsongen var ett långsamt glidande utför så är säsong två ett hopp utan fallskärm. Två hela avsnitt har fokuserat på ett skjutet barn och huruvida han kommer att klara sig (jamen GIVETVIS så kommer han att klara sig!) kryddat med lite religion samt oro över ett annat barn som har försvunnit. Ständigt med den moraliska undertonen “man ska hålla ihop”. Manusförfattarna har börjat slira i att skriva trovärdigt agerande för karaktärerna och trovärdiga händelser. Scenen där T-Dog (kom igen, T-DOG?!) skär upp sin arm av misstag fick mig att skratta högt på grund av att både händelseförloppet och effekten var otrovärdig och usel.
"Nu kommer inte så mycket att hända i två avsnitt. Lite gråtande, lite moralkakor."
Så, efter att nu genomlidit två avsnitt som handlar om en unge som har blivit skjuten och att serien således har stått helt still så ger jag upp. Tack och hej The Walking Dead.
Nu är ju inte The Walking Dead den enda serien som började lysande men sedan utvecklats till något, om inte uselt, så ändå mindre bra.
Den som känner mig och har läst min blogg vet att jag med stort nöje följde Battlestar Galactica när serien sändes. Det var en helt fantastisk TV-serie där mänskligheten slogs för sin överlevnad mot onda robotar. I rymden! Med bra specialeffekter! Så var det i ungefär två och en halv säsong, sedan började Battlestar Galactica att glida utför. Från häftiga fajter mot onda robotar gled fokus mer över på new age och flumfilosoferande. Dessutom så fick Edward James Olmos börja regissera. Tyvärr tyckte han lite väl mycket om sin karaktär Adama, vilket innebar några tråkiga avsnitt centrerade kring Adama och hans kamp mot sina inre demoner. Allt medan man bara vill se häftiga fajter i rymden!
Just Edward James Olmos är med i senaste säsongen av en serie som också varit på glid ett bra tag. Nämligen Dexter. De två första säsongerna var riktigt bra med fantastiske Michael C. Hall i rollen som Dexter. Dexter var kall och kalkylerande när han mördade de som “förtjänade” det. Dessutom så var det riktigt två starka “arcs” med anknytning till Dexter själv och starka karaktärer som Doakes. Sedan började det balla ur. Varenda seriemördare i Miami verkade korsa vägar med Dexter. Dessutom så blev det mer fokus på Dexters familjeliv och förhållande med Rita. Formeln för hur avsnitten var också ofta upprepande. Det började med att Dexter beskrev något med dramatisk stämma alternativt att vi som tittare fick intrycket av att han höll på att mörda någon/något spännande höll på att hända. Sedan visade det sig att det bara var en alldeles vanlig vardagssituation. Sedan lite handling på stationen där latinokaraktärerna (och detta har varit genomgående i hela serien) porträtteras på ett otroligt klichéartat och nästan rasistiskt sätt. Det vill säga att när de blir “passionerade” så tar de till spanskan. Så från att prata engelska så kan det helt plötsligt komma ett “tranquilo Oscár!”. Ett otroligt tröttsamt grepp använt till leda.
I senaste säsongen så är som bekant Edward James Olmos med och spelar någon sorts religiös undergångstokstolle. Tillsammans med sin lärjunge, som spelas Colin Hanks, har han plattitydfyllda konversationer och säger löjligt dramatiska saker som “it has begun”. För något avsnitt sedan stod han i en dörröppning och tittade ogillande på när Colin Hanks karaktär hade sex med en kvinna. Det är inte precis Six Feet Under vi snackar om som ni märker.
Jag kommer inte att ge upp Dexter än, utan förmodligen se klart säsong 6. Jag hoppas dock verkligen att det snart blir ett slut på serien. Ett värdigt slut. Där allt går åt skogen för Dexter. Tror jag att det kommer att ske? Nej, tyvärr inte.
Här står Jeremy Piven och ser ut som Chevy Chase inför den sista säsongen av Entourage.
Allting har ett slut. Så även Entourage. Serien som jag följt i flera år går nu in på sin sista säsong. Det har varit lite upp och ned kvalitetsmässigt men jag har alltid trivts i sällskap av Entourage. Att se Entourage har varit lite som att äta en god karamell: Utsökt och läckert, men man blir mätt och vill inte leva på enbart sötsaker.
Miljöerna och alla cameos har varit ögongodis för en filmnörd som jag. Samtidigt har det varit intressant att följa Ari och speciellt Eric. Så mycket karaktärsutveckling finns dock inte att tala om.
Inför den sista säsongen, som börjar den 24 juli och består av åtta avsnitt, har det släppts en trailer. Ta en titt på den nedan.
Jamen ni ser ju! Ta en titt på bilden ovan, och fundera sedan på huruvida jag gillar sådana vyer. Svaret är: Naturligtvis!
Bilden kommer alltså från AMC:s (bolaget bakom fantastiska Mad Men t.ex.) nya storsatsning The Walking Dead. En tv-serie baserad på serieböcker om en zombieapocalyps. Själv är jag ju som bekant väldigt svag för mänsklighetens undergång och allt elände som följer med det, så mitt intresse väcktes när jag (rätt nyligen) fick kännedom om The Walking Dead.
Inledningen till serien delar vissa likheter med fantastiska Danny Boyle-zombierullen 28 dagar senare. Vår protagonist vaknar skitig, skäggig och bortglömd på ett sjukhus och inser snart att det har gått åt skogen för civilisationen. Hans första tankar går till familjen, sin fru och son och han börjar genast bege sig hemåt för att upptäcka att de inte längre finns där. En gissning efter att ha sett första avsnittet är att serien kommer bygga på att Rick Grimes, huvudkaraktären spelad av Andrew Lincoln, letar efter familjen.
Det syns verkligen att serien är påkostad och den osar kvalitet. Zombierna är väldigt välgjorda och hyfsat läskiga. Scenen där Rick kommer till Atlanta (bilden ovan) är mycket mäktig och avslutningen i första avsnittet gör att jag blir sugen på mer! Första säsongen kommer bestå av sex avsnitt och AMC har redan gett klartecken för en andra säsong.
Äntligen en postapokalyptisk serie i TV. Den senaste jag kan minnas är Pestens tid. Det har med andra ord varit alldeles för lite mänsklig undergång i TV. Nu blir det ändring på det!
Conan O'Brien, med en whiskeyflaska i handen, kör på en bibelförsäljare!
Conan O’Brien tog i måndags över The Tonight Show som Jay Leno varit värd för i sjutton års tid. Conan har ju haft sin Late Night i New York i sexton års tid men har nu alltså tagit sitt pick och pack och flyttat till Los Angeles för större utmaningar. Själv är jag stort Conan-fan och har tidigare tyckt att han sopat banan med både Letterman och framför allt Leno. Jay Lenos tilltal är alltför tydligt riktad till “dumskalle-USA”. David Letterman verkar inte tycka sitt jobb är roligt förutom när han intervjuar politiker och då är han istället lysande.
Så nu har alltså Conans premiärvecka genomförts och vad är bra och vad är dåligt? Först och främst gläds jag åt att han inte verkar ha anpassat sig alltför mycket till det faktum att han har en större och äldre publik nu. Istället fortsätter Conan med galna inslag i samma stil som i Late Night. I första programmet tog Conan över en guidad rundtur med bussar på Universal och tog dessutom ut de bussarna i den vanliga trafiken. Gäst var Will Ferrell som gjorde en storslagen entré på en tron buren av fyra män likt en egyptisk farao. Tyvärr kändes Ferrell inte helt klockren denna kväll utan att för den delen vara direkt dålig och han klickade inte hundraprocentigt med Conan. Det var underligt då han är en ständigt återkommande gäst som alltid brukar vara ruskigt bra.
Det var en lyckad shoppingtur på Rodeo Road.
I andra avsnittet fick vi se Conan shoppa outfits på Rodeo Road, inte Rodeo Drive som är förmodligen den största och mest kända shoppinggatan i Los Angeles. Conan flippade ut, provade peruker och det slutade med outfiten ni kan se ovan. Tom Hanks var gäst och kombinerade jättetrevlig med bra komisk timing och humor. Hanks har alltid varit en favorit, han verkar helt enkelt genomgod, och hans aktier sjönk inte precis efter sitt medverkande i programmet. Dessutom hade han och Conan riktigt bra kemi.
Mitt blivande favoritsegment känns det som Conan’s tabloid moment kan bli. Det går helt enkelt ut på att nu när Conan bor i Los Angeles och leder den största talkshowen så löper han större risk att bli jagad av paparazzis. Dessa paparazzis är ute efter att fånga honom i ett så pinsamt ögonblick som möjligt då dessa bilder genererar mest pengar. Men istället så iscensätter Conan bilder som visar honom i pinsamma situationer och kan på så sätt håva in pengar för bilderna på egen hand! I det första Conan’s tabloid moment körde han på en bibelförsäljare samtidigt som han höll en whiskeyflaska i handen. Briljant och mycket roligt!
I premiärveckans sista program besöktes han av Ryan Seacrest och Patton Oswalt. Mina förväntningar på Ryan Seacrest var minimala men det visade sig bli en riktigt bra gäst, rolig, trevlig och med bra kemi tillsammans med Conan. Hans brutala sågning av American Idol-jurymedlemmen Simon Cowells fåfänga kändes helt spot on! Patton Oswalt var också en riktigt bra gäst som inledde med att prata om sina testiklar och lite senare gick vidare till att beskriva sin galopperande övervikt.
Chad Smith är inte Will Ferrell. Han heter förresten, på riktigt, Gaylord i mellannamn. Stackars. När det gäller musiken har det inte riktigt varit några sensationella band. Green Day är förmodligen det största bandet som varit där, men eftersom jag gillar Green Day lika mycket som Hugh Hefner gillar feta gamla brunetter var det verkligen inget för mig. John Mayer gjorde en vidrig cover på California Dreaming samtidigt som han var så övertänd att jag trodde han skulle vibrera sönder. Veckans sista band, Chickenfoot, var ett ihopplock av musiker från andra stora band. Bakom trummorna satt Chad Smith från Red Hot Chili Peppers med den briljanta t-shirten som bar trycket “I’m not Will Ferrell” (Chad Smith är ruskigt lik Will Ferrell utseendemässigt). Pearl Jam spelade i första programmet och gjorde rätt bra ifrån sig och Sheryl Crow sjöng i ett av programmen, även hon med en övertänd musiker i bandet.
The Tonight Show with Conan O’Brien verkar helt enkelt bli en höjdare som fortsätter i samma anda som Late Night. Det märks att praktiskt taget alla manusförfattare och alla andra som jobbat med Late Night flyttat med till Los Angeles och The Tonight Show. Allt andas kvalitet, studion är snygg och äntligen (!) slipper vi den skitfula soffan som gästerna suttit i hos Conan under Late Night-tiden. Jag hoppas och tror Conan kommer göra dundersuccé med The Tonight Show. Det har han verkligen förtjänat!
Terry O'Quinn har briljerat som John Locke i den senaste säsongen av Lost.
Ja herregud. Säsong fem av Lost har precis avslutats och det är nu en säsong kvar av denna fantastiska TV-serie. Jag har följt Lost från första början och fastnade genast för mystiken, den fantastiska kvaliteten (det märks verkligen att det är en serie med hög budget), karaktärerna och de vackra miljöerna. I säsong två tappade serien dock fokus då det märktes att manusförfattarna inte hade en aning om hur länge serien skulle hålla på och därför skrev en hel del utfyllnadsavsnitt. I denna veva tappade en del av mina vänner sitt engagemang för serien. Jag klamrade mig dock fast och hoppades på att det skulle vända och bli bättre.
Och jäklar vad det har blivit bättre! Från säsong tre och framåt har Lost varit helt briljant. Just säsongsavslutningarna har varit så fantastiska att man suttit som förstenad efteråt. Säsongsavslutningen för säsong tre var så otroligt bra att den gav mig rysningar så fort jag tänkte på den ända fram till den fjärde säsongen sparkade igång igen.
Så, nu har som jag redan nämnt säsong fem gått i mål med ett dubbelavsnitt och givetvis fanns det en hel del omvälvande i detta avsnitt. Många svar gavs men samtidigt uppstod nya frågor. Frågor som nu manusförfattarna ska besvara på en säsong. Det kommer de klara av, det är jag säker på.
I denna säsong har Jack och Kate fått kliva tillbaka en del och istället har andra fått briljera och ta plats. Gamla Macahan-favoriten Fionnula Flanagan har varit lysande de gånger hon varit med och även hennes yngre motsvarighet Alice Evans har gjort ett starkt intryck. Nestor Carbonell som Richard Alpert har varit riktigt bra och det har känts mycket kul att få veta mer om den karaktären. Josh Holloway har visat en helt annan sida av Sawyer och den smärta han förmedlade i säsongsavslutningens dubbelavsnitt gick rakt genom rutan i en fantastisk scen. Största favoriten är dock Terry O’Quinns John Locke som har varit en gigant med fantastisk pondus och belåtenhet som en man som bär på en hemlighet (vilket han givetvis gjorde).
Handlingen har utspelat sig parallellt i både 1970-tal och 2000-tal. Släng dessutom in lite flashbacks så kan man tro att förvirringen ska vara total. Det har dock fungerat riktigt bra och man har känt sig rätt lika engagerad i båda storyutvecklingarna (med marginellt starkare engagemang för 1970-talsdelen för mig).
Nu ser jag verkligen fram emot den sjätte och sista säsongen. Den kommer, med all sannolikhet, bli helt fantastisk. Min absoluta favoritserie genom tiderna är Six Feet Under men i Lost har jag hittat en given tvåa.
Stellan Skarsgårds utbrott till tonerna av Rammstein i senaste Entourage var inget annat än briljant! Stellans gästinhopp som tysk regissör har varit en riktig höjdare överhuvudtaget. Mer sådant!
Kolla in klippet här under, eller ännu bättre. Se till att se hela avsnittet.
Battlestar Galactica är nu inne på sista säsongen.
En av världens bästa tv-serier är tillbaka efter ett långt säsongsuppehåll. Makalösa Battlestar Galactica har nu påbörjat sin sista säsong och återseendet är verkligen kärt. Första avsnittet rivstartade precis där säsong tre avslutades och höll en ruskigt hög klass. Avsnittet fokuserade en hel del på min personliga favorit, Gaius Baltar, och vad som hände med honom efter rättegången där han blev friad.
Avsnittet lade även en hel del tyngd på reaktionerna över Starbucks underliga uppdykande, ett återvändande som orsakade skepsis och rädsla. Med tanke på att detta är sista säsongen och på allt som är obesvarat finns det en hel del att se framemot. Jag kommer följa sösongen slaviskt och sedan givetvis inhandla den på DVD när det blir dags för släpp.
Vackra Tricia Helfer som Number Six i Battlestar Galactica är tillbaka.
Fjärde och sista säsongen kommer bestå av 20 avsnitt innan det är över. För er som ännu inte sett Battlestar Galactica kan jag inget annat än rekommendera den varmt. Det är en helt fantastisk serie som sopar banan med hyllade skitserier som Prison Break och Heroes.
Jag avrundar detta inlägg med ett litet promotionklipp för den sista säsongen. Tittar du på detta förutsätter jag att du sett de tidigare säsongerna. Annars spoilas en hel del för dig.
En av världens bästa tv-serier är tillbaka efter ett långt säsongsuppehåll. Makalösa 