Kategori: Film

Recension: Interstellar

Få filmer har jag längtat efter så intensivt som Christopher Nolans nya fläskiga sci-fi Interstellar. Science-fiction ligger mig väldigt varmt om hjärtat, Christopher Nolan är en vass regissör och Interstellar var garanterad en hög budget. Allt pekade på att Interstellar skulle bli en modern science-fiction-klassiker.

I en ospecificerad framtid lever mänskligheten på gränsen till undergång. Klimatförändringarna har gjort att det människorna skördar dör ut och det ser minst sagt dystert ut. Cooper, spelad av Matthew McConaughey, lever som änkling på sin gård tillsammans med sina två barn och sin svärfar. Efter att ha arbetat som pilot för Nasa har Cooper blivit tvungen att sadla om och istället arbeta som bonde och odlar numer majs. Längtan efter det forna livet och att få upptäcka nya saker gnager dock på Cooper. Det gnager även på tioåriga dottern Murphy, som likt sin far delar intresset för vetenskap.

Cooper tillsammans med dottern Murphy.
Cooper tillsammans med dottern Murphy.

När Murphy får kodade meddelande via sin bokhylla (ja, det är så konstigt som det låter) som visar sig vara koordinater så leds Cooper och Murphy till spillrorna av Coopers gamla arbetsgivare, NASA. NASA leds av den evige fadersgestalten i Nolans-filmer, Michael Caine, och Caines karaktär har en plan för att rädda mänskligheten undan svält och syrebrist. Det är som Caines välkända stämma har förkunnat i trailern: “We’re not meant to save the world. We’re meant to leave it, and this is the mission you were trained for.”

NASA:s plan innefattar helt enkelt att lämna jorden för att söka en ny beboelig värld för mänskligheten. Och vem ska leda resan från jorden mot nya världar om inte bongotrumsentusiasten McConaughey!

Det går undan i inledningen av filmen. Då NASA har förberett detta projekt i flera år, med mänsklighetens överlevnad som insats, känns det lite svårt att köpa att Cooper halkar in på ett bananskal och får leda detta projekt. Om Cooper är den bästa pilot som mänskligheten har så borde NASA ha försökt kontakta honom i ett tidigare skede.

När det gäller vetenskapligheten så har Christopher Nolan tagit hjälp av Kip Thorne. Jag är inte en tillräckligt stor intellektuell kraft eller tänkare för att kritisera Thorne, men det känns som att Nolan har slarvat eller gjort det enkelt för sig i vissa fall med vetenskapen. Särskilt som när Coop improviserar tillsammans med Hathaways dr. Brand för att “slunga sig vidare” med hjälp av gravitationen från ett svart hål. Efter lite kluddande på en tavla konstaterar forskaren Brand att “ja, det kan funka.” Det blir lite väl simpelt.

Starka skådespelarinsatser i en film med ovanligt mycket hjärta

Cooper och Brand kämpar båda mot sorgen för att ha lämnat sina anhöriga på jorden.
Cooper och Brand kämpar båda mot sorgen för att ha lämnat sina anhöriga på jorden.
Den skådespelare som utmärker sig mest är Mackenzie Foy. Hennes prestation som en ung Murphy, övergiven av sin far, är mycket stark. Det är hjärtskärande att se hennes sorg över att bli övergiven av sin far. Matthew McConaughey är stabil och säker i sin gestaltning av Cooper och i en av filmens starkaste scener lyckas McConaughey förmedla en oändlig sorg när han går igenom årtal av videoklipp och får se sina barn växa upp med rasande hastighet framför sina ögon.

Murphy som vuxen spelas av Jessica Chastain, och det går inte att klaga på hennes insats även om hon inte ges samma stora känslor att jobba med som Foy fick göra i samma roll som ung. Det är ett rätt väntat porträtt av en driven, ung, forskare som vi får från Chastain. Inte dåligt med andra ord utan bara väntat.

Anne Hathaway gör en fin insats som Coopers astronaut- och forskarkollega dr. Brand. Det känslomässiga spannet liknar Coopers och Brand får likt Cooper hantera saknaden av sina nära och kära samt att de åldras i ett annat tempo än henne. Hathaway är bra, inte fantastisk, men mycket stabil och gör vad som väntas av henne i rollen.

Anne Hathaway som dr. Brand.
Anne Hathaway som dr. Brand.

Ge mig mer Lovecraft och Kubrick

Det som Interstellar saknade, och som gör att toppbetyget uteblir för min del, är mer utforskande och mer information om världarna som besöks. Nu får vi inte veta så väldigt mycket om de planeter som besöks utan de får istället agera visuellt godis och bakgrund till en film som till större del handlar om personlig utveckling och föräldraskap. Det borde ha varit mycket mer H.P. Lovecraft i filmen. Som tittare vill jag veta mer, mer, mer om världarna och kanske sett indikationer på annat liv, något större än mänskligheten. Jag hade förväntat mig en berättelse om utforskande. Lite mer åt hållet Vid vansinnets berg, av H.P. Lovecraft.

På outforskad isplanet.
På outforskad isplanet.

Samtidigt som jag vill se mer konkret utforskning och information av planeterna och världarna så hade jag även sett mer “flum”. En film som Nolan uppgett som inspirationskälla är Stanley Kubricks dunderklassiker 2001 – A Space Odyssey. I slutet av 2001 flippar det minst sagt ut en hel del. Både visuellt, när Dave flyger över en ny värld, och dels handlingsmässigt då Dave förflyttas i tid och rum och till slut förvandlas till… ja se filmen helt enkelt. Ljuvligt flummigt och svårförståeligt är det hur som helst.

Det finns ett mått av flum och “nämen, är det så det hänger ihop” på slutet av Interstellar, men det är inte på samma kittlande sätt som i slutet av 2001. Samma känsla av att det finns något större, svårförståeligt, bakom allt är inte lika stark i Interstellar.

En visuell godbit

Om det är något som är Interstellars styrka så är det ett fantastiskt foto och visuell storslagenhet. Interstellar är kort och gott galet vacker, med helt otroliga miljöer och effekter. I förhandspeppandet kring filmen har det gång på gång lyfts fram att Nolan inte använt sig av green screen (eller åtminstone väldigt lite) och istället jobbat på ett äldre mer traditionellt sätt med modeller och fysiska objekt. Detta ger Interstellar en tyngd och realism som förmodligen inte hade gått att uppnå med datorrenderade modeller.

I slutändan så är Interstellar en alldeles utmärkt science-fiction, om än inte Det Stora Mästerverket™ som jag hade hoppats på. Faktum är att Interstellar inte ens är årets bästa science fiction, utan den titeln går istället till Tom Cruise-rökaren Edge of Tomorrow. Interstellar skulle mått bättre av att göras lite kortare. Men bra det är den, och rekommenderar den gör jag.

Betyget blir 4 av 5.

Interstellar

Recension: Sin City: A Dame to Kill For

För en herrans massa år sedan skrev jag för filmbloggen Bloggywood. Nyheter, recensioner och annat smått och gott relaterat till film publicerade jag på Bloggywood. Den 17 januari 2007 såg mitt absolut första inlägg dagens ljus. Det handlade om uppföljaren till Sin City och ryktet att Rachel Weisz var aktuell för huvudrollen Ava Lord. Nu, sju och ett halvt år efter det inlägget och nio år efter den första filmen släpptes så är uppföljaren äntligen här.

En iskall och manipulerande femme fatale

Eva Green spelar en iskall Ava Lord.
Eva Green spelar en iskall Ava Lord.
I Sin City är det mesta sig likt. Vi får precis som i den första filmen följa flera berättelser som korsar varandra och stiliserat illustrerar det stenhårda livet i Basin City. Berättelsen som står i centrum är den med undertiteln A Dame to Kill For. Nu är det varken Rachel Weisz eller Angelina Jolie som vi återser i huvudrollen, som ryktena surrade så kraftigt kring för sju-åtta år sedan. Istället så iklär sig, eller snarare avklär sig, Eva Green den rollen. Uttrycket “femme fatale” har sällan känts mer rätt och riktigt att tillskriva en karaktär än Ava Lord. Ava är iskall, manipulerande och använder sin kropp för att linda män runt sina fingrar och få sin vilja fram. Dwight, som vi även såg i den första filmen, kastas in i Avas värld och är snart i hennes våld. Eva Green fungerar riktigt bra i rollen och det känns som riktigt bra rollbesättning då jag tycker att Green är en skådespelare där intelligensen verkligen lyser igenom i blicken. Eva Green ser helt enkelt smart ut.

Som Dwight ser vi nu istället Josh Brolin. I den första filmen så spelade Clive Owen karaktären. Detta gör egentligen varken till eller från, även om jag är svag för Clive Owen. Rent berättarmässigt så fungerar det då Dwight i sin berättelse i första Sin City (som utspelar sig efter denna) precis har genomgått en plastikoperation. Det finns även fler skådespelarbyten i filmen, men detta stör i alla fall inte mig.

En plattare Marv är tillbaka

En favoritkaraktär som dyker upp i flera av de överlappande berättelserna är Marv, spelad av en väldigt sminkad Mickey Rourke. Hela filmen inleds med en kortare berättelse om Marv som tar sig an ett gäng rika snorungar som kommer i hans väg. Sedan återkommer Marv i titelberättelsen om Ava Lord samt tillsammans i en hårdkokt hämndhistoria tillsammans med Jessica Albas strippa Nancy. Även om jag gillar Marv så var det en mer djup karaktär i den första filmen, här får han enbart fungera som en hårtslående buse, bra att ha vid sin sida när man ska ta sig an andra skurkar. Det är synd, för det är ju en spännande karaktär.

I hämndberättelsen med Nancy tar hon sig an Roark, senatorn som såg till att Hartigan mördades i den första filmen. Roark är lite av denna films största behållning. En ond, skrattande, gubbjävel med massor av makt och inga skrupler för att använda sig av denna makt. Powers Boothe som gör huvudrollen gör det alldeles utmärkt bra och Roark saknar helt sympatiska sidor och tycks ha hela staden i sin ficka. En nedgången (men otroligt trimmad) Nancy slår sina påsar ihop med Marv, samt visar lite prov på manipulationskunskap á la Ava Lord för att sänka Roark.

Roark återkommer även i en helt ny berättelse utan sina rötter i serieböckerna. I den får vi följa Joseph Gordon-Levitt som spelar Johnny. Korthaj och spelare som oklokt nog förlöjligar Roark vid pokerbordet. Denna berättelse var den jag tyckte bäst om och gärna hade sett mer av.

Joseph Gordon-Levitt dyker upp i en ny berättelse som spelaren Johnny.
Joseph Gordon-Levitt dyker upp i en ny berättelse som spelaren Johnny.

Den första Sin City-filmen var en otroligt bra film och nyskapande när den kom för nio år sedan. Uppföljaren är bra, men inte lika fantastisk. Det saknas lika starka karaktärer som i den första filmen där Elijah Woods makalöst obehagliga Kevin verkligen stannade kvar efter att man lämnat biosalongen. Likaså Nick Stahls Yellow Bastard. Berättelserna känns också lite väl simpla och tunna emellanåt. Jag benämner Nancys berättelse som en hämndberättelse men i själva verket är det begreppet applicerbart på alla berättelser i a Dame to Kill For. Jag hade gärna sett mer avancerade manus få denna stilistiska behandling.

Stilen är det fortfarande absolut inget fel på. Visst, vi har vant oss nu vid detta utseende på Sin City, men det är otroligt läckert och känns verkligen som en levande serietidning. Om det ska komma en tredje film i serien hoppas jag att vi får lite bättre manus och ett större karaktärsdjup. Trots detta är Sin City: A Dame to Kill For en sevärd film, om än inte samma knockout som den första filmen.

4 av 5.

Sin City: A Dame to Kill For

Recension: Dawn of the Planet of the Apes

Den första Apornas planet-filmen med Charlton Heston är en favorit även om jag kanske måste erkänna att den inte håller jättebra för en omtittning nuförtiden. När jag såg den första gången, sent en kväll nere i min mormors källare vid ungefär arton års ålder, blev jag förälskad i stämningen, sluttwisten och den fantastiska musiken. Uppföljarna till klassikern från 1968 höll tyvärr inte samma klass och när Tim Burton 2001 gav sig på ett försök att modernisera filmklassikern så fanns ytan men ingen själ.

Desto bättre var då 2011 års Rise of the Planet of the Apes med James Franco i birollen. För huvudrollen fann vi fantastiska Caesar, spelad av mannen som blivit mo-cap-världens främste, Andy Serkis. När nu uppföljaren är här, Dawn of the Planet of the Apes (eller Apornas planet: uppgörelsen som den svenska titeln är), så kände jag mig både manad och tvungen att besöka SF Bio och trängas med folk som anser att en biosalong är den bästa platsen att hålla diskussioner på. Trots pratkvarnar så ångrade jag mig inte!

Caesar har vuxit och är både ledare för apkolonin samt familjefar.
Caesar har vuxit och är både ledare för apkolonin samt familjefar.
Dawn of the Planet of the Apes inleds med en närbild på Caesar tio år efter händelserna i den förra filmen. Numer så är Caesar ledare för en apkoloni i skogen och dessutom familjefar med en halvvuxen son samt en helt nyfödd dito. Medan aporna lever i fred i skogen så har det gått åt skogen (pun intended) för mänskligheten. Ett virus har utplånat större delen av världen och några få överlevare bor i en koloni under ledning av Gary Oldmans Dreyfus. Människorna och aporna hade nog kunnat levt åtskiljda om det inte vore för att en liten grupp människor springer ihop med två chimpanser ur apkoloni, ett möte som slutar i ett avlossat skott och en skadad apa. Efter att de initiala meningsskiljaktigheterna lösts uppstår en ny men väldigt skör allians och slitningar mellan både människorna, men främst aporna börjar uppstå. Den människohatande apan Koba som spenderat sin ungdom i bur, utsatt för fruktansvärda djurförsök och tortyr, ser detta som ett tillfälle att elda på konflikten mellan apa och människa.

Nyanserade apor och platta människor

Mest nyans i karaktärerna finns faktiskt hos aporna medan människorna är betydligt mer platta och inte utvecklas nämnvärt under filmens gång. Det är rätt talande när en av människokaraktärerna uppgivet utbrister “I’m the asshole…”. Han får verkligen inte vara mer än så, en ensidig “asshole”. Caesar däremot får visa flera sidor. Ilska, misstänksamhet och konflikt i att dras mellan lojalitet mot aporna samt lojalitet mot universella värderingar och en tro på att människa och apa borde kunna leva i någorlunda harmoni. Andy Serkis är alldeles strålande som Caesar. På människosidan så får Jason Clarkes Malcolm stå för godheten, något som görs extra tydligt då han till skillnad från alla andra människor som bär svarta eller grå kläder istället bär vita kläder. För att göra det lite extra tydligt så borde filmmakarna döpt hans karaktär till “Messias”, men det kanske räckte med tydliga karaktärsnamn när de döpte apornas ledare till “Caesar”?

Koba har enbart sett den onda sidan av mänskligheten.
Koba har enbart sett den onda sidan av mänskligheten.

Det finns en del blinkningar mot originaltrilogin, framst genom musiken där inslag från originalsoundtracket kan kännas igen. Rent visuellt så är Dawn of the Planet of the Apes helt fantastisk. Det går snabbt att glömma att det faktiskt är datorgenererade apor vi ser. Aporna ser verkliga ut! Detta ska dessutom vara den första 3D-film där 3D-scener har spelats in utomhus och inte i en studio. Då jag tycker att 3D-film är en styggelse så valde jag att se filmen i krispig 2D istället och kan inte uttala mig om hur bra 3D:n fungerade.

Dawn of the Planet of the Apes är en ännu starkare film än sin föregångare och jag ser verkligen fram emot den tredje filmen i serien!

Dawn of the Planet of the Apes

Alien Anthology på Blu-ray, den “äggstra” smaskiga boxen är min

Förlåt för den rubriken.

För snart fyra år sedan skrev jag ett inlägg om den otroligt läckra Alien-boxen i samband med att Alien-filmerna släpptes på Blu-ray. Den boxen blev dock ruskigt dyr och kostade i Sverige runt 1500 kronor. Istället så fick jag i julklapp en lite billigare variant av boxen. Den bloggade jag om här.

När nu CDON satte det galet billiga priset 299 kronor på boxen kunde jag inte göra annat än slå till. Med en finfin rabattkod så landade slutsumman på 273 kronor inklusive frakt, vilket får ses som ett helt fantastiskt fynd!

Detta är en utgåva som jag har suktat efter länge.
Detta är en utgåva som jag har suktat efter länge.

Trots att boxen är ungefär den häftigaste utgåvan av helt suveräna filmer någonsin så gör det nog inte Jean-Pierre Jeunets “våldtäkt” på serien med den fjärde filmen bättre ändå. Man kan inte få allt här i världen.

Amerikansk politik som underhållning

På Alla hjärtans dag, den 14 februari, så landar äntligen säsong nummer två av House of Cards med suveräna Kevin Spacey i huvudrollen. Jag skrev lyriskt om House of Cards tidigare i bloggen och längtan efter den nya säsongen har varit intensiv. Amerikansk politik och dramatiken kring politik och främst presidentkampanjer är något som lockar och fascinerar mig väldigt mycket. House of Cards är givetvis inte det enda du har att tillgå om du vill mätta törsten efter amerikansk politik. Det finns ju mycket annat bra att se!

The West Wing (1999-2006)

Aaron Sorkins största succé hittills är tveklöst The West Wing, serien om President Bartlet och hans stab. Serien gick i sju säsonger och är en riktig höjdare där smarta människor, säger smarta saker och går snabbt. Sorkin försvann efter de fyra första säsongerna vilket många anser vara de bästa, men jag tycker även att de senare säsongerna är riktiga höjdare.

Martin Sheen är trygg och säker i rollen som President Jed Bartlet, men mina tre favoriter hittar vi i karaktärerna Leo McGarry, Josh Lyman och Toby Siegler. Leo McGarry är stabschef och en sann fadersgestalt i serien. Trygg, kunnig och smart och det är ingen slump att alla karaktärerna ser upp till honom och att citatet “Leo will know what to do” är återkommande. I ett senare skede i serien så får Leo en annan, intressant roll. Tyvärr så gick John Spencer som spelade Leo bort vilket innebar att manusförfattarna fick stuva om i manuset mot slutet, vilket märks.

De biträdande stabscheferna, Josh Lyman och Toby Siegler är som ler och långhalm genom praktiskt taget hela serien. Josh Lyman, spelad av Bradley Whitford, är den mer komiske och strulige av de två medan Toby Siegler, spelad av Richard Schiff, är en mer avig och ilsken herre.

När Bartlets andra mandatperiod närmar sig slutet så skiftar serien fokus och vi får till stor del följa presidentkandidat Matt Santos vars kampanj Josh Lyman blir chef för. De två sista säsongerna handlar mycket om denna kampanj vilket i mina ögon är helt underbart. Få saker är jag så svag för inom amerikansk politik som kampanjarbete! När manusförfattarna började arbeta med karaktären Matt Santos 2004 så baserade de honom på en ung, rätt okänd politiker från Illinois: Barack Obama. Sådana detaljer ger mig rysningar av vällust!

Janel Moloney, Bradley Whitford och Rob Lowe i The West Wing.
Janel Moloney, Bradley Whitford och Rob Lowe i The West Wing.

The Ides of March (2011)

George Clooney spelar guvernör Mike Morris och har regisserat The Ides of March.
George Clooney spelar guvernör Mike Morris och har regisserat The Ides of March.

Mer sexigt kampanjande i form av George Clooneys guvernör Mike Morris och hans unge kampanjchef Stephen Myers, spelad av Ryan Gosling. Här finns massa finfina detaljer att njuta av i form av en karismatisk presidentkandat som inte kan hålla gylfen stängd. En ambitiös och smart Myers samt gamla rävar som inte drar sig för att sätta kniven i ryggen när det kan gynna den egne kandidaten.

Stephen Myers går från att ha en idealiserad och rosenskimrande bild av guvernör Morris till att inse att allt kanske inte är vad det verkar med den karismatiske guvernören och givetvis så börjar saker och ting gå snett i kampanjen och för Myers, vilket bådar för finfin dramatik. I biroller ser vi även nyligen bortgångne Philip Seymour Hoffman och andra tunga birollsnamn som Paul Giamatti och Marisa Tomei.

Mitt (2014)

Vi får följa Mitt Romney och hans familj under två valkampanjer.
Vi får följa Mitt Romney och hans familj under två valkampanjer.

Från fiktion till dokumentär i form av Netflix film Mitt. En film som får mig att tycka bra om Mitt Romney är inget annat än imponerande. Under sex år och två kampanjer, en misslyckad kampanj för att bli republikansk presidentkandidat (istället blev det John McCain) och en kampanj där Romney får republikanernas nominering, men faller mot sittande president Obama. I centrum för Mitt står hela tiden familjen Romney. Vi får knappt se några kampanjarbetare eller överhuvudtaget någon stab kring Romney. Det vi får är ett intimt porträtt av en man och hans familj och deras kamp för att stötta och försöka få patriarken att nå positionen som president.

Mitt Romney verkar rätt skör och tvivlar på sig själv emellanåt. Det är givetvis en hårt vinklad bild av Romney. När republikanerna har valt sin presidentkandidat så finns det givetvis en enorm apparat kring hela kampanjen, med flera tusentals inblandade kampanjarbetare som slipar på budskap, framtoning och sliter hårt för sin kandidat. I Mitt får vi intrycket av att det är familjen Romney som nästintill ensamma drar det tunga lasset.

Vi får inte veta så mycket om Romneys politik. Mitt verkar istället vara en rätt skön kille som citerar sin favoritfilm O Brother, Where Art Thou?, åker pulka och kastar snöbollar med familjen, skrattar vid matbordet till ett avsnitt av This American Life och samlar familjen vid böner ledda av Ann Romney. Det är en vibrerande Mitt Romney som vinner presidentdebatt mot Obama och en nedslagen Mitt Romney som som med blank blick inser att Obama kommer att vinna valet.

Den starkaste scenen i Mitt är enligt mig den allra sista. När allt är över och Mitt och Ann för sista gången eskorteras hem av secret service. Hemma i ett tyst hus när allt är över så slår de sig ner i varsin fåtölj och tittar ut över utsikten från vardagsrummet. Nej, det blev visst inget denna gången heller.

Mitt finns på Netflix

Fler titlar

Detta var bara tre titlar där amerikansk politik står i centrum. Det finns givetvis mycket mer. Jag kan förövrigt tipsa om dokumentären By the People: The Election of Barack Obama, som handlade om Obamas presidentkampanj. Ruskigt bra. Även Oscarnominerade The War Room från 1993 om Bill Clintons valkampanj är värd att se. Och när vi ändå är inne på Clinton så kan de även vara intressant att se rätt svajiga, men ändå hyfsat bra, Spelets regler, med John Travolta i en roll baserad på Bill Clinton. Jag har även tidigare bloggat lite om tyvärr nedlagda serien Boss, med Kelsey Grammer i huvudrollen.

Tipsa gärna om fler spelfilmer, serier eller dokumentärer om amerikansk politik i kommentarsfältet.

Mitt filmår 2013

2013 är slut och precis som tidigare år så vill jag nu sammanfatta det gångna filmåret. Till skillnad från tidigare så tänker jag inte utse årets bästa film i den bemärkelse att jag enbart utser filmen från ett urval av de som släpptes under året. Nej i år så går jag helt enkelt på filmer som jag har sett och betygsatt för första gången under 2013.

Det blev inte lika många filmer sedda under 2013 som året innan dess, 2012. Under 2013 så såg och betygsatte jag 94 filmer enligt filmtipset.se. Det är betydligt färre än 2012 års 132 filmer, men tio fler än de 84 som jag betygsatte under 2011.

Under det gångna året så satte jag högsta betyg på endast en film, samma film som jag utser till “årets” bästa och som släpptes 2010. Annars så var det idel fyror och det var svårt att placera filmerna på plats 2-5. Topplistan på årets filmer hittar du nedan, och kommentera gärna med din topplista över årets bästa filmer.

  1. Nawals hemlighet (5/5)
  2. Denna filmpärla upptäckte jag helt enkelt eftersom den låg med på IMDb:s lista över de 250 högst betygsatta filmerna och oj vad jag inte blev besviken på Nawals hemlighet! Filmen inleds med att ett vuxet tvillingpar får via sin avlidna mor, Nawal, i uppdrag att leverera ett brev till sin far som de aldrig tidigare har träffat och ett annat brev till sin bror, som de aldrig heller har träffat. Detta blir upptakten till berättelsen om Nawal Marwans fantastiska och tragiska livsöde där hon vuxit upp i ett krigshärjat land i mellanöstern (som baseras på Libanon under 70- och 80-talet).

    Jag blev rätt så golvad av Nawals hemlighet. Filmen är otroligt välspelad, väldigt vacker och grym och sorglig. Det går inte att göra annat än att rekommendera denna fantastiska film från Denis Villeneuve.

    Nawals hemlighet finns på Netflix.

    Fantastiska Nawals hemlighet är den bästa film jag har sett under 2013.
    Fantastiska Nawals hemlighet är den bästa film jag har sett under 2013.

  3. Silver Linings Playbook (4/5)
  4. En välspelad, mysig och bra romantisk komedi gav suveräna Jennifer Lawrence (finns det någon som tycker illa om henne?) en Oscarstatyett. Kemin mellan henne och Bradley Cooper är riktigt bra och man dras snabbt in i och blir engagerad i denna historia om två personer som bär på smärta och sorg och som hittar tillbaka till glädjen i samband med att de tränar inför en danstävling.

    En gullig och välspelad romantisk film med fantastiska Oscarvinnande Jennifer Lawrence i ena huvudrollen.
    En gullig och välspelad romantisk film med fantastiska Oscarvinnande Jennifer Lawrence i ena huvudrollen.

  5. Zero Dark Thirty (4/5)
  6. Trots att vi vet utgången för Zero Dark Thirty så är den fantastiskt spännande och rent av en nagelbitare under de sista 45 minuterna. I filmen så får vi följa arbetet för att leta reda på och döda Usama Bin Laden. Jessica Chastain gör en mycket bra insats i huvudrollen som CIA-agenten Maya, baserad på den verkliga CIA-agenten som låg bakom arbetet för att hitta terroristledaren. Svenske Fares Fares återfinns i en av rollerna som medlem i Navy Seal-teamet som till sist sätter en kula i Bin Laden.

    Coach Taylor var mycket missnöjd med Jessicas quarterback sneak.
    Coach Taylor var mycket missnöjd med Jessicas quarterback sneak.

  7. World War Z (4/5)
  8. Om Dredd var den stora överraskningen senast när jag sammanfattande filmåret så är World War Z 2013 års motsvarighet. Hela projektet har kantats av rykten om haverier. Brad Pitt som spelar huvudrollen och producerar filmen och filmens regissör, Marc Forster, ska tydligen inte alls ha kommit överens. Hela slutet till filmen fick också spelas in på nytt efter att nya manusförfattare kommit in och skrivit om slutet. Det bådade med andra ord inte gott för World War Z i mina ögon. Tack och lov så blev jag positivt överraskad då filmen var mycket, mycket bättre än väntat. Brad Pitts karaktär Gerry åker jorden runt för att leta efter källan till ett zombieutbrott, shit happens, och han blir jagad. Det är intensivt, svettigt och mycket bra. World War Z har dessutom funkat väldigt bra på bio och spelat in en hel del pengar och är den av Pitts filmer som gett mest klirr i kassan någonsin. Om det är något som brukar borga för en uppföljare så är det en film som tjänar mycket pengar till filmbolaget.

    En av årets överraskningar är World War Z.
    En av årets överraskningar är World War Z.

  9. Trance (4/5)
  10. Trance svänger och kränger och är larvig, rolig, spännande och obehagligt varvat om vartannat. När Simon (spelad av James McAvoy), som jobbar på ett auktionhus, är delaktig i en stöld av ett mycket värdefullt konstverk och sedan den stölden går fel så hamnar han i händerna på hänsynslösa brottslingar som helt enkelt vill veta var konstverket har tagit vägen. Problemet är att under stölden så blev Simon slagen hårt i huvudet, tappade minnet och har ingen aning om vad som har hänt. För att ta reda på vad Simon egentligen vet så anlitas en hypnotisör, spelad av Rosario Dawson, som ska försöka ta sig in i hans minne och reda ut var den borttappade tavlan befinner sig.

    James McAvoy i Danny Boyles Trance.
    James McAvoy i Danny Boyles Trance.

Årets kalkoner

Allt var inte frid och fröjd under året utan jag såg också några riktiga bedrövelser till filmer.

  • Compliance (1/5)
  • Rätt omtalad och hyfsat hyllad kalkon baserad på verklig händelse. Alla karaktärer är så korkade och lättlurade att man önskar dem det elände som de utsätts för.

  • American Mary (1/5)
  • Skrattretande äckelskräckis som vill vara Saw.

  • Passion (1/5)
  • En urkorkad thriller som försöker vara mystisk och sexig med Noomi Rapace och Rachel McAdams i huvudrollerna. Hur Brian De Palma kan vara en sådan klåpare är ofattbart då han är mannen bakom klassiker som Scarface och De omutbara.

Alla betyg från 2013

Hur jag betygsatte alla sedda filmer under 2013 kan du se nedan.

  1. Don Jon (2013) – 3/5
  2. Prisoners (2013)- 4/5
  3. Riddick (2013) – 2/5
  4. Passion (2012) – 1/5
  5. The Iceman (2012) – 3/5
  6. The World’s End (2013) – 3/5
  7. John Carter (2012) – 3/5
  8. The Wolverine (2013) – 3/5
  9. Gravity (2013) – 4/5
  10. Upside Down (2012) 3/5
  11. The Bling Ring (2013) – 2/5
  12. Kick-Ass 2 (2013) – 3/5
  13. Man of Steel (2013) – 3/5
  14. Den store Gatsby (2013) – 3/5
  15. Killing Them Softly (2012) – 2/5
  16. Pacific Rim (2013) – 3/5
  17. Mitt liv med Liberace (2013) – 3/5
  18. Now You See Me (2013) – 3/5
  19. Fredagen den 13:e (1980) – 2/5
  20. The East (2013) – 3/5
  21. Elysium (2013) – 4/5
  22. World War Z (2013) – 4/5
  23. Fast and Furious 6 (2013) – 2/5
  24. Byzantium (2012) – 3/5
  25. Call Girl (2012)- 3/5
  26. Iron Man 3 (2013) – 3/5
  27. Mud (2012) – 4/5
  28. Safe Haven (2013) – 2/5
  29. The Call (2013) – 3/5
  30. A Boy and His Dog (1975) – 2/5
  31. Alla presidentens män (1976) – 3/5
  32. Trance (2013) – 4/5
  33. Europa Report (2013) – 3/5
  34. The Place Beyond the Pines (2012) – 3/5
  35. Burt Wonderstone (2013) – 3/5
  36. Stoker (2013) – 3/5
  37. Franska nerver (2010) – 3/5
  38. Therese D. (2012) – 2/5
  39. Paris (2008) – 3/5
  40. A Good Day to Die Hard (2013) – 2/5
  41. Black Rock (2012) – 3/5
  42. Warm Bodies (2013) – 4/5
  43. Star Trek: Into Darkness (2013) – 4/5
  44. Paprika (2006) – 3/5
  45. The Last Stand (2013) – 3/5
  46. Side Effects (2013) – 3/5
  47. Nader och Simin –en separation (2011) – 2/5
  48. Nawals hemlighet (2010) – 5/5
  49. Den tunna röda linjen (1998) – 4/5
  50. Mama (2013) – 4/5
  51. Jakten (2012) – 4/5
  52. Jack Reacher (2012) – 3/5
  53. Django Unchained (2012) – 3/5
  54. Oblivion (2013) – 4/5
  55. Gangster Squad (2013) – 3/5
  56. The Imposter (2012) – 4/5
  57. American Mary (2012) – 1/5
  58. Du gör mig galen! (2012) – 4/5
  59. Robot & Frank (2012) – 4/5
  60. Shadow Dancer (2012) – 3/5
  61. Hitchcock (2012) – 3/5
  62. Zero Dark Thirty (2012) – 4/5
  63. The Impossible (2012) – 4/5
  64. Room 237 (2012) – 3/5
  65. Hobbit: En oväntad resa (2012) – 4/5
  66. Berätta inte för någon (2006) – 3/5
  67. Snacka går ju… (1989) – 3/5
  68. The Manchurian Candidate (2004) – 2/5
  69. Casino Jack (2010) – 2/5
  70. Jag har älskat dig så länge (2008) – 3/5
  71. Side by Side (2012) – 4/5
  72. Silent Hill: Revelation – (2012) – 2/5
  73. Röjar-Ralf (2012) – 4/5
  74. The Perks of Being a Wallflower (2012) – 4/5
  75. Argo (2012) – 3/5
  76. The Master (2012) – 3/5
  77. Sinister (2012) – 4/5
  78. Hypnotisören (2012) – 3/5
  79. Flight (2012) – 4/5
  80. The Awakening (2011) – 4/5
  81. The Tall Man (2012) – 4/5
  82. Berberian Sound Studio (2012) – 2/5
  83. Ted (2012) – 3/5
  84. Seven Psychopaths (2012) – 3/5
  85. Flykten från Alcatraz (1979) – 3/5
  86. Open Your Eyes (1997) – 4/5
  87. Snabba cash II (2012) – 3/5
  88. Berättelsen om Pi (2012) – 4/5
  89. Taken 2 (2012) – 3/5
  90. Searching for Sugar Man (2012) 4/5
  91. Glengarry Glen Ross (1992) – 2/5
  92. The Fall (2006) – 3/5
  93. Dödsspelet (1988) – 3/5
  94. Compliance (2012) – 1/5

Fem nya Blu-ray-titlar till samlingen

Ett gäng nya blu-ray-titlar har ramlat in och jag känner mig mycket nöjd med mina fynd. Samlandet på steelbooks går vidare och jag har med dessa nya titlar hela fyra stycken steelbooks om man inte räknar Band of Brothers och The Pacific-boxarna som är i någon sorts plåtboxutgåva.

SkyfallSkyfall
Den senaste Bond-filmen anses vara den bästa enligt många. Jag tycker om Skyfall, men håller Casino Royale som en bättre film. Min recension av Skyfall finns att läsa här. Denna utgåva är den svenska steelbook-utgåvan som är riktigt stilren och snygg. Hyfsat med extramaterial och ljud- och bildkvalitet i absolut toppklass.

The Girl with the Dragon TattooThe Girl with the Dragon Tattoo
Jag hittade The Girl with the Dragon Tattoo i en tvådiskutgåva i digipackutförande på CDON. Dessutom till riktigt fyndpris, 49 kronor fraktfritt. Jag har recenserat filmen tidigare och har ännu inte sett om den på Blu-ray. Däremot har jag njutit av allt matigt extramaterial och denna utgåva är verkligen fullproppad. Lysande, lysande extramaterial och det förvånar inte att Blu-ray.com gav utgåvan högsta betyg för extramaterialet.

Tinker Tailor Soldier Spy & AfricaTinker Tailor Soldier Spy
Otroligt snygg steelbook från brittiska Amazon där jag ännu inte har hunnit kika på innehållet. Än så länge så njuter jag bara av att ha filmen i hyllan. Tomas Alfredsons spionthriller är dock stilistiskt ögongodis.

Africa
I samma veva som Tinker Tailor Soldier Spy kom så anlände även Africa från brittiska Amazon. BBC Earths senaste serie valde jag att inte alls se via nedladdning eller SVT Play utan ville vänta på denna utgåva. Hittills har vi sett ett av de sex avsnitten och tycker att serien är riktigt bra. Helt i klass med tidigare BBC Earth-prduktioner som Life, Planet Earth och Frozen Planet.

Terminator 2 - Judgment DayTerminator 2 – Judgment Day
Jag har haft ett sådant sug att se om Terminator-filmerna och när jag hittade Terminator 2 för 59 kronor på Willys i denna serietidningsliknande utgåva så kunde jag inte låta bli. Trots att jag sedan tidigare äger filmen på DVD. Detta är verkligen en klassiker. Nu gäller det bara att fynda ett exemplar av första Terminator-filmen.

Nya Blu-ray-fynd

Jag har Blu-ray-fyndat en hel del den senaste tiden. För några veckor sedan hittade jag The Pacific i plåtbox ruskigt billigt på CDON där kostnaden blev 119 kronor inklusive frakt och efter att jag använt en rabattkod. Riktigt fynd. Om sanningen ska fram så kände jag mig inte direkt sugen på att se den hyllade serien, men eftersom priset var så lågt så passade jag på. The Pacific skulle få en chans trots att den avhandlade ett ämne jag inte tycker är så spännande: Krig. Andra världskriget.

Band of Brothers och The Pacific.
Band of Brothers och The Pacific.

Oj vad positivt överraskad jag och Tove blev av serien. The Pacific är ruskigt, ruskigt bra och fokuserar på så mycket mer än bara krig, vapen och dödande. Vi är halvvägs genom seriens tio avsnitt och är väldigt förtjusta. Dessutom är utgåvan av The Pacific en höjdare suverän bild, men den absolut största tekniska höjdpunkten är ljudet. Jag vet faktiskt inte om jag hittills har hört ett bättre ljudspår på en Blu-ray än det ljudspår som finns på The Pacific. Det mullrar och smäller och bakhögtalarna får arbeta med fantastiska effekter som när det regnar eller när kulor viner genom luften. Otroligt bra!

Eftersom vi gillar The Pacific så mycket så blev jag snabbt intresserad av att skaffa föregångsserien Band of Brothers på Blu-ray. Och bättre tillfälle än på Hemmakvälls Movie Madness där de sålde all köpfilm femtio procent billigare får man leta efter.

Fem fynd.
Fem fynd.

I går styrde jag kosan in till stan och lade beslag på Band of Brothers-boxen och fem andra filmer. Förutom den boxen så köpte jag alla tre Millennium-filmerna, Det femte elementet och Batman Begins. Totalpriset landade på fantastiska 227 kronor. Att det blev så billigt berodde delvis på den saftiga rabatten, men framför allt att kassörskan glömde att slå in Band of Brothers-boxen, något jag upptäckte väl hemma.

Blu-ray-samlingen börjar att bli hyfsat respektabel nu och upptar en egen hylla i filmsamlingen.

Tron och Psycho på Blu-ray

Tron och Psycho på Blu-ray.
Tron och Psycho på Blu-ray.

De två senaste tilläggen i min Blu-ray-samling är en dubbelutgåva av Tron och Tron: Legacy samt Alfred Hitchcocks klassiker Psycho. Båda filmerna beställde jag från Dischop, en nätbutik som jag var storkund i när jag började samla på DVD-film för cirka tio år sedan, men som jag väldigt sällan handlar från nuförtiden.

Tron-filmerna är i en vacker steelbookförpackning. Jag lockas faktiskt mer och mer av att börja samla på steelbooks och välja sådana utgåvor framför special edition-utgåvor, digipacks och liknande. Tron-utgåvan tog min blygsamma start till steelbooksamling på Blu-ray till tre titlar. De andra två titlarna är Silent Running (bedrövlig film, otroligt usel, men snygg utgåva) och Terminator Salvation (som jag tycker mycket om).

Psycho hängde med av bara farten. Den var billig och då jag bara hade sett den en gång tidigare, för tio år sedan när den gick på TV, så kände jag att det var dags att se den igen. Tyvärr var den mycket sämre än hur jag mindes den. Den kändes mest larvig nu och inte särskilt läskig alls. Bild och ljud var dock mycket bra för en film från 1960 och det fanns t.o.m. en del effekter i surroundhögtalarna. Trevligt, men kanske inget för puristen som hellre lyssnar på monospåret som är “original”.

De bästa filmerna från 2012

2012 blev verkligen ett filmår för min del. När jag för ett år sedan sammanfattade 2011 så hade jag under det året betygsatt 84 filmer på filmtipset.se. Det är en siffra som jag fullkomligt krossade detta år med 132 betygsatta filmer. 48 filmer fler än 2011 med andra ord. Som tidigare så innefattar detta även äldre filmer, men som jag har sett/betygsatt först i år.

Av de filmer med svensk biopremiär under 2012, vilken tyckte jag om bäst? Precis som under 2011 så delade jag bara ut två femmor.

Michael Fassbender i Prometheus.
Michael Fassbender i Prometheus.
  1. Prometheus (5/5)
  2. Ja den hade korkade ögonblick, det går inte att neka till, men oj vad fantastiskt snygg och underbar denna sci-fi-pärla från Ridley Scott är. Mina förväntningar var skyhöga och de infriades verkligen. Läs min recension av Prometheus här.

  3. The Dark Knight Rises (5/5)
  4. Den avslutande filmen i Christopher Nolans Batman-trilogi är en höjdare. Detta är en värdig avslutning på en lysande filmserie med en skurk som kanske inte kommer upp i samma klass som Heath Ledgers Joker, men ändå lämnar ett starkt intryck. Nolan undviker nästan alla fällor där det lätt kunde bli larvigt och levererar istället ett mörker och en realism som känns helt rätt. Anne Hathaways Catwoman är en höjdare och mil i från Halle Berrys kattprestation.

  5. Skyfall (4/5)
  6. Jag blir inte riktigt klok på mina känslor för Skyfall. Samtidigt som det är en snygg, engagerande och pulserande action helt i mitt tycke så känns det som ett steg tillbaka från var Bond-serien var på väg med Daniel Craig. Tillbaka till taskig kvinnosyn och en endimensionell Bond. Men, det är en bra film. Läs min recension av Skyfall här.

  7. Looper (4/5)
  8. Snygg tidreseberättelse med Joseph Gordon-Levitt och Bruce Willis. Spännande action som dessutom är hyfsat smart.

  9. Dredd (4/5)
  10. Oväntat bra och läcker visuellt med Karl Urban i huvudrollen som Judge Dredd som mest liknar en sur smileygubbe genom hela filmen. Dredd och hans partner försöker skjuta sig fram genom ett höghus vilket påminner väldigt mycket om The Raid Redemption, men Dredd är mycket bättre än den överskattade fightingsmörjan.

Olivia Thirlby i en remake av videon till Michael Jacksons The Way You Make Me Feel.
Olivia Thirlby i en remake av videon till Michael Jacksons The Way You Make Me Feel.

Så, vad tyckte jag om de resterande filmerna som jag betygsatte under detta år? Typ så här! Årtalen verkar stämma lite sisådär med de svenska premiärerna då Filmtipset tycks ta sina årtal efter vad som står på IMDb, vilket tycks baseras på den amerikanska premiären. Senast betygsatt film hamnar först och betygen står sist inom parentes.

  1. Sudden Impact (1983) – 3/5
  2. House at the End of the Street (2012) – 2/5
  3. The Enforcer – hårdingen (1976) – 3/5
  4. Cloud Atlas (2012) – 4/5
  5. Magnum Force (1973) – 3/5
  6. Frankenweenie (2012) – 3/5
  7. Dredd (2012) – 4/5
  8. Babycall (2011) – 3/5
  9. Dirty Harry (1971) – 4/5
  10. This Must Be the Place (2011) – 2/5
  11. Head in the Clouds (2004) – 3/5
  12. Trouble with the Curve (2012) – 3/5
  13. Intruders (2011) – 2/5
  14. Kon-Tiki (2012) – 3/5
  15. Gigli (2003) – 1/5
  16. Premium Rush (2012) – 3/5
  17. Deadfall (2012) – 3/5
  18. Looper (2012) – 4/5
  19. eXistenZ (1999) – 3/5
  20. Resident Evil: Retribution (2012) – 2/5
  21. K-19 (2002) – 3/5
  22. Extracted (2012) – 3/5
  23. Pretty in Pink (1986) – 2/5
  24. The Bourne Legacy (2012) – 3/5
  25. A Royal Affair (2012) – 4/5
  26. End of Watch (2012) – 4/5
  27. Den 13:e krigaren (1999) – 2/5
  28. ParaNorman (2012) – 4/5
  29. Rust and Bone (2012) – 3/5
  30. Total Recall (2012) – 3/5
  31. Killer Joe (2011) – 2/5
  32. Easy A (2010) – 3/5
  33. Modig (2012) – 4/5
  34. Ruby Sparks (2012) – 4/5
  35. The Amazing Spider-Man (2012) – 3/5
  36. Skyfall (2012) – 4/5
  37. Fjärilen i glaskupan (2007) – 3/5
  38. Har du hört ryktet om Morgans? (2009) – 2/5
  39. Magic Mike (2012) – 4/5
  40. In the Mood for Love (2000) – 3/5
  41. An Education (2009) – 4/5
  42. Moonrise Kingdom (2012) – 3/5
  43. Sound of My Voice (2011) – 3/5
  44. The Raid – Uppgörelsen (2011) – 2/5
  45. Lawrence av Arabien (1962) – 4/5
  46. Niceville (2011) – 4/5
  47. Crazy, Stupid, Love. (2011) – 4/5
  48. Snow White and the Huntsman (2012) – 3/5
  49. Scream 4 (2011) – 2/5
  50. Insidious (2010) – 4/5
  51. The Avengers (2012) – 3/5
  52. Casa de mi Padre (2012) – 2/5
  53. Hostel 3 (2011) – 2/5
  54. Network (1976) – 2/5
  55. The Cabin in the Woods (2011) – 3/5
  56. The Ward (2010) – 3/5
  57. Nathalie (2011) – 4/5
  58. Piraterna! (2012) – 3/5
  59. Drag Me to Hell (2009) – 2/5
  60. Get the Gringo (2012) – 3/5
  61. Battleship (2012) – 3/5
  62. The Hunger Games (2012) – 4/5
  63. Attack mot polisstation 13 (1976) – 2/5
  64. Man on a Ledge (2012) – 1/5
  65. Contraband (2012) – 2/5
  66. En oväntad vänskap (2011) – 4/5
  67. The Dark Knight Rises (2012) – 5/5
  68. Alla helgons blodiga natt (1978) – 3/5
  69. Dimman (1980) – 4/5
  70. The Raven (2012) – 3/5
  71. Headwinds (2011) – 4/5
  72. Vackra lögner (2010) – 3/5
  73. Hotell Marigold (2011) – 3/5
  74. Animal Kingdom (2010) – 3/5
  75. Seeking Justice (2011) – 2/5
  76. Don’t Be Afraid of the Dark (2010) – 2/5
  77. Lockout (2012) – 2/5
  78. Haywire (2011) – 3/5
  79. 21 Jump Street (2012) – 4/5
  80. Wrath of the Titans (2012) – 2/5
  81. Jeff, Who Lives at Home (2011) – 2/5
  82. Hysteria (2011) – 3/5
  83. Indie Game: The Movie (2012) – 4/5
  84. Captain America: The First Avenger (2011) – 3/5
  85. Prometheus (2012) – 5/5
  86. The Divide (2011) – 2/5
  87. Safe House (2012) – 3/5
  88. Gone (2012) – 3/5
  89. A Lonely Place to Die (2011) – 2/5
  90. Underworld: Awakening (2012) – 2/5
  91. Fira med Ferris (1986) – 3/5
  92. Zelig (1983) – 3/5
  93. The Innkeepers (2011) – 2/5
  94. The Woman in Black (2012) – 4/5
  95. Chronicle (2012) – 4/5
  96. Switch (2011) – 2/5
  97. Sherlock Holmes: A Game of Shadows (2011) – 3/5
  98. Like Crazy (2011) – 4/5
  99. Shame (2011) – 3/5
  100. Game Change (2012) – 4/5
  101. Huvudjägarna (2011) – 3/5
  102. Mission: Impossible – Ghost Protocol (2011) – 3/5
  103. Colombiana (2011) – 2/5
  104. The Grey (2012) – 2/5
  105. The Artist (2011) – 3/5
  106. The Descendants (2011) – 3/5
  107. Perfect Sense (2011) – 3/5
  108. Svinalängorna (2010) – 4/5
  109. Young Adult (2011) – 4/5
  110. Crazy Heart (2009) – 3/5
  111. My Week with Marilyn (2011) – 3/5
  112. J. Edgar (2011) – 3/5
  113. Martha Marcy May Marlene (2011) – 3/5
  114. Hugo Cabret (2011) – 4/5
  115. Margin Call (2011) – 4/5
  116. Vi måste prata om Kevin (2011) – 4/5
  117. A Dangerous Method (2011) – 4/5
  118. Take Shelter (2011) – 4/5
  119. 50/50 (2011) – 4/5
  120. Dumma mej (2010) – 2/5
  121. Midnatt i Paris (2011) – 4/5
  122. In Time (2011) -3/5
  123. Små vita lögner (2010) – 3/5
  124. Tinker Tailor Soldier Spy (2011) – 4/5
  125. Rocky II (1979) – 3/5
  126. Rocky III (1982) – 3/5
  127. Farbror Boonmee som minns sina tidigare liv (2010) – 1/5
  128. Om jag var du (2011) – 2/5
  129. Beginners (2010) – 3/5
  130. Barry Lyndon (1975) – 4/5
  131. The Skin I Live In (2011) – 4/5
  132. Red Planet (2000) – 2/5

Navigation