Ett av de senaste tillskotten i Blu-ray-samlingen är Ridley Scotts fantastiska Blade Runner. När nu filmen firar 30 år så har en jubileumsutgåva släppts med plastig leksak, bok och en bild. Sedan tidigare har jag 25th anniversary edition på DVD, men kunde inte låta bli att införskaffa Blade Runner på Blu-ray också.
Tyvärr är utgåvan lite av en besvikelse. Den prototyp-spinner som följer med är som sagt mycket, mycket plastig och den kunde de låtit bli att skicka med överhuvudtaget. Boken med bilder och konceptskisser är däremot trevlig, men det hade varit ännu trevligare om det fanns lite förklarande text.
Själva filmen är ju ett mästerverk. Jag har dock inte kollat på denna utgåva än och kan inte ge något omdöme kring hur bild och ljud är. Jag antar att det är samma kvalitet som Blu-ray-utgåvan som kom för fem år sedan. En utgåva som fick toppbetyg inom alla områden av Blu-ray.com.
I bland skenar fantasin i väg. Och i detta fall orsakade det en mashup som jag förverkligade i en Photoshop-bild. Jennifer Lawrence + Lawrence of Arabia = Jennifer Lawrence of Arabia.
Det ska erkännas att jag var skeptisk när det utannonserades att Daniel Craig skulle ta över rollen som James Bond. Dels så gillade jag Pierce Brosnan i rollen, trots att kanske filmerna inte var fantastiska, och dels så trodde jag helt enkelt inte på Daniel Craig. Jag tyckte inte att Daniel Craig var snygg nog, och hoppades på Clive Owen som det hade ryktats om innan. Jag hade svårt att se Daniel Craig med glimten i ögat och fungera i Bonds värld. När sedan Casino Royale gick upp på bio insåg jag att det var en helt annan Bond än tidigare vi skulle få se. En mycket mer brutal agent med mindre flärd och mer muskler. Daniel Craig var dessutom briljant i rollen.
Casino Royale var en lysande start och den bästa filmen i Bondserien enligt mig. Tyvärr så var uppföljaren Quantum of Solace inte i närheten lika bra, men det dämpade inte mina förväntningar inför den kommande filmen, Skyfall.
I Skyfall så är MI6 och Judi Denchs M hotad. Bond är dessutom på botten, både bildligt och bokstavligt talat när ett uppdrag går fel och han träffas av misstag av en kula från en medarbetare. Sårad och utslagen försvinner han från radarn och MI 6 befarar att han har omkommit. När MI 6 sedan utsätts för ett attentat så inser Bond att han måste återvända för att skydda M. Fysiskt och psykiskt är han inte längre i samma form som tidigare. Det blir inte bara en kamp mot de som ligger bakom terroristattacken utan även en kamp för att ta sig tillbaka själsligt och fysiskt.
Daniel Craig är tillbaka som James Bond i Skyfall.
Daniel Craig gör en fin insats och är en otroligt säker skådespelare. Javier Bardem glänser som en flamboyant skurk med förskräcklig blondering och spektakulärt garnityr. Det är en fröjd att få se honom.
Det är en otroligt vackert visuell film med några otroligt snygga scener i Shanghai. Här introduceras vi också till undersköna Bérénice Marlohes karaktär Severine som tyvärr får alldeles för lite plats i filmen och mest fungerar som en nyckel till att föra handlingen framåt.
Skyfall är en bra film. Vi får en James Bond med ett klappande, sårat hjärta. Tyvärr får vi också lite mer av den gamla Bond. Den mer ironiske Bond som lägrar kvinnor utan känslomässig koppling och dricker drinkar som är shaken, not stirred. Karaktärer som vi trodde tillhörde stenålders-Bond återkommer och i slutändan av filmen känns det verkligen som att det är upplagt för att de kommande filmerna kommer gå mer i gammal stil. Mer Goldfinger och mindre Casino Royale. Det är synd då Daniel Craigs Bondfilmer har haft styrkan att de har vågat gå sin egen väg och struntat i de gamla förväntade greppen.
Trots flört med det gamla så vågar Skyfall bryta ny bana också genom att gräva djupt i Bonds förflutna och detta ger otroligt mycket.
Skyfall är en av de bästa Bond-filmerna, men når inte riktigt upp till Casino Royales klass.
Guy Pearce har mest existerat i periferin för min del. Han har dykt upp i bland i biroller lite här och där, som i Prometheus och finfina miniserien Mildred Pierce. Jag har givetvis sett de mer Pearce-centrerade filmerna också som Memento och L.A. Konfidentiellt, men de har ju några år på nacken. Så jag har under den gångna veckan betat av några av Guy Pearces nyare filmer för att ta reda på vem han är nuförtiden.
Jag är svag för science fiction, även dålig sådan, och det var med viss förväntan jag inledde Guy Pearce-veckan med superfärska Lockout från i år.
Upplägget i handlingen påminner till viss del om Flykten från New York. Pearce spelar Snow, en hårding som blivit dömd till ett långt straff på ett fängelseskepp i rymden. Innan han hinner att bli transporterad dit så går något åt skogen på skeppet och alla fångar lyckas slå sig fria och ta över skeppet. Till råga på allt så finns presidentens dotter där på grund av ett studiebesök.
Snow får chansen att slippa sitt straff om han tar sig in i rymdskeppet och friger presidentens dotter innan fångarna inser vilket triumfkort de sitter på.
Jag gillar filmens premisser, Guy Pearce är rätt cool och filmen lever upp till det man kan vänta sig av en lökig action. Kul att se Maggie Grace från Lost i rollen som presidentens dotter.
En av huvudfångarna överspelar så att det angränsar till buskis, men i övrigt så är det en habil B-film.
Guy Pearce och Katie Holmes flyttar tillsammans med liten dotter till ett stort, gammalt hus. Dottern upptäcker en igenbommad källare och börjar höra röster som kallar på henne. Sedan börjar underliga saker hända, där kläder förstörs, hennes nalle skrämmer henne och hon vaknar livrädd om nätterna.
Tycker ni att min beskrivning av filmen lät lite läskig? Om så är fallet så är det allt som är läskigt med filmen. Det som i filmen är hotet och ska vara läskigt är mer roande och nästan lite gulligt.
Jag har ett vagt minne av att denna film gick upp på bio i Sverige. Det är ett under då hela filmen och produktionen bara skriker “direkt till dvd!”. Don’t Be Afraid of the Dark är inget annat än usel och löjeväckande. Ingen av skådisarna gör direkt bort sig och Guy Pearce är väl habil, men annars så är detta en trött och tråkig ursäkt till skräckfilm.
Nicolas Cage spelar huvudrollen i denna film. Vi får följa Cages karaktär som efter att hans fru (spelad av January Jones från Mad Men) har blivit utsatt för en våldtäkt tackar ja till ett erbjudande om att få hämnd på gärningsmannen från en främling på sjukhuset.
Vem. Skulle. Göra. Det?!
Där faller hela premissen och om en skummis, som förvisso såg ut som Guy Pearce, kom fram och började prata hämnd och tjänster och gentjänster så skulle de flesta normalt funtade människor gå därifrån.
Nåväl, allt är frid och fröjd till när Simon (Guy Pearces kafaktär) vill casha in på den där gentjänsten. Där börjar saker och ting gå snett för Nicolas Cage och han början nysta i vad det är för organisation som Simon står bakom.
Även denna film är en rätt larvig historia där Nicolas Cage gör en väntad insats (vad är dealen med hans hår egentligen) och Pearce fungerar, men inte så mycket mer, som Simon.
Detta är ett australiensiskt eländesdrama där vi får följa tonårige Joshua som flyttar in till sin mormor när hans mamma dör i en överdos. Hos mormodern bor även hans kriminella morbröder och genast hamnar han i en soppa av brott, knarkaffärer och ond bråd död.
Guy Pearce kommer in i filmen ungefär halvvägs som en polis som har möjligheten att erbjuda Josh en väg ut från det destruktiva sällskap han har hamnat i.
Pearce är bra med en imponerande och buskig mustasch. Dock så engagerar inte karaktärerna helt, även om det är en bra film.
Prometheus inleds med en alternativ skapelseberättelse, sedan förflyttas vi in i framtiden och får se hur Elizabeth Shaw tillsammans med pojkvännen och kollegan Charlie upptäcker uråldriga grottmålningar som visar på en stjärnkonstellation som den primitiva människan omöjligt hade kunnat se från jorden. Samma stjärnkonstellation har återkommit i flera gamla grottmålningar, något som Shaw väljer att tolka som en karta som ska leda till människans ursprung.
Noomi Rapace gör en fin insats i huvudrollen.
Finansierad av Weyland Industries och dess rika grundare Peter Weyland ger sig Elizabeth Shaw, Charlie och ett team iväg på en resa för att ta reda på vad stjärnkonstellationen innehåller för ledtrådar och för att få reda på mänsklighetens ursprung.
När jättefarkosten Prometheus, döpt efter titanen som stal elden från gudarna och gav till människan och framförallt skapade människan från lera, allt enligt grekisk mytologi, landar på planeten LV223 så upptäcker teamet flera pyramidliknande byggnader. Dessa kan inte kan ha varit skapade av något annat än intelligenta varelser. Väl inne i pyramiderna aktiverar androiden David en holograminspelning som visar hur stora humanoida varelser blir jagade av något skrämmande och till slut möter sin undergång.
I en enorm hall så hittar de ett gigantiskt människoliknande huvud i sten, fantastiska takmålningar samt massor av behållare av något slag. Den stora salen som har varit förseglad börjar dock att förändras av atmosfären som teamet har släppt in och takmålningarna förstörs samt det börjar droppa från behållarna.
När en storm snabbt drar in över planeten så måste teamet hastigt återvända till Prometheus. Två personer hinner dock inte att ta sig tillbaka till skeppet och blir fast i pyramiden. Det kanske inte är tipptopp, med tanke på atmosfärförändringen och de behållare som börjat tina upp.
Att mänskligheten vill träffa sin skapare är tydligt, men vill skaparen träffa mänskligheten?
Otroligt efterlängtade Prometheus gör mig inte besviken någonstans. Det är en snygg, spännande och engagerande science fiction-film som är någon av det mest häftiga jag har sett. Mycket mer än detta kunde jag inte önska mig.
Michael Fassbender är mycket bra som androiden David.Michael Fassbender glänser i rollen som David och Noomi Rapace gör en stark huvudroll som Elizabeth Shaw. Teman som moderskap och ursprung lyser igenom starkt i denna film precis som i tidigare filmer i Alien-universumet.
Den tredje akten av Prometheus är nervkittlande och mycket spännande. En panik kryper sig på och jag kommer på mig själv med att sitta nervöst och hålla handen framför munnen. Perfektion. Underbart.
En vecka hemma sjuk har inneburit att jag har hunnit se lite fler filmer. Så detta inlägg är lite längre. Dessutom är hela inlägget skrivet på min nya iPad. En underbar mackapär som jag fick i måndags och nu får använda mig uteslutande av då min MacBook Air är inne på verkstad för att kolla skärmen. Mer om hur det fungerar att enbart klara sig med iPad i ett kommande inlägg! Nu till mitt kulturkonsumerande:
Sett: Zelig
Jag gillar Woody Allen. Denna fejkdokumentär om kameleontliknande Leonard Zelig som tar intryck av den han umgås med och tycks sakna egen personlighet är en trevlig bagatell där vi får se Allen i vad som ska likna film från 30- och 40-tal.
Ytterligare några gamla Allen-filmer finns på min “att se”-lista. Jag återkommer.
Sett: Fira med Ferris
Åttiotalsklassiker av John Hughes som även har gjort Weird Science, The Breakfast Club och Sixteen Candles. I Fira med Ferris så får vi se en väldigt ung Matthew Broderick i titelrollen som Ferris Bueller. Ferris är en mycket uppfinningsrik man som sjukanmäler sig från skolan och sedan spenderar sin dag med diverse upptåg tillsammans med kompisen Cameron (spelad av Alan Ruck, känd som Stuart från Spin City) och flickvännen Sloane (spelad av Mia Sara). I rollen som Ferris avundsjuka syster ser vi Jennifer Grey som året efter fick sitt stora genombrott i Dirty Dancing.
Fira med Ferris är ingen fantastisk film, men likt många andra åttiotalsfilmer så slår det an en sträng av nostalgi hos mig.
Fira med Ferris.
Sett: Underworld: Awakening
Svenskarna Måns Mårlind och Björn Stein står bakom denna CGI-soppa med Kate Beckinsale i huvudrollen. Jag har sett alla andra Underworld-filmer men sitter ändå blank inför denna och kommer varken i håg eller bryr mig om vad som har hänt tidigare. Det är något krig mellan två olika raser av vampyrer och varulvar (tror jag). Det finns en liten flicka med speciella krafter. Och så slåss man. I läderkläder.
Undvik.
Sett: A Lonely Place to Die
En grupp bergsklättrare hittar en flicka levande begravd i en skog. När de befriar denna flicka så inser de att de är i a world full of shit då de som placerade flickan under marken inte alls ville att hon skulle befrias.
Även detta är en rätt korkad bagatell om än inte lika dålig som Underworld.
Sett: Gone Amanda Seyfried spelar huvudrollen i thrillern Gone om en ung kvinna som traumatiserats efter att hon har blivit kidnappat men lyckats fly. Polisen tror dock att hon hittat på allting och när hennes syster som hon bor tillsammans med försvinner spårlöst så får hon föga gensvar i sin oro och blir tvungen att undersöka det själv. Hon är övertygad om att kidnapparen är tillbaka och tog hennes syster av misstag istället för henne.
Gone är rätt spännande emellanåt och Seyfried gör en stabil insats i huvudrollen. Det finns dock en hel del hål i handlingen och slutet känns slarvigt med en hel del missad potential.
Sett: Första avsnittet av Veep Julia Louis-Dreyfus, för evigt förknippad med rollen som Elaine i Seinfeld, spelar huvudrollen i denna komediserie. Selina Meyer är vicepresident och har en stab av udda karaktärer där bland annat Tony Hale märks, Hale som var fantastisk i Arrested Development som yngste brodern Buster.
Tyvärr så lyfter aldrig Veep. Det känns bara ruskigt tunt och karaktärerna känns som karikatyrer.
Sett: The Woman in Black Daniel Radcliffe spelar Arthur Kipps, olycklig ensamstående småbarnsfar i ett tidigt 1900-tal. Han är änkeman sedan några år tillbaka och lider av mardrömmar om sin fru som dog under förlossningen. Privatekonomin är i botten och det mesta är eländigt. Han har ett jobb på advokatbyrå och ser viss ljusning när han får uppdraget att ta tag i försäljningen av ett dödsbo.
Väl på plats i den lilla byn som ligger i närheten av dödsboet så får han inget vidare varmt välkomnande. Byborna är stingsliga och undvikande och den enda som förbarmar sig över honom är byns rikaste man, Daily, spelad av Ciarán Hinds (som för mig för alltid kommer att vara Caesar från Rome).
Daily skjutsar ut Kipps till det ödsliga huset som vissa tider på dygnet inte går att ta sig varken till eller från på grund av tidvatten. När Arthur börja undersöka husets historia och de papper som finns kopplade till huset så upptäcker han en tragisk historia bakom de tidigare ägarna. Sen verkar han inte helt ensam heller i det stora huset.
The Woman in Black var snygg och välspelad och använde sig av skräckgenrens konventioner med höga ljud som får en att hoppa högt i soffan och läskiga kvinnor i svarta kläder. Det är knappast den mest originella skräckfilm jag har sett, men kan ändock rekommenderas. Kul att se Daniel Radcliffe i något annat än Harry Potter-filmerna också.
Daniel Radcliffe, klädd i svart i The Woman in Black.
På det lilla hotellet Yankee Pedlar Inn, som har öppet sista veckan innan det klappar igen för gott, sysselsätter sig receptionspersonalen Claire och Luke med att undersöka hotellets övernaturliga kvaliteter. Luke har en hemsida om hotellet där han beskriver möten med spöken och osaliga andar och då det nu knappt finns några gäster så finns det istället tid över till att spela in ljud från de döda och filma oförklarliga händelser.
Problemet med denna film är att den inte alls kan knyta ihop och förklara vad och varför det som händer sker. Det finns lite hoppa till-ögonblick och en del läskiga ögonblick, men den där isande känslan i magen som man vill lämna en skräckfilm med är som bortblåst så fort eftertexterna rullar. Istället sitter man med massa frågor, frågor som handlar om rena hål i storyn.
Sett: Första avsnittet av Girls
Huvudrollsinnehavaren i Girls skymtar faktiskt förbi i en biroll i The Innkeepers. Girls handlar om några ungar kvinnor i New York och deras liv. Lena Dunham, som alltså är med i The Innkeepers, spelar huvudrollen, har regisserat piloten, skrivit manus och producerat serien. Imponerande av en 25-åring (hon fyllde tydligen 26 i förrgår, grattis Lena).
Det må vara en imponerande bedrift men när det kommer till själva serien så fastnar jag inte för fem öre. Att döma ut en serie direkt efter pilotavsnittet kanske är hårt, men detta är inget jag tänker titta vidare på. Karaktärerna är inte så intressanta och jag känner verkligen inte att jag bryr mig om vad som händer härnäst.
Uppmärksamma läsare märker att det saknas en vecka i mina inlägg om kulturkonsumtion. Det finns inget inlägg för vecka 17. Detta beror helt enkelt på att jag inte såg eller läste något helt nytt. Visst, några nya avsnitt av de serier jag följer blev det, men inget värt att skriva om här i bloggen. I övrigt fanns det inte mycket tid över för filmtittande och kulturkonsumerande. Mycket tid gick istället till flyttstädning och att tömma lägenheten.
Jag och Tove har nämligen flyttat (vi gjorde det redan förra månadsskiftet) och bor numer i ett hus. Vi trivs ruskigt bra med livet i vårt nya boende. Men som sagt, så mycket kulturkonsumerande blev det alltså inte under vecka 17. Vecka 18 däremot har varit lite bättre med två sedda filmer.
Sett: Switch
Gamle Manchester United-legenden Eric Cantona och Karine Vanasse, förmodligen mest känd från Pan Am, spelar huvudrollerna i denna franska rätt mediokra thriller. Sophie, spelad av Vanasse, bor i Kanada där hennes liv står rätt still. Hon är arbetslös med ett obefintligt kärleksliv. Efter att ha blivit övertalad av en nyfunnen väninna så väljer hon att via en internetsajt byta boende för några dagar med en kvinna i Paris. Den första dagen i Paris är allt exemplariskt och som i en lycklig dröm. Dag två så vaknar hon upp samtidigt som en insatsstyrka tar sig in i hennes boende och hon förs bort, anklagad för mord. Ännu värre är att polisen som leder styrkan är övertygad om att hon egentligen är den person som hon har bytt boende med. Nu börjar en hektiskt kamp för att fly och dessutom bevisa sin oskuld.
Att se Eric Cantona som här spelar polisen är givetvis en fröjd, men det handlar snarare om att han var en stor idol under mitt nittiotal. Filmen är som sagt en medioker bagatell där viktiga detaljer hoppas över för att snabbt komma till ett avslut. Inget som måste ses med andra ord.
Sett: Chronicle
Chronicle handlar om tre ungdomar som stöter på ett okänt kraftfält under marken. Ett fält som visar sig att ge dem oanade krafter liknande telekinesis. Till en början använder de tre killarna dessa krafter mest till olika upptåg, men i takt med att de växer sig starkare och kan göra mer och mer med sina krafter så blir det mer och mer allvar.
En oväntat bra film, men som hade kunnat hoppa över greppet att allt var filmat av karaktärerna själva (som i Cloverfield). Efter ett tag så stör man sig inte så mycket på det längre. Filmens avslutning är mörk och bra. Denna kan jag rekommendera.
De tre finalisterna i tävlingen "Mest korkad uppsyn 2012".
Sett: Like Crazy
Brittiska utbytesstudenten Anna blir kär i amerikanska Jacob. Vi får följa dem under några härliga dagar med de två nyförälskade som njuter av livet. När det är dags för Anna att åka hem till England över sommaren då hennes studentvisum går ut så väljer hon att istället strunta i det och stanna kvar i USA över sommaren, utan visum. Ännu fler härliga dagar följer. Sedan återvänder hon till England några dagar och vid returen till USA uppstår problem då hon har överträtt sitt visum. Sedan följer en lång och utdragen kamp då de båda försöker att få kunna vara tillsammans, samtidigt som de kämpar med problemen som kan uppstå vid distansförhållanden.
Felicity Jones i Like Crazy.
Dialogen och agerandet i Like Crazy är riktigt bra. Allt som sägs och görs känns verkligen trovärdigt och genuint. Felicity Jones som spelar Anna är ljuvligt söt och duktig och Anton Yelchin, som spelar Jacob, har visat tidigare och gör det igen att han är en ung skådespelare man bör hålla ögonen på. Jennifer Lawrence dyker upp i en biroll och berör verkligen. Hjärtat blöder för henne!
Den enda kritik jag kan ha är att det unga paret pratar mycket om tålamod, men tycks sakna detta helt och hållet själva. Väl värd att se.
Sett: Sherlock Holmes – A Game of Shadows
Storymässigt är detta mest rörigt med en hel del smällar och effekter. Robert Downey Jr. spelar Sherlock med enorm energi och frenesi och är rätt underhållande att se. Som Sherlocks stora nemesis, Moriarty, får vi se Jared Harris från Mad Men. Vår svenska storhet och blivande superstjärna Noomi Rapace dyker upp i en roll som spåkvinna. Inte så upphetsande, men en solid Hollywood-start.
Bör man se detta? Om man mest vill ha lite ögongodis á la Hollywood så visst.
Lyssnat på: Nytt från Kent
Favoritbandet Kent förhandssläppte fyra låtar från sitt nya album inför helgen. Med stor nyfikenhet har jag lyssnat och måste konstatera att jag är besviken. Det är inte dåliga låtar, de är bara slätstrukna. Efter fantastiska album som Tillbaka till samtiden och Röd så känns det som att bandet har tagit ett steg tillbaka och lämnat det tunga, vassa elektroniska spåret de var inne på. Redan när det gällde förra plattan, En plats i solen, kände jag så. Tråkigt och synd.
Sett: Två avsnitt av Magic City
Magic City utspelar sig i slutet av 50-talets Miami. Hotellet Miramar drivs av Ike Evans, spelad av Jeffrey Dean Morgan, kanske mest känd som The Comedian i Watchmen. Där försöker han balansera privatlivet med sin vackra fru, spelad av Olga Kurylenko, och sin dotter med det hårda och ofta dödliga livet i sitt arbete. För allt är givetvis inte fine and dandy med hotellivet. Magic City är som ett blodigare, skitigare Mad Men med mer naket. Danny Huston gör en minnesvärd roll som ondskefull kompanjon.
Sett: Shame Michael Fassbender spelar Brandon, en trasig karaktär som fyller sin tomma vardag med sex i alla dess former. Hans liv skakas om när systern Sissy, spelad av Carey Mulligan gör intåg i hans liv.
Shame är välspelad och otroligt dyster. Jag är inte lika såld på den som många recensenter tycks vara, men visst är den bra. Fassbender är imponerande. Mulligan gör världens långsammaste version av New York, New York. Och så liggs det. En hel del.
Sett: Game Change
Game Change är baserad på en bok som i sin tur byggde på intervjuer med folk som arbetade med John McCains presidentkampanj. I Game Change får vi se när kampanjfolket inser att Obama blir svårslagen och med kort varsel väljer Sarah Palin som vicepresidentkandidat. Om hälften av vad som kommer fram i filmen är sant så får vi vara lyckliga över att McCain inte vann valet. För det är knappast något snällt porträtt som målas upp av Palin. Mer clueless och korkad toppolitiker får man nog leta efter. Julianne Moore gör ett lysande jobb som Palin och efter att jag hade sett filmen så roade jag mig med att jämföra riktiga intervjuer med Palin med de i filmen. Jag såg praktiskt taget ingen skillnad.
Ed Harris som John McCain och Julianne Moore som Sarah Palin.
Spelat (klart): Killzone 3
Snygg och habil shooter med en story som engagerar föga. Bra miljöer med en militärisk design som inte lite för tankarna till nazismen. Värt att spela, men inget av de absoluta toppspelen.
