Kategori: Löpning

Löparåret 2023

Ännu ett år av löpning ligger bakom mig och därmed är det dags att sammanfatta det gångna året, precis som jag alltid brukar göra.

Sammanfattningen för 2022 hittar du här.

Årssammanfattningen för 2023 blir likt den för 2022 en inte alltför munter historia. Trots träning och hög ambition presterade jag sämre än tidigare år.

10 km och halvmaraton

Mina säsongsbästatider på milen och halvmaran (36:49 och 1:20:44) är t.o.m. sämre än vad jag snittade på distanserna året innan (36:31 och 1:20:35). I snitt sprang jag milen 59 sek och halvmaran 1:01 långsammare än 2022. Det gör mig oerhört besviken och jag kan inte se det som något annat än ett rejält misslyckande. Jag hade inga uttalade mål innan säsongen, men att försämra sig med en minut på båda distanserna var så klart inget jag hade tänkt.

Vad hade jag då varit nöjd med på milen respektive halvmaran, vad hade inte varit ett misslyckande? Milen under 36 minuter och halvmaran under 80 minuter. Då hade jag varit nöjd med de loppen.

Snabbaste miltiden kom i Katrineholmsloppet och den snabbaste halvmaran gjorde jag i Köpenhamn. I Katrineholm trodde jag aldrig att jag var på väg mot en tid under 36. I Köpenhamn däremot trodde jag att sub 80 var aktuellt. Men så blev det alltså inte.

CPH Half och säsongsbästa på halvmaraton.

De övriga tre milloppen, Startmilen, Blodomloppet Örebro och Blodomloppet Västerås var inga höjdarlopp. På Startmilen blev det 37:26. På Blodomloppet Örebro sprang jag under 38 med nöd och näppe och i Västerås blev det en tid över 38 minuter.

Det blev två andra halvmaror utöver den i Köpenhamn. Helsingborg halvmaraton och en hyfsad tid på 1:21:21 och så bottennappet med Å-stadsloppet och tiden 1:22:15. Å-stadsloppet fick mig att avsluta tävlingssäsongen och dödade all sug och motivation till att tävla.

Mot mål längs med strandpromenaden i Helsingborg. Foto: My de Silva.
Å-stadslopet. Ett bottennapp. Foto: Jimmy Glinnerås.

Maraton

Den distans som lyckades bättre, men mycket beroende på att jag bedömer mig själv lite snällare där, är maraton. Två maror blev det. Först Marathon Rotterdam på 2:50:00 och sedan Stockholm Marathon på 2:56:45. Jag är nog mest stolt över Stockholm faktiskt, då det blev ett maghaveri och tuff kamp för att ta sig i mål, och jag löste det. Sett till maximal kapacitet så borde jag ha en bättre tid än 2:50:00 i mig, men maraton är en knepig distans.

Med Erasmusbrug och Rotterdams skyskrapor som fond tar jag revansch på maratondistansen!

Hur gör jag då nästa år?

Jag vet inte när eller om jag ställer mig på en startlinje igen. Aldrig mer vill jag utsätta mig för förnedringen det var att springa Å-stadsloppet så uselt och se alla andra jag varit jämn med tidigare prestera bättre än jag. Så jag tror inte att jag kommer att tävla igen om jag inte känner att jag tydligt gått framåt i träningen.

Vi får se hur det känns när våren och sommaren kommer. För mig är det i prestationen tävlingsglädjen finns. Att bara tävla för att det är ”kul” tycker jag inte är kul. Då kan jag lika gärna låta bli att göra det.

Vill det sig illa så kan jag alltså ha gjort min sista tävling. Jag hoppas inte det. Jag hoppas att jag kommer att få ett lyft. Det behöver jag. Det förtjänar jag.

Hoppas att 2024 blir ett bättre löparår.

Emilia Brangefält 2002–2023

Emilia Brangefält lever inte längre. Vilken sorg. Vilken förlust.

Jag träffade Emilia några gånger i samband med tävlingar runtom i landet. Första gången vi sågs var 2020 på SM i Anderstorp. Jag slogs av hur öppen och framåt Emilia var och att hon verkade oblyg och sprudlande. Hon stegade glatt fram till mig och pratade då vi bara “hörts” på sociala medier tidigare. Oväntat framåt för att bara vara 18 år gammal.

Efter det träffade jag henne på en del andra tävlingar och den sista tävlingen jag kunde prata med henne ordentligt var efter hon vann milklassen på min klubbs halvmara i mitten av april. Hon gratulerade mig till min insats i Rotterdam några dagar tidigare och vi pratade om hennes lopp som hon precis vunnit.

Hon var så glad över framtiden och de kommande tävlingarna som väntade samt att hon hade fått plats i Adidas elitlag inom terränglöpning.

Sista gången jag såg Emilia var under Blodomloppet i Västerås i slutet av augusti. Jag åkte dit själv och kände ingen på plats. Efter någon kilometer in i loppet såg ett bekant ansikte vid sidan. Det var Emilia som glatt ropade “heja Björn!”.

Den 13 november 2023 dog Emilia. 21 år gammal.

Emilia Brangefält. Foto: Eric Blomqvist.

Å-stadsloppet fick mig att lägga ner säsongen

Jag lägger ner tävlingssäsongen 2023 efter Å-stadsloppet. Detta var bara förnedrande och knäckande. Nu har jag tränat och kämpat så länge och bara stått still eller gått bakåt. Att då få spendera ett lopp med att se praktiskt taget varenda löpare jag tidigare har varit jämn med, eller bättre än, springa i mål före mig tar kål på all min motivation.

Det var soligt men väldigt blåsigt denna dag i Örebro. Så förväntningarna var inte fantastiska. När startskottet gick så kom jag ändå i väg i bra fart. Men sedan började det bli tufft efter cirka 6–7 kilometer. Milen passerades på runt 38:25. Hela loppet blåstes sönder. För mig. Inte för någon annan verkar det som. Jag blev passerad av löpare efter löpare. Det kändes förnedrande. Det var otroligt bra tider av alla löpare som jag varit hyfsat jämn med någonsin. Men inte för mig. Inte den här gången heller.

1:22:15 gick jag i mål på. Tre och en halv minut från personbästatiden. Nästan två minuter sämre än i fjol. Säsongssämsta på halvmaran. Den långsammaste halvmaran på nästan två och ett halvt år.

Jag tror inte ens att jag stannade efter att jag passerat mållinjen utan fortsatte gåendes till chippinlämningen och lämnade direkt Tybblelundshallen efter det. Jag ville spendera exakt noll sekunder i en målzon med alla som gått i mål före mig. Det fick vara nog nu. Jag kunde inte uppbåda någon glädje för någon annan, och då hade jag inget där att göra.

När får jag glädjas åt mig själv?

Mycket av de senaste åren har gått åt att vara glad över andras prestationer. Men när är det dags att få glädjas över den egna prestationen och att känna sig helt nöjd utan ett ”tillägg”? ”Det var bra, under dessa förutsättningar”. ”Det var bra, med tanke på banan”. ”En ok tid, med tanke på att jag varit sjuk” etc. När kan det bara få vara bra? När får jag gå i mål och vara nöjd med tiden och prestationen rakt av? Att få prestera nära det som åtminstone har varit ett max?

Den där platån alla pratar om verkar inte vara en platå. Den är ett tak.

Cirka fem kilometer till målgång. Foto: Jimmy Glinnerås.

Framtiden

Planen var att springa Täljemilen eller Höstrusket samt ytterligare en halvmara. Det blir det inget med nu. Nu vet jag inte nästa gång jag ställer mig på en startlinje. Kommer jag ens att göra det?

Efter all den tid och energi jag lägger ner på detta förväntar jag mig mer. Jag kräver mer glädje och bättre prestationer för att det ska vara värt det. Håller man på med prestationsinriktad träning så tycker jag att man ska kunna förvänta sig att prestationen förbättras. Inte att man går bakåt.

Ett problem tycker jag är att det är så här jag vill hålla på med löpning. Genom att försöka utvecklas och pressa mig själv till bra tider. Men när dessa tider och prestationer inte kommer är det bara ett enda mörker.

Det är så länge jag har slitit och kämpat nu utan att få ut något eller ta ett till steg. Istället är jag sämre än jag var 2021 och 2022. Det känns rent ut sagt orättvist och jag är bitter på löpningen. Jag förtjänar bättre.

Fortsättningen (om det blir någon) utan tränare

Givetvis kommer jag inte att ha tränare fortsättningsvis. Finns det inga prestationer och lopp att sikta på är det ingen idé att ha en tränare. Jag och Karin hade bestämt att oktober skulle bli sista månaden som hon tränade mig redan innan loppet, så det var inte Å-stadsloppet som avgjorde detta. Men jag hade så gärna velat få en bättre avslutning.

Den bestående känslan efter detta är sorg. Sorg över att jag och Karin inte fick avsluta säsongen med glädje. Sorg över att det nu inte finns något lopp att se framemot och rikta träningen mot. Sorg över att jag inte kan känna stolthet efter vad som brukar vara en höjdpunkt på säsongen. Sorg över att inte bli det minsta bättre trots all tid och energi jag har lagt ner löpningen de senaste ett och ett halvt åren.

Andra artiklar om Å-stadsloppet

Jag pratar om min löpning i poddar

Efter att aldrig tidigare ha gästat en podd har jag i år varit med i hela två stycken. Årets andra poddinspelning skedde i oktober när jag blev inbjuden till att gästa Konditionsbloggenpodden om lokal konditionsidrott och prata om min löpning.

Det kändes lätt absurt att mötas av detta på NA:s startsida.
Avsnittet blev tydligen rekordlångt. Pladdra kan jag sannerligen!

Lyssna på avsnittet för att få höra klokheter som ”det är jobbigt att hålla 4:00-tempo i 42,2 km” och förtydligandet ”jag är inte Bianca Ingrosso”.

Fler ämnen som avhandlas är

  • När jag sprang 35:47 på milen, och Jonathan Kandelins för tuffa farthållning.
  • Glädjen över Siri Englunds VM-guld och tårarna varje gång jag ser målgången.
  • Favoritpasset med ”nedjogg” i 3:58-tempo.
  • Glädjande återkomster i startlistan till Å-stadsloppet (Fanny Schulstad och Josefin Gerdevåg!).
  • Sekundärstressen över folk som satsar på Vasaloppet.
  • Det eventuellt magiska som sker när man fyller 43 år (kan dock kräva träning).
  • Liduinas avslappnade inställning till tider och tempo.
  • Hemligheten bakom att förbättra sig med fem minuter på milen på 14 månader.
  • Toves på mig ”något för tajta” jacka.
  • Att Andreas Ingberg är en större inspiration än Eliud Kipchoge.
  • Skogsjogg med coach Karin och Ellie.

Lyssna på Spotify

Avsnittet finns där poddar finns, helt enkelt. Bland annat på Spotify.

Artiklar om Konditionsbloggenpodden

Möt löparen

Konditionsbloggenpodden är ju som sagt inte den enda podden jag gästat i år. Tidigare i år var jag med i Marcus Åbergs podd Möt löparen. Även där fick jag lägga ut texten rejält om min löpning. Många av ämnena går ju igen mellan de olika avsnitten.

CPH Half, ett steg framåt på Köpenhamns halvmaraton

Två veckor efter säsongsdebuten på halvmaraton i vackra Helsingborg var det dags att styra färden till andra sidan sundet. En av världens snabbaste halvmaror skulle springas, nämligen Köpenhamns halvmaraton – CPH Half.

Förväntningar inför loppet

I Helsingborg överraskade jag lite positivt kände jag och 1:21:21 var lite i överkant mot vad jag kunde förväntat mig. Dessutom var ju inte känslan kanonbra inledningsvis vilket hade jag med mig i åtanke inför Köpenhamn, vars bana så klart är snabbare än Helsingborgs. Geoffrey Kamworor satte världsrekord på distansen 2019 när han sprang i mål på 58:01 men sedan dess har rekordet slagits (i Valencia, av Jacob Kiplimo). Det innebar dock att jag tänkte att jag borde kunna springa snabbare än i Helsingborg, men något specifikt mål hade jag inte satt.

Loppet

Jag sov gott natten innan loppet. Tyvärr blev det alldeles för många steg dagen innan, så jag hade gärna haft mer utvilade ben än vad jag hade. Jag skyller på Köpenhamns otydliga busshållplatser och en buss som inte dök upp.

På loppdagen tog jag i alla fall bussen in till startplatsen. Trodde jag. Givetvis körde inte bussen som den skulle enligt tidtabellen (förmodligen just på grund av loppet) och därför fick jag kliva av två kilometer från starten. Men det gjorde ingenting då det bara var en kort jogg till starten och då jag skulle ändå värma upp. Väl på plats lämnade jag in min väska med överdragskläder, telefon och annat bös som jag hade med mig.

Det fanns rätt klent med bajamajor och det var dessutom otydligt med startgrupperna. När jag tog mig mot startlinjen fanns det ingen struktur på startgrupperna bortsett från elitgrupperna. Annars fick man klämma sig fram så långt man kunde och så mycket som samvetet tillät. Jag ska erkänna att jag blev irriterad av att se löpare från startgruppen 1:25 försöka klämma sig fram med oss från startgrupp under 1:20. Det var trångt och mycket armbågar. Här kan danskarna lära sig av svenska arrangemang!

Det var en mäktig inramning i alla fall på den trånga gatan! Först en presentation av åtta elitlöpare med bland andra Henrik Ingebrigtsen och Karoline Bjerkeli Grøvdal. Det var de två namnen som lockade fram högst jubel bland deltagarna och publiken.

Starten

Startskottet gick och jag trängde mig fram till startlinjen efter cirka 30 sekunder. Det var ju där tidmätningen startade för min del så det var först då det var viktigt att få upp farten. Det kändes bra där i början. Varmt, men bra och banan var platt! Det var så klart lite trångt med sicksackande löpare och någon armbåge fick man här och var men jag kan faktiskt inte klaga på tempot eller att detta påverkades av detta. Jag kände att jag kunde springa på rätt obehindrat ändå.

Känslan var dessutom betydligt bättre än i Helsingborg inledningsvis. Tempot kände jag att jag kunde justera på ett bra sätt. Efter ett tag insåg jag dock att min klocka visade för optimistiska tider. Mina kilometersplittar låg jämnt och fint runt 3:41-tempo ungefär, men det var en diff mellan när klockan pep för distanserna och när jag passerade dem på banan. Det är ju egentligen inga konstigheter, utan något man måste hålla koll på. Vad kilometersplittarna indikerade, hoppades jag, var att jag sprang ett jämnt tempo i alla fall.

Mycket folk på och längs med Köpenhamns gator!

Första femman under 19 minuter och första milen under 38 minuter

Första femman passerades på 18:31 enligt klockan, men passeringen på banan kom sexton sekunder senare, alltså vid 18:47. Det var ingen jättestor skillnad och en tid under 19 minuter på fem kilometer innebär en tid under 38 minuter på milen. Och det i sin tur är en strålande förutsättning för en tid under 80 minuter på halvmaran. Och det kändes ju bra! Men jag svettades rätt mycket i värmen.

Det jämna tempot fortsatte. Enligt klockan fortsatte jag att göra kilometertider på runt 3:41. Milen passerades på 36:59. Tyvärr stämde det inte riktigt lika bra i verkligheten där nu milpasseringen kom först vid 37:46. Men det var en mil under 38 minuter och jag låg bra i fas för en tid under 80 minuter och trodde fortfarande att det var möjligt.

Långsammare avslutning

Men sedan började det gå lite långsammare. Klockans kilometertider landade runt 3:45–3:50 och det bådade ju inte gott sett till att det inte riktigt stämde med verkligheten. Jag trodde ändå rätt länge på att jag skulle kunna gå under 80 minuter men att det skulle kunna bli tufft.

Jag tog lite placeringar vid 15–17 kilometer och det gav ju styrka. Några Hällelöpare passerades och även Örgrytes Hanna Kumlin som såg ut att ha det tufft i värmen passerades precis vid kamerorna vid 15 kilometer. Men jag hade det ju inte heller superlätt nu. Även om tempot fortfarande kändes hyfsat jämnt och bra så fick jag jobba mer för det!

På väg mot femtonkilometerspasseringen.
Vid femton kilometer passerade jag svenska Hanna Kumlin.

Sedan började jag räkna lite på det och vid 18 kilometersmarkeringen insåg jag att sub 80 var helt borta. Det fanns inte i benen att piska upp farten i den hastighet som behövdes. Det var en besvikelse. Jag jagade lite danska elitdamer som kutade danska mästerskapen och var nu på väg mot målet. Den kick och sista motivation till fart jag haft i Helsingborg var borta. Visst, jag ökade tempot något precis på slutet, men besvikelsen över missad sub 80 gjorde det svårt att hitta den riktiga skärpan.

Jag gick i mål på 1:20:44. Först rapporterades tiden till 1:20:45, men sedan justerades den ner en sekund.

Jag knäpper av klockan efter målgång och ser kanske inte supernöjd ut.
Medaljen är bärgad.

Känslan efter målgång

Känslan efter målgång var besvikelse. Jag trodde ju verkligen att jag ”hade” sub 80. Det kändes väldigt bra inledningsvis. Så väldigt trist, när det kändes så bra inledningsvis!

Med tunga steg traskade jag i väg och fick min medalj, lite vatten, banan och gifflar. Sedan stannade jag inte och socialiserade i målområdet utan styrde kosan direkt mot väskutlämningen som låg en rätt lång bit bort. Njutbart var det inte med ett skavsår som smugit sig på de sista kilometerna.

Vid väskutlämningen träffade jag Fredrik och Elias från Örebro som båda hade slagit till med finfina personbästatider. Synd att jag inte kunde säga detsamma. Efter att vi pratat lite tog jag bussen tillbaka till bilen och åkte därefter hem. 55 mil enkel färd. Det var med rätt stela ben jag landade i Örebro igen på söndagkvällen!

Positivt att ta med sig

1:20:44 en väldigt bra tid. På båda halvmarorna i år har jag presterat väldigt bra på sett till vad jag kan förvänta mig av mig själv. Jag tycker inte att jag ”borde” gjort snabbare tider. Tvärtom kanske jag t.o.m. överpresterat lite.

Bara det faktum att jag är där och nosar på sub 80 är också riktigt bra. Att göra sub 80 är ingen omöjlighet eller ens att slipa mitt personbästa (1:18:46).

Det jag tar med mig som positivt är också den inledande milen. Det kändes som att jag låg helt rätt i ansträngning med bra fokus och tryck. Jag kunde justera tempot upp och ned och låg en bra bit från max. En miltid under 37 minuter hade jag helt klart fixat med denna känsla.

Splittar och placeringar

Splittider (officiella)

De officiella splittiderna kommer från CPH Halfs app. Jag vet att om man adderar ihop de två första femmorna (18:47+19:00) så får man en miltid på 37:47 och inte 37:46. Men nu står det att första milen gick på 37:46 så då går jag på det. Matematik på hög nivå!

Distans 5 km 10 km Totaltid
5 km 18:47 (3:46) 18:47 (3:46)
10 km 19:00 (3:48) 37:46 (3:47) 37:46 (3:47)
15 km 19:21 (3:52) 57:07 (3:49)
20 km 19:23 (3:53) 38:44 (3:52) 1:16:30 (3:49)
Mål 1:20:44 (3:50)

Placeringar

  • 703 av 24 978 – totalt
  • 643 av 15 273 – herrklass
  • 69 av 1 604 – M40

Planer framåt

Nu är det dags att tagga om inför nästa lopp. Först blir det lite återhämtningslöpning i början och sedan kvalitet igen i slutet av veckan. Jag hade en plan på att springa Hässelbyloppet den 1 oktober, men väljer att inte springa och istället försöka få till lite mer bra träning och att återhämta mig mentalt.

Den 7 oktober står jag (förhoppningsvis, om jag är frisk och skadefri) på startlinjen till Å-stadsloppet och ska än en gång ta mig an min favoritdistans. Det blir årets tredje halvmaraton. Förhoppningsvis med en ännu bättre tid och prestation än i Köpenhamn!

Andra artiklar om CPH Half

Helsingborg halvmaraton, lyckad säsongsdebut på distansen

För andra året var det dags att styra färden mot Helsingborg och springa det fantastiskt fina loppet Helsingborg halvmaraton. I år med ännu fler anmälda än någonsin tidigare. Dessutom var det dags att säsongsdebutera på halvmaratondistansen för min del. Så sent som i september!

Fokus i början av 2023 har legat på maratondistansen. Tanken var att jag skulle springa Semesterhalvmaran i juli, men krasslighet satte stopp för den planen. Men det finns ju sämre ställen att springa årets första halvmaraton på än i Helsingborg och på Helsingborg halvmaraton!

Från ett regnigt Örebro till ett soligt Helsingborg

Efter en lång bilfärd från ett regnigt Örebro anlände jag till ett soligt och vackert Helsingborg. Jag lämnade mina grejer i stugan som jag hyrde (samma som i fjol) och hoppade på en buss in till stan. Att kliva in i bussen var som att ställa sig i en bastu, så jag hoppade av efter ett tag och promenerade sedan till hotellet och nummerlappsutdelningen.

På expot shoppade jag lite rödbetsdopning från Umara (det gällde att passa på när Löplabbet körde rea) och på väg ut träffade jag Queen of Helsingborg Half Marathon (nåväl, hon går inte runt och kallar sig det och bär inte en krona): Anna Bjurman, flerfaldig vinnare och banrekordhållare, och den löpare jag jagade under hela fjolårsloppet. Efter att vi surrat lite strosade jag längs med strandpromenaden och njöt av livet. Doften av hav, salt och tång gjorde mig nästan gråtfärdig av lycka. Fattar helsingborgarna hur härligt de har det, eller är de avtrubbade? Det var ljuvligt att promenera i sommarsolen och äta mjukglass.

Jag promenerade hela vägen tillbaka till stugan, cirka fyra kilometer, och resten av dagen blev lugn. Det blev middag i stugan, lite bokläsning och att titta på F1 Drive to Survive innan jag lade mig för att sova. Uppladdningen inför loppet blev faktiskt lite småskakig då jag dagarna innan, och även denna kväll hade ont i halsen. Inte helt oväntat kom halsontet dagen efter jag klämt ihop mig med hela Örebro kommuns kommunikationsavdelning på City konferenscenter och pratat kriskommunikation under en halvdag. Halsontet hängde i och det blev varken bättre eller sämre. Jag somnade med en Bafucin i munnen och förhoppningen om att vakna fräsch.

Bra förutsättningar på loppdagen

Grejerna som skulle ta mig i mål.

På loppdagen vaknade jag, utsövd, och bra i halsen! Strålande! Det var nog klokt att jag släpat med mig mitt tyngdtäcke också, och fick en riktigt fin natts sömn. När jag sedan mötte dagen kunde jag konstatera att det var jättefint väder och bättre förutsättningar för snabba tider än i året innan. Då blåste det rejält.

Dagen inleddes med frukost innan jag joggade i väg mot startlinjen. Perfekt avstånd att bo på och lagom för att jogga in till starten. Det var dags att inviga mina nya tävlingsdojor på riktigt också. På fötterna satt Adidas Adios Pro 3. Endast använda ett pass innan loppet.

Utrustningen

Utöver det körde jag på solglasögon från EQPE (det kom faktiskt fram en löpare efter loppet och frågade hur de var då han själv var sugen på ett par). Modellen heter “Athletic Frameless”. Strumporna var mina knallrosa från Compressport, modellen heter “Pro Racing Socks V4.0 Run Low”.

Klubbkläderna från Fusion, klocka från Garmin (Fenix 5) och pulsband från Garmin.

Med mig hade jag också tre gels att ta under loppet var femte kilometer. Jag körde vidare på Umara som jag använt mig av på både Marathon Rotterdam och Stockholm Marathon.

Folkfest innan start

Nere längs med banan var det full fart. Folk värmde upp, vimplarna vajade i den lätta vinden och solen sken. Vilken underbar dag för att springa igenom ett vackert Helsingborg! Jag joggade runt lite och morsade på folk. Pratade lite med Marcus Åberg, elitlöparen som jag delar coach med och som kom trea året innan. Sedan tog jag plats i startfållan.

Inför loppet hade jag inte satt något mål då jag inte visste vad statusen var på mig. Men jag tänkte att någonstans mellan 1:21 och 1:23 var rimligt och en tid däromkring skulle jag vara nöjd med. Att som året innan jaga ledande dam trodde jag skulle vara lönlöst då jag kände mig sämre i år och visste att Anna sprungit riktigt bra under året.

Spänd väntan innan start. Vissa är mindre spexigare än andra… Foto: Glenn T Unger.

Mitt lopp

Inledningen kändes klen. Jag kände mig inte stark för fem öre och första backen var tuff. Fram till den backen hade jag farthållarna för en tid under 1:20 med mig men här drog de i från mig. Det var trist och jag kände att jag inte hade en bra dag. Men jag gnetade på trots klen känsla. När man har jobbat sig upp så planar det ut och blir sedan lite lättare löpning sett till höjdmeter. Banan är fortsatt lite knixig, men inte alltför backig. Jag försökte hitta rytm och bra känsla, men kände mig som bekant klen och började tidigt faktiskt undra om jag skulle klara en tid snabbare än 4:00-tempo (vilket är en halvmaratontid på 1:24:23).

Starten går! Stephan Wilson sätter av i en galen fart och ska försöka leda loppet så länge han kan. För välgörenhet. Foto: Glenn T Unger.
Inledningen på Järnvägsgatan. Svårt att veta status än. Banans första, jobbiga, backe kommer snart. Foto: Ulla de Silva.

Efter ungefär sju kilometer fick jag sällskap av en annan löpare som berömde mina snygga dojor (han hade likadana) och tyckte att jag höll bra tempo och sade att han kunde försöka hålla samma och haka på. En jättetrevlig kille som jag givetvis svarade vettigt och vänligt. Ärligt svarade jag att jag tyckte att tempot var för lågt men att man inte kunde springa med mer än det man hade för dagen. Inombords tänkte jag att det var ett tecken på att jag skulle öka och försöka se till så att han inte kunde haka på. Småaktigt, men en bra morot och motivation för att öka takten. Vilket var jättebra, för nu kände jag att jag kom in i en bättre rytm och det fanns dessutom några raka platta cykelvägar att komma in i rytmen på och få bra tryck i benen.

Första milen avklaras

Första milen gick på 38:50 officiellt och 38:53 på klockan.

Jag vet inte om tempot egentligen ökade supermycket efter att jag fått sällskap, men kilometer 8 t.o.m. 11 gick på mellan 3:49 och 3:51 (enligt klockan), vilket ju var bättre än de cirka 3:55 jag legat på tidigare. Så ok då, jag kanske skulle fixa en halvmara snabbare än 4:00-tempo även denna gång insåg jag!

När vi nådde Pålsjö skog vid cirka 13 kilometer började jag känna mig sliten men tänkte att jag skulle hålla ut nu, att slutet närmade sig. “Det är bara lite mer knix och grusspring innan du får dunka på nedför Tinkarpsbacken och mötas av strandpromenaden” intalade jag mig själv. Runt kilometer 16 är det alltid jobbigt på halvmaraton, så även denna gång. Här sprang vi genom ett bostadsområde på cykelvägar, så det var ju helt ok underlag att kuta på. Och nu är jag så pass rutinerad halvmaratonlöpare att jag vet att det bara är att genomlida eländet och inte tappa alltför mycket. Jag hade en bra lucka bakåt nu och väldigt långt till löparna framför mig kändes det som.

Fullt fokus vid Sofiero slott. Snart ute på platt asfalt och dags att trycka, trycka och trycka hela vägen in i mål! Foto: Pierre Nordström.

Jakt på löparna framför mig

I Tinkarpsbacken började jag kolla in löparna framför mig. Det var två killar som låg en bra bit framför. Men nu hade jag något att fokusera på så att jag slapp att tänka på hur jobbigt det var de sista tre kilometerna! Jag dunkade på ordentligt nedför Tinkarpsbacken och gick in i ett mentalt vakuum med tunnelseende. Nu var det bara att mata på. Ut på strandpromenaden och mot målet. Och tack och lov utan att springa in i en vägg av motvind detta år! Det var givetvis oerhört jobbigt, som det ska vara, men i år gick denna del snabbare än under fjolårsloppet. Men i fjol hade jag som bekant motvinden att fajtas mot.

Med 300 meter kvar till mål kom jag ikapp en av killarna som jag jagade. Han var sliten och jag hade ju pressat som en galning för att jaga ikapp. Men sedan fick han lite nytt liv, började spurta även han och slet sig förbi mig! Han slog mig med en sekund i mål, men det var en spurt som kostade då det första han gjorde efter målgång var att kräkas! Spurtförlusten gjorde inte mig något alls. Jag var nöjd ändå och glad att jag haft en rygg att jaga på slutet!

Mot mål längs med strandpromenaden i Helsingborg. Foto: My de Silva.
Bara några meter kvar till målgång. Spurtuppgörelse. Foto: Juan Gaete.

Tid, placering och splittar

1:21:21 blev min tid. Det är jag jättenöjd med då jag inte är lika stark som i fjol, men det är fortfarande en jättebra tid. Det är 44 sekunder långsammare än i fjol, men i år var det bättre förutsättningar för löpning. Hade “fjolårs-Björn” sprungit årets lopp tror jag det hade blivit en tid under 1:20.

Jag kom på plats 7 i M40, plats 31 i herrklass och plats 32 totalt.

Första milen gick på 38:50, andra milen gick på 38:35. Exakt hur halvorna såg ut vet jag inte, men det blev ju en negativ split i och med att jag ökade ytterligare efter 20 km-passeringen.

Energiplanen

Det finns inte så mycket att säga om energiplanen. Jag tog en gel var femte kilometer. Magen protesterade inte och det var absolut inga konstigheter med att ta Umara U Gel. Däremot tog jag inte vatten under loppet. Det kanske hade behövts, men jag ville inte riskera uppröra magen alltför mycket. Under Stockholm Marathon tog jag både energi och vatten och då hamnade magen i uppror. Det behöver inte bero på det, men dumt att riskera något. Och det kändes som att jag klarade mig bra utan att ta vatten.

Mingel efteråt

Efter målgången pratade jag med Anna som vunnit och satt nytt banrekord, jag pratade också med Marcus som kommit femma denna dag och inte var lika nöjd som i fjol. Sedan kom Andreas, som jag spurtat mot, fram och pratade en del. Vi strosade i väg och tog oss en varsin öl, skålade för ett bra lopp och pratade lite mer om kommande lopp. Marcus gjorde oss sällskap och det blev en fin stund tillsammans i solen. Vilken strålande avslutning på ett lopp. Precis som det ska vara!

Efter det gick jag i väg för att leta efter ytterligare en löpare och en målgång!

Nummer 30 och 31 i herrklass efter den hårda spurten på slutet. Sedan var det glada miner och efter att denna bild togs gick vi och tog varsin öl och pratade igenom loppet. Mycket trevligt! Foto: Elias Jovancic Persson.

Min “adept”(!) sprang också

Stina och jag efter målgången. Ett rejält nytt personbästa blev det för Stina! Foto: Linda Andersson.

Jag har typ en adept! Jag är ingen löpcoach. Men faktum är att jag har stöttat och varit bollplank i löpträningen med någon under några månader. Nämligen Stina från Eslöv!

Hon kommer från gymhållet men har blivit biten av löpningen och sprungit några lopp. Det som började med lite träningstips på Instagram blev sedan diskussion kring strukturerad löpträning. Dessutom hade hon ett tydligt mål, vilket var att springa halvmaran under två timmar.

När någon är ny inom löpning brukar tipsen vara mest ”spring mer så utvecklas du” (vilket förvisso stämmer). Men hur kul är det?! Jag skickade först över ett exempel på hur ett träningsblock skulle kunna se ut för henne, med pass och farter anpassade till henne. Detta exempel följde hon disciplinerat. För att det inte skulle vara samma pass om och om igen fick hon sedan ett nytt upplägg som sträcker sig fram till Köpenhamn halvmaraton, med Helsingborg halvmaraton givetvis inkluderat i upplägget. Så Stina har kutat on/off-intervaller, intervaller i överfart, progressiva långpass och tröskelintervaller.

Ett bakslag blev en känning i ett ben. Det är ju en risk att man går på lite för hårt när man börjar köra kvalitetspass i sin träning. Det har dock gjort att hon fått uppleva en ljuvliga maskinen ”crosstrainer”. Även den har hon ställt sig på och gnetat disciplinerat.

Så efter en lite knackig uppladdning med sitt ben så ställde hon sig på startlinjen på Helsingborg halvmaraton. Och dänger in 1:51:14! Personbästa med lite mer än nio minuter!

PB-bad med flamingo

Det innebar att hon fick ta på sig PB-solskärmen (den hon har på bilden) och sedan skickas ut på en rosa flamingo i vad Helsingborg halvmaraton kallade för ”PB-doppet”. (Jo, jag fiskade in henne sedan också, men flamingon ville verkligen till Danmark).

Jag är som sagt ingen coach, men jag tänker ändå vara stolt!

Det blev ett PB-bad på flamingon efter målgången!

Efter loppet

Efter loppet blev det en väldigt lugn dag. Jag joggade tillbaka till stugan. Bara 2,5 kilometer från målgången, åt lunch och hällde i mig lite alkoholfri öl. Vi är inne i en alkoholfri period, så inget vilt firande för min del. Sedan redigerade jag lite bilder till Instagram, duschade och tog igen mig. När jag hade vilat upp mig lite packade jag ner en bok, badbrallor och handduk och promenerade ner mot strandpromenaden igen. Där satte jag mig i solen och läste innan jag tog ett dopp i havet. Det var rejält vågigt och hade börjat blåsa lite mer nu än under loppet, men det var jätteskönt i vattnet!

Mot kvällen blev det en suveränt god pizza Primo Il Forno innan jag avrundade dagen med att kolla på film och vräka i mig godis.

Jag vaknade tidigt dagen efter, joggade en mil på stela ben i ett nu mer grått och mulet Helsingborg. Sedan gick färden hem mot Örebro.

Annan läsning om Helsingborg halvmaraton/maraton

Blodomloppet Västerås – dålig tid, hyfsad prestation

Det må ha varit sämsta tiden på 10 km på tre år när jag sprang i mål på Blodomloppet i Västerås på 38:04. Men faktum är att detta var ett bättre lopp än Blodomloppet Örebro (37:50) och Startmilen (37:26). Katrineholmsloppet, där jag sprang på 36:49, rankar jag högre. Men annars så var detta årets näst bästa millopp för året.

Starten för Blodomloppet Västerås går.
Nummerlapp på igen, nu på bortaplan.

Varför? Känslan! Intensiteten!

Banan var mycket knepig och helt hopplös för att springa snabba tider. Den var knixig, grusig, lerig, gräsig, backig och blöt. En dag som denna fick jag gå på hur det kändes och kolla positionerna runtomkring mig.

Starten gick på en mjuk och blöt gräsmatta. Cirka 600 meter, innan vi kom ut på cykelväg. Inledningsvis låg jag på runt plats 20–25 gissar jag. Jag tryckte på och hittade rätt intensitet kändes det som. Plockade någon placering efter 2 km.

Sedan blev det löpning genom ett koloniområde på grusväg. Och längs med Svartån. Efter 4 km plockade jag några placeringar till innan det kom uppförsbackar och rätt svängig löpning. Vid fem kilometer hade jag jobbat mig ikapp ledande dam och vid 6 km passerade jag henne.

Kilometer 8–9,5 gick lätt uppför på asfalterad cykelbana innan det var dags för målgång och de sista 500 meterna på mjuk och blöt gräsmatta igen.

Jag gav det jag hade för dagen, bra mental styrka, hyggligt bra tryck i benen. Urusel tid, men jag tror att alla gjorde rätt dåliga tider i dag. Nu blir det killgiss och ursäkter, men under mer normala förhållanden och plattare bana skulle detta kunnat vara en tid runt 36:30 kanske?

Hyfsad placering

Det blev plats 16 (först hävdade resultatlistan plats 14, sedan plats 20). Och i min gubbklass M40 blev det en andraplats.

Hur man än vrider och vänder på det: jag hade 15 löpare framför mig och 1000 löpare bakom mig.

Så uselt kan det ju inte vara med noll formtoppning, fokus på halvmaran och veckan innan med tre benstyrkepass? Bättre tider finns där, även om jag är långt från toppform.

Next up: Helsingborg halvmaraton och Köpenhamn halvmaraton.

Stripastafetten för tredje gången

För tredje gången och tredje året i rad åkte jag till Guldsmedshyttan för att springa Stripastafetten. En mycket trevlig tillställning där det förutom sex kilometer löpning bjuds på umgänge med klubbkamrater.

Tillsammans med Jonathan Kandelin och Martin Duberg bildade jag laget med det mycket slagkraftiga namnet ”Örebro AIK herr 4” denna dag. Det är faktiskt inte första gången vi bildar stafettlag. För två år sedan hade vi ett lag ihop på Spartacusstafetten och kom på fjärde plats.

Lag med Jonathan och Martin

Jag har ungefär en kilometer kvar till målgång. Foto: Liduina van Sitteren.

Upplägget för dagen innebar att jag sprang förstasträckan, Jonathan andrasträckan och Martin avslutade med tredjesträckan. När starten gick rusade jag i väg men hamnade snabbt rätt ensam. Framför mig hade jag riktigt snabba namn som David Lundström, Ludvig Börjesson, Björn Eriksson och Fredde Johnsson. Bakom mig hade jag min klubbkamrat Tuva Svedin och några yngre förmågor från IF Start. Jag hade även en yngre Startlöpare framför mig de första två kilometerna innan jag kom ikapp och förbi. Men som sagt, det blev mest sololöpning. Jag sprang också min sträcka utan att ha koll på tid och tempo utan såg bara distans och puls på klockan. Det innebar att jag “jagade” min puls, men tycker att jag har riktigt svårt att få upp den i tröskelzon och över. Men ansträngningen kändes helt klart tuffare än tröskel.

Det var en lite justerad bana mot fjolåret. Lite längre, cirka 200 meter. Jag tryckte på för fullt hela loppet och är nöjd med den jämna ansträngningen. Bra och hög. I slutet inne i ett skogsparti var det som jobbigast med backe och småknepigt underlag. Här stack för första gången pulsen upp i zon 5.

Fjärdeplats, men nöjda

Jag tog mig i mål på 23:26 och växlade ut Jonathan på andrasträckan. Sedan joggade jag ner, sprang runt och hejade längs med banan och kunde slappna av lite. Inledningsvis kände jag mig missnöjd med min tid. Den var faktiskt fyra sekunder långsammare än i fjol. Men banan var ju ändå längre så jag hade ju faktiskt sprungit snabbare än sist. Och när jag såg andra löpares tider kändes det bättre. Det var nog en hyfsad tid trots allt, efter var jag kunde förvänta mig. Jag fick ut det jag hade och känner inte att jag hade/borde/kunde springa snabbare.

Jonathan och Martin gjorde kanonfina insatser. Vi missade dock pallen och kom på fjärdeplats, två minuter efter trean. Men vi alla tre var nöjda med insatserna och fick ett kul lopp tillsammans!

Återkomsten till Stockholm Marathon

Efter fyra år var jag tillbaka på Lidingövägen utanför Östermalms IP. Redo att ta mig an 42,2 kilometer av Stockholms gator och Stockholm Marathon. Det blev en horribel upplevelse! Det var en seger bara att ta sig i mål.

Senast jag sprang gick det inget vidare, med väggning och kramp. Nu hade jag förhoppningar om ett bättre utfall. Särskilt efter att jag sprungit bra på Marathon Rotterdam.

Jag startade dagen tidigt på lördagen genom att kliva upp, smälla i mig frukost och rulla i väg till Karlslunds motionscentral där klubbens buss avgick. Klockan ringde redan 5:50, och tack och lov hade jag lyckats att sova rätt hyggligt. Visst, några fler timmar hade inte varit fel, men ändå tillräckligt många för att känna mig rätt utvilad.

Det blev en trevlig bussfärd till huvudstaden med klubbkamraterna. Vi gjorde ett kortare stopp vid en mack för att införskaffa fika. Jag hade med mig mackor hemifrån och nöjde mig med att köpa en liten flaska juice. Det som oroade lite var det fina vädret. Väderprognosen hade hävdat dagarna innan att vi skulle få runt 14 grader och molnigt, vilket hade varit perfekta löparförhållanden. Men nu sken solen och mycket moln såg vi inte till. Så var det även i Stockholm när vi kom fram.

Redan innan vädret konstaterades varmare än prognosen så hade jag planerat att ta mer vatten än i Rotterdam. Var femte kilometer, precis som upplägget med energin.

Vi var på plats i god tid för nummerlappsutdelningen och att träffa andra klubbkamrater på plats. Jag strosade runt, minglade och pratade med “kändisar”. Det kom även fram folk och hälsade och pratade med mig, sådana som följde mig på Instagram eller andra plattformar. Sällan får jag känna mig mer som en influencer än på tillställningar som dessa! Jag tog en bild till Instagram och lade upp om att jag var på plats och att nummerlappen var uthämtad och fick massa härliga lyckönskningar. Vad fint det är att känna att folk följer en där hemma.

En halvtimme innan start tog vi den klassiska klubbilden med typ alla löpare från klubben som skulle delta (minus de tre som startade i elitledet: Andreas Ingberg, Erica Lech och Liduina van Sitteren). Vi som startade i fältet direkt bakom eliten hade i alla fall nära ut i startfållan efter lagbilden. Där blev det en historiskt kort uppjogg innan alla tajtade ihop sig för att starten skulle gå.

Det var en mäktig inramning! Nationalsång och presentation av elitlöpare. Peppen var enorm. Min taktik var att hitta ett bra tempo, men inte att följa det slaviskt utan att låta banan styra tempo. Stockholm Marathon är en mycket tuffare bana än Rotterdam. Dessutom hade jag störts av mitt knä i ett bra tag. Träningen hade funkat, men mycket kan ju hända under ett maraton, och jag ville inte att knäet skulle paja.

När jag lunchat med Siri några dagar innan loppet och hon frågat mig om målsättningen pratade jag om att jag hoppades att jag skulle gå i mål nöjd. Att jag skulle känna nöjdhet utan att jämföra mig själv med andra och känna att jag “borde” sprungit på vissa tider och presterat på visst sätt.

Så blev det faktiskt. Men det blev långtifrån det lopp jag hade hoppats på tidigare.

Och där är vi i väg!

Startskottet går

När startskottet gick var det en fantastisk känsla att få springa i väg med alla ambitiösa löpare. Känslan var god inledningsvis. Knäet gnällde lite vid några tillfällen. När jag skärpte till mig med tekniken och höll upp steget så blev det bättre. Det blev en konstant påminnelse om att skärpa sig med tekniken!

Fantastiskt publikväder, men sämre löparväder denna dag i Stockholm.

Klockan var generös med tiderna denna dag. De första kilometerna hävdade klockan gick på runt 3:50, men det var inte riktigt så snabbt. Innan hade jag haft en idé om att göra första halvan runt 1:23, men det tempot höll jag inte riktigt. Däremot hittade jag vad som kändes som rätt ansträngning. Första milen gick på 39:51. Helt ok start och faktiskt 19 sekunder snabbare än första milen i Rotterdam, men då hade det varit lite trängre.

Vi tar oss an Stockholms gator. Tjejen framför mig, Anna Lindgren från Lulekamraterna, hade det riktigt tufft tidigt i loppet. Jag trodde att hon skulle bryta. Men när jag kollade resultatlistan blev jag glad att se att hon tog sig i mål! På 3:04:49.

Vid 17–18 kilometer kände att jag inte hade riktigt samma fina dag som i Rotterdam. Det kan ha varit temperaturen som gjorde sig påmind. Det var ju inte smällvarmt i Stockholm, men betydligt varmare än i Rotterdam. Dessutom stekte solen, oavsett temperatur. För min del innebar det att tempot mattades.

När jag kom till halvmaran så passerade jag den på 1:25:31, cirka en minut långsammare än i Nederländerna. Här var tendensen dessutom negativ och nu började magen gnälla. Det var inte alls min dag. Och värre skulle det bli!

Maghaveri och bryttankar

Nu ville jag bara hålla ihop det och inte tappa alltför mycket. Vid 25 kilometer tog jag den sista energin och vätskan för dagen. För nu blev det inte bara en rejäl plåga. Det blev katastrof! De sista 15 kilometerna på loppet sprang jag och övervägde att bryta. Inte för att det var ”jobbigt” att springa maraton (för det är det!) utan för att magens smärtande haveri gjorde det osäkert om jag skulle kunna springa klart loppet. Det blev svettigt och smärtsamt. Längs med praktiskt taget hela banan stod det fantastisk publik och hejade fram oss löpare, men det var svårt att uppskatta när jag mest kände panik över maghaveriet. Men oj vilken folkfest det var!

Jag slet på med min krånglande mage. Upp på Söder, tack och lov utan att behöva springa förbi Fotografiska museet och den där vidriga biltunneln som varit längs med banan tidigare. Det fanns flera i publiken som skrek mitt namn längs med banan som jag inte riktigt kände igen eller uppfattade i tid. Sorry! Jag skyller på magen och tunnelseende. Några som däremot peppade oerhört bra var Jeppe från klubben och Lars från Bollnäs. Det var väldigt uppskattat även om jag såg mer plågad och därmed sur ut för varje gång jag passerade.

Med bara fyra kilometer var det katastrofal känsla i magen. Här trodde jag verkligen att jag skulle behöva bryta vid närmaste bajamaja. Jag försökte fokusera på ett steg i taget. Räkna ner. Överleva.

Faktum är att jag mot slutet av loppet fick lite styrka av att se andra lida. Det är väl en klen tröst för dessa löpare, men när jag passerade några elitdamer som hade det tufft kändes det bra (sorry FK Studenternas Weronika Brzuchalska för att din dåliga dag gav mig lite välbehövlig styrka).

Ljuset i slutet av tunneln

Inne på Stockholms stadion, inte mycket kvar nu! Foto: Jimmy Glinnerås.
Med bara någon kilometer kvar, mellan 40–41 kilometer stod Karin och hejade tillsammans med dottern Agnes! Här var jag så plågad att jag trodde att Karin typ skulle plocka mig av banan eller nödavliva mig på plats. Men tydligen syntes det inte att jag var så plågad.

Efteråt skrev nämligen Karin, efter att jag meddelat henne om mina plågor: “Fy fan!!! Springa så länge och må såååå dåligt! Tänk om vi visste hur du mådde när vi stod där efter drygt 40 km! Du vinkade så glatt där efter 40 k och såg inte alltför bedrövlig ut heller. Men såg ju på tiden att du hade det tufft på ngt vis. Jag gissade på värmen och att banan var mer kuperad än Rotterdam.”

Efter att jag hade passerat min lilla hejaklack hemifrån så sade Agnes till sin mamma att när hon blir 18 så vill hon springa Stockholm marathon med henne. Jag avskräckte alltså inte henne. Men jag kände mig inte som en bra reklampelare för maratonlöpning, det gjorde jag inte!

När jag närmade mig Stockholms stadion var det eländigt men ändå helt otrolig känsla att jag faktiskt skulle ta mig i mål och dessutom göra det under tre timmar. Jag lyckades kriga mig i mål! 2:56:45 blev min sluttid.

Med medaljen kring halsen pratade jag väldigt kort med Liduina och Martin innan naturen kallade så att jag snabbt fick leta mig till Östermalms IP. Tips till arrangören inför nästa år: se till att det finns toalettmöjligheter vid Stockholms stadion!

När det mest akuta var avklarat kunde jag hänga med klubbkamrater och dricka mängder av öl. Det hade vi förtjänat!

Tid och placering

2:56:45 och plats 264 är jag helt otroligt nöjd med efter avslutningen och lidandet det innebar. 17 kilometer utan energi och vatten. Aldrig tidigare har jag slitigt så hårt och grävt så djupt på ett lopp. Gissningen innan loppet var att jag skulle springa runt 2:55. Och jag var ju hyfsat nära, med en bedrövlig mage!

Jag undrar hur det kunde gått utan maghaveri.

Det är ju mäktigt att få gå i mål på fina Stockholms stadion!

Siffror

Efter Marathon Rotterdam kollade jag mina splittider och var nöjd och stolt över hur jämnt och fint jag sprungit.

Hur såg det då ut i Stockholm?

Inte lika bra. Inte alls lika bra.

Jag hade inte räknat med det ens utan maghaveriet. Jag gick ut för att springa med medveten positiv split. Men det gick ju verkligen utför när magen havererade, så den positiva spliten blev lite väl positiv och den inledande halvmaran cirka två minuter långsammare än planen.

Trots detta är jag rätt nöjd ändå med tiden. Jag tappade “bara” fem minuter och 45 sekunder på andra halvan.

Splittider (officiella)

Distans 5 km 10 km Halvmaraton Totaltid
5 km 19:58 (3:59) 19:58 (3:59)
10 km 19:53 (3:59) 39:51 (3:59) 39:51 (3:59)
15 km 20:24 (4:05) 1:00:15 (4:01)
20 km 20:38 (4:08) 41:02 (4:06) 1:20:53 (4:02)
Halvmaraton 1:25:31 (4:03) 1:25:31 (4:03)
25 km 22:04 (4:25) 1:42:07 (4:05)
30 km 21:31 (4:18) 42:45 (4:17) 2:03:38 (4:07)
35 km 21:21 (4:16) 2:24:59 (4:08)
40 km 22:12 (4:26) 43:33 (4:21) 2:47:11 (4:11)
Mål 1:31:14 (4:19) 2:56:45 (4:11)

Vad gick fel?

Det korta svaret kan helt enkelt vara “shit happens”. Jag har en känslig mage och nu nådde den någon typ av gräns. Ska vi analysera det lite närmare så kan det bero på att jag tog mer vätska än tidigare. Och det var ju varmare också. Det kan också ha varit något jag åt i uppladdningen som sabbade magen. T.ex. drack jag vätskeersättning på bussen till Stockholm.

Men jag tänker inte gräva ner mig alltför mycket i detta. Det höll i Nederländerna. Det höll inte i Stockholm.

Framtiden som maratonlöpare?

Blir det fler maraton för min del? Jag vet inte. Under alla tre maraton jag sprungit har jag känt “aldrig mer”. Efter Stockholm 2019 så höll den känslan i sig i flera år. Efter Rotterdam försvann känslan cirka en timme efter målgång. Efter Stockholm denna gång så försvann “aldrig mer”-känslan dagen efter. Det blir nog inga fler maratonlopp i år. Jag är sugen på att sikta på lite kortare distanser nu. Främst halvmaraton men kanske även lite fler millopp. Det vore skönt att få till ett millopp jag känner mig nöjd med, utan att det för den delen måste bli ett nytt personbästa.

Men innan dess behöver jag få ordning på knäna. Hela veckan efter Stockholm Marathon får bli löpfri och bara handla om vila för att se om detta gör knäna bättre. Sedan blir det att starta upp lugnt med sköna pass utan press. Jag har satt måndag 26 juni som preliminärt datum för att gå på ett träningsprogram igen. Då får jag verkligen ladda om till dess!

Till sist: vad härligt ändå att jag lyckades klämma till med två sub tre-maror i min “comeback” på distansen. Och även om magen havererade totalt under Stockholm Marathon så blev det ju en fin tid. Och placering! 263 löpare före mig och 13 000 efter mig. Det är ju inte dåligt, hur man än vrider och vänder på det.

Hur gick det för andra?

Från Örebro AIK blev jag femte bästa löpare av 45 som fullföljde. Snabbast var inte oväntat Andreas Ingberg på 2:36:28. Sedan sprang Erica Lech (som i fjol tog SM-silver!) in på 2:47:26 (SM-sjua denna gång). Efter henne Martin Duberg på 2:50:50 och sedan Liduina van Sitteren på 2:51:40. Därefter krigade jag mig i mål, på 2:56:45 som bekant.

SM vanns av Carolina Wikström och Samuel Tsegay.

Blodomloppet, sämsta prestationen på länge

För första gången på fyra år var jag tillbaka och sprang Blodomloppet. Mitt första millopp som jag sprang för första gången 2017 och senast 2019. Nu var det dags igen för start och målgång vid Trängens IP. Den korta versionen: det gick inget vidare.

Just nu befinner jag mig i maratonträning inför Stockholm marathon. Förväntningarna var därmed rejält nedskruvade inför Blodomloppet. Generellt har alla förväntningar varit nedskruvade när det kommer till att springa en mil så fort som möjligt. Men att jag skulle göra min sämsta miltid sedan augusti 2020 och springa en minut långsammare än vad jag gjorde i Katrineholm trodde jag inte.

Det var rätt varmt och blåsigt i Örebro denna eftermiddag. Rätt bra publikväder men kanske inte perfekt för löpning. Inför loppet hade jag känt mig trött och seg, så jag var inte inställd på storverk. Som sagt: nedskruvade förväntningar.

Jag letade upp Liduina innan loppet och pratade lite med henne. Sedan blev det en kort uppvärmningsrunda och dags att ta plats på startlinjen. NA livesände dagens lopp med intervjuer innan och efter loppet och så klart bilder från start och målgång. En riktigt härlig inramning! Givetvis blev Liddi intervjuad innan loppet som en av favoriterna till segern.

Glada miner vid starten. Foto: Jimmy Glinnerås.

Långt fram vid starten

Vid startlinjen ställde jag mig i främsta ledet och när startskottet gick var det full fart i väg. Första kilometern avklarades enligt klockan på 3:35. Sedan började det genast gå rejält mycket långsammare. De efterföljande två kilometerna gick cirka tio sekunder långsammare än den inledande kilometern och efter det rasade det ytterligare med kilometer fyra, fem och sex på 3:51, 3:52 och 4:01 respektive. Flåset kändes inte direkt uselt. Jag var bara långsam och trög. Dessutom kände jag av mitt knä som jag har haft problem med i några månader nu.

Ensam större delen av loppet

Besviket går jag i mål. Foto: Jimmy Glinnerås.

Större delen av loppet sprang jag rätt ensam. Mot slutet började jag fundera på om jag ens skulle slå min förra tid från denna bana, 38:10. Jag lyckades vända lite på uselheten på slutet och öka tempot till 3:45 igen och avsluta med den sista kilometern näst snabbast för dagen på 3:40.

I mål gick jag på 37:50 och det är en tid och prestation jag är väldigt missnöjd med. Tack och lov blev det ju en bättre tid än senast på samma bana, men jag borde inte behövt oroa mig för att det inte skulle bli det. Betydligt snabbare än så här borde jag ha varit. 37:50 är en minut (och en sekund) långsammare än insatsen i Katrineholm.

Resultaten och placeringarna

Min tid innebar plats 20. Det var verkligen hög klass på deltagandet i år. När jag sprang senast kom jag på plats 15 med en 20 sekunder sämre tid. I herrklassen blev det en tajt fajt där Wilhelm Bergentz vann på 32:44, före Simon Karlsson på 32:43 och Jonas Nilsson sprang in på tredjeplats på 32:47.

I damklassen var det långtifrån lika tajt. Där vann Erica Lech på 36:16. Liduina van Sitteren kom tvåa på 37:07 och Ewa Pettersson blev trea på 40:01.

När det kom till fem kilometer blev det seger för Erik Berzell på 16:11. Johannes Andersson kom tvåa på 16:58 och trea blev David Glader på 17:17.

I damklassen höll favoriten Josefin Tjernlund och vann på 18:07. Ella Laine kom tvåa på 18:27 och Lisa Bergdahl slog Siri Englund i en långspurt och kom trea på 18:44. Jag är så glad för Lisas skull. Hon har varit borta från löpningen riktigt länge på grund av ett problem med hälen. Nu är den opererad, men detta för första riktiga testet på länge. Inför loppet sa hon att hon skulle springa mest för laget (dvs. hennes kollegor) och picknicken efteråt. Men de där tävlingshornen kan man ju inte avaktivera hursomhelst. Så jättekul att hon var på pallen, även om det innebar att min fina vän Siri kom fyra.

Men Siri var sprudlande glad efteråt ändå och var sugen på att tävla mer och pratade direkt om DM på 5000 meter i Karlskoga och tisdagens Vårruset. Lisa verkade inte ha några planer på Vårruset, men nog såg jag hur det ”glimmade till” i ögonen på henne när vi pratade om loppet efteråt. Jag hoppas på att se både Lisa och Siri i det loppet! Särskilt om varken Liduina eller Erica springer det. Och Josefin Tjernlund är nog också tveksam när det kommer till start där. Det var ju pallen i fjolårets lopp och alla tre har ”viktigare” tävlingar samma vecka. Liduina och Erica springer Stockholm marathon och Josefin har en orienteringstävling (vilken har jag ingen koll på).

Fullständig resultatlista finns på racetimer.se.

Vad härligt att Lisa Bergdahl är tillbaka och tävlar igen! Dampallen på femkilometersloppet. Josefin Tjernlund vann, Ella Laine kom tvåa och Lisa Bergdahl blev trea. Vinnarna fick väldigt vackra tavlor förövrigt. Spana bara in Josefin Tjernlunds coola tavla!

Besvikelsen efteråt, och en eventuell förklaring till den dåliga insatsen

Men åter till mig då. Jag var som sagt besviken.

Nu är det inte 10 kilometer som är mitt fokus, det är som bekant maraton (just nu). Men efter att ha hört och sett exempel på löpare som fått lyft på andra distanser samtidigt som de tränar för maraton går det inte att bli annat än olycklig för att absolut ingenting händer för mig. Att jag inte får det där lyftet på andra distanser. Trots nedskruvade förväntningar, och att jag slutat jaga en tid under 35, så fortsätter jag att underprestera gång på gång på tiokilometersdistansen.

Jag har blivit påtagligt sämre samtidigt som de löpare jag tidigare varit jämn med blivit bättre eller åtminstone hållit sin nivå.

Det kan dock finnas förklaringar till den usla insatsen på Blodomloppet. Dagen innan loppet kände jag mig trött och seg. Och efter loppet blev jag dålig. Jag kände mig helt urlakad dagen efter med förkylningssymtom och enorm trötthet. Det kan helt enkelt varit så att jag hade ”något skit” i kroppen.

NA:s kamera fångade kramen med Liddi och besvikelsen direkt efter målgången medan Erica stod och gav segerintervjun. Den fångade även när jag ”slaskade runt i bild” och åt banan medan Liddi blev intervjuad. Jag hade helt enkelt dålig koll på att kameran fanns där!

Kommande lopp

Nu blir nästa lopp för mig Stockholm marathon. Efter det kommer jag att ta en välbehövlig paus, förhoppningsvis bli bättre i knäet och sedan slippa maratonträning och kanske bli lite snabbare så att jag kan få göra några resultat på lite kortare distanser som jag kan få känna mig nöjd med för en gångs skull.

Sociala gänget efteråt! Erica svarar på sin dotters fråga om hon överhuvudtaget hade hört henne skrika på upploppet (det hade hon, trots att hon medger att det finns viss ”dövblindhet” från henne under lopp). Jonas och Liddi verkar mest vänta in prisutdelningen samtidigt som jag och Ludde stod med näsorna i resultatlistan. Foto: Jimmy Glinnerås.

Andra artiklar om Blodomloppet Örebro

Navigation