Kategori: Löpning

Mindre än en månad till min andra maratondebut

Nu är det mindre än en månad kvar till min andra maradebut! Så känns det faktiskt. 2019 släpade jag mig i mål på 3:31:15. Efteråt satt jag utanför Stockholm stadion och huttrade med blå läppar och krampande vader samtidigt som jag konstaterade “aldrig mer”.

Men mer blir det. Det tog bara fyra år.

Löpträningen

Förutsättningarna borde vara bättre denna gång då jag är mer vältränad för distansen än vad jag var 2019. Jag har inte satt något spikat tidsmål, men snabbare än 3:31:15 förväntar jag mig att springa.

Det närmar sig. Mindre än en månad kvar till mitt livs andra maraton.

Jag och Karin har bollat och skruvat i upplägget. I grova drag har upplägget inneburit block om tre veckor med cirka 11–12 mil per vecka. Lite kortare och snabbare intervaller i början av veckan, tröskel i mitten av veckan och långpass med längre intervaller i tänkt maratempo mot slutet av veckan. Långpass med progression har också stått på schemat, vilket är ett strålande sätt att träna på att springa snabbare på trötta ben. Långpassen har gått från cirka 26–28 kilometer till att nu landa på runt 38–40 kilometer.

Det längsta långpasset sprang jag dock i november när jag klämde in 42,2 kilometer rakt av samtidigt som jag testade energigels. Här hade jag inget upplägg alls utan sprang bara på känsla och stannade klockan på 3:16:22 vilket alltså är typ 15 minuter snabbare än mitt gällande personbästa.

I december–februari hade jag en rätt tung period. Förkylning, covid, matförgiftning och skavanker påverkade kontinuiteten och gjorde att alla kvalitetspass kändes tunga och att jag lyckades sätta få av dem. Mot slutet av februari började det äntligen släppa och en del av passen började jag att sätta enligt plan.

Styrketräning i tre olika faser

Styrketräning har jag också pysslat med, och här har jag lagt upp träningen själv. Jag har delat in styrketräningen i tre faser:

Grundstyrka

Den första fasen var grundstyrka. Den pågick fram till mitten av december. Det innebar lite fler repititioner och inte supertunga vikter. Vanliga övningar har varit squats med kettlebell mot bröstet, gående utfallssteg med kettlebell, situps med kettlebell och rysk twist.

Tung styrka

Den andra fasen har inneburit tyngre styrka. I stort samma övningar som den första fasen, men alltså betydligt tyngre vikter. Nästan en fördubbling då jag gått från en kettlebell på 16 kilo till två hantlar på 15 kilo vardera. Det har inneburit att jag också dragit ner på antal repetitioner. Det blev även några pass på gym med marklyft och bensparksmaskin. I denna fas lade jag till en eller två plyometriska övningar också.

Plyometrisk fas

Den tredje fasen har precis inletts, i mitten av mars. Här kommer jag att dra ner på övningarna med tung styrka. Kanske två-tre övningar per pass. Däremot ökar jag upp de plyometriska övningarna. Det kommer alltså att bli mer hopp och studs. Kanske fyra-fem övningar per pass.

Energiplan

På långpassen har jag tränat på energiupplägget och efter att ha testat ett gäng olika märken landat i att det blir Umara U Gel under maran. En gel var femte kilometer. Sedan kommer jag att ta vatten vid vätskestationerna.

Inför maratonsatsningen så köpt jag in ett gäng energigels för att se hur min mage och min kropp reagerade. Samtidigt så fick jag ett gäng tips av ingen annan än elitlöparen Sanna Mustonen.

Sannas Mustonens fem tips

  1. Byt ut allt till laktosfritt.
  2. Skippa alla hela gels med koffein om du har tråkig mage. Det gör mer ont än nytta.
  3. Preppa med Silicea Mag-tarm Direkt – dagen innan hårt pass och på morgonen efter toabesök. Vid viktigt lopp tar du en varje dag, fyra dagar ut från loppet.
  4. Inta energi ofta, ungefär var sjätte kilometer.
  5. Inta energin under längre tid, mindre chock för magen. Dvs. spring med en gel i 3–5 minuter och smutta på den.

Det första tipset har jag följt och banne mig om det inte verkar göra susen! Jag tycker att min mage varit med bättre på noterna. Särskilt då jag äter fil och yoghurt till frukost varje dag. Laktosintolerans är inget jag har haft problem med i vardagen, men jag upplever en skillnad nu när jag springer och istället har ätit laktosfria alternativ!

Silicea Mag-tarm direkt har jag inte testat och vet inte om jag behöver då det funkat rätt bra med att ta energi.

Planen är som bekant att ta energi var femte kilometer. Nu är Sanna en snabbare löpare än jag så det kanske blir lite liknande som att för henne ta energi var sjätte kilometer.

När jag tar gels så brukar det ta cirka två minuter att få i sig dem. I bland lite längre.

Energi jag testat

Jag antecknade några av testerna för de olika gelsen jag gjorde. Detta är vad jag har nedtecknat. Alla pass och all energi har jag inte antecknat.

Enervit Liquid Gel (30 g kolhydrater)

Distans: 42,2 km
Antal gels: 6 st (Var femte kilometer, t.o.m. 30 km)
Kommentar: Funkade bra att ta var femte kilometer, vilket blev ungefär var 23:e minut. Lite protest från magen men annars inga större problem. Dock lite väl sliskig och klibbig gel.

Distans: 19 km
Antal gels: 3 st (var 20:e minut)
Kommentar: Testade att ta gels i snabbare tempo. Tycker att det fungerade sämre då jag skvimpade ut en hel del av gelen på låret. Magen verkade dock fixa detta, men hade lite känning av håll under passet. Det var dock ett pass med dålig känsla och slitenhet i kroppen.

SIS Beta Fuel Gel (40 g kolhydrater)

Distans: 26 km
Antal gel: 3 st (vid 8, 15 och 20 km ungefär)
Kommentar: Funkade hyfsat, men magen var lite knepig redan innan löpningen. Väldigt lugnt tempo dock. Lite knepigt att öppna förpackningen. Återstår att se hur det funkar i högre hastigheter.

Umara U Gel (20 g kolhydrater)

Distans: 30–38 km
Antal gels: 5–6 st (var femte kilometer)
Kommentar: Funkar rätt bra! Lägre kolhydratshalt men det kan vara tillräckligt för mig. Får i mig cirka 60 gram kolhydrater i timmen under lopp om jag håller tempo. Bra smak, men kan bli lite enahanda med samma smak under hela loppet. Kanske läge att alternera mellan citron och hallon? Hallon känns dock väldigt “stark” i smaken.

Slutsats

För mig är nog nyckeln att jag har minskat på intaget av laktos. Exakt vilken gel verkar vara mindre viktigt, snarare bara att jag tränar på att ta gels och vänjer magen vid det!

Skor

På fötterna har valet stått mellan tre olika skor: Nike Vaporfly Next% 2, Nike Alphafly Next% och Asics Metaspeed Edge+.

Jag gillar alla tre men Alphafly känns lite för “riskabla” då jag känner av dem i hålfoten. De är dessutom rätt smala, vilket kan ställa till det på en så lång distans. Men jag blev ändå positivt överraskad av Alphafly, vilket kanske låter konstigt när det kommer till en så dyr och prisad sko som dessutom världens snabbaste maratontid har gjorts i. Helt enkelt eftersom att jag förväntade mig att de skulle kännas underligare än vad de gör. Det är en sko som verkar dela löpare i två läger och som kräver väldigt fin löpteknik för att utnyttja dem.

Mitt löpsteg är inte särskilt vackert och bra, så jag förväntade mig alltså inga underverk på fötterna. Men de har varit bättre än väntat och rent effektmässigt känns de liknande Vaporfly med bra skjuts tillbaka i steget!

Nike Alphafly Next% kunde varit ett bra alternativ. Om de inte tryckte lite under hålfoten.

Vaporfly är aningen mjukare än Metaspeed Edge+ vilket ger dem överhanden i skovalet. Det är ändå anmärkningsvärt att trots alla superskor som kommit sedan den första versionen av Vaporfly så är det ändå den man kommer tillbaka till gång på gång. Den sitter skönt på foten, är lätt och ger bra energi tillbaka! Jag tycker ändå verkligen om båda skorna och Metaspeed Edge är verkligen en kanonsko också. Asics Metaspeed Edge+ har jag skrivit om lite tidigare, det kan man läsa om här. Det lutar med andra ord starkt åt Nike Vaporfly Next% 2!

En finfin sko och absolut ett alternativ till maraton. Men Vaporfly är lite mjukare.
Det blir nog denna sko på maran. Klassikern Nike Vaporfly Next% 2.

Nu håller vi tummarna för en fin sista månad innan det är dags att möta våren i Rotterdam!

Bergslöpning, sol, vandring och utflykter på Gran Canaria

När jag fyllde 40 år fick jag en födelsedagsresa i present av Tove. Problemet var bara pandemin och att det var knepigt att ta sig i väg på något när det mesta var nedstängt. Men nu, till sist och efter att jag fyllt 42 år blev resan äntligen av! Det blev en vecka på Gran Canaria och lilla orten Agaete.

En vecka med milt väder, fantastisk löpning i bergen och härliga utflykter tillsammans. Gran Canaria var verkligen över all förväntan!

Vi flög från ett kallt Arlanda och landade sex timmar senare på flygplatsen på Gran Canaria. Där hade vi hyrt en bil, och efter att vi hämtat upp den satte vi fart mot Agaete. Det gick bra att köra och de stora vägarna på Gran Canaria har många filer och vettiga bilister. Lite svettigare blev det senare under veckan när vi körde upp i bergen.

Framme i Agaete inspekterade vi lägenheten vi hyrt. Den var fräsch och fin och låg med väldigt bra avstånd till hamnen, torget och berget. Centralt och bra. Höjdpunkten i lägenheten var takterassen som hade sol under dagen och var helt insynsskyddad!

Löpningen

Agaete och Gran Canaria är ett kanonbra ställe att springa på. Om man vill springa i backig terräng! Den första dagen hade jag ett intervallpass på schemat, så då sökte jag mig ner till hamnen och sprang fram och tillbaka där.

I början av passet regnade det och blåste rätt rejält så plattorna på strandpromenaden var rätt hala. På fötterna hade jag Alphafly, vilket inte kändes inte dundersäkert.

Mot slutet av passet sökte jag mig uppåt och sprang på ett segment jag hade sett på Strava. En kilometer runt med rätt rejäl klättring på halva segmentet, men det innebar också rätt rejäl nedförsbacke på halva. Nu tittade solen fram och regnet upphörde!

Jag satte inte passet enligt plan. Svårt att bedöma om det var på grund av att jag var usel eller på grund av yttre omständigheter. Hursomhelst var veckans ”värsta” pass avklarat och sedan blev det löpning i berg och terräng för hela slanten!

På hamnpromenaden i Agaete.

Ungefär en kilometer från där vi bodde började slingan som tog mig upp i bergen. Det var rejäl klättring och under en vecka i Agaete samlade jag på mig nästan 4 000 höjdmeter! Och det var bara genom löpningen. Räknar vi vandring så blev det nästan 1 000 höjdmeter ytterligare!

De löppass som var mest “brutalt” men även mest härligt var när jag klättrade över 1 000 höjdmeter på de inledande åtta kilometerna av en sextonkilometerstur. Från Agaete upp till Montaña de las Presas som alltså låg lite mer än tusen höjdmeter över havet. På sina ställen gick det inte att springa, där fick jag istället gå uppför på hala och vassa stenar. Uppe på toppen fanns en fin lite skog och dessutom en levada! Här susade en snabb terränglöpare förbi mig och morsade glatt. Det gick ruskigt fort nedför för honom. Inte alls lika fort för mig kan jag meddela.

På väg uppför bergen i Agaete.
Utsikt över Valle de Agaete. Cirka 800 höjdmeter över havet.
Hal och slingrig stig högt upp i bergen.
Lerig stig.
Skog, högt över havet.

Det blev även ett rejält långpass sett till kilometer. På söndagen sprang jag 34 kilometer. Men givetvis blev det en hel del klättring under det passet också. 921 höjdmeter fick jag ihop. Det var praktiskt tagit omöjligt att springa platt på Gran Canaria!

Jag tog mig till Guia och Gáldar, sprang längs med vatten och genom bananodlingar. Sprang uppför och nedför. Såg söta katter och fick skäll av hundar. Totalt fick jag ihop 122,75 kilometer löpning och 3 672 höjdmeter när jag sammanfattade veckan på söndagen. Sedan sprang jag ytterligare en dag, på måndagen. Då blev det betydligt kortare och snällare när jag sprang genom Valle de Agaete. Först blev det klättring i 6,5 km innan jag vände jag om och dunkade på nedför. Det blev härlig fart utför och jag lyckades pricka in ett Strava-segment och en andraplats efter en amerikansk elitlöpare (Hayden Hawks) utan att ha koll på det. Kul!

Löpning, uppför, i Valle de Agaete.
Utsikt över Valle de Agaete.

Det “värsta” löppasset kom tidigt på vistelsen. Som ett andrapass efter att jag först sprungit “hemma” i Agaete. Jag och Tove tog bilen upp på slingriga serpentinvägare. Till Montaña Alta. Tove skulle vandra lite och jag skulle springa. Först hade vi svårt att hitta leden som vi läst om på nätet. Sedan hittade vi den tror vi, men det var väldigt otydligt hur den gick. Vädret var oerhört svajigt och vi var alldeles för dåligt förberedda med ombyte. För min del blev det sex kilometers löpning som gick i regn, sol, moln, ännu mer piskande regn och till slut hagel. En sann upplevelse, men det var väldigt skönt att sätta sig i bilen efteråt och åka därifrån.

Om jag hade haft bättre koll på var jag skulle springa samt varit bättre förberedd för det hade det varit en häftig upplevelse, men jag var alldeles för naiv och dåligt förberedd som det var.

Uppe på Montaña Alta var vädret ombytligt. Moln, sol, piskande regn och hagel!

Vandring

Det blev två vandringspass tillsammans också. Jag var t.o.m. så väl förberedd att jag hade införskaffat vandringskängor till denna resa. Den första vandringsturen gick från Agaete till Guayedra som ligger söder om Agaete. Det var rejält backigt på sina ställen och enligt klockan samlade vi ihop 343 höjdmeter. Ett rejält träningspass för benen!

Vi stannade till vid stranden vid Guayedra och såg de mäktiga vågorna slå in mot den svarta sanden och stenarna. Givetvis så blev det ett fotbad i strandkanten. På grund av viss missbedömning av hur höga en del av vågorna var blev det en ”reträtt” och ett maskulint ylande från min del. Mer än fötterna fick badas och det såg ut som ett fall av inkontinens (jag har ändå passerat 40 med marginal nu) när jag kom tillbaka från vattnet.

Lite över sex kilometers vandring låter kanske inte som jättemycket, men det tog tid och kändes när vi väl var tillbaka i Agaete igen! Vi avrundade vandringen med att köpa enlitersölflaskor, snacks och godis innan vi åkte ”hem” igen och tog igen oss på vår terrass. En härlig dag!

Stranden i Guayedra. Stenigt, vågigt och vackert. Och jag fick fly vågorna!

Den andra vandringsturen vi tog var en del av min terrängtur som gick upp i bergen, ännu högre än den första vandringsturen. Här var vyerna, som jag redan visste efter mina löpturer, helt magiska! Det var så kul att ta med Tove och visa upp detta. Lite jobbigt att traska uppför så mycket, men helt klart värt det när man hade utsikt över både Agaete, hamnen och Valle de Agaete samtidigt!

Tove på väg uppför berget.
Otroligt fin utsikt under vandringsturen upp på berget.
Jag är på väg uppför berget.

Sista dagen och hemresa

Eftersom vårt flyg hem gick sent hade vi lite tid att fördriva den sista dagen. Vi inledde med att åka till HiperDino och handla lite vin och godsaker till Sverige. Sedan körde vi mot flygplatsen, men tog sikte på någonstans att stanna för att fika och innan vi lämnade tillbaka bilen. Valet föll på Playa de Vargas, söder om flygplatsen. En stenig och rejält blåsig strand där massa kitesurfare hade samlats för att nyttja vinden och flyga fram över vågorna.

Kitesurfare på Playa de Vargas.

När vi fikat klart och glott på kitesurfare styrde vi kosan mot flygplatsen för att lämna tillbaka hyrbilen. Här var det lite nervöst då motorlampan hade tänts på bilen två dagar tidigare, men sedan släckts igen. Var det något fel på bilen? Vi hade givetvis försäkring, men var inte jättesugna på att betala massa pengar och sedan krångla med ett försäkringsbolag för att få tillbaka pengarna.

Tack och lov fick vi ingen anmärkning och återlämnandet av bilen gick bra!

Lättade checkade vi in våra väskor, gick genom säkerhetskontrollen och taxfreeshoppade lite innan det var dags att sätta sig på planet. Flygresan hem tog nästan sex timmar, sedan fick vi vänta länge på våra väskor på grund av personalbrist på Arlanda. Frustrerande! Efter det väntade ytterligare två timmar i bilen innan vi till slut, klockan tre på natten kom innanför lägenhetsdörren. Utmattade, men glada efter en härlig vecka på Gran Canaria!

Andra blogginlägg om Gran Canaria

Löparåret 2022

Nu blickar jag tillbaka igen på det gångna löparåret. Precis som jag har gjort tidigare. Nu är det 2022 som ska sammanfattas, vilka mål jag satte och huruvida de uppfylldes. Och så blickar jag framåt.

Sammanfattningen för föregående år, 2021, finns att läsa här.

2022 har varit delvis lite knackigare. Mängden blev lägre jämfört med 2021 och mot slutet av året var det en del skador samt sjukdom som störde. Jag hade problem med sätesmuskel, höft, knä och rundade av det hela med att få covid. Efter att ha (så vitt jag vet) klarat mig i tre år!

Det blev 4 179 kilometer löpning under 2022. Nästa år tror och hoppas jag på mer än så.

Målen

Löpande man i solglasögon och blått linne,
Mot målgång i årets bottennapp, klubbmästerskapet i 10 kilometer landsväg. Foto: Jimmy Glinnerås.

Inför säsongen satte jag två mål. Milen under 35 minuter och halvmaraton under 78 minuter. Inget av målen lyckades och jag ser säsongen som rätt misslyckad. Största besvikelsen är milen, där jag faktiskt inte ens sprang under 36 minuter. Min bästa tid kom i slutet av april när jag sprang Bålsta stadslopp på 36:03. De var ett lopp jag sprang utan att se klockan, så det kanske hade gått att gneta sig i mål under 36 minuter om jag hade haft bättre koll på tiden.

Att jaga en tid under 35 på milen har bara varit knäckande i år och oerhört frustrerande när ingenting har hänt. Det är inget jag kommer att jaga nästa år. Jag får helt enkelt förlika mig med att personbästatiden stannar på 35:21 och inte blir bättre än så. Det är trist, då det hade varit magiskt att få passera 35 minuter. Jag hade varit nöjd då. Nu kommer milen alltid vara en distans och tid jag känner mig ”bitter” över. Jag har skrivit mer om jakten på sub 35 här.

Det som varit sorgligast med miljakten är hur det påverkade min motivation. Efter haveriet på banvallen, loppet som var mitt A-mål på milen men slutade med att jag sprang 36:55, tog jag mig an loppen annorlunda. För att orka och känna någon glädje i löpningen ställde jag mig på startlinjen utan att jaga mina säsongsmål och sprang istället bara ”så bra jag kunde”.

Det hjälpte kanske att jag inte heller sprang några fler millopp, men faktum är att jag inte var missnöjd med ett enda halvmaratonlopp under 2022, trots att jag inte uppnådde säsongsmålet på en tid under 78 minuter. Men jag ställde mig aldrig på startlinjen och jagade sub 78 och kände aldrig att jag helt hade kapaciteten och formen för den tiden. Kanske om Göteborgsvarvet varit ett plattare lopp. Men det skulle verkligen krävt en fullträff just då. Höjdpunkterna för året får anses vara de två inledande halvmarorna. Min egen klubbs halvmara då jag satte mitt personbästa, 1:18:46 och sedan Göteborgsvarvet där jag egentligen sprang bättre än mitt personbästalopp och gick i mål på 1:19:06. Helsingborg halvmaraton var också ett fint lopp där jag presterade bra, men där känslan inte var den bästa inledningsvis.

Men om jag inte nått de mål jag siktat mot har jag i alla fall varit väldigt vältränad och genomtränad. Jag har aldrig någonsin tränat styrka på detta sätt tidigare och jag märker helt klart skillnad. Jag hoppas att styrka plus löpning kommande år kommer innebära en bättre säsong.

Med armarna i luften går jag i mål på Helsingborg halvmaraton 2022. Det var tufft och blåsigt men härligt att lyftas fram av publiken på slutet.

Kommande år

Under 2023 blir det fokus på maraton och halvmaraton. Men jag sätter inga tidsmål! Bara att springa bra. Att jaga specifika tider (och misslyckas) påverkade min motivation och glädje alldeles för mycket. Givetvis har jag koll på runt vilka tider på vilka distanser som kan anses som ”bra”, men inga definitiva tidsmål sätts alltså.

Det kan bli några millopp också, men en tid under 35 minuter fixar jag ju uppenbarligen inte så där får det bli vad det blir. Utmaningen blir att behålla motivationen och tycka att detta med prestationsinriktad träning och tävling är kul och mota bort den värsta bitterheten över att jag aldrig fixade sub 35 på milen.

Jag och coachen (mer om henne nedan) kommer att skruva en del i träningen. Volymen ska upp igen till mina tidigare nivåer (som jag hade under 2021) och även högre, i maratonuppbyggnaden. Dessutom ska vi träna mer på mina styrkor (uthålligheten) istället för allt för mycket fokus på svagheterna (snabbheten) som kom lite på bekostnad av styrkorna under gångna säsongens träning.

2023 kan komma att bli ett oerhört viktigt år för motivationen känner jag. Jag befarar att jag inte kommer att orka fortsätta med prestationsinriktad löpning om jag inte ser någon utveckling nu. Det har stått rätt still under två år och nu måste det nog hända något för att jag ska tycka det är kul även kommande år.

Coach Karin och Team Sennvall

Delar av Team Sennvall. Siri, jag och Karin.

Något som har varit helt nytt för mig i år är att jag haft en coach! Karin Sennvall Forsberg har lagt upp min träning och varit mitt bollplank.

Egentligen var jag aldrig ute efter att skaffa en coach. Jag tycker det är kul att träningsplanera själv och är dessutom disciplinerad och genomför den träning jag planerat eller tycker att jag behöver. Men så träffade jag Karin. Och jag ser det inte som att jag ”skaffade coach”. Jag ”skaffade Karin” då jag insåg att jag ville ha henne som bollplank och grym person i mitt liv. Så hon blev min coach och jag hennes första adept!

Karin är kunnig, engagerad och peppande. Jag tycker dessutom att det är häftigt att hon själv sprungit på så oerhört hög nivå och smällt in miltider under 35 minuter och fem kilometer under 17 minuter. Hon har alltså inte bara teoretisk kunskap utan även praktiskt. Dessutom har hon förmodligen det starkaste pannben jag känner till. Tyvärr ännu starkare än den kropp som ska utföra det pannbenet vill, vilket inneburit en hel del skador för henne.

Jag är så tacksam och glad över att ha henne i min närhet och hoppas på att jag kan leverera bättre under 2023 än vad jag gjort under 2022.

Det är också superkul att det tillkommit fler adepter till henne och att vi nu är ett team! Andra person in i teamet blev min fantastiska duktiga klubbkompis Siri Englund, och om jag inte riktigt levererade under 2022 så kan man inte säga detsamma om Siri. Siri håller på med militär femkamp och hinderbanelöpning och inom den militära femkampen gick det fantastiskt bra då Siri slog till med svenskt rekord och SM-guld! Hon har verkligen fått effekt av att få hjälp med sitt träningsupplägg. Jag tror att hon kommer att bli ännu vassare nästa år. Jag och Siri har tränat flera pass tillsammans och vi är verkligen helt olika typer av löpare, där Siri är snabb och explosiv och jättebra på kortare distanser, medan jag är segare och uthålligare. Vi kan verkligen dra nytta av varandra!

De andra två som kommit in i teamet är Marcus Åberg, grym elitlöpare från Norrköping, och Sandra Almer Carlson, triatlet från Nora. Ett supertrevligt gäng och jättekul att vi nu är några som kan bolla och stötta varandra.

Recension: Asics Metaspeed Edge+

Efter att jag tidigare har sprungit i och recenserat Asics Metaspeed Sky, och gillat dem, spanade jag in nya superdojan från Asics. Metaspeed Edge+. Asics Metaspeed Edge+ är nämligen skon som ska passa löpare som jag, som rejält ökar kadensen, steg per minut, när hastigheten ökar.

Riktigt läckra, precis som Metaspeed Sky!

När jag springer mina ”vanliga” distanspass ligger jag på ungefär 180 steg i minuten. Medan på snabba femkilometerslopp och milen handlar det om cirka 195-200 steg i minuten. Det ska enligt Asics innebära att jag är en ”kadenslöpare” medan den andra varianten är de löpare som främst ökar steglängden och inte antal steg särskilt mycket när tempot ökar. Dessa kallar Asics för ”stridelöpare”.

För dessa två olika typer har Asics två olika dojor. Metaspeed Edge+ för min ”stil” och Metaspeed Sky+ för stridelöparna.

När det kom till första versionen av skorna (de saknar helt enkelt plustecknet i namnet) sprang jag som sagt i Metaspeed Sky. Omdömena om den första versionen av Metaspeed Edge var inte strålande och skon beskrevs som en rätt hård variant utan “superskokänsla”. Därför föll mitt val på Metaspeed Sky. Tyvärr var Asics lite för inkonsekventa i storlekarna så min vanliga storlek var precis lite för tajt. De gick att springa i, men kunde vara obekväma ibland. Jättebra sko dock och mitt gällande personbästa på milen kom i Sky.

Hur jag har sprungit i skon

I Asics Metaspeed Edge+ under Å-stadsloppet. Foto: Jimmy Glinnerås.

När detta skrivs har jag sprungit 78,8 kilometer i skorna. Ett Parkrun vilket alltså är fem kilometer (18:23 blev min tid där), två längre träningspass på 26 kilometer respektive 21,1 kilometer och en halvmara (Å-stadsloppet, på 1:20:18).

Storlek och överdel

Eftersom Sky varit för små gick jag upp en halv storlek i Metaspeed Edge+. Det hade nog inte behövts, men dessa är luftiga och sköna, och den större storleken är inget problem! Överdelen är i samma, eller åtminstone liknande, material som i Metaspeed Sky. En rätt sträv “engineered mesh”. Och storleken stämmer som sagt bättre nu än vad Sky gjorde, men bortsett från att skon inte är kort som den var tidigare tycker jag även att tåboxen är luftigare. Den snäva avrundningen över lilltån är inte alls lika aggresiv som tidigare dessutom.

I min storlek, 44,5 eller US10,5, väger skon 228 gram.

En liten detalj som Asics också uppdaterat är skosnörena. På den förra versionen så kändes skosnörena “billiga” och slets dessutom en del och blev “frissiga”. Nu är det en mer “plastig” variant av skosnören som dessutom inte är helt släta utan har “taggar” för att lättare hålla när man knutit skorna.

Mellansula

Alla superskor har numer några gemensamma egenskaper. Pebabaserat skum och en kolfiberplatta. Så är det även för Metaspeed Edge+. Droppet är på åtta millimeter. Det är alltså ett högre dropp än i Metaspeed Sky+, där det är fem millimeter som gäller. Landningsytan känns bred och bra. Det gjorde den även tidigare i Sky, så ingen försämring där. Det hade varit intressant att jämföra med en sko som anses vara väldigt smal och instabil, som Adidas Adios Pro 3, men den har jag aldrig sprungit i.

Märker jag någon skillnad då nu när jag har en sko för kadenslöpare? Nej inte direkt! Metaspeed Edge+ är inte lika dämpade som Vaporfly. Men det är inget jag lider av och “vägkänslan” är bra!

Jämför jag kadensen mellan några halvmaror och vilka skor jag sprungit i blir siffrorna dessa (sorterade efter kadens, lägre till högre).

Jämförelse mellan halvmaror

Lopp Tid Sko Kadens
Semesterhalvmaran, 2021 1:22:18 Nike Vaporfly Next% 189
Å-stadsloppet, 2022 1:20:18 Asics Metaspeed Edge+ 191
Uppsala halvmaraton, 2021 1:21:06 Asics Metaspeed Sky 192
Semesterhalvmaran, 2022 1:21:37 Nike Vaporfly Next%2 192
Helsingborg halvmaraton, 2022 1:20:37 Nike Vaporfly Next%2 193
Örebro AIK halvmaraton, 2022 1:18:46 Nike Vaporfly Next%2 194
Träningshalvmara på kontrollmätt bana, 2021 1:19:37 Asics Metaspeed Sky 196

Jag har alltså lägre kadens i Metaspeed Edge+ generellt mot nästan alla halvmaror. Bortsett från Semesterhalvmaran 2021 som jag sprang i första versionen av Nike Vaporfly Next%. Men skillnaden är ju minst sagt liten. Och Semesterhalvmaran i fjol var också den långsammaste halvmaran av alla lopp med i jämförelsen.

Vad kan man dra för slutsatser av detta? Ingen aning! Man kanske skulle behöva titta på skillnader i steglängd för att kunna komma fram till något vettigt.

Pebabaserat skum och kolfiberplatta. Precis som man kan förvänta sig av superskor nuförtiden!

Luddig sammanfattning förklädd som lista

  • Ingen märkbar prestationsskillnad mot Vaporfly eller Metaspeed Sky.
  • Ruskigt snygga.
  • Högljudda. Ljudet för tankarna till en tysk fotbollsmanager när man studsar fram: Klopp-klopp-klopp.
  • Rätt i storleken, man behöver varken gå upp eller ner i storlek.
Jämfört med första versionen av Asics Metaspeed Sky så är denna mycket mer luftig i tåboxen.

Å-stadsloppet, slitigt i blåst

I en strålande vacker, men väldigt blåsig, höstdag var det dags att snöra på sig skorna och springa 21 097,5 meter på Örebros gator. Å-stadsloppet har varit det lopp där jag ”spänt bågen” tidigare år och lite av sista chansen för säsongen att uppnå mitt halvmaramål, eller slipa personbästatiden på distansen.

Det blev en snabb start, men sedan mattades tempot. Foto: Jimmy Glinnerås.

I år var det lite annorlunda. Mitt personbästa på halvmaraton satte jag i april när jag sprang på 1:18:46 i min klubbs halvmara. Målet för året var en tid under 78 minuter på halvmaraton, vilket skulle kräva ett snitt på 3:41-tempo. Det kändes inte realistiskt denna dag, baserat både på vad jag presterat under året och förutsättningarna för dagen. Så, jag hade inte satt något tydligt mål för dagen.

Anledningen till att jag inte satte ett tydligt tidsmål är dels för att jag försöker minska sådan press på mig själv, och dels för att jag har haft en del kroppsliga skavanker i form av en smärtande höft och sätesmuskel. Känslan skulle få styra.

Snabb start

När startskottet gick kändes det också väldigt lätt inledningsvis. De två första kilometerna gick på 3:37 respektive 3:35. Tredje på 3:41. Sedan ropade en mycket klok Fanny Schulstad bakom mig att hålla igen och lägga mig i hennes klunga med bland annat henne och Liduina. Vilket jag gjorde.

När vi vid tre kilometer kom till Skebäcksbron möttes vi, som man alltid gör på Å-stadsloppet, av massa folk som stod och hejade och skrek. Det är så häftigt när sidorna kantas av folk som peppar på och hejar! Här stod också min coach Karin och tjoade på mig. Jag visste faktiskt inte att hon skulle komma och titta och blev glatt överraskad! Lite senare, vid slussen stod Tove och hejade på mig. Så kul och stärkande att få den peppen!

Första milen runt 37:30

I vår klunga tappade Liddi tyvärr ganska tidigt. Vilket egentligen var väntat då hon varit småskadad och inte kunnat träna som hon vill. Men jag och Fanny låg och gnetade sida vid sida i ungefär en mil och betade av kilometer för kilometer i tempo mellan 3:42 och 3:45 ungefär. Vid Rynningeviken blåste det väldigt mycket och här blev det en lucka till Fanny. Nu hamnade jag istället i en klunga med fyra löpare, bland annat Villem Raudsepp. Första milen gick på 37:08 på klockan men snarare 37:30 i verkligheten. Denna klunga jobbade sig även Fannys sambo Robin in i (och för att vara den i familjen som inte ”egentligen” håller på med löpning visar han ju galen talang!). Tempot hade mattats nu och kilometerna landade runt 3:50-3:54.

Jag hade en tanke på att jag skulle fixa en tid under 80 minuter, men när vi nådde kilometer 17 ungefär gick det upp för mig att detta skulle bli väldigt tufft.

Vi var en liten klunga på fyra personer som gnetade oss igenom sista halvan av loppet. Här är vi i Wadköping med cirka fyra kilometer till mål. Foto: Tove Engqvist.

Efter den jobbiga uppförslöpningen på slutet ökade jag tempot och trummade på sista kilometern. 3:36 gick den på och här plockade jag två placeringar på löpare som tidigare passerat mig. Tyvärr rådde jag inte på Villem och Elias Zika som båda gick i mål tre sekunder före mig och därmed knep plats 2 och 3 i M40. Så ingen DM-medalj för mig i dag. Jag spurtade verkligen i mål och gav allt jag hade. Det är inte ofta jag varit så slut som jag var efter målgång och jag föll ihop helt utslagen efter att jag passerat mållinjen.

1:20:18 blev min tid i mål. 19 sekunder från sub 80 och årets tredje bästa halvmaratontid.

Jag väljer att vara nöjd med detta. Innan loppet hade jag sagt till Tove att jag skulle vara nöjd om jag slog fjolårstiden. Vilket jag gjorde. Och nu i jobbigare förhållanden.

Hur gick det för andra i loppet?

I herrklassen blev det riktigt rafflande när Efrem Brhane och Kim Andersson gick i mål på samma sekund. Men Efrem vann och Kim kom därmed tvåa. Båda på tiden 1:11:09. På tredjeplats kom Jimmy Axelsson på tiden 1:12:25.

Damklassen var inte lika rafflande. Hanna Lindholm vann som väntat och sprang in på nytt banrekord. Långt från hennes toppklass, men jag gissar att hon sprang loppet för att vinna och slå banrekordet och inte mycket mer än så. 1:17:19. Bakom henne sprang fantastiskt formstarka Erica Lech in på 1:17:49, vilket är nytt personbästa med bra marginal. Fanny Schulstad blev trea på 1:19:25.

I tiokilometersloppet vann Jens Ljunggren på 34:12 i herrklass och Sanna Mustonen vann damklassen på 34:26.

Vad gör jag nu?

Å-stadsloppet får nog bli den halvmara som avslutar säsongen. Nu måste jag vila och få ordning på sätesmuskeln/höften som stör mig och gör ont. Den kände jag av under större delen av loppet tyvärr. Jag är också i behov av att vila rent mentalt känner jag. Att släppa träningspass med fokus på ett snabbt tempo och bara ta det lugnt.

Vad jag och Karin bestämt hittills är att jag ska ha en vecka utan något schema. Sedan får vi se efter det.

Och så ska jag uppsöka naprapat och massör för att behandla skavankerna.

Andra artiklar om Å-stadsloppet

Jag är med i det senaste numret av Spring

Sveriges bästa magasin för löpare och om löpning är Spring. Därför är det en helt otrolig ära för mig att jag är med på hela åtta sidor i det senaste numret av tidningen!

På omslaget till nummer 4/2022 syns Victor Urquhart Smångs. Efter artikeln om självaste Evy Palm hittar man artikeln om mig.

I det senaste numret av Spring hittar man en artikel om mig.

I den långa intervjun med mig pratar jag om bland annat

  • De första löppassen, det krånglande knäet och viktnedgången.
  • Mina första lopp och jakten på sub 40 och sub 90.
  • Liduina van Sitteren.
  • Träningen, Karin och vårt upplägg.
  • Ambitionen framåt, motivation och inre press.

Vilken enorm ära att få profileras i Spring på detta sätt!

Utdrag ur artikeln

Här kommer ett utdrag ur artikeln där jag pratar lite om min träning och prestationer som varit viktiga.

Vad kan du berätta om din träning?

– Jag har tidigare tränat mig själv eller hängt på andras pass när det passat in med vad jag har tänkt mig. Örebro är en fantastiskt fin löparstad, sett till cykelvägar och platser att springa, men framför allt när det kommer till inspirerande löpare att springa med. Från 2022 har jag en tränare, vilket är helt nytt för mig! Karin Sennvall Forsberg som är tidigare elitlöpare, och numer coach, lägger upp min träning. Både jag och Karin tycker det är jättekul att prata om träning och bolla fram och tillbaka vilket jag tyckte var jätteviktigt när vi påbörjade vårt samarbete. Jag vill känna mig delaktig i min träning och komma med synpunkter och tankar. Dessutom bor vi bara tre kilometer ifrån varandra så det är lätt att ses.

Om vi kan kalla det för ”filosofi” eller inte vet jag inte, men både jag och Karin verkar vara av åsikten att man blir bra på det när man tränar på. Ska man springa ett lopp i ett visst tempo så måste man träna på det tempot också.

Hur veckorna ser ut varierar beroende på om det finns lopp inplanerade eller inte. Men så är det nog för alla. En standardvecka, när det inte är formtoppning inför ett lopp, brukar innebära löpning sex dagar. Mängden landar på cirka 10–11 mil. Det är verkligen en variation av pass. Något Karin fått mig att göra är att springa fler intervallpass i tempo kring eller över min milfart. Lite fler korta och explosiva intervallpass alltså. Ett sådant pass på bana brukar jag springa under veckan, oftast på tisdagen och rätt ofta tillsammans med sällskap. Det brukar också bli ett pass med lite längre intervaller i tempo runt min halvmarafart. Ett lugnt pass i skog med terrängdojor på, ett långpass på helgen gärna med en fartökning mot slutet. Och en del ”vanliga” distanspass, men som även de kan innehålla några snabba hundringar.

Utöver löpningen brukar det bli minst ett styrkepass i veckan. När det är tävlingar kör vi inte så mycket benstyrka utan mest bålstyrka och en del armstyrka. Armstyrkan är nog mest min idé för att ”jämna ut kroppen” och bli lite mer proportionerlig så att det inte ser för taskigt ut med spagettiarmar. Innan tävlingarna drog i gång så var det mer benstyrka på schemat också med bland annat utfallssteg och squats. Praktiskt taget all styrketräning genomför jag hemma med kettlebells och hantlar. Det funkar riktigt bra att riva av ett pass på lunchen de dagar när jag jobbar hemifrån.

Vilka prestationer har betytt något extra för dig?

– Under fjolåret hade jag som mål att springa halvmaran under 80 minuter. Och det lyckades! Problemet var bara att denna tid kom på en träningstävling som var osanktionerad. Sedan tog jag mig under 80 minuter igen på ett träningspass när jag sprang en halvmara rakt av. När det var dags att snöra på sig skorna och springa sanktionerade halvmaror ville det sig inte riktigt. Kapaciteten fanns där, men rätt ofta var vädret mot mig med väldigt varma lopp, backiga lopp eller något annat som gjorde att det inte klaffade. Det närmaste jag kom var i juni på Kungsbackaloppet i stekande sol och blåst. Tiden blev 1.20.36. Därför kändes det fantastiskt att inleda 2022 och de två första halvmarorna jag sprang med att klara en tid under 80 minuter på båda loppen. På min klubbs halvmara i april var planen att springa första milen strax under 38 minuter och sedan se hur det kändes inför andra halvan. Det blev inte riktigt så. Benen kändes riktigt bra och jag hamnade i en klunga som höll 3.40-tempo och klarade av den första milen strax under 37 minuter i stället. Banan gick över två varv och det andra varvet blev lite tuffare, så den halvan gick lite långsammare. De sista åtta kilometerna höll jag ihop med min urstarka kompis Liduina och lyckades till slut springa i mål på 1.18.46 tack vare hennes sällskap.

Den andra halvmaran för året blev Göteborgsvarvet, och eftersom alla skrämt upp mig med hur tuff banan skulle vara så vågade jag inte tro på en tid under åttio minuter. Men jag sprang klokt och tryckte på där det gick och försökte ta det lugnt i uppförsbackarna och över broarna. Med bara två kilometer till mål gick det upp för mig att jag faktiskt var på väg mot en tid under 80 minuter, på självaste Göteborgsvarvet! 1.19.06 sprang jag i mål på och jag hade dessutom sprungit loppet nästan helt jämnt där den första milen gått på 37.31 och den andra på 37.38. Vilken känsla att få springa i mål på Slottsskogsvallen, och vilken folkfest det var!

Lösnummer av Spring kan beställas på springlfa.se.

Jag pratar om årets två inledande halvmaror. Och mycket annat!

Norasjön runt, äntligen tillbaka på startlinjen

En vecka efter halvmaran i Helsingborg ställde jag mig på startlinjen igen. Det var dags att springa ännu ett halvmaraton. Blåsigt och backigt, precis som i Helsingborg. Det var äntligen dags för Norasjön runt!

Senast jag sprang Norasjön runt var 2019. Fjolårets upplaga missade jag på grund av fotskada, vilket var jättetrist då det var både veteran-SM på halvmaraton samt DM och veteran-DM. Kvällen innan Norasjön runt kände jag mig dock trött, sliten och lite småkrasslig. Det var med all sannolikhet halvmaran i Helsingborg som satt kvar i kroppen. Jag hade dessutom en knepig känsla i halsen, men bombarderade den med Coldzyme och hoppades på det bästa.

På loppdagen vaknade jag upp och mådde bättre. Det skulle bli start med andra ord!

Bra löparväder i Nora, men blåsigt

När jag kom till Nora möttes jag av klubbkamrater, sol och vind. En bra dag för löpning! Jag värmde upp lite, körde några löpskolningsövningar och pratade lite med legendaren Arne Ewertsson som sprang Norasjön runt för 58:e gången. FEMTIOÅTTA LOPP! Han har inte missat ett lopp sedan 1965! Arne var en gammal storlöpare back in the day, men vid åttio år fyllda så är han så klart inte längre snabb och fick denna dag starta en halvtimme innan alla andra för att hinna ta sig runt. ”Ni får heja på mig när ni passerar.” uppmanade han.

Jag ställde mig på startlinjen någon minut innan start och tänkte att jag skulle springa loppet helt på känsla och utan krav på tider. Benen kändes helt ok på uppvärmningen. Inte direkt pigga, men inte heller stela eller ömma.

När starten gick drog jag i väg i bra tempo. Taktiken var helt enkelt att springa snabbt där det går, där det var platt eller nedförsbackar, samt vara jättedefensiv i uppförsbackar. Redan efter första kilometern möts man av Hitorpsbacken. Som är lång och seg. Så här var det försiktiga steg uppför. Dagens långsammaste kilometer, den tredje, gick på 4:14. Men den följdes av dagens snabbaste, som gick nedför, på 3:28.

Det blev verkligen ett lopp där jag sprang mitt lopp. Jag har nog aldrig någonsin varit mindre brydd om vilka löpare som passerade mig eller vilka jag passerade, sett till att jag försökte haka på eller tänkte ”nej, han får inte slå mig”. I början sprang jag med Martin Duberg och Patrik Jansson från klubben. Sedan drog Patrik ifrån och då låg jag och Martin i klunga tillsammans med Erica Lech som gnetat sig ikapp. Fortsatt väldigt defensivt i uppförsbackarna. Så defensivt att jag trodde att Martin och Erica skulle sticka ifrån, men de var också jätteförsiktiga och brände inget krut uppför.

Efter kanske 11-12 kilometer drog Erica och Martin i från. Efter cirka 13 kilometer kom Markus från min klubb förbi mig och därmed förpassades mig från silverplats till bronsplats i M40. Men jag gnetade fortsatt på oberört. Nu tog jag in på Patrik, som hade utökat sin lucka tidigare. Tillsammans jobbade vi på nu, men jag kände att jag hade lite mer i tanken kvar än vad Patrik hade.

Jag och Patrik tar oss an ytterligare en backe runt Norasjön.

Långspurt in mot målet

Med medaljen runt halsen. Nöjd och sliten! Foto: IngMarie Johansson.

Den sista jobbiga backen passerades efter 18 kilometer. Det blev defensivt även här. Men sedan dundrade jag på! Det blev fullt blås in mot Nora. De två sista kilometerna gick på klockan i 3:41 och 3:38. Patrik orkade mycket riktigt inte att hänga med här.

Jag gick i mål på 1:22:07. Det gav mig plats tre i M40, plats tio i herrklass och plats elva totalt. Jag var nöjd med detta, med tanke på hur tufft lopp det var och att jag hade en halvmara i benen sedan en vecka tillbaka. Normalt brukar jag kunna studsa tillbaka rätt snabbt, men Helsingborg halvmaraton tog på krafterna mer än vanligt. Ändå ett gott tecken, då jag tog ut mig rejält och därmed inte hade något kvar!

Efter loppet kände jag mig ruskigt sliten och tänkte att jag kommer bli sjuk efter ansträngningen. Det återstår att se hur det blir med den saken. Lite bättre mådde jag efter en kopp kaffe och varmkorv.

Det var jättekul att få vara med på prisutdelning efter min pallplats i M40 och det var en nöjd men trött löpare som rullade hem mot Örebro igen.

Å-stadsloppet är nästa lopp

Nu kommer det att bli vila efter loppet innan jag kör igång med hårdare träning igen. Nästa lopp är om en månad, då ytterligare en halvmara i Å-stadsloppet. Hoppas jag får hålla mig frisk och skadefri till dess och får en fin träningsperiod.

Helsingborg halvmaraton, en blåsig folkfest

I januari kom en inbjudan på posten. Till Skåne och Helsingborg halvmaraton. Det är ett lopp jag hade spanat in sedan tidigare och varit sugen på att springa, så det var ju inget snack om saken när jag nu fick en personlig inbjudan dit. Anmälan var given till loppet i september.

Till slut kom då september, och det var dags att rulla ner mot Helsingborg för att ge sig i kast med att springa lite över två mil så snabbt jag orkade. I somras åkte jag och Tove till Danmark via Helsingborg. Då fick jag se praktiskt taget noll av staden. Nu var jag nyfiken på att se vackra Helsingborg igen. Det var nästan tjugo år sedan sist, och om jag ska vara ärlig så minns jag inte särskilt mycket av Helsingborg då, förutom att jag tyckte det var fint.

Fin kväll dagen innan loppet

Då loppet startade redan klockan 9:30 på lördagsmorgonen åkte jag ner dagen innan. Som praktiskt taget alltid när jag och Tove ska ut och resa hade jag bokat ett boende via Airbnb. Tove följde inte med utan åkte istället på spa tillsammans med en kompis. Det kanske var lika bra så att jag fick vara i ”loppbubblan” på egen hand. Cirka tre kilometer från centrum låg den lilla gäststugan jag hade hyrt, men innan jag åkte dit så stack jag raka vägen till nummerlappsutdelningen på ett hotell vid vattnet. Jag hämtade ut min nummerlapp på nolltid och styrde kosan mot boendet för att landa lite och fräscha upp mig. Sedan blev det till att traska in mot centrala Helsingborg igen då jag hade bestämt träff med Marcus Åberg och hans fru Elin. Marcus är elitlöpare som faktiskt vunnit halvmaran i Helsingborg tidigare och är även adept till coach Karin. Det blev en trevlig kväll på Paolo’s med pasta (det var givet att kolhydratladda innan lopp!) och alkoholfri öl. Mycket löparsnack och skvaller givetvis.

När vi ätit klart och skiljts åt promenerade jag tillbaka igen, handlade lite frukost på vägen och kom till gäststugan lagom för att få se Andreas Almgren sätta nytt svenskt rekord på 5000 meter. Jag kollade löparutrustningen inför morgondagen och somnade i bra tid.

Upp i ottan på loppdagen

På loppdagen vaknade jag i ottan! Klockan var strax innan sex när jag vaknade utan att kunna somna om och det var bara att kliva upp. Jag hade minst sagt gott om tid till start. Efter dusch, frukost och att tävlingskläderna åkt på joggade jag mot målgången längs stranden för att lämna in överdragskläder. Perfekt avstånd för att få lite uppvärmning och komma i gång. Vimplar och festligheter satte tonen för dagen och nu infann sig peppen. Det blev lite jogg fram och tillbaka mellan målområdet och startområdet och lite löpskolning och strides innan jag letade mig fram till startfållan.

Vädret var soligt och fint och bra temperatur för löpning. Däremot så blåste det rätt rejält, vilket jag förstod skulle påverka under loppet. Men det är ju sällan man har helt perfekta förhållanden på lopp!

Storfavoriten för dagen var David Nilsson och i samma fålla som honom och andra elitlöpare ställde jag mig med förhoppning om att inte ha ställt mig för optimistiskt långt fram. Det kändes ändå rätt när jag såg mig omkring. Precis bakom mig fanns farthållarna för en tid på 1:30 och jag har ju sprungit över tio minuter snabbare än så på halvmaran. Intill mig fanns också hemmalöparen Anna Bjurman som hade banrekordet för damer på denna bana, och henne spenderade jag stor del av Göteborgsvarvet med att jaga, och kom dessutom förbi, så jag var nog rätt ute.

På startlinjen, redo att dra i väg. Kul att stå längst fram med eliten och en så bra löpare som David Nilsson. Foto: Glenn T. Unger.
Jag måste sluta se ut som att jag vill mörda andra löpare innan start. Här är det Anders Rømer som fastnat i mitt blickfång. Foto: Philip Larsson.

Hyfsat tempo, men sämre känsla inledningsvis

Det skulle visa sig stämma också, när starten gick. Jag stod på rätt ställe i startfållan och var snabbt ut med de andra löparna. Det blev bra tempo från första början, men inte en huvudlös öppning. Jag hade en tanke om att hålla lite koll på Anna då vi var ungefär jämnstarka och hon gick ut i ett bra tempo, och låg lite före mig. Det var inte särskilt trångt och jobbigt inledningsvis. Gissningsvis låg jag ungefär på plats tio-tolv de första kilometerna. Jag hade inte satt något mål för dagen förutom att springa bra och göra så gott från mig som möjligt. Det var lite som med Göteborgsvarvet där jag blivit varnad för hur tuff banan skulle vara, så att sätta något tidsmål kändes onödigt. På min klocka gick första kilometern på 3:42 och den andra på 3:48. Sedan kom det en rejält tuff backe som så klart gjorde att tempot sänktes. Jag tog det också lugnt och försiktigt i backen, för att inte bränna mitt krut tidigt. Tanken var att springa efter hur banan såg ut, precis som jag gjort i Göteborg med framgång.

Jag startade loppet med en tanke om att försöka hänga med Anna Bjurman från IS Göta. Hon inledde starkt och ledde damklassen överlägset från start till mål. Foto: Ulla de Silva.

Känslan var inte kanonbra inledningsvis. Jag tyckte att det kändes stelt och flåsigt. Rytmen och flytet saknades och jag började befara att det inte skulle bli ett särskilt bra lopp. Om känslan skulle fortsätta att vara så här trodde jag att en genomklappning riskerade att komma. Men jag höll mig lugn och trummade på. Går det åt skogen så gör det! Det kom lite fler uppförsbackar vid den sjunde och åttonde kilometern, vilket påverkade tempot. Men så fick det vara.

Trots att det kändes “kantigt” inledningsvis är det en mäktig känsla att springa på avstängda gator med tio löpare framför sig och tusen löpare bakom sig. Foto: Gustav Sundin.

Bättre känsla ett litet tag

Först vid kilometer nio började det lossna lite i andningen och rytmen. Tempot var ungefär detsamma, men känslan blev bättre. Den första milen passerades på 38:12. En bra tid. Här började min klocka flippa ur också och mäta alldeles för kort. På klockan passerades nämligen den första milen senare, på 38:32. Och sedan blev skillnaden mot kilometermarkeringarna ännu större. Det gjorde inte så mycket, utan jag fick hålla i huvudet att jag faktiskt låg bättre till och hade högre tempo än vad min klocka påstod.

Efter att milen passerats började vi leta oss fram mot Pålsjö skog. Placeringsmässigt hade jag blivit passerad av några löpare sedan tidigare, men inne i vackra naturreservatet Pålsjö skog plockade jag ungefär tre passeringar. I luckorna i skogen kunde man blicka ut över sundet och se Danmark. Men det fanns inte så mycket ro till att njuta när en halvmara skulle springas! Här var också enda gången jag såg att jag tagit in på ledande dam, men det var en kortvarig minskning av luckan för sedan ökade hon igen. Påhejad av hemmapubliken som vid varje tillfälle stod och skrek ”Anna, Anna!” och applåderade fram henne. Jättekul att se, och jag förstår att hon hade en härlig dag på banan med sådana förhållanden. Underlaget bestod av betydligt mer grus än vad jag trodde och även om det var väldigt vackert inne i Pålsjö skog så var det inte särskilt lättlöpt.

Efter vi kom ut ur naturreservatet började en lättare klättring upp mot Sofiero och ett klassiskt landmärke i Helsingborg i Sofiero slott. Vi snirklade oss runt utanför slottet innan det var dags att springa in där och runda slottsgården. Vilken härlig bana! Här stannade jag och njöt av omgivningarna, fotograferade samt pratade om slottets historia med några andra turister.

Eller nej. Här var det pannben och kämpa som gällde och jag fattade knappt att det var Sofiero som vi passerade! Vid Sofiero var det bara fyra kilometer kvar till målgång och nu såg jag framemot att få rusa fram längs med stranden, platt och lättlöpt skulle det ju vara! Men innan vi kom till strandgången var det en bra bit cykelväg som skulle avklaras och sedan en rejäl nedförsbacke. Här mötte vi andra löpare som var på väg upp mot Sofiero och jag blev framhejad av funktionärer, publik som skrek mitt namn (det är tacksamt att ha namnet på sin nummerlapp) samt en och annan klubbkamrat jag mötte. I nedförsbacken var det bara att släppa på och springa för glatta livet. Här fick jag den snabbaste kilometertiden, trots en urflippad och snål klocka. Enligt kilometermarkeringarna låg jag 40 sekunder bättre till än vad klockan visade.

Här är det inte mycket kvar. Nedför Tinkarpsbacken och sedan väntade strandpromenaden och de sista kilometerna fram till mål. Foto: Hampus Torbjörnsson.
Fin vy nedför Tinkarpsbacken. Foto: Hampus Torbjörnsson.

Motvind och slit in i mål

Nere vid stranden möttes jag inte av lättlöpt mysjogg in i mål. Där möttes jag av en vägg. Tack och lov var det inte min egen vägg jag möttes av, orken fanns där även om jag så klart var trött. Nej väggen bestod av vind. Motvind! Det blåste otroligt stark motvind och detta var nog loppets jobbigaste del. Men det var i alla fall platt och inte långt kvar, även om jag tänkte för mig själv när jag såg målet ”är det verkligen så långt bort?!”. Jag kikade på klockan och försökte lista ut vilken tid jag gick mot, men det var svårt att göra när jag var trött och klockan visade så pass fel. Jag gissade att jag i alla fall skulle kunna fixa en tid under 1:22.

I motvinden på strandpromenaden. Foto: My de Silva.

Sedan var det fullt ös, så gott det gick. Publiken hejade fram mig och framför såg jag hur damvinnaren, överlägsna Anna Bjurman, gick i mål och i farten slipade sitt eget banrekord. Med en snabb koll på klockan kunde jag konstatera att jag inte bara skulle fixa en tid under 1:22 utan även en tid under 1:21. Härligt och över förväntan på denna tuffa bana!

Med armarna i luften går jag i mål på Helsingborg halvmaraton 2022. Det var tufft och blåsigt men härligt att lyftas fram av publiken på slutet. Foto: Mathilda Ahlberg.
Jag kan pusta ut efter målgång och ett väl genomfört lopp. Foto: Pierre Nordström.

Trea i min åldersklass

Med medaljen runt halsen och Danmark i bakgrunden.

Jag spurtade sista biten så gott jag kunde och den officiella tiden stannade på 1:20:37! Exakt en minut snabbare än föregående halvmara, Semesterhalvmaran, och det på en tuffare bana med tuffare förhållanden. Det var jag jättenöjd med så klart! När jag kollade min telefon såg jag ett meddelande från coach Karin om att jag kommit på tredjeplats i min åldersklass M40. Ännu mer kul!

När tiderna och placeringarna kunde summeras efteråt var alltså resultatet: 1:20:37, plats 3 i M40, plats 15 i herrklass och plats 16 totalt. Och detta på ett lopp där det inte kändes särskilt bra inledningsvis, och inte superbra egentligen någonsin. Det bådar gott tycker jag för den dagen fullträffen kommer. Att det inte kändes särskilt bra analyserar jag inte särskilt djupt utan konstaterar bara: ”så är det ibland”.

I målområdet gratulerade jag Anna till segern och den starka insatsen, promenerade i väg och tog mig en öl och lite chips och mumsade i mig detta medan jag blickade över mot Danmark. Vilken härlig dag det blev av detta!

Efteråt träffade jag Marcus som hade kommit trea och gratulerade honom samt tittade på prisutdelningen. Jag hade en tanke om att titta på maratonlöparna och heja på dem. De hade startat en halvtimme efter oss. Men jag var trött, blev inte riktigt klok på var jag skulle stå för att se dem, så jag lade ner den tanken.

Fantastiska Josefin Gerdevåg sprang i alla fall i mål som andra dam och vann dessutom veteran-SM-guld i sin klass K40. Så kul att hon är tillbaka igen, efter en del skadebekymmer!

Stillsam kväll, trött gubbe

Istället för att se maratonlöpare blev det hemjogg, pusta ut och äta lite lunch. Jag var riktigt trött och sliten efter loppet. Jag samlade mig i några timmar innan jag tog en promenad, först mot Sofiero där jag trodde att jag skulle kunna traska in och sätta mig och läsa en medhavd bok. Men inträdesavgiften fick mig på andra tankar och jag traskade vidare. Nu började det bli lite småmulet och det blev en rejäl promenad ner till stranden där jag kilade in på en restaurang, beställde in ett glas vin och satt och tittade ut över havet. Sedan fick det vara nog på utflykter kände jag så jag handlade med mig onyttigheter till stugan och stannade till på en italiensk restaurang och köpte med mig mat därifrån. Det blev minst sagt en stillsam kväll och jag somnade tidigt med 45 000 steg i benen.

Det blev repris på föregående dag när jag vaknade i ottan och inte kunde somna om. Då jag hade ett lugnt återhämtningspass på schemat var det bara att snöra på sig löparskorna och ge sig ut på en joggtur. Det blev en tur bort till Pålsjö skog och totalt sju kilometer innan jag var klar. Benen kändes stela, men annars ok. Sedan blev det att sätta sig i bilen och köra de över fyrtio milen hem till Örebro igen.

Tack för denna gång, Helsingborg!

Annan läsning om Helsingborg halvmaraton och Helsingborg maraton

Stripastafetten i stekande sol

I Guldsmedshyttan norr om Örebro anordnades Stripastafetten i strålande väder. I fjol deltog jag i det herrlag som kom trea, i år var det istället ett mixlag som gällde för min del.

Tanken innan loppet var att jag skulle slå min fjolårstid, som var 22:31. Men väl på plats och när jag insåg hur jäkla varmt det var så släppte jag det helt och tänkte bara att jag skulle springa på i bra ansträngning. Mitt lag blev ändrat under morgonen då Jonathan som skulle varit med fick hoppa av på grund av sjukdom. Liduina van Sitterens sambo Karl hoppade in istället, precis som han fick göra i fjol i ett annat lag.

Det innebar att vi inte längre kunde delta i tävlingsklass då Karl inte tillhör Örebro AIK, men det gjorde inget för min del. Jag ville bara springa ett bra pass och träffa vänner. Hur såg då laguppställningen ut? Jo, på förstasträckan satte vi lagets dam Kristalina Smårs. En ruskigt duktig triatlet och faktiskt innehavare av det svenska rekordet på en svensk klassiker. Dessutom rätt nybakad sub 40-löpare på milen. Karl, som enligt egen utsago var i dålig form, fick ta andrasträckan. Och undertecknad tog sistasträckan.

Laget efter målgång. Från vänster: Karl Wilenius, Kristalina Smårs, jag. Foto: Johan Svanholm.
Jag och Liddi pratar i växlingsfållan innan det är dags för oss att springa. Foto: Siri Englund.

Stark start från Kristalina

Kristalina gick ut hårt och starkt och låg jämnsides med det vinnande damlagets första löpare, min teamkompis och Karins träningsadept Siri Englund. Vid cirka fyra kilometer hade sedan Kristalina skapat sig en lucka till Siri, men kroknade lite i skogen på slutet och Siri gick om. Kristalinas förstasträcka gick på 25:05 innan hon växlade ut Karl.

När jag såg Karl längs med banan så låg han med bra i en klunga och tryckte på riktigt hårt. Karl har alltid en tendens att se ut som att han har det kämpigt, så det gör det svårt att verkligen utläsa på honom hur det kändes. Men i efterhand kan vi konstatera att han gjorde det ruskigt bra och skapade en lucka bak till de han legat i klunga med. Däremot hade Erica Lech utökat damlagets lucka med ytterligare sju sekunder. Karl gick in på 22:57 innan han växlade ut mig.

Jakt på Liduina

På sistasträckan för damlaget väntade alltså Liddi som ju är en stark löpare och bra motståndare att tampas mot för mig. Jag växlades ut 22 sekunder efter henne. Hade därmed en bra rygg att ta sikte på och hade som enda mål att minska luckan till henne. Några sekunder efter mig växlades två mixlag ut med Oskar Arlebo och Pär Englund ut. Oskar dundrade förbi typ direkt och ropade peppat ”kom igen, nu tar vi Robin!”

Robin var i detta fall Fanny Schulstads sambo Robin Olsson som sprang deras mixlags sistasträcka. Ett mixlag bestående av Fanny, Josefin Gerdevåg och han. Fanny sprang dessutom alla sträckor förutom den första. Oerhört starkt. Jag kunde inte haka på Oskar, men han tog in på Robin rätt omgående och deras lag vann mixklassen.

Inne i skogen, med inte mycket kvar till målgång, var det verkligen inte pigga ben. Men snart var det i alla fall över! Foto: Siri Englund.

Men jag hade mitt fokus: att minska luckan till Liddi. Vilket jag gjorde. Det var fruktansvärt jobbigt, backigt, varmt och eländigt men jag såg att luckan faktiskt minskade. Jag tog in 12 sekunder och mitt lag gick alltså i mål tio sekunder efter vinnande damlag. Min sträcktid blev 23:22, vilket är en sämre tid än i fjol, men det gällde genomgående alla löpare i dag.

Två sekunder efter Liddi gick trean i mixklassen i mål, Pär Englund. Jag och Pär låg jämsides under stor del av loppet, men han var för stark i skogen och jag svarade inte upp särskilt när han gick förbi. Robin sprang i mål en bra bit framför mig och deras lag kom tvåa i mixklassen. Där tog jag in en ynka sekund under sista sträckan.

Hursomhelst är jag nöjd. Då de enda förväntningar jag hade var att få ett bra träningspass och att träffa folk så går det inte att hitta mycket fel. Det var jobbigt hela tiden under loppet, vilket ju var tanken.

Efter att vi ätit och fikat och prisutdelningen var avklarad så åkte jag, Siri, Liddi och Karl och badade. Det var välbehövligt att svalka ner oss. Sedan rullade jag och Siri tillbaka till Örebro igen. Nöjda med dagens insatser.

Semesterhalvmaran, ett välbehövligt lyckat lopp

Efter en period med bristande motivation och dåligt självförtroende snörade jag på mig tävlingsskorna igen och ställde mig på en startlinje. Närkes finaste halvmara och ett av mina absoluta favoritlopp gick av stapeln en vacker lördagkväll: Semesterhalvmaran.

Innan var jag rätt nervös. Känslan innan klubbmästerskapet på 10 kilometer hade varit bedrövlig där mitt motivationstapp kom innan loppet och sedan var det inte kul varken under eller efter loppet heller för den delen. Nu hade jag några veckor utan intervaller (bortsett från ett pass där jag hakat på Fanny Schulstad) men med bara mängd- och styrketräning bakom mig. Det hade gjort mig gott sett till motivation att slippa intervaller. Det kändes inte lika dystert som innan klubbmästerskapet och halvmaraton är mer min distans än att springa en mil. Men som sagt, jag var nervös. Tänk om detta lopp skulle sabba känslan och få mig tappa sugen igen?

Målsättningen innan loppet var svår. Jag hade verkligen dragit ner förväntningarna då jag inte riktigt visste var kapaciteten låg efter att inte tränat i några snabba hastigheter. Dessutom ville jag egentligen bara ta mig runt banan och komma i mål med en bra känsla. Tid, tempo och placering var oväsentligt om inte glädjen fanns där. Samtidigt kikade jag på hur fjolårsloppet hade gått för min del. Då sprang jag i mål på 1:22:19 och plats fyra. Vad jag tittade på lite extra var hur snabbt den första milen hade gått. Enligt klockan hade jag sprungit milen på 38:39. Sedan hade jag tappat tid på andra halvan, men alltså gått i mål väldigt nöjd och med en bra tid på den rätt tuffa banan. Det var egentligen inga mål jag satte, utan känslan var det viktiga. Men tre potentiella mål kunde inte sluta att snurra i skallen: första milen som i fjol. Snabbare tid än då. Negativ split.

På plats vid Torp var känslan god. Nervositeten fanns där så klart, men det kändes som sagt inte som innan klubbmästerskapet då jag var mer nedstämd. Nu var det den normala före lopp-nervositeten som infunnit sig. Det kändes genast bättre då den första jag träffade på plats var coach Karin som varit där med sina barn som sprungit barnloppet. Vi pratade lite kort innan loppet och var eniga om att känslan var det viktigaste denna dag. Efter snacket med Karin träffade jag massa andra löparkompisar: Fanny, Martin, Anton, Villem och Erik. Nu började det kännas bättre med nervositeten och mest bara trevligt att få springa ett lopp igen.

Vi värmde upp tillsammans på vackra Närkeslätten, pratade lite förväntningar och planerade tempon. Här var jag rätt trist och stod fast vid mitt ”vi får se, det måste gå på känsla för mig i dag”. Kroppen kändes bra i alla fall och trots att det var känslan som skulle styra så skulle jag inte fega. Temperaturen var bättre än under fjolårets lopp, även om det var varmt även i år. Det blåste rätt rejält på sina ställen också.

Rätt tempo från start

Starten för Semesterhalvmaran har gått. Två mil löpning i vackert landskap väntar. Foto: Fredrik Fischerström.

På plats på startlinjen var det bara att tagga till och när starten gick drog jag i väg med ambitionen på att försöka hålla ett tempo runt 3:50 och sedan se hur långt det kunde hålla.

IF Starts fantastiska Per Arvidsson drog väntat i väg som ledare, min klubbkamrat Anton Öhman efter honom och jag som trea. De första 600 meterna. Sedan bildades en klunga med mig, Erik Anfält, Martin Duberg, Villem Raudsepp, Fanny Schulstad, Oskar Hansson, Fredrik Rådström och Pär Englund. Efter de två första kilometerna som på klockan gick på 3:48 och 3:49, helt enligt plan, kom en grusuppförsbacke som gjorde att tempot naturligt mattades lite. Erik drog i väg här och skapade en lucka bak till gänget som nu låg på rad. Den tredje kilometern landade på 4:03. Men det var helt ok då banan är böljande och det är den som måste få bestämma tempot. Vid fjärde och femte kilometern började det gå utför igen och därmed lite snabbare. Nu hade positionerna som skulle hålla sig nästan hela loppet satt sig. Bakom Erik Anfält fanns det ett gäng löpare från de som jag tidigare nämnt och efter detta gäng låg den trio som jag var del av och som jag skulle hålla ihop med resten av första varvet, utöver mig: Fanny Schulstad och Pär Englund.

Vi är i väg. Per Arvidsson längst fram, sedan Anton Öhman och efter det jag. Så skulle det inte förbli särskilt länge (bortsett från Per och Anton). Foto: Fredrik Fischerström.

Efter krångel vid första vätskestationen där Fanny inte fick med sig sportdryck delade jag med mig av den mugg jag lyckats få med mig. Det kanske var lika bra då sportdryck och min mage kan vara en knepig kombination under lopp. Vi sprang på i jättefint och jämnt tempo och Fanny påpekade t.o.m. med det under loppet ”jäklar vad jämnt och fint vi kör nu”. Så var det verkligen också. Och min egen känsla var god. Jag hade ingen koll på min puls, men kände på min andning att detta var under kontroll. Vid den åttonde kilometern kommer en rätt seg backe, som sedan återkommer igen vid cirka 17 kilometer, så här fick tempot sjunka igen. Banan bestämde tempot, men annars kunde vi fortsätta att ligga kvar i cirka 3:50-tempo. Efter backen konstaterade jag för de andra att nu hade vi klarat av det tuffaste på första varvet. Det andra varvet är lite lättare då man slipper en liten extrasväng som man tar på det första varvet för att förlänga banan och få det till rätt distans. Magen gjorde sig lite påmind om att detta var ett tempo den inte var superförtjust i, men tack och lov lugnade den ner sig efter någon kilometer.

Fanny blev utan sportdryck vid första vätskestationen, men fick en slurp av min mugg. Foto: Jimmy Glinnerås.

Första milen snabbare än i fjol

När klockan blippade till och förkunnade att den första milen var avklarad kunde jag jämföra hur jag låg till mot fjolårets lopp. Jag hade sprungit på 38:35 och låg därmed fyra sekunder snabbare än året innan. Något jag påpekade för Fanny med tillägget ”hoppas detta håller nu!”. Sådant kanske man ska passa sig för att säga, men känslan var ju bra och det var så jag kände. ”Det kommer hålla!” svarade Fanny peppande.

In mot varvningen stod vägen kantad med människor som hejade och skrek. Vilken känsla! Nu var det bara att försöka hålla detta fortsättningsvis. Genom duschen efter tretton kilometer radade vi upp oss och sedan fortsatte vi att försöka trumma på i samma tempo.

Fanny, Pär och jag kommer in för varvning och har cirka nio kilometer kvar att springa. Foto: Fredrik Fischerström.

Någonstans vid 15–16 kilometer fick Fanny och Pär en liten lucka och stack i väg från mig. Det gjorde faktiskt ingenting då jag kunde konstatera att jag fortsatt höll ett bra tempo med bra snitt och god känsla. Däremot ville jag inte jaga ikapp dem då det hade kostat lite för mycket. All eventuell kraft kvar skulle jag spara till mot slutet. När jag sprang ensam upp vid en vacker allé i kvällssolen njöt jag av löpningen och passade på att titta bakåt för att se… ingen. Jag såg faktiskt inte en enda själ bakom mig! Det var alltså en rejäl lucka som hade skapats.

Den andra milen gick snabbare än den första

När jag klarat av den tuffa backen vid 17 kilometer, och låtit tempot sjunka till vad som kändes som promenadtakt, försökte jag öka på lite mer. Kilometer 18 kom jag upp i det tempo jag hållit tidigare under loppet ungefär och sedan när jag kom ut på vägen och började resan mot målgång fokuserade jag på andning och rytm i löpningen. Jag passerade en löpare som jag såg försvinna in i några buskar framför mig. Nöden har ingen lag, men så klart trist för honom att behöva uträtta sina behov akut så nära slutet. Sedan gjorde jag mina snabbaste kilometrar på loppet. Kilometer 19 gick på 3:43 och kilometer 20 på 3:44. Den andra milen hade jag klarat av på 38:31, fyra sekunder snabbare än den första!

Kallvattensduschen vid 13 kilometer är ett härligt inslag på Semesterhalvmaran. Foto: Jimmy Glinnerås.

Med lite mer än en kilometer kvar kändes det skönt att snart få gå i mål. Framför mig såg jag att det hände saker i placeringarna. Fanny hade ökat rejält och passerat några herrar. Det märks att hon är uthållig och stark och maratonrutinerad. Närmast framför mig låg Pär som jag och Fanny sprungit tillsammans med, men det kändes som en för stor lucka att försöka jaga ikapp. Rytm och andning var fortfarande melodin. Kilometer 21 gick på 3:42. Sedan var det bara slutspurten kvar och här tryckte jag så klart på vad jag hade och insåg att jag skulle ha goda chanser att klara av loppet under 1:22.

Fullträff sett till tid, känsla och disponerat lopp

Jag sprang i mål på 1:21:37. Snabbare än i fjol. En snabbare förstamil än i fjol. Och negativ split. Dessutom med god känsla. Fullträff sett till de ”mål” som snurrat i huvudet innan loppet!

Min totalplacering blev nio. Av herrarna kom jag på plats åtta och i veteranklass blev det plats fyra.

Sista biten innan mål. Ett lyckat lopp är snart över! Foto: Fredrik Fischerström.

Kvällen rundades av med att äta hamburgare, prata med löparvänner och prisutdelning. Det drog ut lite på tiden på grund av krångel med resultatlistan, men till slut blev allt rätt. Jag kom hem med en bluetoothhögtalare och framför allt en väldigt god känsla.

Detta kan komma att visa sig vara ett av årets viktigaste lopp. För att det kändes så bra och att min motivation inte dippade. Nu väntar lite semester och inga fler lopp på åtminstone en månad, så därför kändes det viktigt att få avluta positivt och att det sista loppet innan uppehållet inte blev min misslyckade insats på klubbmästerskapet.

Navigation