När jag började med löpning var det helt prestationsfritt. Det handlade bara om att jag skulle röra på mig. Framstegen kom automatiskt och det rullade på utan några större motgångar inledningsvis. Sedan började jag träna prestationsinriktat och tog stora steg. Särskilt mellan 2019 och 2020. Jag har haft en fantastisk utveckling. Men sedan 2020 har det blivit tuffare att vara nöjd, att inte hamna i svackor och förvänta sig mer av mig själv.
I slutet av maj 2020 sprang jag milen på 35:47 och sedan dess har jag jagat en tid under 35 minuter. En enda gång sedan dess har jag sprungit snabbare än 35:47 och det var i fjol när jag sprang mitt nuvarande personbästa på 35:21. Efter den kvällen har jag inte sprungit milen under 36 minuter. Den snabbaste tiden sedan dess är 36:03.
Jakten på en tid och en prestation utan att se framsteg är slitsam. En del försöker muntra upp med att säga att om jag bara lägger ner tid och kämpar på så kommer det. Men jag fungerar inte så. Detta kan jag inte ta till mig i blind tro. Jag måste se framsteg eller tecken på att jag är på väg åt rätt håll för att tro på det. Och efter att ha jobbat mot ett mål i över två år utan att se framsteg är det inte underligt att tvivla på kapaciteten. För det gör jag, tvivlar alltså.
Motivation och tvivel känns sammanlänkat i mitt fall. Motivationen att kunna fortsätta slita och kämpa på minskar av tvivlet. Och tvivlet kommer då jag inte ser utveckling på distansen. Under sensommaren 2020 fick jag en rejäl svacka efter några dåliga lopp. Men jag kom tack och lov tillbaka från den igen. Det var en rätt djup svacka där löpningen inte kändes kul alls.
Så är det inte riktigt denna gång. Motivationsdippen kom redan innan årets klubbmästerskap där jag sprang i mål på 36:55, vilket inte är en usel tid utan snarare rätt bra med tanke på hur otroligt osugen jag var på att springa loppet. Den mentala inställningen som behövdes för att prestera bra var som bortblåst. Men oavsett om jag hade haft huvudet ”med” mig eller inte denna kväll hade jag ändå inte sprungit milen under 35 minuter.
Denna dipp tog dock inte kål på lusten att springa. Bara på lusten att jaga ett tempo eller pressa mig. Motivationen till hårdare träning har sakta men säkert kommit tillbaka sedan dess. Men det är oroväckande att min motivation är så skör och att jag så lätt tvivlar på min kapacitet.
Är det viktigt att nå målet?
När jag skrivit om detta, med tvivel och motivationsbrist, på sociala medier verkar en del ha svårt att hantera det. En del verkar tro att detta tar upp större del av mitt liv än vad det gör. Så är det inte. Det tar inte upp någon stor del av mitt liv och påverkar inte livet ”utanför” löpningen. Mitt tvivlande och min motivationsbrist är avgränsad till att handla om löpning och inget annat. Och löpningen är inte allt i mitt liv, verkligen inte. Så detta är ett obetydligt problem i långa loppet. Det både vet jag och tycker jag. Men om man diskuterar och skriver om sina framgångar tycker jag också att man kan lyfta fram tvivel, motivationsbrist och när man helt enkelt är besviken.
Vissa påpekar också att de tider jag har gjort är bra. Och så är det absolut. Jag har gjort jättebra tider med tanke på var jag startade. Aldrig någonsin hade jag kunnat drömma om en sådan utveckling som jag faktiskt haft när jag började springa. Det är helt otroligt bra och kul. Rent objektivt är jag också snabb, jag vet detta. Det är färre löpare som springer snabbare än jag än som springer långsammare. Men det handlar om viljan att utvecklas och komma framåt. Och i mitt fall finns det även en åldersaspekt. Om jag ska nå en miltid under 35 minuter har jag inte jättemycket tid på mig. Jag är 41 år och rent fysiskt blir det svårt att utvecklas mer tror jag.
Hur gör andra, är jag ensam om detta?
Jag kan fascineras och avundas andra som verkar ha det mycket lättare mentalt, som alltid verkar nöjda efter lopp eller som gör liknande tider år efter år och tycker att det duger. Vad skönt det skulle vara. Vad skönt att slippa tvivla eller tappa motivation när framsteg uteblir. Men den del i mig som har pressat mig till att prestera de tider jag gjort är nog samma del som nu är min ”fiende” när jag stått och stampat i två års tid.
Jag har bollat med en del löpare omkring mig. Coach Karin skickade över några mejl som hon skickat till sin tränare för fjorton år sedan då hon tvivlade och var frustrerad. Det var väldigt uppfriskande att läsa och hennes tankegångar påminde en hel del om mina. Sedan lossnade det för Karin som samma år sprang sitt personbästa på 10 000 meter.
Andra typer av mål
En lösning skulle kunna vara att sätta andra mål än bara tidsbaserade mål under lopp. Jag har ju sprungit lopp jag har varit nöjd med som varit långt från de tidsmål jag haft på distansen. Sedan har jag ju givetvis också justerat mina mål efter de förutsättningar som funnits, om t.ex. banan har varit backig, om det varit blåsigt och liknande. Men det kan ju finnas andra mål att sätta. Att springa ett lopp med negativ split, att en sektion i loppet ska gå på en viss tid.
Den bästa lösningen tror jag skulle vara att jobba mentalt med detta, så att motgångar eller uteblivna framsteg påverkade motivationen så mycket. Hur man gör det vet jag inte, men här skulle jag gärna ta emot tips. Hur gör man för att fortsätta kämpa på och inte tappa motivationen?
”Man kan väl springa utan att prestera?”
Detta möts jag av ibland, och visst är det så. Men för att jag ska tycka det är kul måste jag ha en kombination. Det är tydligen så jag fungerar. Att träna prestationsinriktat är inte enbart jobbigt och slitigt utan även väldigt givande. Och när man gör ett bra lopp eller lyckas med en prestation väger det upp för månader av slit och kämpande. Det är värt det om det finns ett resultat i slutändan! Skulle jag springa milen under 35 minuter efter tre år av slit skulle det varit värt det. Varför skulle det vara det, det vet jag inte. Men jag vet att det skulle det.
Släppa jakten på en miltid under 35 minuter?
Det kanske helt enkelt är så att jag måste släppa den här jakten på en miltid under 35 för att behålla motivationen. Det finns en oro i att släppa målet skulle göra att jag även tappar motivationen, för att jag har gett upp.
Det skulle kännas som ett stort misslyckande. Jag tycker att milen under 35 minuter var ett realistiskt mål och att det skulle varit jättekul att nå dit. Men det kanske aldrig blir så.
Jag vet inte hur jag ska göra.
