Efter tre deltävlingar i Inneserien var det 3000 meter på bana som stod på schemat och den avslutande deltävlingen. Med slitna ben och med en rad rätt mediokra resultat i Inneserien får jag till ett av mina mest lyckade lopp någonsin.
Det var en mycket nöjd löpare som hade överträffat alla förväntningar efter sista deltävlingen i Inneserien. Foto: Stefan Sager.
Jag hade varit lite skeptisk till att delta i sista tävlingen då jag känt mig så sliten efter de andra tävlingarna samt haft ett hårt träningschema dagarna innan tävlingen. Men eftersom det är ett så trevligt arrangemang och dessutom jättekul att träffa massa löparkompisar deltog jag ändå. Vilken tur!
Tillsammans med ett starkt gäng ställde jag mig på startlinjen i heat 2. Känslan var överraskande bra inledningsvis, och tempot var inte supersnabbt i början. När klungan började luckras upp hamnade jag i en grupp bakom min klubbkompis Liduina och Dennis Bergström från IF Start. Liddi fick dra själv nästan hela loppet, Dennis åkte med och bakom låg jag, Elias Zika från IF Start och Rodney Hundermark från IFK Nora.
Men jag kände mig stark. Med några varv kvar gick jag om Elias och Rodney. Sedan gick jag förbi Liddi när Dennis började rycka och försökte hänga på honom. Hans spurt var alldeles för snabb, men jag rusade på riktigt bra de två sista varven som enligt klockan gick på 38 samt 35 sekunder.
Jag slutade på andraplats i heatet och den officiella tiden i mål blev 10:18,02. Vilket innebär ett snittempo på 3:26. Det är jag galet nöjd med, med tanke på att målet var att ta sig under 11 minuter!
Vilket härligt sätt att avsluta Inneserien på! Med ett av mina starkaste lopp någonsin.
Vi är en bit in i mars och tävlingssäsongen närmar sig! Jag har ju egentligen redan inlett den i och med Inneserien, där första tävlingen var i december. Men nu sätter det igång på riktigt! Hur ser mitt schema ut för året då?
Jo det ser ut som följer. Nu kommer jag inte att kunna delta i precis alla tävlingar, men om jag är tävlingssugen så finns det gott om alternativ.
Precis som i fjol inleds min säsong med tre millopp på tre helger. Först ut är Varvetmilen Örebro, sedan Varvetmilen Mantorp/Linköping och efter det är det dags för anrika Startmilen.
Första tävlingen för 2020 är gjord och det blev andra deltävlingen i Inneserien som innebar årspremiär. I december tävlingsdebuterade jag för Örebro AIK i den första deltävlingen som bestod av 1000 meter. Detta har jag skrivit om här.
Denna torsdagkväll i Tybblelundshallen var det 1 engelsk mile som stod på schemat. En engelsk mile är ju ingen vanlig tävlingsdistans i Sverige, så det var ju kul att få testa att springa 1 609,344 meter med nummerlapp på.
Jag startade i ett riktigt tufft heat, det andra heatet. I det första heatet fanns KFUM Örebros allra snabbaste och löpare som Markus Bohman, Michael Welday, Noha Olsson och Alexander Larsson. I mitt heat fanns flerfaldiga junior-sm-medaljören Klara Frih, IF Starts duktiga Elias Zika och KFUM Örebros snabba veteran Lars Lundegård.
Precis som jag förutspått på Instagram innan så fick jag däng av både Klara Frih (som blev bästa dam, före min klubbkamrat Liduina van Sitteren) och superveteranen Lars Lundegård. Men jag kom inte sist i alla fall som jag trodde jag skulle göra!
Jag gick i mål på plats åtta av tio och tiden 5:31,28. Det är jag nöjd med! När jag anmälde mig och fick uppge beräknad sluttid angav jag mellan 5:20 och 5:40, så det var ju rätt bra gissat.
Kvällens prestation kom dock inte från en trött 39-åring från Hälsingland. Nej i heatet efter mitt satte IF Starts Marie Dasler nytt svenskt rekord i K50! Imponerande!
Det blev faktiskt färre mil under 2019 än jämfört med 2018. Men jag tycker att jag hade bättre kvalitet på min löpning. Under några månader undvek jag helt “mellanmjölkspass” och sprang antingen snabba intervaller eller tröskelpass eller väldigt lugna återhämtningspass, framförallt under uppladdningen inför Blodomloppet och Å-stadsloppet.
Personbästa under 2019
Inför 2019 satte jag ett gäng mål för diverse distanser, nämligen dessa:
5 km under 19:00
10 km under 40:00
21,1 km under 1:30:00
42,2 km under 3:20:00
Till skillnad mot 2018 så har jag inte klarat alla mina mål denna säsong. Samtidigt är jag ändå riktigt nöjd.
5 km på 19:32
2018 års personbästa var 19:18.
Femkilometersdistansen är knepig för mig detta år. Mitt mål att komma under 19 minuter har jag “egentligen” klarat då jag som en del av längre lopp (definitivt under mitt bästa tiokilometerslopp) sprungit fem kilometer snabbare än 19 minuter. Samtidigt så har ju inte detta skett i ett femkilometerslopp så därmed kan jag inte anse målet som avklarat. På Blodomloppet sprang jag t.ex. den första femman på 18:50 på klockan och vid femkilometersmarkeringen på banan visade klockan 18:55. Sedan har jag legat och skvalpat runt 19 minuter blankt på några pass.
Men rätt ska vara rätt. Årets snabbaste femkilometerslopp kom på Parkrun. Officiell tid 19:32. Nästa år får jag se till att klara av femman under 19 minuter på riktigt!
Maratondebuten skedde i Stockholm och blev tyvärr ingen succé. Tiden i sig är inte dålig, men kapaciteten fanns helt klart för bättre tider! Målet var en tid under 3:20 men jag kände att jag borde kunnat göra en tid runt 3:15. Så blev det inte när krampen slog till vid 29 kilometer. Sedan handlade det bara om att lyckas att ta sig i mål.
2020 är året jag på riktigt går in i tävlingsklass. Jag har förvisso redan debuterat för Örebro AIK, men det är nu det verkligen blir “på riktigt”. Maratondistansen skippar jag helt under 2020. De två stora distanserna jag satsar på är 10 km och halvmaraton. Det stora loppet jag har att se framemot är Göteborgsvarvet i maj. Givetvis har jag ett gäng tidsmål också.
5 km under 19:00
Detta mål hade jag även under 2019 men slog aldrig på riktigt. Jag har ju som jag skrev tidigare faktiskt redan sprungit fem kilometer under 19 minuter, men då som en del av längre lopp. Nu är det dags att sätta nytt personbästa på riktigt.
10 km under 37:00
Jag har faktiskt flera mål med denna distans. Först och främst ska jag försöka fixa Varvetmilen under 37:57, vilket skulle innebära startgrupp 1 på Göteborgsvarvet. Sedan ska jag försöka slipa ner mitt personbästa till under 37 minuter. Det kräver en förbättring med över en minut mot mitt nuvarande personbästa, men bör gå med rätt träning!
21,1 km under 1:25:00
Kan jag förbättra min tid på halvmaran med nästan två och en halv minut? Jag tror faktiskt det. Med bra förutsättningar och rätt träning kan jag nog hålla rätt fart tillräckligt länge för att fixa detta.
Lopp under 2019
Under 2019 sprang jag dessa lopp (här räknar jag in Parkrun också)! Jag jagar Örebro AIKs Julia Johnsson under Varvetmilen 2019. Till slut lyckades jag gå om, men det var tufft. Foto: Carin Calleberg.
Mars
Precis som 2018 så startade min säsong i mars. Och det startade med ett Parkrun. Sedan sprang jag Varvetmilen hemma i Örebro innan jag rundade av månaden med att åka till Stockholm för att springa Premiärmilen och försöka gå under 41 minuter vilket skulle innebära startplats i grupp C på Stockholm marathon.
Två lopp på hemmaplan blev det i april. Klassiska Startmilen där jag sprang in på exakt samma tid som på Premiärmilen, samt Örebro AIK halvmarathon som påbörjade min svit av personbästatider på halvmaradistansen. Här är det cirka 200 meter till mål och jag har kramp i vänsterbenet. Det gällde att bara lida sig igenom skiten! Foto: Jimmy Glinnerås.
Maj blev en supermånad för mig då jag med en veckas mellanrum nådde två milstolpar. Först sprang jag i mål under 90 minuter på en halvmara när Gävle halvmarathon klarades av på tiden 1:29:08. Och lördagen efter det loppet åkte jag till Lidköping och satte nytt personbästa på milen och sprang under 40 minuter för första gången när jag gick i mål på 39:37.
Juni handlade om Stockholm marathon. Två stycken Parkrun blev det också. Det ena kom jag på plats 3 av 102 i och i det andra var jag farthållare åt IngMarie Johansson med målet att göra en tid runt 21 minuter.
Denna fina sommarmånad var det dags för min favorithalvmara, Semesterhalvmaran. Dessutom sprang jag Parkrun två gånger samt tog en pallplats i Brännöloppet.
I augusti gjorde jag mitt livs hittills bästa lopp när jag krossade mitt personbästa på milen och rusade i mål på 38:10 och plats 15 av 711 i herrklassen på Blodomloppet. Och så sprang jag terräng med lyckat resultat. Ansiktsuttrycket beskriver känslan perfekt. Utmattning, förvåning och glädje! Foto: Jimmy Glinnerås.
Precis som i september blev det bara ett enda lopp i oktober. Klassiska Å-stadsloppet och årets sista halvmara. Målet var en tid under 85 minuter, men jag fick “nöja” mig med nytt personbästa.
Tanken var att min säsong skulle avslutas i november med Kilsbergsleden. Men en elak förkylning satte stopp för den planen. Istället blev min sista tävling för året Inneseriens 1000 meter. Det blev också min debuttävling för min klubb.
Precis som med fjolåret är jag supernöjd med mitt löparår. Min tid på milen är verkligen det som står ut allra mest och som jag är mest nöjd med. Vilket otroligt bra lopp jag gjorde där och då! Även mitt lopp i Lidköping är värt att nämna, då jag sprang under 40 på milen för första gången. Det var en speciell upplevelse att åka i väg själv, dit jag inte kände någon, och målmedvetet springa in på en ny milstolpe.
Jag vill även passa på att nämna ett gäng löpare som inspirerat eller utmärkt sig på särskilt sätt under året: Jag och Petra Hanaeus efter Å-stadsloppet. Foto: Mikaela Kemppi.
IngMarie Johansson för inspiration, träningsglädje och för att jag fått äran att vara en liten del av hennes träning.
Petra Hanaeus som har haft en helt otrolig säsong och flera väldigt jämna fajter med mig under den gångna säsongen. Hon har gjort mig bättre i år!
Johan Ingjald är en sann eldsjäl vars YouTube-kanal är en guldgruva för lokala löpare. Dels kan man se rörligt från sina egna lopp, dels kan man göra research inför kommande lopp.
Micke Sandberg, mr. Parkrun (över 100 stycken!) som alltid är glad och trevlig och gärna kommer fram och snackar innan och efter lopp.
Jonas Brännmyr som med sin fantastiska blogg Konditionsbloggen gör att man kan följa med i hur det går i de lokala löpartävlingarna.
Fredrik Johnsson är en inspiratör på Instagram och otroligt stark löpare. Springer han inte själv peppar han på vid sidan om.
Matt Ford som tog Parkrun till Örebro. En stor anledning till att man alltid känner sig välkommen på Parkrun.
Lotta Persson som många gånger varit run director på de Parkrun jag har sprungit och precis som Matt är välkomnande och trevlig. När hon inte är run director brukar hon själv springa med härliga vovven Maggan.
Jimmy Glinnerås för alla fina bilder under tävlingar. Vilken lyx att få så proffsiga loppbilder!
Säsongen 2019 går mot sitt slut och jag har avslutat den genom att gå med i en löparklubb och att tävlingsdebutera för klubben. Min nya klubb heter Örebro AIK och tävlingsdebuten skedde 2 december då Inneseriens första deltävling av fyra gick av stapeln i Tybblelundshallen.
Efter loppet var jag nöjd. Det var en fin tävlingsdebut på en distans jag är ovan med. Foto: Stefan Sager. Egentligen hade jag tänkt tävlingsdebutera för Örebro AIK på Kilsbergsleden i början av november. Men en eländig förkylning satte stopp för de planerna. Så det fick istället bli inomhus, på bana och på en distans jag är helt oprövad på.
Vid anmälan fick man uppge beräknad sluttid så att man kunde få starta i rätt heat. Jag skrev så här “Beräknad sluttid: 3:10-3:25. Svårt att veta då jag aldrig sprungit så kort tidigare, men mitt PB på 10 km är 38:10 i alla fall, om det säger något.” vilket gjorde att jag fick starta i heat 2 av 6.
Det var lite nervöst att dra på sig klubbtröjan och ställa sig på startlinjen bredvid namnkunniga löpare som min klubbkamrat (och länets överlägsna damlöpare) Liduina van Sitteren, IF Starts Conrad Granath och klubbkamraten Eric Anderson. När startskottet gick var det bara att ösa på och jag hade som mål att varje varv skulle gå på 40, eller strax under, sekunder. Det var en taktik som fungerade rätt bra!
Loppet i siffror
Varje varv var tvåhundra meter och för att komma upp i 1000 meter sprang vi alltså fem varv. Min officiella tid blev 3:15.37, men jag tog givetvis också tid på klockan och varje varv för att ha koll på hur snabbt det gick. Det blev dock aldrig av att titta på klockan under loppet utan det var bara att kuta på så snabbt jag bara pallade! Sluttiden på klockan blev 3:14.9.
Varv
Varvtid
Total tid
1
38.6
38.6
2
39.2
1:17.8
3
40.4
1:58.2
4
39.3
2:37.6
5
37.3
3:14.9
Resultatet i heat 2
Placering
Namn, födelseår
Klubb
Tid
1
Dennis Bergström -83
IF Start
3:05.38
2
Conrad Granath -78
IF Start
3:09.37
3
Peter Ström -70
Kumla SF
3:10.10
4
Eric Anderson -70
Örebro AIK
3:12.24
5
Stefan Sager -77
Örebro AIK
3:13.19
6
Henrik Hellborg -76
Örebro AIK
3:14.83
7
Björn Engqvist -81
Örebro AIK
3:15.37
8
Liduina van Sitteren -89
Örebro AIK
3:15.69
9
Elin Freed -06
Glanshammars IF
3:16.29
10
Daniel Frehde -79
Karlslunds IF
3:31.27
Jag fick lite blodad tand av att tävla på bana, och detta är en perfekt morot för att hålla igång innan säsongen sätter igång “på riktigt” i slutet av mars. Nästa tävling blir i januari då det är dags att springa en engelsk mile. Jag är givetvis anmäld!
Se hela mitt lopp
Hela loppet filmades och finns att se på YouTube. Det som är kul är ju att det var på bana och att då verkligen hela mitt lopp finns med och inte bara enstaka delar av det.
Efter en fantastisk halvmaratonsäsong, där varje lopp hade inneburit nytt personbästa var det dags att springa det sista loppet på distansen. Å-stadsloppet blev årets femte halvmara, och som mål hade jag att springa under 85 minuter, vilket skulle innebära ett nytt personbästa med nästan tre minuter.
Jag inledde dagen med frukost i soffan och framför Eliud Kipchoges fantastiska prestation i Wien där han sprang ett maraton på 1:59:40. Peppad och känslosam såg jag framemot att själv få snöra på mig skorna och ge mig ut för att springa i marginellt långsammare tempo! Jag kallade mitt försök för Breaking 85, helt i linje med Kipchoges första tvåtimmarsförsök 2017, Breaking2!
Temperaturen och luftfuktigheten var rätt optimal för ett snabbt lopp. Men det blåste alldeles för mycket för min smak. När jag kom till Tybblelundshallen ungefär en timme innan loppet kände jag att det kunde gå snabbt, men att 85 minuter skulle bli ett mycket tufft mål att slå. Samtidigt gillar jag att sätta ett så pass tufft mål på årets sista lopp. Det är ju nu eller aldrig. Sedan behöver jag vänta i flera månader på nästa försök. På fjolårets Å-stadsloppet hade jag som mål att springa under 90 minuter för första gången, något som jag misslyckades med. Trots det var jag nöjd då eftersom jag ändå sprang in på nytt personbästa då: 1:32:34.
Lövgröt vid slottet. Här var det ganska halt med Nike Zoom Fly på fötterna, som är rätt omönstrade. Foto: Lars Lannerborn.
Ett delmål var att springa första milen under 40 minuter. Dels för att det är snabbt och dels för att det är lite häftigt att ha en sub 40-mil i sin halvmara. Jag inledde i snabbt tempo och den första kilometern gick på 3:45. Den andra på 3:51. Trots att det var snabbt kändes det inte för snabbt och jag hade koll på ansträngningen hittills. Eftersom det var så mycket personer är det svårt att tala om någon sorts ”klunga”, men till höger om mig hade jag Petra och till vänster Örebro AIKs fantastiske veteran SuperSören Forsberg. Efter cirka tre-fyra kilometer drog Sören iväg och sedan såg jag inte honom mer.
När vi kom till småbåtshamnen hade jag lite lucka bakåt. Framför mig hade jag en duo av Örebro AIK-löpare, men tyvärr fick en av dem stanna. Det såg ut som att han fått en sträckning i baksida lår. Den andra AIK-löparen var stark och även om vi såg ut att hålla ungefär samma tempo tror jag att han var aningen snabbare och det kändes som att han sakta men säkert utökade.
Efter vi hade passerat Rynningeviken och en del av Örebro parkrun-banan pep klockan till och meddelade att första milen var avklarad. Den gick på 39:43 (på klockan) vilket alltså var helt enligt plan och kändes bra. Tänk att det var i maj jag sprang milen under 40 för första gången!
Sedan började det dock bli rätt tufft, mentalt, fysiskt och med den kalla motvinden. Den slog till halvvägs och nu fick man streta på ordentligt. Jag kände redan efter 12-13 kilometer att under 85 minuter förmodligen inte skulle vara möjligt. Däremot kände jag hela tiden att ett personbästa fanns inom räckhåll och det var egentligen aldrig något jag tvivlade på. Vid 16 kilometer hade jag det riktigt jobbigt men jag bet ihop och försökte springa så avslappnat som möjligt. Dessutom kollade jag inte så mycket på klockan utan sprang bara så snabbt som kändes vettigt.
Jobbig avslutning och nytt personbästa
Jag och Petra Hanaeus efter målgång. Än en gång blev det en tuff fajt mellan oss! Foto: Mikaela Kemppi.
Med ungefär två kilometer kvar ser jag att Petra är praktiskt taget helt ikapp mig, och det fick mig att sluta tycka synd om mig själv och ge det sista lilla extra! Med ungefär 600 meter kvar stod Josefin Gerdevåg vid banan och skrek åt mig att kämpa hela vägen in i mål. Och när länets bästa maratondam genom tiderna ger dig den uppmaningen är det bara att lyda! Jag lyckades hålla undan och rusade in i Tybblelundshallen och gick i mål på 1:27:21. Nytt personbästa igen!
Efter målgången blev det idolbild med Petra, som jag faktiskt sade till innan loppet att jag trodde skulle vara hack i häl på mig. Fel fick jag som bekant inte!
Min tid gav mig plats 7 av 201 i motionsklass och plats 37 av 409 totalt (motion, tävling, herr och dam).
Målet att gå under 85 minuter tar jag med mig till nästa säsong!
Loppet i siffror
Kollar man på siffrorna från loppet ser man att jag tappar genom hela loppet. Det är inte i närheten av en negativ split. Sett rent till siffror så höll jag tempo för att klara under 85 minuter ända till och med 15 kilometer, men jag kände ju som sagt tidigare att jag inte skulle fixa det.
Distans
Tid, split
Tempo, split
Tid, total
Tempo, total
5 km
19:35
3:55
19:35
3:55
10 km
20:08
4:02
39:43
3:58
15 km
20:47
4:10
1:00:30
4:02
20 km
21:20
4:16
1:21:50
4:05
21,38 km *
5:32
4:01
1:27:22
4:05
Enligt klockan sprang jag 21,38 kilometer. Och jag startade klockan vid startskottet och stängde av vid målgång, 1:27:22 blev tiden på klockan, men officiella sträcktiden var alltså 1:27:21. Beräknat på 21,0975 meter är snittempot 4:08 för mitt lopp.
Video från mitt lopp
Från YouTube-kanalen HugRunner har jag klippt ihop en liten video från mitt lopp. Det första klippet kommer dock från Mittmedia.
Min fjärde halvmara för året sprang jag i Nora och runt den vackra Norasjön. Norasjön runt är ingen snabb bana, med rejält jobbiga backar. Men det gick otroligt bra denna härliga höstdag!
Jag gick i mål på 1:27:51 vilket gav mig plats 2 av 106 i motionsklass och plats 17 av 217 totalt. Nytt personbästa med rejäl marginal!
Känslan innan loppet var bedrövlig. Dagarna innan hade jag känt mig småförkyld och när jag värmde upp innan loppet fick jag en känsla av håll (!) efter två minuter i 5:30-tempo. Samt ont i ena knäet. Jag muttrade för mig själv att ”det får bli vad det bli”. Vid starten pratade jag med Mikael Sandberg och förkunnade ”detta är ingen bana man sätter PB på”. Det är ju skönt att ha fel!
Här var det inte muntert. Tre kilometer kvar och ont överallt. Tur att man var fin i håret i alla fall. Foto: Staffan Isacson.
När starten gick drog jag i väg i bra fart. Den första kilometern gick på 3:52, men utan att det kändes för snabbt eller jobbigt. Jag visste ju vad som komma skulle, redan i andra kilometern. Hitorpsbacken. Min inställning var att jag skulle veta vilket typ av lopp detta skulle bli efter den backen.
Tack och och lov klarade jag av Hitorpsbacken utan större problem. Givetvis blev det ett långsammare tempo, men med ett så backigt lopp som Norasjön runt måste tempot få bli lite böljande. Snabbt när banan tillåter det, och långsammare i partier för att spara på krafter. Kilometern efter Hitorpsbacken kändes ljuvlig och här gick det snabbt, 3:44. Och den efterföljande kilometern gick på 3:55. Första fem kilometrarna klarade jag av på 20:15. Jag höll tempot rätt bra även de fem andra kilometrarna och första milen gjordes på 40:47.
Efter en mil sprang jag rätt ensam. Det var en bit framför mig jag kunde se löpare som Örebro AIKs superdam Mikaela Kemppi (men helt utan att ha ”kontakt”.) En bit bakom mig låg damtrean, IF Starts Petra Hanaeus, men jag hade lyckats skapa en lucka så det var mycket sololöpning.
Tuff motvind och backigt på slutet
När banan vände in tillbaka mot Nora igen kom käftsmällen i form av rejäl motvind. Här var det tufft att hålla högt tempo, och krafterna började tryta. Jag slet dock på efter bästa förmåga och bad en stilla bön om att energigelen skulle ge effekt. Det kan jag inte direkt påstå att den gjorde. Vid 18 kilometer finns det ännu en rejäl backe och det är en bra stigning även mot slutet in mot Nora. Nu led jag och dessutom hörde jag bakom mig hur Petra och ännu en löpare tagit in på mig. Nu började dessutom vaderna protestera och kännas väldigt spända. Plus att jag fick håll! Det riktigt brände i magen.
Tack och lov är jag envis och tjurskallig och lyckades öka tempot. Med en rejäl spurt höll jag i från de bakom mig, vilket var tur då han som gick i mål efter mig också sprang i motionsklass, och med bara sex sekunder efter mig sprang in som trea. Elva sekunder efter mig gick Petra i mål, även hon med en galen PB-kross.
I mål stod Niklas Hasselwander som överlägset plockat hem förstaplatsen i motionsklass och gratulerade mig till loppet. Jag var otroligt överraskad över att det gått så bra då jag tycker att denna bana är, om än vacker, den tuffaste halvmaratonbanan i länet.
Klockan visade 1:27:51 efter målgång. Det blev också den officiella tiden.
Nu blir nästa lopp ännu en halvmara. Nästa månad springer jag Å-stadsloppet och det vore ju inte helt fel om årets femte halvmara även innebar årets femte personbästa på distansen. Jag gillar mönstret hittills!
Efter att ha sprungit en del lopp på asfalt var det dags för mig att göra min debut i Kilsbergen Trailrun. Egentligen hade jag tänkt vara med redan i fjol, men då krockade loppet med Icebug Xperience West Coast Trail. I år sprang jag inte i Bohuslän, så nu fick det bli en tripp till Kilsbergen.
Med tanke på att jag inte är någon van och duktig terränglöpare så får jag vara väldigt nöjd med insatsen. Jag gick i mål på 1:11:39 och plats 24 av 194 i herrklass.
Tanken var att ta det hyfsat lugnt och vara försiktig med foten. En taktik jag höll mig till ända fram till jag nålat fast nummerlappen på tröjan. Sedan sprack det.
Jag gick ut rätt hårt och de första kilometrarna gick mycket snabbt. Vilket inte var några problem då det handlade om löpning på asfalt. Men så skulle det inte fortsätta. Kilsbergen Trailrun är, som namnet kan ge en viss ledtråd om, ett terränglopp. De efterföljande två kilometrarna var ruskigt jobbiga med tuff terräng och uppförsbacke. Jag slet på bra och tänkte för mig själv att det inte skulle hålla med detta tempo. Men vid fem kilometer började det kännas betydligt lättare, och det utan att jag egentligen sänkt ansträngning och tempo.
Bra känsla, fram till jättejobbig slalombacke
I en klunga (eller kanske snarare ett led, i och med att det var rätt smalt) sprang jag med bland andra duktiga damerna Elin Vinblad från Hagaby GoIF och Lovisa Persson från OK Tisaren. Efter sju-åtta kilometer märkte jag att jag var starkare än de jag sprang med och drog i från. Sedan började jag att plocka platser. En grym känsla! I cirka två kilometer jagade jag IF Starts Frida Nilsson som var damtvåa (och även slutade på andraplats) och kom ikapp precis innan… SLALOMBACKEN. Skräckslaget tittade vi på varandra och väste fram ett ”bra jobbat”.
Att man ska ta sig upp för en slalombacke är ju tortyr och sadism. Här lade jag mig ner och grät, medan snälla tanter gav mig bullar och berättade att allt skulle ordna sig.
Eller nej. Jag slet på och åt varken bullar eller grät (mer än inombords, över att jag anmäler mig till sånt här). Vid foten av slalombacken stod Fredrik Johnsson och upplyste mig om att nu väntade det roligaste på hela loppet. Fylld av livsglädje och med ett lyckligt leende slet jag mig upp för eländet (hmm…). Uppe i backen träffade jag Erik med sambo och bebis. Han ljög klädsamt och sade att jag såg pigg ut. Tack.
På väg in mot mål med bra hastighet.
Efter skiten var över väntade cirka två kilometers löpning och här hade jag faktiskt krafter kvar och avslutade snabbt och bjöd till och med på en spurt in i mål.
Den officiella tiden blev som sagt 1:11:39 och jag kom på plats 24 av 194 i herrklassen. Och foten höll. En bra dag i skogen!
Blodomloppet blev en helt galen succé för min del. Jag visste att formen var god efter några starka intervallpass och efter att jag sprungit 10 km på 38:35 förra tisdagen. Med bra känsla i benen ställde jag mig på startlinjen i regnet utanför Trängens IP.
Full koncentration innan start (alternativt att jag kollar in Oskar Arlebos frilla, men jag tror att det mer handlade om koncentration). Foto: Joakim Hjortsberg / www.teamjoe.se Bredvid mig hade jag starka namn som Andreas Ingberg, Per Sjögren och Oskar Arlebo. Det kändes skumt att stå längst fram tillsammans med dem. Men vis av tidigare års Blodomloppet och med bra självförtroende kände jag ändå att jag placerat mig rätt.
När starten gick inledde jag i ett rasande tempo. Jag har egentligen inga problem med att gå ut “för snabbt”. Hemligheten är att veta ungefär vad som är för snabbt, men som inte kommer att straffa sig senare i loppet. Första kilometern avklarades på 3:40 och jag låg några sekunder bakom toppklungan. Vanligtvis brukar jag inte se dem så länge, så det var lite kul att faktiskt ha “kontakt” (nåja, men typ) med superlöparna längst fram. Dessutom höll jag tempo med Örebro AIKs superdam Liduina van Sitteren i cirka två kilometer. Sedan drog hon, inte särskilt oväntat, ifrån mig. Den andra kilometern gjorde jag på 3:43, fortfarande väldigt snabbt, men med en bra känsla.
Blodomloppets bana i Örebro är rätt knepig och knixig. Jag har hört folk som säger att den är lättsprungen, men jag håller inte alls med. Det är en hel del upp och ner och backen upp mot Diedens allé vid Karlslund cirka 6,5 kilometer är riktigt tuff! Trots detta var pannbenet tjockt och starkt i dag och jag var övertygad om att jag med marginal skulle fixa en tid under 40 minuter.
38:10 och plats 15 av 711
De flesta av mina kilometrar låg runt 3:48-3:52. Men på slutet när jag närmade mig målet tog jag i rejält. Den sista kilometern var snabbast av de alla och gick på 3:38 enligt klockan, sedan hade jag 70 meter kvar (klockan mätte upp loppet till 10,07 km, och de sista 70 metrarna gick i 2:48-tempo)! Den officiella tiden blev 38:10 och jag kom på plats 15 av 711 i herrklass vilket tveklöst är min bästa prestation inom löpningen hittills.
Ansiktsuttrycket beskriver känslan perfekt. Utmattning, förvåning och glädje! Foto: Jimmy Glinnerås.
Till skillnad från tidigare år hade jag med mig ett helt gäng kollegor i år. Flera av dem sprang på personbästatider så det var ett muntert gäng som träffades i regnet efteråt! Tanken var att vi skulle avsluta med en picknick, men eftersom vädret var helt bedrövligt för att sitta och mysa i gräset fördelade innehållet i picknickkassarna och bröt upp.
Med fina Semesterhalvmaran i Torp sprang jag årets tredje halvmaraton. Det var andra gången jag sprang Semesterhalvmaran. I fjol så slog jag personbästa på halvmaradistansen då jag sprang under 1:35 för första gången. Då gick jag i mål på 1:34:36.
Precis som i fjol var det riktigt varmt, men inte lika galet varmt som det var i fjol. Nu var det istället runt 25 grader och soligt. Men kanske aningen mer disigt. Klart var i alla fall att det skulle bli ett svettigt lopp!
Semesterhalvmaran har en riktigt fin bana med både grus och asfalt. Den går i två varv, men det första varvet innehåller en extrasväng för att komma upp i halvmaratondistansen. Under hela första varvet sprang jag i en liten klunga med tre löpare från IF Start. Efter varvningen tyckte jag att det var dags att öka tempot då det kändes som klungan höll på att tappa den hastighet jag ville hålla. Jag fick dock med mig Petra Hanaeus som är en riktigt stark löpare och hon gick faktiskt om och drog praktiskt taget resten av loppet.
Vid 17 kilometer och andra gången vi kom till Semesterhalvmarans tuffaste uppförsbacke fick jag det riktigt tufft. Jag var trött och kände mig både flåsig och seg i benen. Men tack och lov kände jag hur den gel jag tagit några minuter tidigare kickade in när jag kommit upp för backen och jag fick ny kraft och kunde ta mig ikapp Petra.
Vid markeringen för 19 kilometer ökade jag tempot och drog i väg själv. Det kändes som att jag satte in en typ av spurt, men det visade sig att tempot inte ökade jättemycket jämfört med tidigare kilometrar. De två sista kilometrarna gick i 4:07 och 4:06-tempo. Inte superimponerande, men det var en ökning som skulle göra nytta.
När jag närmade mig målet var det bara att maxa. Väl i mål stannade min klocka på 1:29:05 och den officiella tiden blev 1:29:06. Jag hade alltså slagit mitt gamla personbästa med ynka två sekunder! En liten marginal, men ett nytt personbästa är ett nytt personbästa! Riktigt kul är att jag på alla tre halvmaror jag deltagit i under 2019 slagit personbästa.
Totalt kom jag på plats 21 av 92 fullföljande och i min klass som är motionsklass kom jag på plats 1! I fjol kom jag tvåa i motionsklass, så det var ju riktigt kul att kunna knipa förstaplatsen nu.
De bestående intrycken av Semesterhalvmaran är mycket positiva. Det är en fantastiskt fin bana där man springer i vacker närkenatur och ser både lamm, hästar och kossor.
Arrangemanget från LK Gränslöst har den perfekta balansen mellan småskaligt brödrostlopp och proffsighet. Det är nog mitt favoritlopp i Närke!
