Kategori: Recensioner

Recension: Asics Metaspeed Sky

Löpning Prylar Recensioner En kommentar

I några år var Nike ensam om att ha en riktig supersko med lätt skum och kolfiberplatta. Med Vaporfly har rekord krossats och under 2019 och 2020 var det nästan en utmaning att hitta andra skor på startlinjen till långdistanslopp. Men nu har flera andra skotillverkare kommit ikapp och den senaste superskon har jag lyckats få tag på. Asics Metaspeed Sky! Här kommer mina tankar och åsikter om skon.

Hur jag har sprungit i skon

Metaspeed Sky köpte jag med intentionen att endast använda som tävlingssko. Men innan jag börjar ”spara” på den så har jag sprungit ett träningspass samt två träningstävlingar med skon. Totalt har jag kommit upp i 60 kilometer.

De två träningstävlingarna jag sprungit med Metaspeed Sky på fötterna var dels en mil på Milserien här i Örebro, där jag tog mig i mål på 36:14 (detta har jag bloggat om här) och dels en halvmara på samma bana, där jag sprang in på 1:19:37 (blogginlägg finns här). Mitt första träningspass med skon blev sju stycken tusingar med en minuts ståvila, de gick progressivt från 3:27 till 3:17 med ett snittempo på 3:23 i intervallerna (passet finns att se på Strava).

Överdel i ”engineered mesh”

Överdelen är gjord i vad som Asics kallar för ”engineered mesh” (kallar inte alla sina tillverkare sina överdelar för typ det?). Det är ett strävt material som känns lite mindre plastigt än överdelen på Vaporfly Next%. Jag trodde att vi skulle få en liknande överdel som på Metaracer, då det är så prototyperna för Metaspeed Sky har sett ut. Båda överdelarna är riktigt bra, och överdelen på Metaspeed Sky känns lite mer som supersko än på Metaracer, även om jag verkligen tycker om överdelen på Metaracer också.

Mellansula och yttersula

Mellasulans skum är precis som Vaporfly Next% och Saucony Endorphin Pro gjord av pebaskum. Vilket är ett otroligt lätt skum med rejäl energiåtergivning. Man får samma ”klapp-klapp”-ljud som i Vaporfly. Något som inte är lika påtagligt i Endorphin Pro, som har en Boost-liknande lösning där skummet är ihopsatt av pellets.

Givetvis innehåller skon en kolfiberplatta, precis som alla superskor nuförtiden. Till skillnad från Metaracer så går plattan nu genom hela skon. En del löpare tycker verkligen att de känner av plattorna i skorna. Jag har tydligen inte den finkänsligheten i fötterna då jag mer simpelt tycker att det bara är bra ”fjong” i skorna.

Yttersulan är gjord av något Asics kallar för Asicsgrip. Ett svart gummi med små svarta hål. Mest skydd i framfoten, men även två gummiremsor i hälen finns. Här skulle gummit kanske behöva vara lite högre, för jag landade på det vita pebaskummet redan på första passet. Den svarta yttersula verkar vara riktigt slitstark och ha bra grepp. Än så länge har jag inte testat det på blött underlag, men på torrt är det verkligen inga problem med greppet.

Känslan

Metaspeed Sky påminner väldigt mycket om Vaporfly Next% i känslan. Metaspeed Sky känns möjligtvis aningen hårdare jämfört Vaporfly, men det är ju ändå väldämpade och fina skor och jag ser inga problem alls att springa längre distanser som en halvmara eller en mara i dem. Dämpningskänslan placerar sig någonstans mellan Vaporfly och Endorphin Pro. Närmare Vaporfly, men Metaspeed Sky har bättre löpkänsla än Vaporfly som kan upplevas lite för dämpad, så att man tappar känslan av vägen.

Vid uppvärmning så känns skorna inte särskilt speciella. Men när man kommer upp i lite hastighet händer det grejer! Det går det undan, och känns bra! Metaspeed Sky känns lite mer stabila än Vaporfly Next% och säkrare i tvära svängar, även om jag inte direkt haft några problem med Vaporfly vid svängar.

Vad jag hade väntat mig var en mer aggressiv framåtdrivande känsla även när det går långsammare, men den känslan saknas. Droppet (höjdskillnaden mellan framfot och häl) är 5 mm vilket är lägre än både Vaporfly Next% och Saucony Endorphin Pro som båda har 8 mm drop.

Viktmässigt är Metaspeed Sky också praktiskt taget identisk med Vaporfly. Det skiljer ett gram i vikt på dem i samma storlek! I jämförelse är Saucony Endorphin Pro lite tyngre med en skillnad på 24 gram. Asics Metaracer väger ett gram mer, alltså lika mycket (lite!) som Vaporfly, men har betydligt mindre och hårdare skum.

Något jag gärna skulle sett att både Vaporfly och Metaspeed Sky skulle ha är samma ”framrullning” som Saucony Endorphin Pro har (Saucony kallar det för ”Speedroll technology”). Då skulle känslan vara perfekt för min del. Det ska bli mycket spännande att se hur nästa version av Endorphin Pro kommer att bli!

Passform

Här tycker jag att Asics faktiskt har misslyckats. Inte katastrofalt, men det kunde varit så mycket bättre. Jag har full förståelse för att olika skomärken kan vara olika i storleken jämfört med varandra, men det bör vara konsekvent när det kommer till skomärkets egna storlekar. Om jag har storlek 44 i Nikes Pegasus-skor tycker jag att jag ska kunna köpa storlek 44 även när jag köper Vaporfly (och när det gäller Nike funkar det precis så för mig). Metaspeed Sky köpte jag i storlek 44 (US 10). Jag har tidigare alltid haft storlek 44 när det kommer till Asics. Men Metaspeed Sky är tajt, eller snarare smalnar av rätt ”aggressivt” vid lilltån! Jag har fått det att funka, och töjt ut dem lite lätt med ett skoblock, men att gå upp eh halv storlek skulle nog varit det absolut bästa. Det är ju underligt när Asics första kolfibersko, Metaracer, istället var lite luftig i precis samma storlek.

Underligt är att YouTubern Seth James DeMoor varnade för att man kunde behöva gå ner en halv storlek mot sin normala storlek. Det fattar jag verkligen inte hur han kan tycka. Konstigt nog tycker recensenten på Running Shoes Guru samma sak. Sedan har jag även läst recensioner som tycker att de är “true to size” medan andra tycker man kan gå upp en halv storlek. Jag tycker alltså det senare.

Utseende

Ja ni ser ju själva! Asics Metaspeed Sky är en otroligt snygg sko som dessutom ser ut som en ”normal” sko, mer än Vaporfly Next%. Färgerna går helt i orange, svart och vitt. Förra kolfiberskon från Asics, Metaracer, var också galet läcker och det är skor man blir glad av att bara titta ner och se på fötterna. Det är ju inget för de som gillar monotona skor i svart eller grått, men själv tycker jag att en supersko ska stå ut!

Hur länge kommer den att hålla?

Jag gissar att Asics Metaspeed Sky kommer att hålla i cirka 50-70 mil. Kanske mer. Det beror givetvis på hur man springer och på vilket underlag. Pebaskum är inte så slitstarkt, men att få ut cirka 60 mil ur ett par tävlingsskor skulle vara riktigt bra. Mina Saucony Endorphin Pro har jag använt på både tävling och träning och är nu uppe i 55 mil med flera mil ”kvar” i skorna. Jag hoppas på något liknande med Metaspeed Sky.

Recension: Interstellar

4/5 Film Recensioner 3 kommentarer

Få filmer har jag längtat efter så intensivt som Christopher Nolans nya fläskiga sci-fi Interstellar. Science-fiction ligger mig väldigt varmt om hjärtat, Christopher Nolan är en vass regissör och Interstellar var garanterad en hög budget. Allt pekade på att Interstellar skulle bli en modern science-fiction-klassiker.

I en ospecificerad framtid lever mänskligheten på gränsen till undergång. Klimatförändringarna har gjort att det människorna skördar dör ut och det ser minst sagt dystert ut. Cooper, spelad av Matthew McConaughey, lever som änkling på sin gård tillsammans med sina två barn och sin svärfar. Efter att ha arbetat som pilot för Nasa har Cooper blivit tvungen att sadla om och istället arbeta som bonde och odlar numer majs. Längtan efter det forna livet och att få upptäcka nya saker gnager dock på Cooper. Det gnager även på tioåriga dottern Murphy, som likt sin far delar intresset för vetenskap.

Cooper tillsammans med dottern Murphy.
Cooper tillsammans med dottern Murphy.

När Murphy får kodade meddelande via sin bokhylla (ja, det är så konstigt som det låter) som visar sig vara koordinater så leds Cooper och Murphy till spillrorna av Coopers gamla arbetsgivare, NASA. NASA leds av den evige fadersgestalten i Nolans-filmer, Michael Caine, och Caines karaktär har en plan för att rädda mänskligheten undan svält och syrebrist. Det är som Caines välkända stämma har förkunnat i trailern: “We’re not meant to save the world. We’re meant to leave it, and this is the mission you were trained for.”

NASA:s plan innefattar helt enkelt att lämna jorden för att söka en ny beboelig värld för mänskligheten. Och vem ska leda resan från jorden mot nya världar om inte bongotrumsentusiasten McConaughey!

Det går undan i inledningen av filmen. Då NASA har förberett detta projekt i flera år, med mänsklighetens överlevnad som insats, känns det lite svårt att köpa att Cooper halkar in på ett bananskal och får leda detta projekt. Om Cooper är den bästa pilot som mänskligheten har så borde NASA ha försökt kontakta honom i ett tidigare skede.

När det gäller vetenskapligheten så har Christopher Nolan tagit hjälp av Kip Thorne. Jag är inte en tillräckligt stor intellektuell kraft eller tänkare för att kritisera Thorne, men det känns som att Nolan har slarvat eller gjort det enkelt för sig i vissa fall med vetenskapen. Särskilt som när Coop improviserar tillsammans med Hathaways dr. Brand för att “slunga sig vidare” med hjälp av gravitationen från ett svart hål. Efter lite kluddande på en tavla konstaterar forskaren Brand att “ja, det kan funka.” Det blir lite väl simpelt.

Starka skådespelarinsatser i en film med ovanligt mycket hjärta

Cooper och Brand kämpar båda mot sorgen för att ha lämnat sina anhöriga på jorden.
Cooper och Brand kämpar båda mot sorgen för att ha lämnat sina anhöriga på jorden.
Den skådespelare som utmärker sig mest är Mackenzie Foy. Hennes prestation som en ung Murphy, övergiven av sin far, är mycket stark. Det är hjärtskärande att se hennes sorg över att bli övergiven av sin far. Matthew McConaughey är stabil och säker i sin gestaltning av Cooper och i en av filmens starkaste scener lyckas McConaughey förmedla en oändlig sorg när han går igenom årtal av videoklipp och får se sina barn växa upp med rasande hastighet framför sina ögon.

Murphy som vuxen spelas av Jessica Chastain, och det går inte att klaga på hennes insats även om hon inte ges samma stora känslor att jobba med som Foy fick göra i samma roll som ung. Det är ett rätt väntat porträtt av en driven, ung, forskare som vi får från Chastain. Inte dåligt med andra ord utan bara väntat.

Anne Hathaway gör en fin insats som Coopers astronaut- och forskarkollega dr. Brand. Det känslomässiga spannet liknar Coopers och Brand får likt Cooper hantera saknaden av sina nära och kära samt att de åldras i ett annat tempo än henne. Hathaway är bra, inte fantastisk, men mycket stabil och gör vad som väntas av henne i rollen.

Anne Hathaway som dr. Brand.
Anne Hathaway som dr. Brand.

Ge mig mer Lovecraft och Kubrick

Det som Interstellar saknade, och som gör att toppbetyget uteblir för min del, är mer utforskande och mer information om världarna som besöks. Nu får vi inte veta så väldigt mycket om de planeter som besöks utan de får istället agera visuellt godis och bakgrund till en film som till större del handlar om personlig utveckling och föräldraskap. Det borde ha varit mycket mer H.P. Lovecraft i filmen. Som tittare vill jag veta mer, mer, mer om världarna och kanske sett indikationer på annat liv, något större än mänskligheten. Jag hade förväntat mig en berättelse om utforskande. Lite mer åt hållet Vid vansinnets berg, av H.P. Lovecraft.

På outforskad isplanet.
På outforskad isplanet.

Samtidigt som jag vill se mer konkret utforskning och information av planeterna och världarna så hade jag även sett mer “flum”. En film som Nolan uppgett som inspirationskälla är Stanley Kubricks dunderklassiker 2001 – A Space Odyssey. I slutet av 2001 flippar det minst sagt ut en hel del. Både visuellt, när Dave flyger över en ny värld, och dels handlingsmässigt då Dave förflyttas i tid och rum och till slut förvandlas till… ja se filmen helt enkelt. Ljuvligt flummigt och svårförståeligt är det hur som helst.

Det finns ett mått av flum och “nämen, är det så det hänger ihop” på slutet av Interstellar, men det är inte på samma kittlande sätt som i slutet av 2001. Samma känsla av att det finns något större, svårförståeligt, bakom allt är inte lika stark i Interstellar.

En visuell godbit

Om det är något som är Interstellars styrka så är det ett fantastiskt foto och visuell storslagenhet. Interstellar är kort och gott galet vacker, med helt otroliga miljöer och effekter. I förhandspeppandet kring filmen har det gång på gång lyfts fram att Nolan inte använt sig av green screen (eller åtminstone väldigt lite) och istället jobbat på ett äldre mer traditionellt sätt med modeller och fysiska objekt. Detta ger Interstellar en tyngd och realism som förmodligen inte hade gått att uppnå med datorrenderade modeller.

I slutändan så är Interstellar en alldeles utmärkt science-fiction, om än inte Det Stora Mästerverket™ som jag hade hoppats på. Faktum är att Interstellar inte ens är årets bästa science fiction, utan den titeln går istället till Tom Cruise-rökaren Edge of Tomorrow. Interstellar skulle mått bättre av att göras lite kortare. Men bra det är den, och rekommenderar den gör jag.

Betyget blir 4 av 5.

Interstellar

Recension: Sin City: A Dame to Kill For

4/5 Film Recensioner Inga kommentarer

För en herrans massa år sedan skrev jag för filmbloggen Bloggywood. Nyheter, recensioner och annat smått och gott relaterat till film publicerade jag på Bloggywood. Den 17 januari 2007 såg mitt absolut första inlägg dagens ljus. Det handlade om uppföljaren till Sin City och ryktet att Rachel Weisz var aktuell för huvudrollen Ava Lord. Nu, sju och ett halvt år efter det inlägget och nio år efter den första filmen släpptes så är uppföljaren äntligen här.

En iskall och manipulerande femme fatale

Eva Green spelar en iskall Ava Lord.
Eva Green spelar en iskall Ava Lord.
I Sin City är det mesta sig likt. Vi får precis som i den första filmen följa flera berättelser som korsar varandra och stiliserat illustrerar det stenhårda livet i Basin City. Berättelsen som står i centrum är den med undertiteln A Dame to Kill For. Nu är det varken Rachel Weisz eller Angelina Jolie som vi återser i huvudrollen, som ryktena surrade så kraftigt kring för sju-åtta år sedan. Istället så iklär sig, eller snarare avklär sig, Eva Green den rollen. Uttrycket “femme fatale” har sällan känts mer rätt och riktigt att tillskriva en karaktär än Ava Lord. Ava är iskall, manipulerande och använder sin kropp för att linda män runt sina fingrar och få sin vilja fram. Dwight, som vi även såg i den första filmen, kastas in i Avas värld och är snart i hennes våld. Eva Green fungerar riktigt bra i rollen och det känns som riktigt bra rollbesättning då jag tycker att Green är en skådespelare där intelligensen verkligen lyser igenom i blicken. Eva Green ser helt enkelt smart ut.

Som Dwight ser vi nu istället Josh Brolin. I den första filmen så spelade Clive Owen karaktären. Detta gör egentligen varken till eller från, även om jag är svag för Clive Owen. Rent berättarmässigt så fungerar det då Dwight i sin berättelse i första Sin City (som utspelar sig efter denna) precis har genomgått en plastikoperation. Det finns även fler skådespelarbyten i filmen, men detta stör i alla fall inte mig.

En plattare Marv är tillbaka

En favoritkaraktär som dyker upp i flera av de överlappande berättelserna är Marv, spelad av en väldigt sminkad Mickey Rourke. Hela filmen inleds med en kortare berättelse om Marv som tar sig an ett gäng rika snorungar som kommer i hans väg. Sedan återkommer Marv i titelberättelsen om Ava Lord samt tillsammans i en hårdkokt hämndhistoria tillsammans med Jessica Albas strippa Nancy. Även om jag gillar Marv så var det en mer djup karaktär i den första filmen, här får han enbart fungera som en hårtslående buse, bra att ha vid sin sida när man ska ta sig an andra skurkar. Det är synd, för det är ju en spännande karaktär.

I hämndberättelsen med Nancy tar hon sig an Roark, senatorn som såg till att Hartigan mördades i den första filmen. Roark är lite av denna films största behållning. En ond, skrattande, gubbjävel med massor av makt och inga skrupler för att använda sig av denna makt. Powers Boothe som gör huvudrollen gör det alldeles utmärkt bra och Roark saknar helt sympatiska sidor och tycks ha hela staden i sin ficka. En nedgången (men otroligt trimmad) Nancy slår sina påsar ihop med Marv, samt visar lite prov på manipulationskunskap á la Ava Lord för att sänka Roark.

Roark återkommer även i en helt ny berättelse utan sina rötter i serieböckerna. I den får vi följa Joseph Gordon-Levitt som spelar Johnny. Korthaj och spelare som oklokt nog förlöjligar Roark vid pokerbordet. Denna berättelse var den jag tyckte bäst om och gärna hade sett mer av.

Joseph Gordon-Levitt dyker upp i en ny berättelse som spelaren Johnny.
Joseph Gordon-Levitt dyker upp i en ny berättelse som spelaren Johnny.

Den första Sin City-filmen var en otroligt bra film och nyskapande när den kom för nio år sedan. Uppföljaren är bra, men inte lika fantastisk. Det saknas lika starka karaktärer som i den första filmen där Elijah Woods makalöst obehagliga Kevin verkligen stannade kvar efter att man lämnat biosalongen. Likaså Nick Stahls Yellow Bastard. Berättelserna känns också lite väl simpla och tunna emellanåt. Jag benämner Nancys berättelse som en hämndberättelse men i själva verket är det begreppet applicerbart på alla berättelser i a Dame to Kill For. Jag hade gärna sett mer avancerade manus få denna stilistiska behandling.

Stilen är det fortfarande absolut inget fel på. Visst, vi har vant oss nu vid detta utseende på Sin City, men det är otroligt läckert och känns verkligen som en levande serietidning. Om det ska komma en tredje film i serien hoppas jag att vi får lite bättre manus och ett större karaktärsdjup. Trots detta är Sin City: A Dame to Kill For en sevärd film, om än inte samma knockout som den första filmen.

4 av 5.

Sin City: A Dame to Kill For

Recension: Dawn of the Planet of the Apes

4/5 Film Recensioner 2 kommentarer

Den första Apornas planet-filmen med Charlton Heston är en favorit även om jag kanske måste erkänna att den inte håller jättebra för en omtittning nuförtiden. När jag såg den första gången, sent en kväll nere i min mormors källare vid ungefär arton års ålder, blev jag förälskad i stämningen, sluttwisten och den fantastiska musiken. Uppföljarna till klassikern från 1968 höll tyvärr inte samma klass och när Tim Burton 2001 gav sig på ett försök att modernisera filmklassikern så fanns ytan men ingen själ.

Desto bättre var då 2011 års Rise of the Planet of the Apes med James Franco i birollen. För huvudrollen fann vi fantastiska Caesar, spelad av mannen som blivit mo-cap-världens främste, Andy Serkis. När nu uppföljaren är här, Dawn of the Planet of the Apes (eller Apornas planet: uppgörelsen som den svenska titeln är), så kände jag mig både manad och tvungen att besöka SF Bio och trängas med folk som anser att en biosalong är den bästa platsen att hålla diskussioner på. Trots pratkvarnar så ångrade jag mig inte!

Caesar har vuxit och är både ledare för apkolonin samt familjefar.
Caesar har vuxit och är både ledare för apkolonin samt familjefar.
Dawn of the Planet of the Apes inleds med en närbild på Caesar tio år efter händelserna i den förra filmen. Numer så är Caesar ledare för en apkoloni i skogen och dessutom familjefar med en halvvuxen son samt en helt nyfödd dito. Medan aporna lever i fred i skogen så har det gått åt skogen (pun intended) för mänskligheten. Ett virus har utplånat större delen av världen och några få överlevare bor i en koloni under ledning av Gary Oldmans Dreyfus. Människorna och aporna hade nog kunnat levt åtskiljda om det inte vore för att en liten grupp människor springer ihop med två chimpanser ur apkoloni, ett möte som slutar i ett avlossat skott och en skadad apa. Efter att de initiala meningsskiljaktigheterna lösts uppstår en ny men väldigt skör allians och slitningar mellan både människorna, men främst aporna börjar uppstå. Den människohatande apan Koba som spenderat sin ungdom i bur, utsatt för fruktansvärda djurförsök och tortyr, ser detta som ett tillfälle att elda på konflikten mellan apa och människa.

Nyanserade apor och platta människor

Mest nyans i karaktärerna finns faktiskt hos aporna medan människorna är betydligt mer platta och inte utvecklas nämnvärt under filmens gång. Det är rätt talande när en av människokaraktärerna uppgivet utbrister “I’m the asshole…”. Han får verkligen inte vara mer än så, en ensidig “asshole”. Caesar däremot får visa flera sidor. Ilska, misstänksamhet och konflikt i att dras mellan lojalitet mot aporna samt lojalitet mot universella värderingar och en tro på att människa och apa borde kunna leva i någorlunda harmoni. Andy Serkis är alldeles strålande som Caesar. På människosidan så får Jason Clarkes Malcolm stå för godheten, något som görs extra tydligt då han till skillnad från alla andra människor som bär svarta eller grå kläder istället bär vita kläder. För att göra det lite extra tydligt så borde filmmakarna döpt hans karaktär till “Messias”, men det kanske räckte med tydliga karaktärsnamn när de döpte apornas ledare till “Caesar”?

Koba har enbart sett den onda sidan av mänskligheten.
Koba har enbart sett den onda sidan av mänskligheten.

Det finns en del blinkningar mot originaltrilogin, framst genom musiken där inslag från originalsoundtracket kan kännas igen. Rent visuellt så är Dawn of the Planet of the Apes helt fantastisk. Det går snabbt att glömma att det faktiskt är datorgenererade apor vi ser. Aporna ser verkliga ut! Detta ska dessutom vara den första 3D-film där 3D-scener har spelats in utomhus och inte i en studio. Då jag tycker att 3D-film är en styggelse så valde jag att se filmen i krispig 2D istället och kan inte uttala mig om hur bra 3D:n fungerade.

Dawn of the Planet of the Apes är en ännu starkare film än sin föregångare och jag ser verkligen fram emot den tredje filmen i serien!

Dawn of the Planet of the Apes

Recension: Skyfall

4/5 Film Recensioner En kommentar

Det ska erkännas att jag var skeptisk när det utannonserades att Daniel Craig skulle ta över rollen som James Bond. Dels så gillade jag Pierce Brosnan i rollen, trots att kanske filmerna inte var fantastiska, och dels så trodde jag helt enkelt inte på Daniel Craig. Jag tyckte inte att Daniel Craig var snygg nog, och hoppades på Clive Owen som det hade ryktats om innan. Jag hade svårt att se Daniel Craig med glimten i ögat och fungera i Bonds värld. När sedan Casino Royale gick upp på bio insåg jag att det var en helt annan Bond än tidigare vi skulle få se. En mycket mer brutal agent med mindre flärd och mer muskler. Daniel Craig var dessutom briljant i rollen.

Casino Royale var en lysande start och den bästa filmen i Bondserien enligt mig. Tyvärr så var uppföljaren Quantum of Solace inte i närheten lika bra, men det dämpade inte mina förväntningar inför den kommande filmen, Skyfall.

I Skyfall så är MI6 och Judi Denchs M hotad. Bond är dessutom på botten, både bildligt och bokstavligt talat när ett uppdrag går fel och han träffas av misstag av en kula från en medarbetare. Sårad och utslagen försvinner han från radarn och MI 6 befarar att han har omkommit. När MI 6 sedan utsätts för ett attentat så inser Bond att han måste återvända för att skydda M. Fysiskt och psykiskt är han inte längre i samma form som tidigare. Det blir inte bara en kamp mot de som ligger bakom terroristattacken utan även en kamp för att ta sig tillbaka själsligt och fysiskt.

Daniel Craig är tillbaka som James Bond i Skyfall.

Daniel Craig gör en fin insats och är en otroligt säker skådespelare. Javier Bardem glänser som en flamboyant skurk med förskräcklig blondering och spektakulärt garnityr. Det är en fröjd att få se honom.

Det är en otroligt vackert visuell film med några otroligt snygga scener i Shanghai. Här introduceras vi också till undersköna Bérénice Marlohes karaktär Severine som tyvärr får alldeles för lite plats i filmen och mest fungerar som en nyckel till att föra handlingen framåt.

Skyfall är en bra film. Vi får en James Bond med ett klappande, sårat hjärta. Tyvärr får vi också lite mer av den gamla Bond. Den mer ironiske Bond som lägrar kvinnor utan känslomässig koppling och dricker drinkar som är shaken, not stirred. Karaktärer som vi trodde tillhörde stenålders-Bond återkommer och i slutändan av filmen känns det verkligen som att det är upplagt för att de kommande filmerna kommer gå mer i gammal stil. Mer Goldfinger och mindre Casino Royale. Det är synd då Daniel Craigs Bondfilmer har haft styrkan att de har vågat gå sin egen väg och struntat i de gamla förväntade greppen.

Trots flört med det gamla så vågar Skyfall bryta ny bana också genom att gräva djupt i Bonds förflutna och detta ger otroligt mycket.

Skyfall är en av de bästa Bond-filmerna, men når inte riktigt upp till Casino Royales klass.

Skyfall
År: 2012
Längd: 143 min
Regissör: Sam Mendes
Genre: Action
Skådespelare: Daniel Craig, Judi Dench, Javier Bardem, Naomie Harris

Recension: Prometheus

5/5 Film Recensioner 7 kommentarer

Prometheus inleds med en alternativ skapelseberättelse, sedan förflyttas vi in i framtiden och får se hur Elizabeth Shaw tillsammans med pojkvännen och kollegan Charlie upptäcker uråldriga grottmålningar som visar på en stjärnkonstellation som den primitiva människan omöjligt hade kunnat se från jorden. Samma stjärnkonstellation har återkommit i flera gamla grottmålningar, något som Shaw väljer att tolka som en karta som ska leda till människans ursprung.

Noomi Rapace gör en fin insats i huvudrollen.

Finansierad av Weyland Industries och dess rika grundare Peter Weyland ger sig Elizabeth Shaw, Charlie och ett team iväg på en resa för att ta reda på vad stjärnkonstellationen innehåller för ledtrådar och för att få reda på mänsklighetens ursprung.

När jättefarkosten Prometheus, döpt efter titanen som stal elden från gudarna och gav till människan och framförallt skapade människan från lera, allt enligt grekisk mytologi, landar på planeten LV223 så upptäcker teamet flera pyramidliknande byggnader. Dessa kan inte kan ha varit skapade av något annat än intelligenta varelser. Väl inne i pyramiderna aktiverar androiden David en holograminspelning som visar hur stora humanoida varelser blir jagade av något skrämmande och till slut möter sin undergång.

I en enorm hall så hittar de ett gigantiskt människoliknande huvud i sten, fantastiska takmålningar samt massor av behållare av något slag. Den stora salen som har varit förseglad börjar dock att förändras av atmosfären som teamet har släppt in och takmålningarna förstörs samt det börjar droppa från behållarna.

När en storm snabbt drar in över planeten så måste teamet hastigt återvända till Prometheus. Två personer hinner dock inte att ta sig tillbaka till skeppet och blir fast i pyramiden. Det kanske inte är tipptopp, med tanke på atmosfärförändringen och de behållare som börjat tina upp.

Att mänskligheten vill träffa sin skapare är tydligt, men vill skaparen träffa mänskligheten?

Otroligt efterlängtade Prometheus gör mig inte besviken någonstans. Det är en snygg, spännande och engagerande science fiction-film som är någon av det mest häftiga jag har sett. Mycket mer än detta kunde jag inte önska mig.

Michael Fassbender är mycket bra som androiden David.
Michael Fassbender glänser i rollen som David och Noomi Rapace gör en stark huvudroll som Elizabeth Shaw. Teman som moderskap och ursprung lyser igenom starkt i denna film precis som i tidigare filmer i Alien-universumet.

Den tredje akten av Prometheus är nervkittlande och mycket spännande. En panik kryper sig på och jag kommer på mig själv med att sitta nervöst och hålla handen framför munnen. Perfektion. Underbart.

Betyg:

Prometheus
År: 2012
Längd: 124 min
Regissör: Ridley Scott
Genre: Science fiction
Skådespelare: Noomi Rapace, Logan Marshall-Green, Michael Fassbender, Charlize Theron

Recension: The Girl with the Dragon Tattoo

5/5 Film Recensioner 4 kommentarer

Böckerna är dundersuccéer och de svenska filmerna likaså. Givetvis var också Hollywood tvungna att göra sin version av Stieg Larssons Millenium-berättelse. Det kan ju givetvis inte bli bra. Självklart så kommer det att bli ett själlöst försök bara för att casha in pengar!

Men vänta nu, David Fincher som regissör? Daniel Craig som Mikael Blomkvist? Inspelad i Sverige! Jag gillade både böckerna och de svenska filmerna och när det kom fram att David Fincher skulle regissera den amerikanska versionen så tändes mitt intresse.

Hej, här står vi och myser.
Storyn känner de flesta till vid det här laget. Journalisten Mikael Blomkvist anlitas av en åldrad företagspamp för att rota i hans släkts förflutna och ta reda på vad som hände med brorsdottern Harriet för fyrtio år sedan. Harriet försvann spårlöst och ingen vet vad som har hänt med henne. I en stuga uppe i Hedestad (som i verkligheten verkar ligga ungefär där Bollnäs ligger) samarbetar Mikael Blomkvist tillsammans med hackern Lisbeth Salander.

I vår svenska version gjorde Noomi Rapace en mycket fin insats som Salander. En insats som tagit henne till Hollywoood och givit henne idel hyllningar. Även Michael Nyqvist har tagit sig till Hollywood tack vare rollen som Blomkvist. Trots en träig insats och replikleverans som låter minst sagt onaturlig.

Hur fungerar då skådisarna i denna version? I de artiklar jag hade läst om filmen innan riktades viss kritik mot Rooney Maras gestaltning för att hon skulle vara en skörare version av Salander och mer av ett offer än vad Noomi Rapace var. Det kan det absolut ligga något i. Men om man ska bedöma hennes prestation efter hur Salander framställs i böckerna så ligger denna rollgestaltning närmre den versionen av Salander. Jag gillar Rooney Mara som Lisbeth. Ordentligt!

Daniel Craig gör en bättre Blomqvist än Michael Nyqvist. Det är betydligt mer fart i Daniel Craigs gestaltning och replikerna känns mer naturliga. Robin Wright-Penn skymtar också förbi som Erika Berger och där borde det vara helt omöjligt att prestera annat än bättre än vad Lena Endre gör i de svenska versionerna.

När det kommer till berättelsen så har David Fincher stuvat om lite. Särskilt i slutet finns det detaljer som skiljer sig från hur originalberättelsen är. Detta stör dock inte nämnvärt utan fungerar bra. Dessutom så får man en bättre bild av Salanders och Blomqvists relation och detta gillar jag verkligen. Särskilt mycket en hjärtskärande scen mot slutet som finns med både i boken och i den amerikanska versionen, men som saknas i den svenska filmatiseringen.

Musiken är en annan höjdare som sätter stämningen briljant. En tung och tät ljudmatta ligger helt perfekt över det vackra fotot.

Sammanfattningsvis så rekommenderar jag The Girl with the Dragon Tattoo väldigt varmt. Betyget blir det högsta och det är förvisso en väldigt svag femma, men jag måste ändå gå på min magkänsla och dela ut det högsta betyget. Nu väntar jag ivrigt på uppföljarna. Och Rooney Mara, välkommen till absoluta toppen av Hollywood!

Betyg:

The Girl with the Dragon Tattoo
År: 2011
Längd: 158 min
Regissör: David Fincher
Genre: Drama
Skådespelare: Daniel Craig, Rooney Mara, Christopher Plummer, Stellan Skarsgård

Recension: Black Swan

5/5 Film Recensioner 10 kommentarer
Natalie Portman briljerar i Black Swan.

Darren Aronofsky kan inte direkt anklagas för att göra lättsmälta filmer. Långfilmsdebuten kom med filmen Pi, en svartvit film om en paranoid matematiker. Genombrottet kan sägas att ha kommit med blytunga drogskildringen Requiem for a Dream, där Jared Leto, Jennifer Connelly och Ellen Burstyn går in i olika former av drogberoende i en film helt utan ljusning. Efter det kom vackra och filosofiska The Fountain (som jag har recenserat tidigare) som behandlar ämnena liv, död och kärlek. I 2008 års The Wrestler fick vi se Mickey Rourke kämpa med att tiden och populariteten som framgångsrik amerikansk wrestler sprungit i från honom.

Aronofskys senaste film handlar om en balettdansös som på grund av omgivningens och sin egen press börjar att tappa greppet om verkligheten. Ni märker kanske att det inte är Cameron Diaz samlade verk vi har att göra med.

En av Black Swans vackra posters.
Natalie Portman spelar Nina, en balettdansös i New York som lever ett väldigt skyddat och oskuldsfullt liv. Hon bor i ett rosa flickrum, överbelamrat med dockor, tillsammans med sin överbeskyddande mamma (Barbara Hershey), en tidigare balettdansös som nu lever ut sina drömmar genom sin dotter. När balettensemblen ska sätta upp Svansjön vinner Nina rollen som Odette och ska dansa både den oskuldsfulla, vita svanen och den svarta och onda svanen. Hur ska Nina klara av detta, när hon till sin personlighet är den vita svanen och det knappt finns ett spår av den svarta svanen i henne? Pressen från balettens sprättige och pretentiöse ledare Thomas Leroy (lysande gestaltad av Vincent Cassel) tynger Nina och pressen från hennes kvävande mor och sig själv hjälper inte till. För att göra det värre dyker så Lily upp (spelad av Mila Kunis) som är perfekt för rollen som den svarta svanen. Allt detta gör att Ninas grepp om tillvaron börjar att släppa.

Black Swan förskönar verkligen inte. Kontrasten mellan det vackra i balettdans och den hårda verklighet som dansarna genomlider varje dag, med stenhård träning och skador, är stark. Naglar bryts av, leder stukas och det knakar och gör ont i varenda balettkropp. Kameran är handhållen och filmen är kornig så det hela känns nästan dokumentärt. Det är ingen “snygg” film, och ändå är den så fantastiskt vacker i all sin hårda realism.

Natalie Portman gör en otrolig rollgestaltning som den oskuldsfulla Nina och filmens sista del är ren skådespelarbriljans. Black Swan är jobbig att se, nästan på ett fysiskt sätt, men samtidigt alldeles förtrollande. Efter att jag sett klart filmen satt jag utmattad. Och jag ville se den igen!

Black Swan får det högsta betyget. Detta är Darren Aronofskys bästa film hittills.

Betyg:

Black Swan
År: 2010
Längd: 108 min
Regissör: Darren Aronofsky
Genre: Drama
Skådespelare: Natalie Portman, Mila Kunis, Vincent Cassel, Barbara Hershey

Recension: Moon

4/5 Film Recensioner 2 kommentarer
Sam Rockwell gör en lysande insats i Moon.
Sam Rockwell gör en lysande insats i Moon.

Det blir en utmaning att recensera denna film. För att få det undanstökat: Den är bra, originell och vacker. För det andra: Se till att veta så lite om filmen som möjligt innan du sätter dig för att se den.

Moon utspelar sig i en snar framtid. Den ensamme astronauten Sam Bell har levt på månen i nästan tre år där han arbetar för Lunar Industries med att skörda helium från månens yta som används som energi på jorden. Som enda sällskap har han robotmedhjälparen GERTY (jo, man börjar genast tänka på HAL i 2001). Det är bara några få veckor kvar på Sams kontrakt innan han ska få återvända hem till jorden där hans fru och dotter väntar. Efter en olycka utanför månbasen gör Sam en chockerande upptäckt som får honom att frågasätta livet på basen, sin identitet och sin mentala hälsa.

Det är med ett makligt tempo denna pärla till film tar sig fram. Vi får följa en fantastisk Sam Rockwell i huvudrollen där han utför dagliga sysslor runt basen, assisterad av GERTY som Kevin Spacey givit sin röst till. Twisten och filmens stora “WOW”-ögonblick kommer förvånansvärt tidigt men det fungerar riktigt bra och engagerar tittaren nästan ännu mer än om huvuddelen av filmen ägnats åt att fundera på vad twisten kan vara. Visuellt är Moon inget annat än klockren. Sams månbas känns mycket trovärdig och än en gång kan man dra paralleller till 2001. Musiken från Clint Mansell (som gjort musiken till praktiskt taget alla Darren Aronofskys filmer) är sparsmakad och lugn, som för att förstärka känslan av total isolering. Det fungerar ypperligt.

Moon är inget annat än en vacker, välspelad, snygg och intressant film och något jag kan rekommendera varmt. Den kommer inte tilltala alla med sitt långsamma tempo och klaustrofobiska känsla, men om du som jag tyckte om 2001 (se där, tredje gången jag nämner Stanley Kubricks mästerverk!) så kommer du uppskatta Moon.

Givetvis finns det en trailer att se. Gör det inte!

Betyg:

Info:
År: 2009 | Längd: 97 min | Regissör: Duncan Jones | Genre: Sci-fi | Skådespelare: Sam Rockwell, Kevin Spacey (röst), Dominique McElligott, Rosie Shaw

Recension: Carolina Wallin Pérez – Pärlor och svin

2/5 Musik Recensioner 10 kommentarer
Carolina Wallin Pérez tolkar Kent på sin skiva Pärlor och svin. Foto: Anna Ledin
Carolina Wallin Pérez tolkar Kent på sin skiva Pärlor och svin. Foto: Anna Ledin

Jazz är en genre jag har enormt svårt för. Därför är det med viss ambivalens jag lyssnar på jazzsångerskan Carolina Wallin Pérez nya skiva Pärlor och svin. En skiva med tretton Kent-covers i jazztappningar. På skivan har Carolina tolkat allt från Kents första singel När det blåser på månen till Ingenting, förra skivans första singel. Hur låter det då? Carolinas röst är rätt bra. Det är inget fantastiskt, men helt klart godkänt. Ibland blir det lite väl för jazzigt som i tolkningen av Dom andra (finns det något värre än trummisar som spelar med vispar? Svar nej). Bland höjdpunkterna hittar vi en vacker tolkning av vad jag tycker är en av världens bästa låtar, Utan dina andetag, och tidigare nämnda Ingenting som är hennes senaste singel.

Gillar man jazz och Kent är nog detta en fantastisk platta. För egen del blir det mer ett nja, med en del guldkorn. Jag föredrar helt klart originalet, de fyra sura gubbarna från Eskilstuna. En eloge till Carolina dock, det är modigt att våga tolka Kent med tanke på de fanatiska fansen, om än ett säkert sätt att bli uppmärksammad.

Pärlor och svin finns på Spotify och iTunes.

Betyg:

Info:
År: 2009 | Genre: Jazz

Pärlor och svinLåtlista:

  1. Gravitation – 3:48
  2. Ingenting – 3:44
  3. Pärlor – 3:21
  4. Om du var här – 4:09
  5. Klåparen – 5:11
  6. Dom andra – 3:43
  7. Oprofessionell – 4:40
  8. Kevlarsjäl – 3:59
  9. Musik non stop – 4:43
  10. Utan dina andetag – 4:21
  11. När det blåser på månen – 3:37
  12. Kärleken väntar – 4:03
  13. 747 – 5:27

Fler recensioner:

MENY

Navigation