Det är inte ofta det kommer bra skräckfilmer och på senare år har det varit speciellt tunnsått med det, trots att det kommit så mycket nya skräckisar. I vågen av gore med avhuggna lemmar, blod och inälvor känns det skönt att få se en psykologisk skräckfilm. Om nu The Woods var nåt att hänga i julgranen får vi se.

Heather (Agnes Bruckner) är en tonåring som efter en eldsvåda i sitt hem lämnas av sina föräldrar på ett internat för flickor mitt ute i en stor skog. Hon stöter genast på problem med dom andra flickorna och hamnar i onåd hos lärarna. Heather börjar också drömma hemska mardrömmar och höra röster och snart står det klart för henne att något inte ligger helt rätt till och att skogen som omger henne inte är någon vanlig skog utan ruvar på en hemsk hemlighet.

I skådespeleriet finns inget större att anmärka på. Storyn tillåter inga större utsvävningar i karaktärsutveckling utan det är rätt platta porträtt som målas upp. Huvudrollen görs av Agnes Bruckner som för mig är helt okänd. Som hennes far ser vi gamle kulthjälten (han lär vara less på det epitetet vid detta laget) Bruce Campbell från bland annat Evil Dead och Bubba Ho-tep. Största glädjen fann jag dock i att se Patricia Clarkson som internatets rektor Ms. Traverse. Patricia Clarkson som tidigare setts i vad som i min mening är världens bästa TV-serie någonsin, Six Feet Under.

Heathers utseendefixering gick så långt att hon till slut färgmatchade sin yxa med sitt hår.

Detta är en riktigt ordinär skräckfilm. Det är mörkt, folk skriker och hemska saker händer. Visst finns det ett flertal hoppa till-scener men tyvärr misslyckas filmen att engagera. Storyn bjuder inte på några större överraskningar och känns samtidigt lite flummig.

Det är svårt att betygsätta skräckfilmer tycker jag. Svårt i den mening att nästan ingen skräckfilm hamnar under en tvåa i betyg, för oftast lyckas dom ju ändå skrämmas, och sällan hamnar över en trea, på grund av platta karaktärer. Betyget denna gång blir en tvåa. Filmen var alldeles för ordinär och man lyckas inte känna någon större känsla för någon karaktär. Det känns som en väldigt lång tid sedan det gjordes riktigt bra psykologiska skräckfilmer som The Shining och Psycho.

Betyg:

Info:
År: 2006 | Längd: 87 min | Regissör: Lucky McKee | Genre: Skräck | Skådespelare: Agnes Bruckner, Patricia Clarkson, Bruce Campbell, Lauren Birkell

I denna fjärde film i Scary Movie-serien så blir Cindy utsatt för alla möjliga hemskheter. Denna gång är det utomjordingar som hotar världen, kidnappar och förintar människor. Cindy, hennes nyfunne pojkvän Tom och hans barn försöker komma undan hotet från ovan.

Om det låter lite likt handlingen till Världarnas krig så beror det på att ramhandlingen är tagen just därifrån. Det har också lånats friskt från Saw, The Village och The Grudge. Det är under 91 plågsamma minuter som vi får se parodier staplas på varandra. Storyn är givetvis lövtunn och trovärdighet är inget man jobbat med i denna film. Karaktärerna är ungefär lika djupa som ett hav i en öken. Leslie Nielsen spelar vimsig och klantig president, Frank Drebin goes Bush ungefär. Kläm sedan in bögskämt, bajsskämt och lite härlig vardagsrasism så har du handlingen.

Den enda sketch som fick mig att dra på smilbanden var Craig Bierkos parodi på Tom Cruises hoppande i soffan hos Oprah. Givetvis togs den sketchen alldeles för långt och fick fortgå för länge. Att dessutom parodiera Tom Cruise är att skjuta i öppet mål då Tom Cruise är en enda stor parodi på sig själv (privatpersonen alltså, skådespelandet är det inget fel på).

Anna Faris letar skämt till uppföljaren.

Det man frågar sig med Scary Movie-serien är två saker. Det första är hur så många kända skådespelare ställt upp i dessa filmer. Det andra är varför så många går och ser filmerna. Nu är ju förmodligen den andra frågan just svaret till den första men jag tycker ändå att skådespelare som Michael Madsen, Bill Pullman och James Earl Jones borde kunna tacka nej till sådan här smörja. Sedan att Dr. Phil och Shaquille O’Neal dessutom ställt upp borde egentligen ge filmens rolltillsättare en Oscar.

Om du gillar kiss, bajs och krystade (no pun intended) handlingar så är denna film något för dig. Målgruppen borde vara 12-åringar med dåliga smak eller väldigt barnsliga vuxna helt utan smak. Annars så bör du hålla dig borta från denna dynga till ursäkt. Den är helt i klass med dom andra Scary Movie-filmerna och bättre än den största dyngan av dom alla, Scary Video. Betyget kan inte bli något annat än det lägsta.

Betyg:

Info:
År: 2006 | Längd: 91 min | Regissör: David Zucker | Genre: Komedi | Skådespelare: Anna Faris, Craig Bierko, Regina Hall, Bill Pullman

Jag är en av dom alla miljoner som läst Dan Browns bok och sett fram emot filmen. Inte för att boken är så fantastiskt bra, för det är den inte, men den bara skriker “FILM!”. Hela storyn är uppbygd som en film med ett ständigt hoppande fram och tillbaks, cliffhängande, koder, biljakter, nycklar, religiös fanatism. Det hela är dessutom kryddat med vilda teorier om verkliga, redan existerande konstverk och platser. Jag kan delvis förstå bokens framgångar, det är bara lite sorgligt att den inte var bättre skriven.

Det är natt på Louvren och en gammal man springer andfådd, jagad genom det ödsliga muséet. Som man kan vänta sig när 80-åriga gubbar blir jagad av muskulösa 30-åringar så går det inget vidare för honom. Bland gamla mästares konstverk möter han sin död, med sina sista krafter lyckas han lämna koder och spår som ska avslöja en gammal, välbevarad hemlighet han burit på.

Symbolexperten Robert Langdon (Tom Hanks) kallas till brottsplatsen för att hjälpa polisen lösa dessa koder och symboler. På plats dyker även kryptografen Sophie Neveu (Audrey Tautou) upp och lyckas, utan att polisen ser detta, meddela Langdon om att han är huvudmisstänkt för mordet. Neveu och Langdon lurar polisen och flyr från muséet. Här börjar en jakt på dom två som samtidigt dom håller sig undan polisen försöker lösa de mystiska meddelanden den mördade lämnat efter sig.

Inget skulle få komma mellan Audrey och hennes gulddildo.

Nåväl, när jag läste boken tänkte jag att detta går väl inte att misslyckas med. Alla platser och konstverk existerar ju redan som jag påpekat så det är väl bara att ge Tom Hanks och Audrey Tautou ett varsin exemplar av boken, skjutsa dom till Louvren och filma.

Och ja! Så enkelt var det banne mig! Filmen har fått ett svalt mottagande av världens filmkritiker men jag kan verkligen inte förstå varför. Filmen och boken går tätt intill, hand i hand, genom hela storyn. Skådespelet är vad man kan förvänta sig. Om det är någon som ska lyftas fram lite extra så är det Ian McKellen som Sir Leigh Teabing. Han fångade verkligen bokens Teabing. Rollen är perfekt för McKellens “tongue in cheek”-personlighet.

Det negativa med filmen är tyvärr min favorit Audrey Tautous roll. Det är absolut inget fel på Tautous skådespel men tyvärr så har hennes karaktär reducerats till ett storögt, rätt hjälplöst våp. Det är tråkigt och beror nog på mainstream-Hollywoods rätt risiga kvinnosyn. Regissören Ron Howard har mest regisserat filmer som sätter MANNEN i centrum. Det är tråkigt när Da Vinci-koden just går ut på att hylla kvinnan som något gudomligt.

En känga till distributören för den felaktiga titeln “Da Vinci Koden”. Korrekt svenska är “Da Vinci-koden” och inget annat, skäms!

Filmen kommer inte lämna några bestående avtryck, men är absolut bättre än sitt rykte. Gillar du boken borde du gilla filmen. Har du inte läst boken kan du se framemot två och en halv timme av oväntade vändningar, spännande jakter och en ny syn på religionshistoria. En svag fyra blir betyget.

Betyg:

Info:
År: 2006 | Längd: 149 min | Regissör: Ron Howard | Genre: Drama | Skådespelare: Tom Hanks, Audrey Tautou, Ian McKellen, Jean Reno, Paul Bettany, Alfred Molina

Jag har inte sett framemot Transamerica trots alla hyllningar utan trott att det skulle vara en rätt tråkig “Politisk Korrekt” film. Detta till trots gav jag den en chans och det ångrar jag inte.

Bree är en transsexuell man som bara några dagar innan sin operation för att bli kvinna blir uppringd av ett häkte och får veta att han har en 17-årig son. Inte nog med det, sonen är dessutom prostituerad, drogberoende och arresterad. När Bree löst ut sin son (bra spelad av Kevin Zegers) för borgensumman på en dollar, utan att avslöja släktskapet eller att han egentligen är en man för sonen, så börjar en roadtrip som tar vändningar ingen av de två hade väntat sig.

Stämningen dog när Kevin sa att Nicollette Sheridan var hans favorit i Desperate Housewives.

Felicity Huffman som vi känner igen från den alltför hyllade TV-serien Desperate Housewives spelar Bree på ett helt lysande sätt. En rollprestation som gav henne en Oscarsnominering. Jag köper rakt av att det är en transsexuell man vi ser och det är starkt skådespelat av Felicity Huffman.

I en mindre men helt underbar biroll som Brees mor ser vi Fionnula Flanagan, känd från TV-serien Macahans på 70-talet och filmen The Others, med Nicole Kidman, bland annat. Hennes rolltolkning av en lyxkärring med för mycket pengar men för lite smak är klockren och filmens mest roliga stund. Jag vred mig av skratt i soffan och njöt av varje sekund hon var i bild.

Filmen är väldigt bra avvägd och blir aldrig för tung trots ett rätt laddat ämne och blir inte heller farsartad i Flanagans scener. Det blir en aldrig en comical relief, tack och lov. Detta är en mycket bra film och jag rekommenderar den starkt. Se den och skräms inte av det tunga ämnet. Visst, det är inte American Pie 18 men det är inte heller Schindlers List.

Betyg:

Info:
År: 2005 | Längd: 103 min | Regissör: Duncan Tucker | Genre: Drama | Skådespelare: Felicity Huffman, Kevin Zegers, Fionnula Flanagan, Elizabeth Peña, Graham Greene

Jag ska erkänna på en gång att jag både är svag för framtidsfilmer samt Charlize Theron innan jag ens påbörjar denna recension. Det såg med andra ord väldigt lovande ut innan jag satte mig för att se filmen.

Filmen baseras på en tecknad serie från MTV. Jag har sett väldigt, väldigt lite av den serien men tyckte det lilla jag såg verkade rätt skruvat. Snyggt och intressant var det dock. Det lilla jag sett är dock inte underlag för att göra en jämförelse.

Året är 2415 och det är 400 år sedan majoriteten av mänskligheten utplånades av ett virus. De överlevande fem miljoner människorna som räddades av vetenskapsmannen Trevor Goodchild lever under Goodchildfamiljens styre i staden Bregna. Staden är helt omgiven av murar som människorna hålls innanför i säkerhetssyfte. Allt är dock inte frid och fröjd med Bregnas befolkning. Väldigt många lider av svårförklarade minnen, déjà vu och människor kidnappas och blir utsatta för experiment av Goodchildfamiljen. Det finns dock en motståndsrörelse, Monican, där Aeon Flux är agent. Aeon får i uppgift att ta sig in i Goodchildstyrelsens högkvarter och avrätta Trevor Goodchild men upptäcker något som förbryllar henne under det uppdraget…

Charlize upptäckte till sin stora glädje att gräset visst var grönare på andra sidan!

Filmen är mycket snygg rakt igenom. Fightscenerna är vackra och spektakulära och miljöerna är riktigt läckra. Storyn är inte direkt tunn, den är ungefär vad vi kan förvänta oss från filmer av den här genren. Har man sett filmer som The Island och Minority Report så lär inte handlingen skaka om en.

Skådespelandet är inte dåligt men absolut inget man blir våt i brallorna av. Man kanske ska förvänta sig mer av Oscarsvinnande skådespelare som Charlize Theron och Frances McDormand, men det känns inte som det finns så mycket utrymme i deras karaktärer för att kunna leverera mer. Speciellt inte för McDormand som har en väldigt liten roll.

Se filmen om du som jag är svag för framtidsfilmer (eller Charlize Theron) eller om du gillar spektakulär action. Det är en riktigt trevlig popcornrulle. En skön bagatell.

Betyg:

Info:
År: 2005 | Längd: 93 min | Regissör: Karyn Kusama | Genre: Action | Skådespelare: Charlize Theron, Marton Csokas, Jonny Lee Miller, Sophie Okonedo, Frances McDormand