Kategori: Recensioner

Recension: The Fountain

Kommer ni ihåg när Brad Pitt hade en björnfitta i ansiktet? I skvallerpressen kunde Jennifer Aniston ses tillsammans med en uteliggare vars ansikte pryddes av ett massivt skägg. Året var 2002 och uteliggaren vid Anistons sida var alltså hennes dåvarande make, Brad Pitt. Med björnfitta i ansiktet. Anledningen till herr Pitts generösa skäggväxt var The Fountain. Filmen var alltså på gång redan för några år sedan med Brad Pitt och Cate Blanchett i huvudrollerna. Darren Aronofsky, regissören bakom 1998 års indiesuccé Pi och 2000 års nattsvarta knarkskildring Requiem for a Dream skulle stå för regin. Samarbetet mellan Pitt och Aronofsky brakade dock ihop på grund av “konstnärlig konflikt” och Pitt lämnade filmen för att spela in Troja istället. Efter Pitt gått sin väg så lämnade Blanchett också och filmen lades på is.

Tidigt 2004 var filmen tillbaka på spelplanen igen. Denna gången med en budget som var ungefär hälften så stor som tidigare och med Hugh Jackman och Rachel Weisz i huvudrollerna. Så, var det värt väntan och vad handlar egentligen filmen om?

I The Fountain får vi följa tre historier som utspelar sig med femhundra års mellanrum mellan varandra. I 1500-talets Spanien ger sig conquistadoren Tomas iväg, på order av sin drottning Isabel, in i amazonasdjungeln för att söka efter ett träd som ska vara en källa till evigt liv. År 2000 möter vi cancerläkaren Tom som panikslaget söker ett botemedel mot sin fru Izzys cancer men samtidigt är blind för att det Izzy helst av allt vill ha är lite sällskap och ömhet sin sista tid i livet. I framtiden, cirka år 2500, är Tomas en astronaut svävandes i en bubbla i rymden tillsammans med livets träd. Samtidigt som dessa tre historier utspelar sig i olika tider så korsar de varandra och svävar ihop. Låter det komplicerat? Det är det!

Vid en första anblick kan det vara lätt att avfärda The Fountain som svår, pretentiös och flummig. Och visst, sådana aspekter finns det helt klart av denna film. Samtidigt är den otroligt vacker och engagerande. Jag behöver inte få allt förklarat för mig för att kunna ta del av filmen. Fotografin är helt magisk och det är riktigt härligt att se framtidscenerna med Hugh Jackman svävandes i sin bubbla. För att skapa en unik rymdstämning så använde sig Aronofsky inte av datorgrafik utan filmade istället kemiska reaktioner. Resultatet är magnifikt!

Att få kopplingen mellan de tre historierna att fungera är svårt men det är inte där tyngdpunkten ligger i denna film. Själva poängen och vad filmen vill visa är istället människans ständiga kamp mot döden, smärta och sjukdomar. Filmen använder sig en hel del av symbolik och kan till viss del jämföras med sista timmen av År 2001 – en rymdhistoria. Det är konstigt, djupt och väldigt vackert. Rekommenderas.

Betyg:

Info:
År: 2006 | Längd: 96 min | Regissör: Darren Aronofsky | Genre: Drama | Skådespelare: Hugh Jackman, Rachel Weisz, Ellen Burstyn, Ethan Suplee

Recension: Apocalypto

Apocalypto handlar om ett mayarike i förfall. I en civilisation där undergången flåsar i nacken härjar dessutom en hemsk sjukdom som tar sina offer ett efter ett. Ledarna beslutar i ett försök att blidka gudarna att offra mer människor under stora rituella fester. Det är med andra ord upplagt för ond, bråd död i Mel Gibsons senaste film.

I Mayarikets djupa skogar får vi följa Jaguar Paw, en jägare som lever ett rätt lugnt och skönt liv fram till den dag han och innevånarna i hans by blir tillfångatagna med målet att bli offrade till gudarna. Under kampen i byn lyckas han dock undsätta sin familj i en djup grotta. När Jaguar Paw och byfolket senare förlorar kampen och blir bortförda ser det rätt eländigt ut då hans höggravida kvinna och hans son sitter i grottan utan mat, vatten eller möjlighet att ta sig därifrån.


Filmens stora alfahanne.

Det här med autencitet verkar viktigt för Gibson. Om filmen utspelar sig för tvåtusen år sedan under Jesus sista dagar ska banne mig alla snacka arameiska och latin. Om filmen utspelar sig i Mayakulturen för en herrans massa år sedan SKA alla snacka Mayaspråk. Filmen är fantastiskt bra i den synvinkel att den känns autentisk. Mayaindianerna känns verkligen som äkta Mayaindianer och deras djungel känns verkligen som en äkta djungel från Mayariket. Man köper verkligen vad man ser i filmen och inte en endaste gång slungas jag ur illusionen av att det vi nu får se äkta Mayakultur.

Filmens svaghet är att Gibson ägnar lite för kort tid till att bygga upp karaktärerna. Visst tycker man det är hemskt det de utsätts för, men på ett djupare plan är det ändå svårt att helt engagera sig i dem eftersom man inte riktigt får känna dem. I början är det lite buskisvarning, sen blir det otroligt blodigt och våldsamt. Något som sedan övergår i en ren hämnd/jaktfilm.

Stort plus till fotot i filmen. Allt är otroligt vackert. Stort plus ska även delas ut till filmens smink och kostymavdelning som också gjort ett grymt jobb. Allt är otroligt snyggt på ytan. Det är bara det att det skulle behövts mer arbete med story och karaktärer. Det är synd att i en film om mayaindianer får man ändå veta lite för lite om mayaindianer. Oavsett detta tycker jag filmen är bra och är nyfiken på vad Gibson kommer hitta på härnäst på vita duken.

Betyg:

Info:
År: 2006 | Längd: 139 min | Regissör: Mel Gibson | Genre: Action/Äventyr/Drama | Skådespelare: Rudy Youngblood, Dalia Hernandez, Jonathan Brewer, Morris Birdyellowhead, Carlos Emilio Baez

Recension: Arcade Fire – Neon Bible


Efter succéfilmen sadlade Napoleon Dynamite (till höger) om och blev medlem i Arcade Fire istället.

När Arcade Fire släppte debutplattan Funeral blev den en indiesuccé utan dess like. Det kanadensiska bandet blev hyllat i musikpress och kunde höras i bland annat TV-serien Six Feet Under samt spelades innan U2s konserter under deras världsturné. Efter hyllning från David Bowie samarbetade bandet med honom och släppte sent 2005 en live-EP (Live at Fashion Rocks). Den högt aktade engelska musiktidningen NME (New Music Express) rankade Funeral som 2005 års näst bästa skiva (efter Bloc Party – Silent Alarm) och Rebellion (Lies) från samma skiva som 2005 års bästa låt.

Jag kommer inte ihåg riktigt när det var jag fick upp ögonen för Arcade Fire, men förmodligen var det 2005 när jag läste någon av de alla hyllningstexter som fanns på nätet. Bra som fasen tyckte jag det var i alla fall och favoritlåtarna blev Crown of Love (tempoändringen!) och Rebellion (Lies). Funeral stack ut från mängden av alla “slipad” pop och man kunde verkligen höra hur sångaren Win Butler sprang omkring smått galen i studion.

Nu är det dags att följa upp succédebuten med den alltid så “svåra” andraplattan. Jag tycker det är mycket som känns igen vid första lyssningen. Win Butlers “vingliga” (wingliga?) sång känns igen samt trumpetblåset och fiolerna är fortfarande med. Singeln Intervention står ut lite extra från plattan med sin härliga gospelorgel. Avslutande My Body is a Cage är också värd att nämna med sin lite släpande och klagande stil som sakta men säkert ökar i volym och takt. Butler låter här som en gnällig soulfarbror men utan den raspiga rösten.

Låtarna känns mindre pampiga än de på Funeral, lite snällare och mer välkammade. Skillnaderna mellan de två albumena är dock inte speciellt stora. Gillade du Funeral kommer du förmodligen gilla Neon Bible. Skivan rekommenderas varmt, men om du inte lyssnat på Arcade Fire innan så rekommenderar jag Funeral lite varmare.

Betyg:

Info:
År: 2007 | Genre: Indiepop med stråkar och blås

Låtlista:

  1. Black Mirror – 4:13
  2. Keep the Car Running – 3:29
  3. Neon Bible – 2:16
  4. Intervention – 4:19
  5. Black Wave/Bad Vibrations – 3:57
  6. Ocean of Noise – 4:53
  7. The Well and the Lighthouse – 3:56
  8. (Antichrist Television Blues) – 5:10
  9. Windowsill – 4:16
  10. No Cars Go – 5:43
  11. My Body is a Cage – 4:47

Recension: Pans labyrint

Legenden berättar om underjordens rike, en plats där sjukdom, död och sorg inte existerade. Där bodde en kung, en drottning och deras dotter. Dottern, prinsessan, drömde om människornas värld med sol, fågelsång och varma vindar. En dag lyckades hon ta sig upp från underjorden för att uppleva världen ovanför. Hon glömde sin sanna identitet och ursprung och utsattes för kyla, sjukdom och elände. Till slut dog prinsessan, ensam och olycklig. Hennes far konungen visste dock att hennes själ skulle komma tillbaka så småningom, om än i en annan kropp, på en annan plats och tid.

Året är 1944 och inbördeskriget i Spanien är över, ett fåtal rebeller gör fortfarande motstånd mot Francos arméer men slaget är ändå förlorat. Den unga flickan Ofelia (Ivana Baquero) flyttar med sin höggravida mamma ut på landsbygden till sin nye styvfar, den grymme kaptenen Vidal. Ofelia vantrivs bland alla soldater och med sin nye far och modern mår dåligt av graviditeten. När flickan får kontakt med en fé inser hon att det kanske finns ett annat liv och en annan värld en den grymma hon lever i nu.


Filmens intressantaste karaktär får vi se alldeles för lite av i mitt tycke.

Efter att ha sett trailern till Pans labyrint var mina förväntningar stora. Jag skulle inte bli besviken visade det sig. Historien är bra och engagerande och specialeffekterna är mycket välgjorda. Något positivt är att regissören Guillermo Del Toro verkligen vågar bli “mörk” när historien kräver det. Vi slipper Hollywoods tillrättalagda “PG-rated”-stuk. Skådespelandet är överlag riktigt bra och den som sticker ut mest ur skådespelarensemblen är Sergi López som den monstruöse kaptenen.

Jag hade väntat mig mer handlingen från labyrintens fantasifyllda värld och mer om karaktärerna vi stöter på där. Den mycket intressanta “The Pale Man” (se bilden) får vi veta alldeles för lite om och mycket fokus ligger på Ofelias hårda verklighet på kaptenens gård. Om det är negativt eller inte går nog åsikterna isär om men jag skulle gladeligen sett lite mer “fantasy” och mindre “verklighet”.

Filmen är dock otroligt vacker, välspelad och grym och mörk men inte utan hopp. Du skrivs inget på näsan utan handlingen (och slutet) lämnar en hel del öppet för tolkning. Se den och fly in i en annan värld under två timmar!

Betyg:

Info:
År: 2006 | Längd: 112 min | Regissör: Guillermo del Toro | Genre: Drama | Skådespelare: Ivana Baquero, Sergi López, Ariadna Gil, Maribel Verdú

Recension: Babel

Alejandro González Iñárritus förra film 21 Grams var allt utom en solskenshistoria. Berättad genom att hoppa i tid och handling förde den ändå tittaren framåt i filmens skeenden och gjorde bilden av vad som hänt mer och mer klar. Jag gillade filmen men tyckte den kändes lite väl nattsvart. I år kom hans uppföljare i vad han kallat sin trilogi om döden. Hyllade Babel förväntades inte bli en rolig historia, men en bra sådan.

Richard och Susan (Brad Pitt och Cate Blanchett) är ett amerikansk par på semester i Marocko. Under en bussfärd mitt ute i steniga berg blir Susan träffad av en gevärskula i axeln. Närmsta sjukhus ligger timmar bort och panik uppstår.

I Japan möts den döva Chieko ständigt av motgångar. Ensam med sin far, efter att modern dött, söker hon värme, närhet och kärlek från sin omgivning. Hennes jakt på kärlek tar sig mer absurda former då hon gör allt för att få män att älska henne eller älska med henne.


Brad Pitt och Cate Blanchett som gift par.

I denna film är det fyra historier som korsar varandra och Iñárritu lyckas skickligt knyta ihop dom alla. Den enda historien som känns lite lösare bunden till dom andra är just den japanska. Detta är dock något jag gärna överser med då den trots allt har en trovärdig, om än lös, koppling till dom andra och att historien i sig är mycket bra och rörande. Rinko Kikuchi som spelar Chieko är helt lysande och hennes smärta lyser fram i hennes kroppspråk och ur hennes ögon.

En annan riktig höjdare i denna film är Brad Pitt som är helt lysande i sin tolkning av pressade Richard. Han slits mellan ursinne och uppgivenhet och speciellt en scen där han pratar i telefon med sin son är så otroligt bra att den är gåshudsframkallande.

Filmen är fantastiskt bra och det är med stor glädje jag ger den högsta betyg. Se den!

Betyg:

Info:
År: 2006 | Längd: 142 min | Regissör: Alejandro González Iñárritu | Genre: Drama | Skådespelare: Brad Pitt, Cate Blanchett, Rinko Kikuchi, Adriana Barraza

Recension: The Woods

Det är inte ofta det kommer bra skräckfilmer och på senare år har det varit speciellt tunnsått med det, trots att det kommit så mycket nya skräckisar. I vågen av gore med avhuggna lemmar, blod och inälvor känns det skönt att få se en psykologisk skräckfilm. Om nu The Woods var nåt att hänga i julgranen får vi se.

Heather (Agnes Bruckner) är en tonåring som efter en eldsvåda i sitt hem lämnas av sina föräldrar på ett internat för flickor mitt ute i en stor skog. Hon stöter genast på problem med dom andra flickorna och hamnar i onåd hos lärarna. Heather börjar också drömma hemska mardrömmar och höra röster och snart står det klart för henne att något inte ligger helt rätt till och att skogen som omger henne inte är någon vanlig skog utan ruvar på en hemsk hemlighet.

I skådespeleriet finns inget större att anmärka på. Storyn tillåter inga större utsvävningar i karaktärsutveckling utan det är rätt platta porträtt som målas upp. Huvudrollen görs av Agnes Bruckner som för mig är helt okänd. Som hennes far ser vi gamle kulthjälten (han lär vara less på det epitetet vid detta laget) Bruce Campbell från bland annat Evil Dead och Bubba Ho-tep. Största glädjen fann jag dock i att se Patricia Clarkson som internatets rektor Ms. Traverse. Patricia Clarkson som tidigare setts i vad som i min mening är världens bästa TV-serie någonsin, Six Feet Under.


Heathers utseendefixering gick så långt att hon till slut färgmatchade sin yxa med sitt hår.

Detta är en riktigt ordinär skräckfilm. Det är mörkt, folk skriker och hemska saker händer. Visst finns det ett flertal hoppa till-scener men tyvärr misslyckas filmen att engagera. Storyn bjuder inte på några större överraskningar och känns samtidigt lite flummig.

Det är svårt att betygsätta skräckfilmer tycker jag. Svårt i den mening att nästan ingen skräckfilm hamnar under en tvåa i betyg, för oftast lyckas dom ju ändå skrämmas, och sällan hamnar över en trea, på grund av platta karaktärer. Betyget denna gång blir en tvåa. Filmen var alldeles för ordinär och man lyckas inte känna någon större känsla för någon karaktär. Det känns som en väldigt lång tid sedan det gjordes riktigt bra psykologiska skräckfilmer som The Shining och Psycho.

Betyg:

Info:
År: 2006 | Längd: 87 min | Regissör: Lucky McKee | Genre: Skräck | Skådespelare: Agnes Bruckner, Patricia Clarkson, Bruce Campbell, Lauren Birkell

Recension: Scary Movie 4

I denna fjärde film i Scary Movie-serien så blir Cindy utsatt för alla möjliga hemskheter. Denna gång är det utomjordingar som hotar världen, kidnappar och förintar människor. Cindy, hennes nyfunne pojkvän Tom och hans barn försöker komma undan hotet från ovan.

Om det låter lite likt handlingen till Världarnas krig så beror det på att ramhandlingen är tagen just därifrån. Det har också lånats friskt från Saw, The Village och The Grudge. Det är under 91 plågsamma minuter som vi får se parodier staplas på varandra. Storyn är givetvis lövtunn och trovärdighet är inget man jobbat med i denna film. Karaktärerna är ungefär lika djupa som ett hav i en öken. Leslie Nielsen spelar vimsig och klantig president, Frank Drebin goes Bush ungefär. Kläm sedan in bögskämt, bajsskämt och lite härlig vardagsrasism så har du handlingen.

Den enda sketch som fick mig att dra på smilbanden var Craig Bierkos parodi på Tom Cruises hoppande i soffan hos Oprah. Givetvis togs den sketchen alldeles för långt och fick fortgå för länge. Att dessutom parodiera Tom Cruise är att skjuta i öppet mål då Tom Cruise är en enda stor parodi på sig själv (privatpersonen alltså, skådespelandet är det inget fel på).


Anna Faris letar skämt till uppföljaren.

Det man frågar sig med Scary Movie-serien är två saker. Det första är hur så många kända skådespelare ställt upp i dessa filmer. Det andra är varför så många går och ser filmerna. Nu är ju förmodligen den andra frågan just svaret till den första men jag tycker ändå att skådespelare som Michael Madsen, Bill Pullman och James Earl Jones borde kunna tacka nej till sådan här smörja. Sedan att Dr. Phil och Shaquille O’Neal dessutom ställt upp borde egentligen ge filmens rolltillsättare en Oscar.

Om du gillar kiss, bajs och krystade (no pun intended) handlingar så är denna film något för dig. Målgruppen borde vara 12-åringar med dåliga smak eller väldigt barnsliga vuxna helt utan smak. Annars så bör du hålla dig borta från denna dynga till ursäkt. Den är helt i klass med dom andra Scary Movie-filmerna och bättre än den största dyngan av dom alla, Scary Video. Betyget kan inte bli något annat än det lägsta.

Betyg:

Info:
År: 2006 | Längd: 91 min | Regissör: David Zucker | Genre: Komedi | Skådespelare: Anna Faris, Craig Bierko, Regina Hall, Bill Pullman

Recension: Da Vinci-koden

Jag är en av dom alla miljoner som läst Dan Browns bok och sett fram emot filmen. Inte för att boken är så fantastiskt bra, för det är den inte, men den bara skriker “FILM!”. Hela storyn är uppbygd som en film med ett ständigt hoppande fram och tillbaks, cliffhängande, koder, biljakter, nycklar, religiös fanatism. Det hela är dessutom kryddat med vilda teorier om verkliga, redan existerande konstverk och platser. Jag kan delvis förstå bokens framgångar, det är bara lite sorgligt att den inte var bättre skriven.

Det är natt på Louvren och en gammal man springer andfådd, jagad genom det ödsliga muséet. Som man kan vänta sig när 80-åriga gubbar blir jagad av muskulösa 30-åringar så går det inget vidare för honom. Bland gamla mästares konstverk möter han sin död, med sina sista krafter lyckas han lämna koder och spår som ska avslöja en gammal, välbevarad hemlighet han burit på.

Symbolexperten Robert Langdon (Tom Hanks) kallas till brottsplatsen för att hjälpa polisen lösa dessa koder och symboler. På plats dyker även kryptografen Sophie Neveu (Audrey Tautou) upp och lyckas, utan att polisen ser detta, meddela Langdon om att han är huvudmisstänkt för mordet. Neveu och Langdon lurar polisen och flyr från muséet. Här börjar en jakt på dom två som samtidigt dom håller sig undan polisen försöker lösa de mystiska meddelanden den mördade lämnat efter sig.


Inget skulle få komma mellan Audrey och hennes gulddildo.

Nåväl, när jag läste boken tänkte jag att detta går väl inte att misslyckas med. Alla platser och konstverk existerar ju redan som jag påpekat så det är väl bara att ge Tom Hanks och Audrey Tautou ett varsin exemplar av boken, skjutsa dom till Louvren och filma.

Och ja! Så enkelt var det banne mig! Filmen har fått ett svalt mottagande av världens filmkritiker men jag kan verkligen inte förstå varför. Filmen och boken går tätt intill, hand i hand, genom hela storyn. Skådespelet är vad man kan förvänta sig. Om det är någon som ska lyftas fram lite extra så är det Ian McKellen som Sir Leigh Teabing. Han fångade verkligen bokens Teabing. Rollen är perfekt för McKellens “tongue in cheek”-personlighet.

Det negativa med filmen är tyvärr min favorit Audrey Tautous roll. Det är absolut inget fel på Tautous skådespel men tyvärr så har hennes karaktär reducerats till ett storögt, rätt hjälplöst våp. Det är tråkigt och beror nog på mainstream-Hollywoods rätt risiga kvinnosyn. Regissören Ron Howard har mest regisserat filmer som sätter MANNEN i centrum. Det är tråkigt när Da Vinci-koden just går ut på att hylla kvinnan som något gudomligt.

En känga till distributören för den felaktiga titeln “Da Vinci Koden”. Korrekt svenska är “Da Vinci-koden” och inget annat, skäms!

Filmen kommer inte lämna några bestående avtryck, men är absolut bättre än sitt rykte. Gillar du boken borde du gilla filmen. Har du inte läst boken kan du se framemot två och en halv timme av oväntade vändningar, spännande jakter och en ny syn på religionshistoria. En svag fyra blir betyget.

Betyg:

Info:
År: 2006 | Längd: 149 min | Regissör: Ron Howard | Genre: Drama | Skådespelare: Tom Hanks, Audrey Tautou, Ian McKellen, Jean Reno, Paul Bettany, Alfred Molina

Recension: Transamerica

Jag har inte sett framemot Transamerica trots alla hyllningar utan trott att det skulle vara en rätt tråkig “Politisk Korrekt” film. Detta till trots gav jag den en chans och det ångrar jag inte.

Bree är en transsexuell man som bara några dagar innan sin operation för att bli kvinna blir uppringd av ett häkte och får veta att han har en 17-årig son. Inte nog med det, sonen är dessutom prostituerad, drogberoende och arresterad. När Bree löst ut sin son (bra spelad av Kevin Zegers) för borgensumman på en dollar, utan att avslöja släktskapet eller att han egentligen är en man för sonen, så börjar en roadtrip som tar vändningar ingen av de två hade väntat sig.


Stämningen dog när Kevin sa att Nicollette Sheridan var hans favorit i Desperate Housewives.

Felicity Huffman som vi känner igen från den alltför hyllade TV-serien Desperate Housewives spelar Bree på ett helt lysande sätt. En rollprestation som gav henne en Oscarsnominering. Jag köper rakt av att det är en transsexuell man vi ser och det är starkt skådespelat av Felicity Huffman.

I en mindre men helt underbar biroll som Brees mor ser vi Fionnula Flanagan, känd från TV-serien Macahans på 70-talet och filmen The Others, med Nicole Kidman, bland annat. Hennes rolltolkning av en lyxkärring med för mycket pengar men för lite smak är klockren och filmens mest roliga stund. Jag vred mig av skratt i soffan och njöt av varje sekund hon var i bild.

Filmen är väldigt bra avvägd och blir aldrig för tung trots ett rätt laddat ämne och blir inte heller farsartad i Flanagans scener. Det blir en aldrig en comical relief, tack och lov. Detta är en mycket bra film och jag rekommenderar den starkt. Se den och skräms inte av det tunga ämnet. Visst, det är inte American Pie 18 men det är inte heller Schindlers List.

Betyg:

Info:
År: 2005 | Längd: 103 min | Regissör: Duncan Tucker | Genre: Drama | Skådespelare: Felicity Huffman, Kevin Zegers, Fionnula Flanagan, Elizabeth Peña, Graham Greene

Recension: Aeon Flux

Jag ska erkänna på en gång att jag både är svag för framtidsfilmer samt Charlize Theron innan jag ens påbörjar denna recension. Det såg med andra ord väldigt lovande ut innan jag satte mig för att se filmen.

Filmen baseras på en tecknad serie från MTV. Jag har sett väldigt, väldigt lite av den serien men tyckte det lilla jag såg verkade rätt skruvat. Snyggt och intressant var det dock. Det lilla jag sett är dock inte underlag för att göra en jämförelse.

Året är 2415 och det är 400 år sedan majoriteten av mänskligheten utplånades av ett virus. De överlevande fem miljoner människorna som räddades av vetenskapsmannen Trevor Goodchild lever under Goodchildfamiljens styre i staden Bregna. Staden är helt omgiven av murar som människorna hålls innanför i säkerhetssyfte. Allt är dock inte frid och fröjd med Bregnas befolkning. Väldigt många lider av svårförklarade minnen, déjà vu och människor kidnappas och blir utsatta för experiment av Goodchildfamiljen. Det finns dock en motståndsrörelse, Monican, där Aeon Flux är agent. Aeon får i uppgift att ta sig in i Goodchildstyrelsens högkvarter och avrätta Trevor Goodchild men upptäcker något som förbryllar henne under det uppdraget…

Aeon Flux
Charlize upptäckte till sin stora glädje att gräset visst var grönare på andra sidan!

Filmen är mycket snygg rakt igenom. Fightscenerna är vackra och spektakulära och miljöerna är riktigt läckra. Storyn är inte direkt tunn, den är ungefär vad vi kan förvänta oss från filmer av den här genren. Har man sett filmer som The Island och Minority Report så lär inte handlingen skaka om en.

Skådespelandet är inte dåligt men absolut inget man blir våt i brallorna av. Man kanske ska förvänta sig mer av Oscarsvinnande skådespelare som Charlize Theron och Frances McDormand, men det känns inte som det finns så mycket utrymme i deras karaktärer för att kunna leverera mer. Speciellt inte för McDormand som har en väldigt liten roll.

Se filmen om du som jag är svag för framtidsfilmer (eller Charlize Theron) eller om du gillar spektakulär action. Det är en riktigt trevlig popcornrulle. En skön bagatell.

Betyg:

Info:
År: 2005 | Längd: 93 min | Regissör: Karyn Kusama | Genre: Action | Skådespelare: Charlize Theron, Marton Csokas, Jonny Lee Miller, Sophie Okonedo, Frances McDormand

Navigation