Kategori: Resor

Marathon Rotterdam – ”Hup Björn!”

Nästan fyra år efter mitt första maraton där jag väggade rejält vid 30 km och stapplade i mål med mantrat ”aldrig mer” i huvudet gjorde jag så till sist comeback på Marathon Rotterdam. Givetvis en betydligt vassare löpare än för fyra år sedan, men jag var ju som bekant oprövad på distansen och under 42 195 meter är det mycket som kan gå fel.

Planet landade på Amsterdams flygplats Schiphol på fredagkvällen. Loppet var på söndag. Jag letade upp tåget in till Rotterdam och efter lite inledande krångel med att få tag på min Airbnb-värd samt att lyckas ta mig ut ur centralen kunde jag till slut ta det lugnt i lägenheten. Gatan jag bodde på hette Provenierssingel och låg bara några hundra meter från Rotterdams centralstation. Smidigt och bra. Det var dessutom ett riktigt vackert område med härliga byggnader och en fin kanal som gick genom området. Innan jag lade mig tog jag en promenad för att utforska området.

Morgonen inledde jag med att strosa bort till Caffe Booon, köpte med mig en kopp kaffe och bulle och satte mig sedan i solen vid kanalen och njöt av morgonsolen.

På kvällen blev det en promenad runt den lilla ån vid Provenierssingel där jag bodde. Och på morgonen inledde jag dagen med en kaffe vid samma å.
Koll av utrustning dagen innan. Det blev även ett par sleeves då det var rätt kyligt under loppet.

Jag höll kontakt med Liduina som tillsammans med Karl hade spenderat första kvällen i sin födelsestad Den Haag och skulle anlända till Rotterdam senare på dagen. Vi skulle ta en lätt joggtur tillsammans för att skaka loss benen och se oss omkring. På nätet hade jag spanat in Depot Boijmans Van Beuningen och ville jogga dit och titta på den häftiga byggnaden. Men innan promenerade jag i väg till loppexpot för att hämta ut min nummerlapp och kika lite hos de olika utställarna. Det var dock fruktansvärt mycket folk, vilket kanske inte var så oväntat, så att gå runt och titta var mest jobbigt. Men jag fick min nummerlapp. Av en kvinna vars son också hette Björn, upplyste hon mig om! Döpt efter Björn Borg.

Den enda shoppingen det blev på expot var ett prissänkt löparlinne. Sedan fick det vara nog och jag tog mig tillbaka mot lägenheten, stannade på vägen för att äta lite lunch och tog sedan igen mig i väntan på att ta den där joggturen.

Jag mötte mitt löpsällskap vid stationen och sedan sicksackade vi oss genom folket på Rotterdams gator. Första anhalten blev just Depot Boijmans Van Beuningen. Ett tacksamt fotomotiv med den vackra spegelfasaden. Efter att vi stannat där och tagit några bilder joggade vi vidare mot parken Het Park, sedan in mot Erasmusbrug och efter det tillbaka. Vi tog farväl tillfälligt vid Liduinas hotell innan jag joggade hem till lägenheten för att duscha, byta om och för att sedan mötas upp med intentionen att äta en bit mat ute.

Det blev lite av en flopp. Svårt att få bord där vi ville vara så vi fick sitta ute i kylig skugga. Dessutom fick vi aldrig beställa. Jag gav upp, gick in på en matbutik och köpte med mig en låda med pasta och åt i lägenheten istället.

Sedan var det läggdags med förhoppningen att vakna pigg och fräsch nästa dag!

Dagen innan-joggen gick till bland annat Depot Boijmans Van Beuningen.

Loppet

Tack och lov sov jag gott natten innan loppet och vaknade i bra tid, utan att behöva väckas av klockan. Efter frukost joggade jag i väg mot starten. Den fanns inte ens två kilometer från där jag bodde. Men det var mycket folk att ta sig genom för att komma till startgrupp ett där jag startade. Cirka tio minuter innan start var jag framme på rätt ställe, där stod jag med massa andra löpare som packade sillar. Att värma upp i startfållan var inte att tänka på. Men struntsamma. Ska man springa hela fyra mil får de första kilometerna räknas som uppvärmning i bra tempo.

Vädret var mulet, lite kyligt och blåsigt denna dag. Efter inledande ”You’ll Never Walk Alone” (som gammal Manchester United-supporter fanns det inte på kartan att ens nynna med) så gick startskottet. Vi började röra oss framåt mot startlinjen och jag startade klockan när jag passerade mattan. Det gick 50 sekunder från startskott till att mattan passerades.

Planen för dagen var att lägga sig i ett bra men bekvämt tempo och hålla det så länge jag kunde. Det tempot visade sig vara runt 4:00-fart. Det var lite trångt i början och blev lite sicksackande men ingen större fara faktiskt. Första kilometern gick på 4:07, men sedan var jag uppe i ”rätt” tempo. Ungefär vid första kilometern kom Liduina ikapp. Jag hade inte sett henne vid starten och trodde att hon startat framför mig, men så var alltså inte fallet. Vi pratade lite men det var tydligt att hon hade högre fartambitioner för dagen. Med sig hade hon några löpare från Lidköpings VSK som sa ”häng på!”. Självklart lockade det lite, men jag var klok och sa att jag inte tänkte göra det utan att hålla mig till mitt eget tempo.

Jag tillät inte mig själv att få feeling, försöka hänga på ryggar eller klungor eller något liknande. Det brukar ändå sällan bli bra för min del. Jag måste blockera bort omgivningen och köra på i mitt eget tempo för att det ska bli som bäst tror jag. ”Ta dig till 30 km i detta tempo så får vi se” sa jag till mig själv. Jag tänkte också ”ska jag göra en ökning får det bli efter 35 km”.

Med Erasmusbrug och Rotterdams skyskrapor som fond tar jag revansch på maratondistansen!
Fokus och koncentration hela loppet.

Efter cirka femton kilometer kom en sektion där man sprang in på en gata och vände efter någon kilometer. Så här mötte jag de löpare som sprang snabbare för dagen, men inte världselitsnabbt. Här fick jag och Liduina syn på varandra och vinkade och tjoade till varandra.

Allsång på Erasmusbrug

Med mina sista krafter lyckades jag mana fram en spurt. 2:50:00 stannade klockan på!

Inramningen denna dag var helt lysande! Längs med banan stod peppande publik och skrek ”Hup Björn!” vilket beyder ”Go Björn!” eller ”Heja Björn”. När jag kom tillbaka mot Erasmusbrug runt 28 kilometer var stämningen magisk. I högtalarna spelades Neil Diamonds Sweet Caroline som Feyenoord-supportrarna brukar sjunga (men då med nederländsk text som jag förstått). Och låten spelades inte bara. Det var allsång! Hela bron sjöng och gungande till låten. Helt magiskt och här var gåshuden enorm! Jag tillät mig inte att öka tempot, men feeling det fick jag!

Jag sprang loppet oerhört jämnt och väldisponerat. Klockan var lite för generös jämfört med kilometermarkeringarna, men jag höll tempot oerhört jämnt och kilometerna rätt precis runt fyrafart. Alla femmor fram t.o.m. 35 km sprang jag på runt 20 minuter blankt.

Dipp vid 35 km, men ingen katastrof

Det är anmärkningsvärt att det kan kännas bra och kontrollerat och sedan blir det helt plötsligt, från ”ingenstans” jättejobbigt. För mig kom svackan vid 35 kilometer. Här blev det tufft, flåsigt och ont i benen och foten (jag fick en ljuvlig, vätskefylld blåsa mellan två tår). Men det var ingen väggning. Det visade sig bara att det är väldigt jobbigt att springa i fyratempo i 35 kilometer. Så jag dippade lite men femman mellan 35 och 40 landade på 20:47 istället för runt 20:00 som de tidigare. Ingen fara på taket!

Mot målet

Med två kilometer kvar tänkte jag att det skulle bli en tid på 2:52-någonting. Sedan reviderade jag detta med en kilometer kvar, nu tänkte jag ”det blir nog under 2:52 trots allt”. När det endast var 400 meter kvar insåg jag att ”jävlar, jag kanske, kanske kan fixa sub 2:50 med en spurt!”. Här var det brutalt jobbigt att tvinga benen att springa snabbare, men jag tog ut det jag hade och gav mitt allt!

Jag och Liduina efter målgång.

Mållinjen korsades på 2:50:00. Miss på en tid under 2:50 med minsta möjliga marginal alltså, men jag var oerhört nöjd över hur jag genomförde loppet och denna tid. Hukande sjönk jag ihop och pustade ut, fick syn på Liduina som stod en bit bort och väntade på mig efter att ha gått i mål ungefär två minuter innan jag.

Mycket lyckligt kramade jag om henne sedan stapplade vi i väg i kylan och gav varandra korta lopprapporter.

Enligt Konditionsbloggen innebar min prestation att jag tog mig in på topp 150 genom tiderna i Närke. Riktigt kul!

Energiplan

Planen för dagen var att ta en Umara U-gel var femte kilometer t.o.m. 35:e kilometern. Och att ta några klunkar vatten varje helmil, fram t.o.m. tredje milen. Det skulle innebära sju energigels och tre vattenintag. Med mig hade jag åtta gels, utifall jag tappade en gel. Bäst att ha extra med sig! Jag följde planen fram t.o.m. 30 km. När jag kom till 35 känner jag att magen protesterade lite och att det var större risk att ta ytterligare en gel än att låta bli. Så de 12 sista kilometerna sprang jag utan att ta energi.

Nu fick jag ju en dipp vid 35 kilometer, men jag tror faktiskt inte att det berodde på att jag avvek från planen utan snarare bara för att det var muskulärt jobbigt. Trots att jag fick avvika från planen är jag ändå nöjd med den, och tror helt enkelt att nyckeln är att fortsätta att öva på att ta energi på långpass och på snabba pass.

Siffror

Jag sprang som sagt loppet väldigt jämnt. Men hur jämnt? Efteråt har jag tittat på mina kilometermarkeringar och räknat ut tiden för varje femkilometer, mil och halvmaror och sammanställt i tabellen nedan.

Splittider (officiella)

Distans 5 km 10 km Halvmaraton Totaltid
5 km 20:14 (4:03) 20:14 (4:03)
10 km 19:56 (3:59) 40:10 (4:01) 40:10 (4:01)
15 km 19:54 (3:59) 1:00:04 (4:00)
20 km 19:56 (3:59) 39:50 (3:59) 1:20:00 (4:00)
Halvmaraton 1:24:25 (4:00) 1:24:25 (4:00)
25 km 20:07 (4:01) 1:40:07 (4:00)
30 km 20:02 (4:00) 40:09 (4:01) 2:00:09 (4:00)
35 km 20:13 (4:02) 2:20:22 (4:01)
40 km 20:47 (4:10) 41:00 (4:06) 2:41:09 (4:02)
Mål 1:25:35 (4:04) 2:50:00 (4:02)

After run med vassa svenskar

Efter loppet gick jag hem till lägenheten, duschade och landade sedan i sängen där jag drack öl och käkade Nutella direkt ur burk. En mycket vacker syn!

På kvällen blev det att snygga till sig lite för ett restaurangbesök tillsammans med andra duktiga maratonsvenskar. Mina klubbkamrater Liduina, Andreas Ingberg, David Hedlund och Dan Grabö var där så klart men även succémannen för dagen Jesper Lundberg som dängt in maran på 2:14:51. Elov Olsson och Jocke Lantz från Ockelbomaffian anlände också, båda två med fina personbästatider i bagaget. Erik Desmeules, som är HOKAs man i Sverige, tillsammans med sonen dök upp tillsammans med Elov och Jocke. Jesper Lundbergs sambo Sigrid var så klart med, även hon med ett nytt personbästa. Hedis hade ett nytt personbästa, jag hade ett nytt personbästa. Liduina också. Ja, det fanns skäl för firande!

Det dracks öl och åts mat. Jag satt mest och pratade med Sigrid och Jesper under kvällen och mot slutet med Elov och Jocke innan jag på stela ben stapplade hemåt och kollapsade i sängen.

På kvällen firades allas bragder med en middag och öl. Vi blev ett bra gäng som var med! Från vänster: Jesper Lundberg, Sigrid Andersson, Andreas Ingberg, David Hedlund, Elov Olsson, Erik Desmeules, William Desmeules (täckt), Joacim Lantz (täckt), Karl Wilenius, Liduina van Sitteren, Markus Eklund, Dan Grabö och Björn Engqvist (det är ju jag!).

Fin dag i Amsterdam

Dagen efter var planen att sova ut länge. Så blev det inte. Jag vaknade alldeles för tidigt och kunde inte somna om. Men jag tog det lugnt i lägenheten. Packade lite, käkade lite frukost och sedan checkade jag ut. På stela ben, men ändå överraskade bra, promenerade jag bort mot Markthal, den stora marknaden under ett kupolliknande tak. Där åt jag lunch och fotade den häftiga byggnaden. Sedan gick jag bort till Kubeswoningen och fotade dessa häftiga byggnader.

Markthal och Kubeswoningen besöktes sista dagen.

Efter inledningen i Rotterdam tog jag tåget till Amsterdam. Så fort jag lämnat väskan på stationen och klivit ut möts av staden (och ett doftmoln av marijuana) insåg jag vilken skillnad det var på Amsterdam mot Rotterdam. Rotterdam blev rätt hårt bombat under andra världskriget vilket innebar att staden byggts upp med nya och moderna byggnader. Amsterdam var mer förskonat och där finns det gamla mer bevarat. Skeva och vackra byggnadsfasader och vackra kanaler.

Det var verkligen folk överallt och jag var trött och seg. Liduina guidade runt i Amsterdam och visade olika ställen som hon hängt på i sin ungdom när hon bodde i staden under ett år. Heter man Liduina van Sitteren vittnar det om rötter i Nederländerna, och mycket riktigt är det ju så med Liduina som är född i Den Haag men vars farfar bodde i Amsterdam i hela sitt nästan 105-åriga liv! Det enda som var synd var att jag inte var tillräckligt fräsch för att orka turista denna dag. Men vi gjorde vårt bästa innan det blev dags att ta sig till flygplatsen och flyga mot Sverige under kvällen.

Jag landade på Arlanda vid midnatt och promenerade till hotellet där jag sedan kollapsade i säng. Efter en rejäl hotellfrukost satte jag mig dagen efter på bussen mot Örebro och landade trött och lycklig till sist i hemmet!

Vackra Amsterdam. Med kanaler, båtar och en ständigt närvarande doft av marijuana.
Chinatown. Och huset där Liduinas farfar bodde och även Liddi under ett år.
Blommig cykel vid en av Amsterdams många kanaler.

Personerna omkring mig

Delar av Team Sennvall. Siri, jag och Karin.

Den som först och främst ska lyftas fram i min prestation är coach Karin. Hon har varit fantastisk!

Jag har alltid uppskattat Karin, men hon har varit viktigare och mer uppskattad än någonsin nu inför maran. Träningsperioden inför loppet har varit långt från perfekt. Det har varit skavanker och skador. Motivationsbrist och sjukdom. Träningspass som misslyckats. Vi har bollat och stuvat om. Jag har gnällt och hon har lyssnat och förstått. Vi har samtidigt haft kul i detta och delat på glädjen när det börjat lossna och jag lyckats med passen.

Vilken tur att jag träffade henne! Det blev verkligen klockrent! Hon är mer än en coach. Hon är en vän!

Så underbart att få ringa upp efter loppet och dela glädjen med henne och tillsammans konstatera lyckligt ”detta blev en fullträff efter förutsättningarna!”. Jag (och Karin) tror att jag har mer i mig på distansen, men i just detta lopp och med denna uppbyggnad var det som sagt en fullträff.

Jag vill också lyfta fram Siri som varit en fin vän, teamkompis och träningskompanjon. Alltid peppande och entusiastisk. Innan loppet sa jag till henne att jag skulle visualisera hur hon cyklade bakom och skrek på mig på slutet när det var tufft. Och det gjorde jag faktiskt! Tack för att du finns Siri!

Och till sist, min älskade Tove som både bryr sig och inte bryr sig om löpningen. Delar min glädje när det går bra, förstår att det är mindre kul när det inte går bra men samtidigt fokuserar på annat i livet. Det som är viktigt. Det som inte är löpning.

Framtiden

Nästa lopp jag fokuserar på är även det på maratondistansen. 3 juni springer jag Stockholm marathon. Innan dess kommer jag nog peta in ett millopp eller två också, men inga lopp som jag formtoppar för.

Förhoppningsvis hinner jag få till några bra pass innan Stockholm, även om det är lite tajt mellan marorna.

Bergslöpning, sol, vandring och utflykter på Gran Canaria

När jag fyllde 40 år fick jag en födelsedagsresa i present av Tove. Problemet var bara pandemin och att det var knepigt att ta sig i väg på något när det mesta var nedstängt. Men nu, till sist och efter att jag fyllt 42 år blev resan äntligen av! Det blev en vecka på Gran Canaria och lilla orten Agaete.

En vecka med milt väder, fantastisk löpning i bergen och härliga utflykter tillsammans. Gran Canaria var verkligen över all förväntan!

Vi flög från ett kallt Arlanda och landade sex timmar senare på flygplatsen på Gran Canaria. Där hade vi hyrt en bil, och efter att vi hämtat upp den satte vi fart mot Agaete. Det gick bra att köra och de stora vägarna på Gran Canaria har många filer och vettiga bilister. Lite svettigare blev det senare under veckan när vi körde upp i bergen.

Framme i Agaete inspekterade vi lägenheten vi hyrt. Den var fräsch och fin och låg med väldigt bra avstånd till hamnen, torget och berget. Centralt och bra. Höjdpunkten i lägenheten var takterassen som hade sol under dagen och var helt insynsskyddad!

Löpningen

Agaete och Gran Canaria är ett kanonbra ställe att springa på. Om man vill springa i backig terräng! Den första dagen hade jag ett intervallpass på schemat, så då sökte jag mig ner till hamnen och sprang fram och tillbaka där.

I början av passet regnade det och blåste rätt rejält så plattorna på strandpromenaden var rätt hala. På fötterna hade jag Alphafly, vilket inte kändes inte dundersäkert.

Mot slutet av passet sökte jag mig uppåt och sprang på ett segment jag hade sett på Strava. En kilometer runt med rätt rejäl klättring på halva segmentet, men det innebar också rätt rejäl nedförsbacke på halva. Nu tittade solen fram och regnet upphörde!

Jag satte inte passet enligt plan. Svårt att bedöma om det var på grund av att jag var usel eller på grund av yttre omständigheter. Hursomhelst var veckans ”värsta” pass avklarat och sedan blev det löpning i berg och terräng för hela slanten!

På hamnpromenaden i Agaete.

Ungefär en kilometer från där vi bodde började slingan som tog mig upp i bergen. Det var rejäl klättring och under en vecka i Agaete samlade jag på mig nästan 4 000 höjdmeter! Och det var bara genom löpningen. Räknar vi vandring så blev det nästan 1 000 höjdmeter ytterligare!

De löppass som var mest “brutalt” men även mest härligt var när jag klättrade över 1 000 höjdmeter på de inledande åtta kilometerna av en sextonkilometerstur. Från Agaete upp till Montaña de las Presas som alltså låg lite mer än tusen höjdmeter över havet. På sina ställen gick det inte att springa, där fick jag istället gå uppför på hala och vassa stenar. Uppe på toppen fanns en fin lite skog och dessutom en levada! Här susade en snabb terränglöpare förbi mig och morsade glatt. Det gick ruskigt fort nedför för honom. Inte alls lika fort för mig kan jag meddela.

På väg uppför bergen i Agaete.
Utsikt över Valle de Agaete. Cirka 800 höjdmeter över havet.
Hal och slingrig stig högt upp i bergen.
Lerig stig.
Skog, högt över havet.

Det blev även ett rejält långpass sett till kilometer. På söndagen sprang jag 34 kilometer. Men givetvis blev det en hel del klättring under det passet också. 921 höjdmeter fick jag ihop. Det var praktiskt tagit omöjligt att springa platt på Gran Canaria!

Jag tog mig till Guia och Gáldar, sprang längs med vatten och genom bananodlingar. Sprang uppför och nedför. Såg söta katter och fick skäll av hundar. Totalt fick jag ihop 122,75 kilometer löpning och 3 672 höjdmeter när jag sammanfattade veckan på söndagen. Sedan sprang jag ytterligare en dag, på måndagen. Då blev det betydligt kortare och snällare när jag sprang genom Valle de Agaete. Först blev det klättring i 6,5 km innan jag vände jag om och dunkade på nedför. Det blev härlig fart utför och jag lyckades pricka in ett Strava-segment och en andraplats efter en amerikansk elitlöpare (Hayden Hawks) utan att ha koll på det. Kul!

Löpning, uppför, i Valle de Agaete.
Utsikt över Valle de Agaete.

Det “värsta” löppasset kom tidigt på vistelsen. Som ett andrapass efter att jag först sprungit “hemma” i Agaete. Jag och Tove tog bilen upp på slingriga serpentinvägare. Till Montaña Alta. Tove skulle vandra lite och jag skulle springa. Först hade vi svårt att hitta leden som vi läst om på nätet. Sedan hittade vi den tror vi, men det var väldigt otydligt hur den gick. Vädret var oerhört svajigt och vi var alldeles för dåligt förberedda med ombyte. För min del blev det sex kilometers löpning som gick i regn, sol, moln, ännu mer piskande regn och till slut hagel. En sann upplevelse, men det var väldigt skönt att sätta sig i bilen efteråt och åka därifrån.

Om jag hade haft bättre koll på var jag skulle springa samt varit bättre förberedd för det hade det varit en häftig upplevelse, men jag var alldeles för naiv och dåligt förberedd som det var.

Uppe på Montaña Alta var vädret ombytligt. Moln, sol, piskande regn och hagel!

Vandring

Det blev två vandringspass tillsammans också. Jag var t.o.m. så väl förberedd att jag hade införskaffat vandringskängor till denna resa. Den första vandringsturen gick från Agaete till Guayedra som ligger söder om Agaete. Det var rejält backigt på sina ställen och enligt klockan samlade vi ihop 343 höjdmeter. Ett rejält träningspass för benen!

Vi stannade till vid stranden vid Guayedra och såg de mäktiga vågorna slå in mot den svarta sanden och stenarna. Givetvis så blev det ett fotbad i strandkanten. På grund av viss missbedömning av hur höga en del av vågorna var blev det en ”reträtt” och ett maskulint ylande från min del. Mer än fötterna fick badas och det såg ut som ett fall av inkontinens (jag har ändå passerat 40 med marginal nu) när jag kom tillbaka från vattnet.

Lite över sex kilometers vandring låter kanske inte som jättemycket, men det tog tid och kändes när vi väl var tillbaka i Agaete igen! Vi avrundade vandringen med att köpa enlitersölflaskor, snacks och godis innan vi åkte ”hem” igen och tog igen oss på vår terrass. En härlig dag!

Stranden i Guayedra. Stenigt, vågigt och vackert. Och jag fick fly vågorna!

Den andra vandringsturen vi tog var en del av min terrängtur som gick upp i bergen, ännu högre än den första vandringsturen. Här var vyerna, som jag redan visste efter mina löpturer, helt magiska! Det var så kul att ta med Tove och visa upp detta. Lite jobbigt att traska uppför så mycket, men helt klart värt det när man hade utsikt över både Agaete, hamnen och Valle de Agaete samtidigt!

Tove på väg uppför berget.
Otroligt fin utsikt under vandringsturen upp på berget.
Jag är på väg uppför berget.

Sista dagen och hemresa

Eftersom vårt flyg hem gick sent hade vi lite tid att fördriva den sista dagen. Vi inledde med att åka till HiperDino och handla lite vin och godsaker till Sverige. Sedan körde vi mot flygplatsen, men tog sikte på någonstans att stanna för att fika och innan vi lämnade tillbaka bilen. Valet föll på Playa de Vargas, söder om flygplatsen. En stenig och rejält blåsig strand där massa kitesurfare hade samlats för att nyttja vinden och flyga fram över vågorna.

Kitesurfare på Playa de Vargas.

När vi fikat klart och glott på kitesurfare styrde vi kosan mot flygplatsen för att lämna tillbaka hyrbilen. Här var det lite nervöst då motorlampan hade tänts på bilen två dagar tidigare, men sedan släckts igen. Var det något fel på bilen? Vi hade givetvis försäkring, men var inte jättesugna på att betala massa pengar och sedan krångla med ett försäkringsbolag för att få tillbaka pengarna.

Tack och lov fick vi ingen anmärkning och återlämnandet av bilen gick bra!

Lättade checkade vi in våra väskor, gick genom säkerhetskontrollen och taxfreeshoppade lite innan det var dags att sätta sig på planet. Flygresan hem tog nästan sex timmar, sedan fick vi vänta länge på våra väskor på grund av personalbrist på Arlanda. Frustrerande! Efter det väntade ytterligare två timmar i bilen innan vi till slut, klockan tre på natten kom innanför lägenhetsdörren. Utmattade, men glada efter en härlig vecka på Gran Canaria!

Andra blogginlägg om Gran Canaria

Smekmånad på vackra Madeira

I somras firade vi vårt bröllop med en minismekmånad på Knippla, men nu var det dags för den riktiga smekmånaden och en resa till vackra portugisiska ön Madeira. En grön och bergig ö.

Jag och den ökända Cristiano Ronaldo-bysten.
Vi flög från Arlanda, mellanlandade i Lissabon innan vi till slut var framme på Cristiano Ronaldo International Airport. Det är här den ökända Ronaldo-bysten står som hånades så mycket för något år sedan när den avtäcktes. Landningen var riktigt skakig och när vi klev av flygplanet var det kallt, regnigt och blåsigt. Av chauffören som väntade på oss fick vi veta att flygplatsen hade varit stängd i flera dagar på grund av dåligt väder och att denna dag var den första då flygplatsen var öppen igen. Vilken tur!

Inledningen på resan må ha varit blåsig och regnig, men efter den första kvällen och natten hade vi helt otrolig tur med vädret och det var strålande solsken och värme resten av vår tid här.

Huset vi hyrde var stort och jättefint med en egen pool. Det låg ungefär en halvmil från huvudstaden Funchal och hade en fantastisk utsikt över havet. Det gick bra med bussar alldeles förbi huset, vilket gjorde det lätt att ta sig runt, men för det mesta gick vi. Denna semester var tänkt att vara en aktiv sådan, vilket det verkligen blev. Madeira är väldigt bergig så även kortare promenader och löppass kunde innebära stora höjdskillnader och mycket “träning” för få kilometer.

Vandring

På Madeira finns det massor av levador vilket är gamla vattenkanaler till för att bevattna ön. Vi vandrade längs med två levador, men hade intentionen att vandra tre. Den första “levadavandringen” blev en flopp sett till att det var stängt till den levadan på grund av bränder. Levadan utgick från berget Monte som vi tog en linbana upp till. I linbanevagnen som vi delade med ett äldre brittiskt par fick vi veta att levadan var stängd. Snopet!

Jag och Tove i linbanan på väg upp till Monte.
Ett fint litet kapell uppe på Monte.
Snirkligt och vackert!
Jag laddar telefonen “on the fly”. Tur att man älskar sladdar!

Besvikelsen gick snabbt över när vi kom upp och fick en helt fantastisk utsikt över Funchal och vi bestämde oss snabbt för att istället promenera till den botaniska trädgården. En promenad på bara lite över sex kilometer, men med snirkliga vägar och rejäla backar blev det ändå en utmaning.

Vi stannade ungefär halvvägs och vilade och åt vår matsäck som varit avsedd för levadan. Sedan kämpade vi på ända fram till den botaniska trädgården där vi unnade oss vila och öl.

Se vandringen Monte-Jardim Botânico da Madeira på Strava.

Boa Morte-Cabo Girão (Levada do Norte)

Den första levadavandringen blev istället från Boa Morte till Cabo Girão. Efter en rejält snirklig och långsam busstur var vi framme vid startpunkten i Boa Morte och påbörjade vår vandring. Vi gick förbi hus, getter och katter och efter ett tag kom vi ut i mer öppen miljö med en helt fantastisk utsikt. Vi träffade knappt på andra vandrare också, vilket passade oss alldeles utmärkt. Det kunde vara brant på sina ställen, men det kändes aldrig obehagligt att göra denna vandring.

Som de galna kattmänniskor vi är hade vi med oss kattmat för att locka på små katter med. Uppskattat
Levada do Norte var en vacker och bra “nybörjarlevada” kände vi.
Bra utsikt från Levada do Norte.
Som sagt, mycket bra utsikt!
Tove lapar lite sol längs med Levada do Norte.
Vi hittade en liten kattunge att mysa med i sluttampen av vandringen.

Efter tre timmar, vi gick i maklig takt och tog pauser för fika och för att konsultera guidebok, var vi framme vid Cabo Girão. Vi gick lite fel på slutet efter att ha rådfrågat en bonde som inte kunde ett ord engelska och pekat oss mot en väg istället för mot levadan. Hursomhelst kom vi fram till Cabo Girão som är en klippa med otrolig utsikt över havet och in mot Camara de Lobos och Funchal. Riktigt häftig utsikt! Vi var rätt trötta och slitna efter denna vandring på en mil. Solen började gå ner och det blev mörkare och kallare vilket gjorde det väldigt skönt att få sjunka ner i en taxi och en ABBA-älskande chaufför som satt och njöt av deras Best of.

Utsikt från Cabo Girao.

Se vandringen Boa Morte-Cabo Girao på Strava.

Levada dos Piornais

Stadslevadan Levada dos Piornais kunde vi promenera till från vårt hus, något jag upptäckt dagen innan då jag varit ute och sprungit.

Levada dos Piornais och dalen nedanför.

Vi klev på levadan vid bananodlingar och promenerade bort från Funchal-hållet mot Camara de Lobos. Här gick vi väldigt nära folks hem i början, innan vi kom bort från de mer tätbebyggda områdena och in i en dal där levadan gick högt upp över marken och fallet ner var mycket långt. Levada dos Piornais kändes obehaglig på sina ställen där det bara fanns en smal stig att gå på, inget skydd och hundra meter ner till marken nedanför.

Tove poserar glatt med en bananklase.

Levadan slingrade sig fram och gick vid vissa ställen dessutom in i grottor. Riktigt häftigt. Efter ett tag kom vi fram till en stängd grind, och tur var väl det för det som syntes bakom den lockade inte till vandring, här hade det förmodligen varit alldeles för farligt att gå!

Levada dos Piornais gick genom grottor på sina ställen.

Vi vände om och började gå tillbaka igen, men tog en avstickare så att vi inte skulle gå exakt samma väg tillbaka. Efter några jobbiga trappor var vi ute bland hus och bebyggelse igen och vimsade runt lite och gick fel några gånger. Något som slutade med att vi förmodligen gjorde intrång i någons “trädgård” (snarare skrotupplag) och att jag blev biten i benet av en hund. Tack och lov var bettet inte särskilt djupt, mest ytligt, och det var bara en tand som hunden träffade med.

Utsikt när vi lämnade Levada dos Piornais. Vackert!

Se vandringen Levada dos Piornais på Strava.

Löpning

Efter att ha gnetat på hela vintern med löpträning i iskyla och snö var det helt fantastiskt att få komma till värmen och springa! Första morgonen knöt jag på mig skorna och begav mig i väg in till Funchal, sprang längs med hamnen och strosade sedan runt lite. Längs med hamnen var det jättemånga som sprang vilket är lätt att förstå med en fantastiskt fin utsikt och bra utrymme att springa på.

När jag pustat ut och tittat klart sprang jag tillbaka igen och fick verkligen min första smak av Madeiras tuffa backar.

Denna backe nära vårt hus slet jag uppför ett gäng gånger.

Den andra dagen jag sprang så slog jag till på en halvmara. Vädret var strålande och formen kändes bra så det gick undan denna gång och när jag till slut pustade ut på en restaurang alldeles vid havet så visade det sig att det var min näst snabbaste halvmara någonsin. Bara 15 sekunder långsammare än min snabbaste. Det var dock min absolut bästa halvmara om vi beräknar in alla backar jag slet på uppför.

Sluttampen på ett jättejobbigt Strava-segment.

Jag kämpade även för att slå course record på några Strava-segment, men fick återvända till Sverige som tvåa på två stycken (Travessa da Praia Formosa Climb och Formosa Climb). Ett av dem med bara en sekunds marginal. Lite snopet, men ändå något att vara stolt för.

Till sist

Madeira är en otroligt vacker ö och vi hade fantastisk tur med vädret under tiden vi var där. Utöver Funchal besökte vi även Câmara de Lobos som inte alls låg långt ifrån där vi bodde.

Båtar i Câmara de Lobos.

Film från Madeira

Precis som “vanligt” så filmade jag väldigt mycket och klippte ihop en film från vår resa. Den kan du se nedan!

Minismekmånad på Källö-Knippla

Både jag och Tove älskar västkusten och efter bröllopet åkte vi på en “minimoon” till Källö-Knippla. Vi hade hyrt ett fantastiskt hus via Airbnb som låg alldeles vid vattnet.

Efter en bilfärd till Göteborg och “hålla tungan rätt i mun”-åkning i Tingstadstunneln tog vi färja över till Öckerö och åkte sedan till färjelägret vid Burö. Därifrån var det bara några minuter med färja innan vi var framme vid den lilla ön Knippla.

Huset vi hade hyrt var gammalt, otroligt fint och låg alldeles vid vattnet. Det fanns ett litet rum med två fåtöljer och fantastisk utsikt över havet och de passerande färjorna. Vi spenderade varje kväll med att bara sitta där och titta. Då det också fanns kikare i huset kunde vi sitta och titta på de olika fåglarna som låg och guppade i vattnet.

Här satt vi om kvällarna, drack öl eller vin och bara njöt av utsikten.

Knippla var verkligen en superliten ö. Det fanns en matbutik som stängde halv sju på kvällen och en restaurang som låg i den lilla hamnen. Om man är ute efter partaj så är det verkligen ingen ö som passar. För mig och Tove var det dock helt perfekt. Så lugnt och skönt och våra planer på att utforska Öckerö och Hönö skrotades till förmån för att bara njuta på bryggan i solen eller promenera runt ön.

Första kvällen på Knippla och jag poserar i Toves panorama.

Jag hade med mig löparutrustning och gav mig iväg på en tur första morgonen. Då ön var så liten, och backig, var det rätt knepigt att springa. Jag utforskade många av de olika vägarna (kolla in löppasset här) och slutade efter lite mer än fem kilometer. Vanligtvis försöker jag alltid springa minst en mil, men det gick inte riktigt här! Efter att jag kommit tillbaka till huset slängde jag av mig tröjan och tog mig genast ett dopp från badbryggan alldeles intill huset. Uppfriskande minst sagt!

Detta är det första man möts av när man rullar av färjan i Knippla.

Vi åt aldrig på restaurang under vår minimoon utan köpte istället färsk fisk och skaldjur och lagade egen mat. Efter middagarna promenerade vi runt, läste en bok eller slappade på annat sätt. Efter allt som varit med bröllopet var det en perfekt minimoon att kunna ta igen sig på denna fina lilla ö!

Jag och Tove myser på klippa.

En liten Knippla-film

Jag filmade en del och klippte ihop en liten film från vår vistelse på Knippla.

Semester i Bohuslän

Årets sommarsemester har börjat och jag och Tove inledde den med att packa bilen och bege oss ner till Bohuslän. Fyra nätter stannade vi och vi har haft en helt underbar tid.

Hamburgsund

Genom Airbnb hyrde vi en lägenhet i Hamburgsund hos det norska konstnärsparet Peder och Anne och deras son Herman. Lägenheten var jättefin, ljus och luftig och läget helt underbart och ostört. Peder, Anne och Herman var otroligt gulliga och välkomnande, verkligen ett superlyckat val av boende! Lägenheten finns att hyra här.

I denna stuga hos Peder och Anne bodde vi.
I denna stuga hos Peder och Anne bodde vi.

Hamburgsund var en mysig liten ort, med förvånande få turister. Det kändes lite som en oupptäckt pärla. Det fanns en ICA-butik vi kunde handla på och en mycket trevlig restaurang i Morgondagens ekologiska ölkafé som serverade helt fantastiskt goda pizzor. Det finns även en fiskhandlare alldeles intill ICA-butiken som vi handlade skaldjur av och avnjöt hemma i lägenheten.

Från Hamburgsund går också en linfärja över till Hamburgö. Det är bara 130 meter över vilket innebär att färjeturen går snabbt.

Hamburgö

En glad Tove på Hamburgö.
En glad Tove på Hamburgö.

Jag kan inte direkt påstå att vi utforskade Hamburgö noga, men efter att ha åkt över med linfärjan tog vi bilen rakt över ön till badplatsen Boviken där årets baddebut gick av stapeln. Det var rätt kyligt i vattnet, men både jag och Tove vågade oss ner i vattnet för ett dopp. Mest tid spenderade vi alltså inte i vattnet, utan på en klippa där vi åt medhavda räkor och rökt fisk och satt och läste böcker och njöt av tystnaden.

Fjällbacka och Grebbestad

Det är väldigt korta avstånd mellan orterna på Bohusläns kust och det gick smidigt att bila runt. Vi besökte både Fjällbacka och Grebbestad vilket är två väldigt fina orter med mycket mer “liv” om man önskar det. Det märks att det är dessa orter som turisterna tar sikte på! Det mesta livet finns naturligtvis runt hamnen i både Fjällbacka och Grebbestad och vräkiga båtar finns det gott om. De flesta utländska turisterna är norrmän och det skulle inte förvåna om det finns fler norrmän än svenskar här.

Tjurpannans naturreservat

Sjöboden Enslingen.
Sjöboden Enslingen.

Utanför Grebbestad ligger Tjurpannans naturreservat och dit tog vi bilen för en ordentligt vandring. Tjurpannan har ingen ytterskärgård, vilket leder till att det blåser rätt rejält där. Promenerar man ut till den lilla sjöboden Enslingen viner det rätt rejält om öronen. Ännu mer om man som vi tar sig upp för St. Huvudet, berget som ligger intill Tjurviksbukten. Här uppe är utsikten helt makalös och om orken och kraften finns så är det verkligen värt ansträngningen att ta sig upp hit!

Naturen är otroligt vacker och det finns en del betesdjur som går omkring betar på marken. Vi såg en fårskock som traskade omkring, lite lätt avvaktande mot oss, och mumsade nöjt på vad naturen hade att erbjuda.

När vi var här var det väldigt lugnt med andra människor och uppe på St. Huvudet fick vi traska omkring helt ostörda.

Tove vandrar i Tjurpannan.
Tove vandrar i Tjurpannan.
Fiskeby i Tjurpannan
Fiskeby i Tjurpannan

Väderöarna

Efter nästan 20 år fick Tove återvända till Väderöarna där hon spenderade många somrar som barn. Svärfar Claes var involverad i Projekt Väderöarna som dokumenterade tillståndet och förändringar i klippbottnen utanför Väderöarna. Det hade hänt en hel del på de 20 år som passerat, bland annat så fanns det numer ett värdshus på ön och ett tydligare fokus på turism.

Tove på väg till väderöarna.
Tove på väg till väderöarna.

För att komma till Väderöarna väntade en båtfärd i en pontonbåt som tog cirka en halvtimme. Båten gick smidigt nog från Hamburgsund och för 579 kronor fick vi en tur och retur-biljett samt en fantastiskt god fisksoppa till lunch från värdshuset på Storön. Vi vandrade runt på Storön ostört och letade upp en jättefin vik där vi delade på en öl och njöt av utsikten. Apropå fin utsikt så bör man klättra upp i lotsutkiken där man kan se ut över den vackra ögruppen.

Tove i en vik vi fick ha helt för oss själva.
Tove i en vik vi fick ha helt för oss själva.

Efter en hel del vandrande runt ön protesterade benen och vi hittade ännu en vik, denna med fiskebodar och bryggor, men helt utan en levande själ. Där lade vi oss i en och en halv timme och bara njöt av livet i solen och vilade upp oss.

Under hela semestern sken solen på oss och vi hade en fantastisk tid i Bohuslän. Hit vill vi komma tillbaka igen!

En film om vår vistelse

Jag filmade rätt flitigt med min telefon och testade även att göra några timelapsevideor. Det hela blev riktigt bra om jag får säga det själv. Ta gärna en titt på filmen.

Paris får vänta

Jag hade en tanke om att det detta inlägg du läser just nu skulle ha publicerats om lite mer än en vecka och innehålla massa bilder från Paris. Men det blir inte alltid som man har tänkt sig. I går packade jag och Tove väskor, peppade inför resan och hade massa planer på vad som komma skulle. Dagen inleddes med lite mer packande. En halvtimme innan vi skulle ta bussen till stationen för att åka vidare till Göteborg landade ett mejl i inkorgen från Ryan Air. Där stod det att vår flight till Paris i morgon var inställd på grund av strejk i Frankrike. Att kalla detta ett antiklimax är ett understatement. Luften gick ur oss helt.

Att boka om biljetterna fungerade inte och vi fick snabbt avboka biljetter, boende i Paris och hotellet i Göteborg. Det känns ju tråkigt att våra värdar som vi skulle bo hos tappar en veckas inkomst på detta, men det fanns inte så mycket annat att göra.

Hotellet i Göteborg var väldigt generösa. Trots att avbokningstiden var passerad så fick vi avboka rummet. Om de inte lyckas hyra ut rummet så får vi betala en liten del av kostnaden, vilket kändes väldigt vänligt och vettigt. Tack till Hotel Palace i Göteborg!

När nu planerna för den närmsta framtiden helt plötsligt gick upp i rök så bestämde jag och Tove oss för att göra något trevligt här i Örebro istället. Då jag var otroligt fotosugen och inspirerad så fick min kamera följa med och dokumentera dagen.

Vi styrde kosan in till centrum för att växla in resekassan. I Örebro kan man verkligen se hur Open Art tar fart och vid Södergaraget växer en fantastisk grafittimålning fram på en fasad. Tänk om fler tråkiga husfasader kunde få en sådan vacker utsmyckning! Efter att vi handlat på Systembolaget tog vi sedan bilen bort till Stadsträdgården. Stadsträdgården är verkligen en pärla i Örebro. Vi fikade i vacker miljö och gassande sol.

En ny grafittimålning som en del av Open Art.
En ny grafittimålning som en del av Open Art.
Staty vid Strömpis.
Staty vid Strömpis.

Efter att vi njutit av livet (och samtidigt ältat den uteblivna resan) så promenerade vi längs med Svartån bort mot Wadköping och sedan genom Wadköping.

Fågel

Svartån ringlar sig fram förbi Wadköping.
Svartån ringlar sig fram förbi Wadköping.
Härlig bänk i närheten av Stadsparken.
Härlig bänk i närheten av Stadsparken.
Studentfotografering i Stadsparken.
Studentfotografering i Stadsparken.
Staty i Wadköping.
Staty i Wadköping.
Härlig retroskylt i Wadköping.
Härlig retroskylt i Wadköping.

Lampa

Väl hemma igen svalkade vi oss med en varsin kall Gin & tonic, klappade på vår söta lilla Svea som säkert hellre har oss hemma i Örebro än i Paris.

En tröstande Gin & tonic.
En tröstande Gin & tonic.
Älskade Svea var nog glada för att vi blev hemma denna vecka.
Älskade Svea var nog glada för att vi blev hemma denna vecka.
En humla i gräset denna idylliska sommardag.
En humla i gräset denna idylliska sommardag.

Paris då? Under vår fika i Stadsträdgården så bokade vi en ny resa till Paris. Nu åker vi istället i augusti. Resan kostar förvisso mer, men förhoppningsvis så tar vi oss i väg denna gång. Då vi i samband med den planerade hemfärden från Paris hade en tågbiljett bokad hem från Göteborg om en vecka så bokade vi en resa till Göteborg och kommer att göra lilla London om några dagar.

Åter till Paris

Jag och Tove senast det begav sig.
Jag och Tove senast det begav sig.
För sex år sedan så var jag och Tove i Paris för första gången under några helt underbara dagar. Vi bodde på ett hotell i Montparnasse och upplevde denna fantastiska stad med många sevärdheter. Parisvistelsen rankas högt upp bland våra semestrar, det är kanske till och med den semester vi tycker har varit absolut bäst. Jag skrev om den vistelsen i blogginlägget Paris je t’aime!. Sedan denna semester har vi känt att vi måste åka tillbaka och uppleva Paris igen. Det finns så mycket mer att se här och vi missade ju helt till exempel Chinatown som är en av världens största.

Nu är det dags att återvända dit, efter sex års tid. I juni sätter vi oss på planet ner till den franska huvudstaden. Vi stannar en vecka och till skillnad från senast så kommer vi inte att bo på hotell. Istället så har vi hyrt en lägenhet av två privatpersoner via sajten Airbnb. Lägenheten är en liten etta med balkong och utsikt över hustaken.

Fler bilder och mer information om Bastille finns på Airbnbs hemsida. Jag kommer att gå in där flera gånger och lockas och längta.

Kommentera gärna och kom med tips på upplevelser i Paris.

Navigation