Kategori: Spel

Kulturkonsumtion: vecka 15 2012

Sett: Två avsnitt av Magic City
Magic City utspelar sig i slutet av 50-talets Miami. Hotellet Miramar drivs av Ike Evans, spelad av Jeffrey Dean Morgan, kanske mest känd som The Comedian i Watchmen. Där försöker han balansera privatlivet med sin vackra fru, spelad av Olga Kurylenko, och sin dotter med det hårda och ofta dödliga livet i sitt arbete. För allt är givetvis inte fine and dandy med hotellivet. Magic City är som ett blodigare, skitigare Mad Men med mer naket. Danny Huston gör en minnesvärd roll som ondskefull kompanjon.

Sett: Shame
Michael Fassbender spelar Brandon, en trasig karaktär som fyller sin tomma vardag med sex i alla dess former. Hans liv skakas om när systern Sissy, spelad av Carey Mulligan gör intåg i hans liv.

Shame är välspelad och otroligt dyster. Jag är inte lika såld på den som många recensenter tycks vara, men visst är den bra. Fassbender är imponerande. Mulligan gör världens långsammaste version av New York, New York. Och så liggs det. En hel del.

Sett: Game Change
Game Change är baserad på en bok som i sin tur byggde på intervjuer med folk som arbetade med John McCains presidentkampanj. I Game Change får vi se när kampanjfolket inser att Obama blir svårslagen och med kort varsel väljer Sarah Palin som vicepresidentkandidat. Om hälften av vad som kommer fram i filmen är sant så får vi vara lyckliga över att McCain inte vann valet. För det är knappast något snällt porträtt som målas upp av Palin. Mer clueless och korkad toppolitiker får man nog leta efter. Julianne Moore gör ett lysande jobb som Palin och efter att jag hade sett filmen så roade jag mig med att jämföra riktiga intervjuer med Palin med de i filmen. Jag såg praktiskt taget ingen skillnad.

Väl värd att se, med Woody Harrelson som trött kampanjchef.

Ed Harris som John McCain och Julianne Moore som Sarah Palin.

Spelat (klart): Killzone 3
Snygg och habil shooter med en story som engagerar föga. Bra miljöer med en militärisk design som inte lite för tankarna till nazismen. Värt att spela, men inget av de absoluta toppspelen.

Underbara Mass Effect 3

Om du inte vill veta hur Mass Effect 3 slutar så bör du inte läsa detta inlägg då det innehåller stora spoilers.

Efter tre spel och ett antal år så har jag nått slutet för Joanna Shepards resa när jag avslutat Mass Effect 3. Få spelserier, om ens någon, har jag uppskattat så här mycket som denna serie. Det har verkligen varit min Shepards (som alltså heter Joanna och är en rödhårig kvinna och vanguard) resa. Den romans som inleddes med Liara i det första spelet följde med genom det andra och även nu i det tredje. Ashley var med mig i tredje spelet då jag valde att låta henne leva istället för Kaidan i det första Mass Effect. Val jag har gjort och karaktärer jag har pratat med återkommer nu, flera år senare, i det avslutande spelet.

Liara är tillbaka och får spela en större roll än den i Mass Effect 2.

Pressen på Shepard är större än någonsin då reapers invaderar jorden. Hon har en tuff uppgift framför sig för att försöka ena flera raser till att arbeta tillsammans för att möta detta hot som kan utplåna praktiskt taget allt liv i universum.

Under resans gång ställs man inför den existensiella frågan om vad som är liv. Är en syntetisk skapelse med ett eget medvetande ett liv? Just sådana frågor kittlar väldigt (och bör göra det om man är science fiction-fan). Detta är en frågeställning som man får ta ställning till alldeles i slutet också, men mer om det senare i inlägget.

Upplägget i det tredje Mass Effect-spelet är likt de två första. Som Shepard styr man Normandy mellan olika uppdrag som senare kommer att vara en faktor i det stora uppdraget. De olika miljöerna och världarna är helt fantastiska och allt har en otroligt snygg polerad look. Ett av de första uppdraget jag genomförde var det nedladdningsbara uppdraget på Eden Prime där man skulle komma över en protheansk artefakt. En artefakt som visade sig inte bara vara protheansk utan en faktiskt Prothean. Den utdöda rasen som 50 000 år tidigare hade utplånats av Reapers i den förra cykeln.

Bara att få återse Eden Prime var en upplevelse. Hela Mass Effect-trilogin påbörjas ju på Eden Prime då Shepard åker för att undersöka ett protheanskt torn som skickar ut en signal. När Shepard rör vid tornet får hon visioner om Reapers utrotande av de tidigare civilisationerna och pang så är spelvärldens grymmaste science fiction-serie i gång.

Det är en fröjd att vara tillbaka och gå mellan byggnaderna i människokolonin. Givetvis utbrister ett gäng fajter, denna gång med Cerberus som också är ute efter artefakten som visar sig att vara protheanen Javik, den sista överlevande av sin civilisation.

Andra höjdpunkter är att få återse citadellet, gå runt och tjuvlyssna på konversationer, handla vapen och rustningar eller att besöka nattklubben Purgatory där Aria T’Loak (rösten görs av Carrie-Ann Moss från Matrix-filmerna) numer huserar efter att Cerberus har tagit över klubben hon styrde över i Mass Effect 2, Afterlife på Omega.

Till citadellet har massa flyktingar som har överlevt attackerna runtom i galaxen tagit sig och söker nu uppehåll. På väggarna sitter fotografier uppsatta på saknade personer. Många sörjer. Det märks verkligen att undergången är nära och att ett täcke av hopplöshet ligger över citadellet.

EDI i ny humanoid form. Rösten görs av Tricia Helfer.
När det gäller besättningen så höll jag mig till samma två personer för det mesta. Favoriterna Garrus Vakarian och Liara T’Soni. Den nya bekantskapen Javik använde jag knappt i uppdragen. En annan ny bekantskap, EDI, Normandys artificiella intelligens antog tidigt i spelet en fysisk form och kunde användas som alla andra i besättningen under uppdragen. Detta gjorde jag sällan, trots att jag tyckte hon var en häftig ny karaktär och någon som aktualiserade frågan om vad som är liv och inte. Rösten gjordes av Tricia Helfer från Battlestar Galactica och efter att nu ha medverkat som robot i både den serien och i Mass Effect så ligger hon högt på listan över mina favoritrobotar. Bra jobbat Tricia!

Jack är tillbaka och har låtit håret växa ut.
Något som Bioware har gjort bra är att knyta ihop en del av storyn i spelen med Mass Effect-böckerna. Karaktärer som Kai Leng och Kahlee Sanders har spelat större roller i böckerna och dyker nu upp även här i spelen. Kai Leng som en tuff motståndare, utsänd av The Illusive Man för att ta kål på Shepard. Kahlee Sanders, lärare på skolan för barn med biotiska krafter. Där träffar vi en annan favorit från Mass Effect 2. Truliga och struliga Jack har nu tagit tag lite mer i sitt liv, är inte lika ilsken längre (men fortfarande ful i munnen) och jobbar också som lärare på skolan.

I slutet av spelet så ställdes man inför tre val. Alla innebar undergången för Shepard. Det val jag gjorde innebar att man slog ihop organiskt och syntetiskt DNA och skapade en ny form av liv. Samtidigt som Reapers var ett enormt hot mot allt liv, syntetiskt eller organiskt så var de inte den enda representationen av syntetiskt liv. Legion, som var en Geth, visade sig att vara en intelligent och värdig besättningsmedlem i Mass Effect 2 och när vi nu fick se skapelsehistorien för Geths i detta avslutande spel så framgick det att allt de egentligen ville ha var frihet. Därför inledde de ett krig med Quarians som har skapat dem. EDI visade sig att vara ett annat syntetiskt liv, värt att slåss för.

Trots alla klagomål på slutet, och en del motiverade då det finns en del hål i berättelsen, så känner jag mig nöjd. Och sorgsen. Nu är det över, och min Joanna Shepard är död. Det blev inget gemensamt liv med Liara. Det bästa betyg jag kan ge till Mass Effect 3 är att det har engagerat mig. Väldigt. Det är en fantastisk story och en fantastisk upplevelse.

Kulturkonsumtion: vecka 8 2012

Jag konsumerar en hel del populärkultur och trots att det inte alltid motiverar hela blogginlägg finns det saker jag vill skriva av mig om i bloggen. Därför tänker jag nu, försöka i alla fall, starta med lite popkulturella sammanfattningar titt som tätt. Tanken är att det ska komma en sammanfattning varje vecka. Detta kommer jag givetvis att misslyckas med, men hey, vi gör ett försök i alla fall!

20-26 februari 2012

Filip Hammar på Cafés omslag.
Läst: Intervju med Filip Hammar
Senaste numret av Café landade på hallmattan och på omslaget stod en lycklig Filip Hammar och log. Per Bjurman hade åkt till Los Angeles för att träffa Filip och ge oss en inblick i hans liv därborta. Jag tycker dock att det inte direkt framgick vad det var Filip gör i USA. Bara att han var där för att försöka ”lyckas i tv-branschen”.

Utdrag ur intervjun finns här.

Lyssnat på: John Ajvide Lindqvists ’Tjärven’
John Ajvide Lindqvist som har skrivit böcker som Låt den rätte komma in, Människohamn och Hanteringen av odöda släppte sin senaste bok Tjärven helt digitalt. Antingen som ljudbok eller som e-bok. Jag har lyssnat på boken, uppläst av författaren själv, och är riktigt besviken. Platta karaktärer som man känner noll och intet för, äckligt zombislafsande och en uppläsning av författaren som inte heller är något vidare. Förra boken, Lilla stjärna, var inte heller den bra. Mycket synd då jag älskade Människohamn som jag håller som hans bästa bok hittills.

Jennifer Lawrence som Katniss Everdeen i The Hunger Games.
Lyssnat på: The Hunger Games
Efter två rekommendationer så har jag börjat att lyssna på The Hunger Games (Hungerspelen på svenska) som ljudbok. Jag är lite skeptisk till det faktum att detta är ungdomslitteratur och blir orolig för att det ska bli Twilight över det hela. Däremot så är jag ju förtjust i både The Running Man och Battle Royale som böckerna brukar nämnas tillsammans med. Jennifer Lawrence är jag också förtjust i (se den mycket bra filmen The Burning Plain med Jennifer Lawrence och Charlize Theron!) och hon ska ju spela huvudrollen som Katniss Everdeen i filmatiseringen som kommer i mars. Hittills så verkar boken bra, och den kan nog bli ännu bättre när jag kommer till just själva spelen som titeln syftar till.

Sett: Dubbelavsnitt av The River
Jag har blivit tipsad om nya serien The River som handlar om sökandet efter en populär dokumentärfilmare. Tänk dig att David Attenborough skulle försvinna i Amazonas. Denna dokumentärfilmare spelas av Bruce Greenwood och hans fru och vuxna son ger sig i väg för att hitta honom när de lyckas få upp en signal från hans båt. Med sig har de ett filmteam som ska dokumentera allt. På plats på båten börja obehagliga händelser ske, lite åt Lost-hållet med andra ord. Dock ett larvigt grepp att allt ska vara filmat som om det är filmat av dokumentärkameror eller kameror på båten. Dessutom totalt onödigt. Serien hade tjänat så mycket på att vara filmat på ett vanligt sätt. Dessutom så kan man förutse att detta kommer att mjölkas oändligt mycket och det kommer att vara ett jäkla kameraskakande och springande genom djungeln. Jag kommer inte att titta vidare.

Elizabeth Olsen och Sarah Paulson i Martha Marcy May Marlene.
Sett: Martha Marcy May Marlene
Martha Marcy May Marlene handlar om Martha som flyr till sin syster från en sekt ledd av karismatiske aset Patrick, spelad av John Hawkes. Hos sin syster blir det uppenbart att hon lider av tiden i sekten och nutid varvas med dåtid. Tempot är rätt stilla och filmen kunde mått gått av att skruvats upp några snäpp. Elizabeth Olsen är riktigt bra i huvudrollen som den plågade Martha, oväntat av en Olsen-syster (hennes storasystrar är de mer kända tvillingarna Mary-Kate och Ashley)!

Sett: J. Edgar
Clint Eastwoods senaste film handlar om FBI:s legendariske chef J. Edgar Hoover, spelad av Leonardo DiCaprio. Filmen var lite för seg och händelsefattig. Sminkningen var under kritik också där de tre huvudskådisarna, DiCaprio, Armie Hammer och Naomi Watts fick spela sina karaktärer både som unga och gamla. Leo Di Caprios sminkning är ok, men Naomi Watts och speciellt Armie Hammers sminkning som gamla ser inte alls bra ut. Armie Hammer ser ut som att han har en gummimask på sig.

J. Edgar var tyvärr en besvikelse.

Spelat: Killzone 3
Killzone 3 för 99 kronor lät som ett fynd och då jag gillade Killzone 2 så slog jag till. I skrivande läge så har jag spelat ungefär två timmar. Jag gillar det, även om jag börjar bli lite mätt på First person shooters. Storyn har jag inte heller riktigt bra koll på känner jag, men likadant var det med Killzone 2. Det känns som att storyn är rätt sekundär också, man vill ju mest skjuta i snygga miljöer. Jag längtar dock till Mass Effect 3, där story i allra högsta grad är väsentlig.

Så, detta var min första sammanfattning av min kulturkonsumtion. Återkom gärna med synpunkter i kommentarerna!

Ny trailer till Mass Effect 3

Det har kommit en ny trailer till Mass Effect 3 och Oh. My. Lord vad jag blir peppad! Det finns ingen gameplay överhuvudtaget i trailern och allt är förrenderat och väldigt snyggt. Dock så sätter trailern en helt fantastisk stämning och spontant, direkt efter att jag har sett den, så tror jag inte att jag har sett en bättre speltrailer än denna.

I den avslutande delen i Mass Effect-trilogin så kommer Reapers till jorden och nu är det upp till den rödhåriga bönan som är MIN Shepard att slåss för mänsklighetens (och alla andra rasers också för den delen) överlevnad.

Mass Effect 3 släpps i Sverige den 8 mars, men fram till dess kan vi dregla över denna trailer.

http://www.youtube.com/watch?v=Vs7kix6_8Ks?hd=1

De bästa spelen från 2011

Ett nytt år är här och som brukligt är så ska man sammanfatta det gångna året. Jag är lite sen på bollen då årsbästalistor brukar komma i slutet av året, inte i början av det nya. Hursomhelst har jag valt att sammanfatta fjolårets bästa spel according to me. Jag spelade en hel del, och dessa titlar var vassast enligt mig. Sedan finns det säkert folk som anser att titlar saknas, men det kan ju bero på att jag inte spelat de spelen. The Elder Scrolls: Skyrim är ett bra exempel på ett spel från i fjol som är dunderhyllat men som jag inte har spelat.

Fantastiska Portal 2 är årets bästa spel.
  1. Portal 2
    Fantastisk stämning och underbara miljöer genom hela spelet. Dessutom kluriga spelmoment som ger en härlig känsla av smarthet när man löst problemet och tagit sig vidare. Spelet är också fullproppat med små ledtrådar till större hemligheter och detta är ett spel jag kan surfa runt och läsa folks teorier om. Ett spel med härlig yta, kanonbra innehåll och dessutom oanat djup och symbolism.
    Jag har skrivit om Portal 2 tidigare i bloggen.
  2. Batman Arkham City
    En hel stad fylld med karaktärer och gotiska miljöer att svinga sig runt i och spöa fiender. Att kunna spela som Catwoman är också ett lyft. Vassare än Batman Arkham Asylum, och det säger inte lite!
  3. Deus Ex: Human Revolution
    Snyggt men med vissa brister, som usla bossfighter. Stämningen och musiken är dock i toppklass, och det kommer man långt på!
    Här har jag skrivit om Deus Ex: Human Revolution tidigare.
  4. Crysis 2
    Ruskigt vackert spel med trasiga städer och en hel del pulsökande smygande. Få spel har stressat upp mig som detta när jag försöker smyga förbi aliens i ett ockuperat New York.
  5. Gears of War 3
    Supertight kontroll och ruskigt snygga miljöer i Marcus Fenix tredje äventyr. Storyn är bra, och karaktärerna och dialogerna är korkade på ”rätt” sätt. En värdig avslutning på en fantastisk trilogi.
    Gears of War 3 har jag också skrivit om tidigare.
  6. Uncharted 3: Drake’s Deception
    Det absolut vackraste konsolspel jag någonsin har sett. Det negativa med spelet är att det är för styrt och att man som spelare har för lite frihet. Detta var det spel som jag innan året trodde skulle toppa min lista, men när det är ett så starkt spelår som 2011 så är det tuff konkurrens. Trots sin sjätteplats så är Unhcharted 3: Drake’s Deception ett helt fantastiskt spel.
  7. L.A. Noire
    Fantastiska ansiktsanimationer och en snygg stad. Dock så var denna snygga stad lite väl tom.
    Jag bloggade om skådisarna i L.A. Noire och Mad Men tidigare i år.

Gears of War-trilogin går i mål

Jag var sen att hoppa på Gears of War-tåget. När jag köpte min Xbox 360 så hörde jag mycket gott om det första spelet, men när jag väl köpte det och började spela det var jag inte så imponerad. Efter några timmars nötande började jag dock hysa varmare känslor och se vad som var så bra med det. På slutet var jag frälst. Sedan kom Gears of War 2 som jag älskade rakt igenom och nu har jag alltså gått i mål med trilogin när Gears of War 3 är avklarat.

Gears of War 3 är otroligt snyggt. Spelet sköts upp ett halvår trots att det enligt rykten var klart. Det behöver inte ha varit något negativt då Epic gavs massa månader att finslipa allt. Grafiken är otroligt vacker och det märks att Epic verkligen kan sin egen grafikmotor. Spelmässigt så är kontrollen supertight och bättre än någonsin, vilket inte säger lite när det handlar om serie som har varit berömd för sin starka kontroll.

Anya Stroud som du tidigare mest fått höra i de två första spelen är numer en spelbar karaktär.

I de tidigare Gears of War-spelen så har det alltid handla om dig, Marcus Fenix, och kompanjonen Dom. I trean är det istället fyra karaktärer som upplever äventyret tillsammans. Om man vill kan man alltså spela igenom hela kampanjen med tre andra vänner. Jag gjorde det i min ensamhet dock. Detta är både en för- och nackdel. Fördelen är att man får lite stöd från sina kompanjoner och att jag upplever att storyn blir starkare. Nackdelen är att det ibland känns lite för lätt. Dina kompanjoner kommer snabbt till undsättning om du biter i gruset och återupplivar dig. Samtidigt gillar jag att storyn får flyta på, utan att man fastnar vid svåra moment.

När det gäller story så tycker jag att den funkar bra. Det är inte en lika fin utmejslad sådan som i Mass Effect eller Half-Life, men det gör inget. Jag köper helt och hållet premisserna, där brölande machosoldater spottar ur sig actionklichéer. Det är ändå de fantastiska miljöerna och den lysande kontrollen som får spela huvudrollen.

Gears of War är våldsamt och snyggt. Våldsamt snyggt.

Något som är överraskande är hur mycket i storyn som avslutas. Ett problem med spel brukar vara rädslan att berätta för mycket, så att det blir svårt att göra uppföljare. Här avslutar verkligen Epic mycket, och jag har svårt att se att det kommer att komma en uppföljare med dessa karaktärer. Säkerligen kommer vi att få se prequels och liknande, vänta bara till Microsoft lanserar en ny konsol!

Av de tre Gears of War-spelen är detta det bästa. Och då är de andra ruskigt bra. Jag rekommenderar det väldigt varmt!

Nathan Drake i varje spel

Chloe Frazier, sidekicken från Uncharted 2 (och 3) är med i Gears of War 3. Hon heter förvisso inte Chloe, utan Sam och har dessutom lagt på sig ett gäng kilon enbart i muskler. Men visst fasen är det hon, det hör jag ju på den sträva australiensiska stämman! En sökning på IMDb bekräftar det. Claudia Black gör rösten till både Chloe i Uncharted 2 och till Sam i Gears of War 3.

När man har spelat ett gäng spel och försöker att hänga med i spelvärlden som jag gör blir det tydligt många gånger att samma skådisar dyker upp i ett gäng spel. Ett av de tydligaste exemplen på detta är Nolan North, mest känd som Nathan Drake från just Uncharted-spelen, men även känd från massor av andra spel.

Nolan North är med i massor av spel

http://www.youtube.com/watch?v=NXA1ISDsHVA http://www.youtube.com/watch?v=is65rL9aPws

Jag är lite ambivalent till att samma röstskådespelare dyker upp i massor av spel. Samtidigt som jag gillar Nolan North skarpt i Uncharted-serien så blir det lite ”fel” när samma röst dyker upp på så många andra ställen. För mig ÄR Nolan North Nathan Drake och att då höra honom som prinsen i Prince of Persia känns inte som det ska.

Om man då drar paralleller till filmens värld så börjar genast det resonemang jag försöker bygga upp att halta. Ta en skådespelare som Christian Bale som är mycket bra i rollen som Batman i Christopher Nolans filmer. Betyder detta att jag inte kan ta mig till hans andra karaktärer? Jo, absolut kan jag det. En bra skådespelare övertygar mig i flera roller. Trots att både röst och utseende är lika från film till film. I spelen är det ju bara rösten som är lika, utseendet varierar. Samtidigt hajar jag till extra när en röst jag känner igen från tidigare dyker upp i ett annat spel.

Kan det då bero på att Nolan Norths röst låter likadan utan att han förändrar den nämnvärt? Med stor sannolikhet så är det så. Om vi åter tittar på Gears of War så görs hvuudkaraktären Marcus Fenix röst av John Di Maggio. Det är en lysande uppvisning i machogrymtande och brölande. Jag kan dock inte påminnas om att jag hört ”Marcus Fenix” någon annanstans. Dock har jag hört John Di Maggio flera gånger. Som Bender, i Futurama. Med andra ord, John Di Maggio ändrar sin röst och ser till att den låter olika från roll till roll.

Vi avslutar med en konversation från Mafia II där Nolan North pratar med… Nolan North.

Intryck från demot till FIFA 12

Hösten är här och det innebär att fotbollssäsongen sätter igång. Och tillsammans med ny fotbollssäsong så kommer ett nytt FIFA-spel från EA Sports. I förrgår släpptes demoversionen av FIFA 12 som släpps i Sverige den 29 september. Givetvis har jag testat det!

Vid en första anblick så känner man igen sig väldigt lätt. Wayne Rooney, denna gång med lite mer hår, är omslagspojke än en gång.

Spelmässigt så har försvarspelet ändrats ordentligt. Vilket innebär att jag lägger som ett såll. Nu räcker det inte längre med att springa ikapp en spelare och hela tiden hålla in en knapp. Nej nu ska man tajma knapptryckningen och placera sig bättre. Det låter kanske självklart, men oj vad svårt det är! Mycket irritation har fötts ur mina misslyckanden, men förmodligen kommer jag tycka att det är ett bra tillskott när jag väl har lärt mig.

Diego Forlán i FIFA 12.

Som vanligt när det kommer ett nytt FIFA-demo så har jag svårt att göra mål. Visst, på de lägre svårighetsgraderna blir det en del mål, men så fort jag spelar på ”min” svårighetsgrad (någon av de två högsta) så blir det ruskigt svårt att komma till avslut, speciellt i mitten. Det är lättare att komma runt på kanterna och slå inlägg. Vilket dock är helt fruktlöst när 169 centimeter Lionel Messi är ”centertank”.

Än en gång, och detta gäller varje år som det kommer ett nytt FIFA-spel, så är flytet bättre. Det känns mer och mer naturligt och hur bollen rör sig blir bättre och bättre. Bollfysik är något EA ska ha jobbat hårt med och det innebär att bollen kan reagera på olika sätt, även om du gör precis samma fint/rörelse fler gånger. Kollisionssystemet är också uppgraderad och nu blir det något unikt varje gång en kollision sker, istället för en förbestämd animation. Det snubblas lite mer helt enkelt.

Som vanligt med demoversionerna av FIFA så stämmer inte riktigt spelardatan. Spelarna är för unga och laguppställningarna inte helt korrekta (Nasri och Fabregás finns fortfarande i Arsenal t.ex.). Detta kommer givetvis vara åtgärdat i den slutgiltiga versionen av spelet.

Allt som allt så känns det som en lovande uppdatering. Bara jag får till det där jäkla försvarsspelet. Men skam den som ger sig!

Det händer dock att jag stänker dit någon boll ibland. Som detta mål, med Alexis Sanchez.

Navigation