Efter att jag köpte pulsklockan och iPoden har jag sprungit varannan dag utan undantag. Ofta har det gått fort (för att vara jag) och jag har varit rätt trött efter de avklarade 6,2 kilometrarna jag brukar springa. När jag för några dagar sedan sänkte tempot lite upptäckte jag hur mycket ork jag faktiskt hade och efter en tur på 5,5 kilometer i behagligt 5,50-tempo var jag inte ens speciellt trött. Detta gjorde att jag i går inspirerades att ge mig i av på en rekordtur, påbörjad i 5,50-tempo.
Mitt tidigare distansrekord var 15,14 kilometer och det var enda gången jag sprungit längre än en mil. Denna gång var målet att komma upp i milen. Laddad med bra blippblopp-musik i lurarna (detta lyssnar jag på när jag springer) och Forerunnern på armen sprang jag en mil utan större problem. Dessutom precis under timmen (med 21 sekunders marginal, 59:39). Jag bestämde snabbt att det var lika bra att fortsätta. Med denna ork skulle jag absolut klara av att slå mitt tidigare distansrekord. Sagt och gjort sprang jag på, och mycket riktigt slog jag distansrekordet.
Nu började det göra ont i knän och ena höften. Orken började tryta ordentligt också. Trots detta kände jag att nu när jag ändå sprungit över 15 kilometer kunde jag väl lika gärna sikta på ett halvt maratonlopp. Det vill säga 21 kilometer.
Jag gnetade på, mer och mer sliten, uttorkad och trött. När jag till sist stapplade fram till porten vid vårt hus visade klockan en distans av 22,26 kilometer på tiden 2 timmar 17 minuter och 42 sekunder. En halvmara plus lite till med andra ord.
Dagen efter är jag ruskigt nöjd med mig själv, men har ont i båda knäna. Det är dock inte alls lika illa som det var dagen efter mitt förra distansrekord. Det kanske är så att jag till och med skulle klara av ett lättare sexkilometerspass i morgon, men jag avvaktar och ser hur kroppen mår först då.
Detaljer om löppasset finns på jogg.se.
Hur man “outar” någon som homosexuell utan att skriva det rakt ut ger Expressen och Aftonbladet oss exempel på