Katrineholmsloppet och ett steg framåt

Årets andra miltävling för min del gick av stapeln i Katrineholm när Katrineholmsloppet avgjordes för andra gången. Jag åkte dit, nålade på mig en nummerlapp och sprang så snabbt jag orkade.

Förväntningarna inför loppet var att springa snabbare än på Startmilen, men utan att jag förväntade mig några mirakeltider. Det har varit en rätt mastig vecka med bra träning, flera styrkepass och inte den fräschaste kroppen. Innan loppet förkunnade jag för coach Karin att jag skulle vara nöjd med en tid under 37 minuter. Startmilen sprang jag på 37:26, men tyckte att jag har gjort träningspass som indikerar att något typ av ”släpp” var på gång.

Blåsigt i Katrineholm

Problemet med Katrineholm denna dag var dock att det blåste rejält. Det var annars superfina förutsättningar med en platt och fin bana och härlig inramning. Start och målgång gick inne på Backavallen. Jag joggade upp ordentligt innan loppet. Känslan var inget vidare och jag konstaterade redan där att det blåste rejält på några ställen. Musklerna kändes stela och inte särskilt fräscha och ena knäet lite smågnälligt. Men det var bara att bita ihop och ställa sig på startlinjen. Tanken var att få ett bra träningspass!

Nummer sju

Efter målgången var jag rätt nöjd med prestationen.

När startskottet gick rusade jag i väg. Inledningsvis låg jag på plats sju. Sedan låg jag på plats sju. Och i mål gick jag som löpare på plats sju. Jag var verkligen sjua hela jäkla loppet! Och med enormt glapp upp till sexan och enormt glapp ner till åttan sprang jag helt solo.

Tiden då?

36:49.

Sexan gick i mål över en och en halv minut före mig. Åttan gick i mål mer än en minut efter mig. Det var verkligen sololöpning hela tiden. Känslan var inget vidare, med protesterande muskler och superjobbig motvind. Så därför är jag jättenöjd med detta. Jag tog mig i mål under 37 minuter och som pricken över i:et blev det även en negativ split. Detta med dålig känsla och jobbig vind.

Det fanns inga kilometermarkeringar, så jag får lita på klockan. Första femman på 18:28. Vilket innebär att andra femman gick på 18:21.

Den dåliga känslan då? Den är jag inte alls orolig för. Jag är mitt i maraträning inför Stockholm marathon och ska inte känna mig fräsch just nu (även om jag runt sjunde kilometern kände ”varför utsätter jag mig för detta egentligen?”)

Övriga i Team Sennvall

På plats fanns också Marcus som sprang in på en andraplats och mest ville ha ett bra pass inför Göteborgsvarvet kommande helg. 32:20 blev tiden för honom. Och i Östansjö så försvarade Siri sitt DM-guld i kort terräng. Grymt fina insatser coach Karins adepter!

Marathon Rotterdam – ”Hup Björn!”

Nästan fyra år efter mitt första maraton där jag väggade rejält vid 30 km och stapplade i mål med mantrat ”aldrig mer” i huvudet gjorde jag så till sist comeback på Marathon Rotterdam. Givetvis en betydligt vassare löpare än för fyra år sedan, men jag var ju som bekant oprövad på distansen och under 42 195 meter är det mycket som kan gå fel.

Planet landade på Amsterdams flygplats Schiphol på fredagkvällen. Loppet var på söndag. Jag letade upp tåget in till Rotterdam och efter lite inledande krångel med att få tag på min Airbnb-värd samt att lyckas ta mig ut ur centralen kunde jag till slut ta det lugnt i lägenheten. Gatan jag bodde på hette Provenierssingel och låg bara några hundra meter från Rotterdams centralstation. Smidigt och bra. Det var dessutom ett riktigt vackert område med härliga byggnader och en fin kanal som gick genom området. Innan jag lade mig tog jag en promenad för att utforska området.

Morgonen inledde jag med att strosa bort till Caffe Booon, köpte med mig en kopp kaffe och bulle och satte mig sedan i solen vid kanalen och njöt av morgonsolen.

På kvällen blev det en promenad runt den lilla ån vid Provenierssingel där jag bodde. Och på morgonen inledde jag dagen med en kaffe vid samma å.
Koll av utrustning dagen innan. Det blev även ett par sleeves då det var rätt kyligt under loppet.

Jag höll kontakt med Liduina som tillsammans med Karl hade spenderat första kvällen i sin födelsestad Den Haag och skulle anlända till Rotterdam senare på dagen. Vi skulle ta en lätt joggtur tillsammans för att skaka loss benen och se oss omkring. På nätet hade jag spanat in Depot Boijmans Van Beuningen och ville jogga dit och titta på den häftiga byggnaden. Men innan promenerade jag i väg till loppexpot för att hämta ut min nummerlapp och kika lite hos de olika utställarna. Det var dock fruktansvärt mycket folk, vilket kanske inte var så oväntat, så att gå runt och titta var mest jobbigt. Men jag fick min nummerlapp. Av en kvinna vars son också hette Björn, upplyste hon mig om! Döpt efter Björn Borg.

Den enda shoppingen det blev på expot var ett prissänkt löparlinne. Sedan fick det vara nog och jag tog mig tillbaka mot lägenheten, stannade på vägen för att äta lite lunch och tog sedan igen mig i väntan på att ta den där joggturen.

Jag mötte mitt löpsällskap vid stationen och sedan sicksackade vi oss genom folket på Rotterdams gator. Första anhalten blev just Depot Boijmans Van Beuningen. Ett tacksamt fotomotiv med den vackra spegelfasaden. Efter att vi stannat där och tagit några bilder joggade vi vidare mot parken Het Park, sedan in mot Erasmusbrug och efter det tillbaka. Vi tog farväl tillfälligt vid Liduinas hotell innan jag joggade hem till lägenheten för att duscha, byta om och för att sedan mötas upp med intentionen att äta en bit mat ute.

Det blev lite av en flopp. Svårt att få bord där vi ville vara så vi fick sitta ute i kylig skugga. Dessutom fick vi aldrig beställa. Jag gav upp, gick in på en matbutik och köpte med mig en låda med pasta och åt i lägenheten istället.

Sedan var det läggdags med förhoppningen att vakna pigg och fräsch nästa dag!

Dagen innan-joggen gick till bland annat Depot Boijmans Van Beuningen.

Loppet

Tack och lov sov jag gott natten innan loppet och vaknade i bra tid, utan att behöva väckas av klockan. Efter frukost joggade jag i väg mot starten. Den fanns inte ens två kilometer från där jag bodde. Men det var mycket folk att ta sig genom för att komma till startgrupp ett där jag startade. Cirka tio minuter innan start var jag framme på rätt ställe, där stod jag med massa andra löpare som packade sillar. Att värma upp i startfållan var inte att tänka på. Men struntsamma. Ska man springa hela fyra mil får de första kilometerna räknas som uppvärmning i bra tempo.

Vädret var mulet, lite kyligt och blåsigt denna dag. Efter inledande ”You’ll Never Walk Alone” (som gammal Manchester United-supporter fanns det inte på kartan att ens nynna med) så gick startskottet. Vi började röra oss framåt mot startlinjen och jag startade klockan när jag passerade mattan. Det gick 50 sekunder från startskott till att mattan passerades.

Planen för dagen var att lägga sig i ett bra men bekvämt tempo och hålla det så länge jag kunde. Det tempot visade sig vara runt 4:00-fart. Det var lite trångt i början och blev lite sicksackande men ingen större fara faktiskt. Första kilometern gick på 4:07, men sedan var jag uppe i ”rätt” tempo. Ungefär vid första kilometern kom Liduina ikapp. Jag hade inte sett henne vid starten och trodde att hon startat framför mig, men så var alltså inte fallet. Vi pratade lite men det var tydligt att hon hade högre fartambitioner för dagen. Med sig hade hon några löpare från Lidköpings VSK som sa ”häng på!”. Självklart lockade det lite, men jag var klok och sa att jag inte tänkte göra det utan att hålla mig till mitt eget tempo.

Jag tillät inte mig själv att få feeling, försöka hänga på ryggar eller klungor eller något liknande. Det brukar ändå sällan bli bra för min del. Jag måste blockera bort omgivningen och köra på i mitt eget tempo för att det ska bli som bäst tror jag. ”Ta dig till 30 km i detta tempo så får vi se” sa jag till mig själv. Jag tänkte också ”ska jag göra en ökning får det bli efter 35 km”.

Med Erasmusbrug och Rotterdams skyskrapor som fond tar jag revansch på maratondistansen!
Fokus och koncentration hela loppet.

Efter cirka femton kilometer kom en sektion där man sprang in på en gata och vände efter någon kilometer. Så här mötte jag de löpare som sprang snabbare för dagen, men inte världselitsnabbt. Här fick jag och Liduina syn på varandra och vinkade och tjoade till varandra.

Allsång på Erasmusbrug

Med mina sista krafter lyckades jag mana fram en spurt. 2:50:00 stannade klockan på!

Inramningen denna dag var helt lysande! Längs med banan stod peppande publik och skrek ”Hup Björn!” vilket beyder ”Go Björn!” eller ”Heja Björn”. När jag kom tillbaka mot Erasmusbrug runt 28 kilometer var stämningen magisk. I högtalarna spelades Neil Diamonds Sweet Caroline som Feyenoord-supportrarna brukar sjunga (men då med nederländsk text som jag förstått). Och låten spelades inte bara. Det var allsång! Hela bron sjöng och gungande till låten. Helt magiskt och här var gåshuden enorm! Jag tillät mig inte att öka tempot, men feeling det fick jag!

Jag sprang loppet oerhört jämnt och väldisponerat. Klockan var lite för generös jämfört med kilometermarkeringarna, men jag höll tempot oerhört jämnt och kilometerna rätt precis runt fyrafart. Alla femmor fram t.o.m. 35 km sprang jag på runt 20 minuter blankt.

Dipp vid 35 km, men ingen katastrof

Det är anmärkningsvärt att det kan kännas bra och kontrollerat och sedan blir det helt plötsligt, från ”ingenstans” jättejobbigt. För mig kom svackan vid 35 kilometer. Här blev det tufft, flåsigt och ont i benen och foten (jag fick en ljuvlig, vätskefylld blåsa mellan två tår). Men det var ingen väggning. Det visade sig bara att det är väldigt jobbigt att springa i fyratempo i 35 kilometer. Så jag dippade lite men femman mellan 35 och 40 landade på 20:47 istället för runt 20:00 som de tidigare. Ingen fara på taket!

Mot målet

Med två kilometer kvar tänkte jag att det skulle bli en tid på 2:52-någonting. Sedan reviderade jag detta med en kilometer kvar, nu tänkte jag ”det blir nog under 2:52 trots allt”. När det endast var 400 meter kvar insåg jag att ”jävlar, jag kanske, kanske kan fixa sub 2:50 med en spurt!”. Här var det brutalt jobbigt att tvinga benen att springa snabbare, men jag tog ut det jag hade och gav mitt allt!

Jag och Liduina efter målgång.

Mållinjen korsades på 2:50:00. Miss på en tid under 2:50 med minsta möjliga marginal alltså, men jag var oerhört nöjd över hur jag genomförde loppet och denna tid. Hukande sjönk jag ihop och pustade ut, fick syn på Liduina som stod en bit bort och väntade på mig efter att ha gått i mål ungefär två minuter innan jag.

Mycket lyckligt kramade jag om henne sedan stapplade vi i väg i kylan och gav varandra korta lopprapporter.

Enligt Konditionsbloggen innebar min prestation att jag tog mig in på topp 150 genom tiderna i Närke. Riktigt kul!

Energiplan

Planen för dagen var att ta en Umara U-gel var femte kilometer t.o.m. 35:e kilometern. Och att ta några klunkar vatten varje helmil, fram t.o.m. tredje milen. Det skulle innebära sju energigels och tre vattenintag. Med mig hade jag åtta gels, utifall jag tappade en gel. Bäst att ha extra med sig! Jag följde planen fram t.o.m. 30 km. När jag kom till 35 känner jag att magen protesterade lite och att det var större risk att ta ytterligare en gel än att låta bli. Så de 12 sista kilometerna sprang jag utan att ta energi.

Nu fick jag ju en dipp vid 35 kilometer, men jag tror faktiskt inte att det berodde på att jag avvek från planen utan snarare bara för att det var muskulärt jobbigt. Trots att jag fick avvika från planen är jag ändå nöjd med den, och tror helt enkelt att nyckeln är att fortsätta att öva på att ta energi på långpass och på snabba pass.

Siffror

Jag sprang som sagt loppet väldigt jämnt. Men hur jämnt? Efteråt har jag tittat på mina kilometermarkeringar och räknat ut tiden för varje femkilometer, mil och halvmaror och sammanställt i tabellen nedan.

Splittider (officiella)

Distans 5 km 10 km Halvmaraton Totaltid
5 km 20:14 (4:03) 20:14 (4:03)
10 km 19:56 (3:59) 40:10 (4:01) 40:10 (4:01)
15 km 19:54 (3:59) 1:00:04 (4:00)
20 km 19:56 (3:59) 39:50 (3:59) 1:20:00 (4:00)
Halvmaraton 1:24:25 (4:00) 1:24:25 (4:00)
25 km 20:07 (4:01) 1:40:07 (4:00)
30 km 20:02 (4:00) 40:09 (4:01) 2:00:09 (4:00)
35 km 20:13 (4:02) 2:20:22 (4:01)
40 km 20:47 (4:10) 41:00 (4:06) 2:41:09 (4:02)
Mål 1:25:35 (4:04) 2:50:00 (4:02)

After run med vassa svenskar

Efter loppet gick jag hem till lägenheten, duschade och landade sedan i sängen där jag drack öl och käkade Nutella direkt ur burk. En mycket vacker syn!

På kvällen blev det att snygga till sig lite för ett restaurangbesök tillsammans med andra duktiga maratonsvenskar. Mina klubbkamrater Liduina, Andreas Ingberg, David Hedlund och Dan Grabö var där så klart men även succémannen för dagen Jesper Lundberg som dängt in maran på 2:14:51. Elov Olsson och Jocke Lantz från Ockelbomaffian anlände också, båda två med fina personbästatider i bagaget. Erik Desmeules, som är HOKAs man i Sverige, tillsammans med sonen dök upp tillsammans med Elov och Jocke. Jesper Lundbergs sambo Sigrid var så klart med, även hon med ett nytt personbästa. Hedis hade ett nytt personbästa, jag hade ett nytt personbästa. Liduina också. Ja, det fanns skäl för firande!

Det dracks öl och åts mat. Jag satt mest och pratade med Sigrid och Jesper under kvällen och mot slutet med Elov och Jocke innan jag på stela ben stapplade hemåt och kollapsade i sängen.

På kvällen firades allas bragder med en middag och öl. Vi blev ett bra gäng som var med! Från vänster: Jesper Lundberg, Sigrid Andersson, Andreas Ingberg, David Hedlund, Elov Olsson, Erik Desmeules, William Desmeules (täckt), Joacim Lantz (täckt), Karl Wilenius, Liduina van Sitteren, Markus Eklund, Dan Grabö och Björn Engqvist (det är ju jag!).

Fin dag i Amsterdam

Dagen efter var planen att sova ut länge. Så blev det inte. Jag vaknade alldeles för tidigt och kunde inte somna om. Men jag tog det lugnt i lägenheten. Packade lite, käkade lite frukost och sedan checkade jag ut. På stela ben, men ändå överraskade bra, promenerade jag bort mot Markthal, den stora marknaden under ett kupolliknande tak. Där åt jag lunch och fotade den häftiga byggnaden. Sedan gick jag bort till Kubeswoningen och fotade dessa häftiga byggnader.

Markthal och Kubeswoningen besöktes sista dagen.

Efter inledningen i Rotterdam tog jag tåget till Amsterdam. Så fort jag lämnat väskan på stationen och klivit ut möts av staden (och ett doftmoln av marijuana) insåg jag vilken skillnad det var på Amsterdam mot Rotterdam. Rotterdam blev rätt hårt bombat under andra världskriget vilket innebar att staden byggts upp med nya och moderna byggnader. Amsterdam var mer förskonat och där finns det gamla mer bevarat. Skeva och vackra byggnadsfasader och vackra kanaler.

Det var verkligen folk överallt och jag var trött och seg. Liduina guidade runt i Amsterdam och visade olika ställen som hon hängt på i sin ungdom när hon bodde i staden under ett år. Heter man Liduina van Sitteren vittnar det om rötter i Nederländerna, och mycket riktigt är det ju så med Liduina som är född i Den Haag men vars farfar bodde i Amsterdam i hela sitt nästan 105-åriga liv! Det enda som var synd var att jag inte var tillräckligt fräsch för att orka turista denna dag. Men vi gjorde vårt bästa innan det blev dags att ta sig till flygplatsen och flyga mot Sverige under kvällen.

Jag landade på Arlanda vid midnatt och promenerade till hotellet där jag sedan kollapsade i säng. Efter en rejäl hotellfrukost satte jag mig dagen efter på bussen mot Örebro och landade trött och lycklig till sist i hemmet!

Vackra Amsterdam. Med kanaler, båtar och en ständigt närvarande doft av marijuana.
Chinatown. Och huset där Liduinas farfar bodde och även Liddi under ett år.
Blommig cykel vid en av Amsterdams många kanaler.

Personerna omkring mig

Delar av Team Sennvall. Siri, jag och Karin.

Den som först och främst ska lyftas fram i min prestation är coach Karin. Hon har varit fantastisk!

Jag har alltid uppskattat Karin, men hon har varit viktigare och mer uppskattad än någonsin nu inför maran. Träningsperioden inför loppet har varit långt från perfekt. Det har varit skavanker och skador. Motivationsbrist och sjukdom. Träningspass som misslyckats. Vi har bollat och stuvat om. Jag har gnällt och hon har lyssnat och förstått. Vi har samtidigt haft kul i detta och delat på glädjen när det börjat lossna och jag lyckats med passen.

Vilken tur att jag träffade henne! Det blev verkligen klockrent! Hon är mer än en coach. Hon är en vän!

Så underbart att få ringa upp efter loppet och dela glädjen med henne och tillsammans konstatera lyckligt ”detta blev en fullträff efter förutsättningarna!”. Jag (och Karin) tror att jag har mer i mig på distansen, men i just detta lopp och med denna uppbyggnad var det som sagt en fullträff.

Jag vill också lyfta fram Siri som varit en fin vän, teamkompis och träningskompanjon. Alltid peppande och entusiastisk. Innan loppet sa jag till henne att jag skulle visualisera hur hon cyklade bakom och skrek på mig på slutet när det var tufft. Och det gjorde jag faktiskt! Tack för att du finns Siri!

Och till sist, min älskade Tove som både bryr sig och inte bryr sig om löpningen. Delar min glädje när det går bra, förstår att det är mindre kul när det inte går bra men samtidigt fokuserar på annat i livet. Det som är viktigt. Det som inte är löpning.

Framtiden

Nästa lopp jag fokuserar på är även det på maratondistansen. 3 juni springer jag Stockholm marathon. Innan dess kommer jag nog peta in ett millopp eller två också, men inga lopp som jag formtoppar för.

Förhoppningsvis hinner jag få till några bra pass innan Stockholm, även om det är lite tajt mellan marorna.

Startmilen sparkade igång säsongen

Vädret var soligt och härligt när det var det dags för säsongsdebuten på hemmaplan: Startmilen. Det var mitt första millopp sedan sommaren då jag gjorde en misslyckad insats på klubbens öppna mästerskap.

Förväntningarna var nedtonade. Efter maraträningen och de skavanker jag haft ville jag få ett bra pass. Under träningen hade jag haft problem att pressa mig till tempon snabbare än maratontempo. Nu skulle jag få bra motivation att göra det under ett helt lopp.

Banan för dagen såg rätt bra ut! Jag hade inspekterat den dagen innan och då var det betydligt slaskigare och halt på sina ställen. Nu hade nästan all snö hunnit smälta bort. Särskilt bra var att snön på Hagvägen helt försvunnit. Dagen innan var det helt bedrövligt underlag där. Nu var det egentligen bara i en backe som det var snö. Annars var det bar asfalt på hela banan.

Planen för dagen var att gå på känsla. Givetvis att ha koll på tempo och tid, men inte att jaga en specifik tid. Förhoppningen var att jag skulle kunna fixa en tid under 38 minuter åtminstone, men jag jagade inte aktivt något utan ville springa med bra känsla.

Start på känsla

När starten gick var det just det som hände, jag gick på känsla. Den första kilometern gick snabbast på 3:32. Sedan landade tempot någonstans mitt mellan 3:40 och 3:50. Jag hade noll fokus på att ta någon rygg eller hänga med i en klunga. Det blev helt och hållet mitt eget race. Startmilen springs över två varv och det första varvet/första fem kilometer gick på någonstans kring 18:40. Om jag skulle hållit det tempot hade det alltså blivit en tid på 37:20.

På det andra varvet tappade jag lite, men bara några sekunder. Där det var motvind var det riktigt slitigt. Hela rakan in mot mål, och den springer man ju inte på det första varvet, blåste det rätt ordentlig motvind. Här stod Karin och hejade fram mig. Tunnelseendet var rätt snävt, men jag blev så glad av att se henne!

Tiden i mål blev 37:26.

Så långsamt har jag inte sprungit ett millopp sedan SM på Anderstorp 2021 när det var helt galet varmt. Men jag var ändå rätt nöjd.

Positivt

  • Jag har haft svårt att pressa intervaller ner mot detta tempo, nu blev det ett helt lopp.
  • Millopp igen, utan mental press och jakt på tid denna gång.
  • Jämnt tempo och bra ansträngning genom hela loppet.
  • Knäet funkade, om än med känning mot slutet.
  • Sätesmuskeln funkade, om än med… jaja ni förstår.

Negativt

  • Tiden. Två minuter (och fem sekunder) från personbästa. Troligt att jag aldrig kommer att komma ner på mina bästa tider igen.
  • Lägre puls än vanligtvis under millopp. Borde jag kunnat pressa mig hårdare?

Next up: Rotterdam marathon!

En solig men småkylig dag. Shortspremiär! Foto: Jimmy Glinnerås.

Mindre än en månad till min andra maratondebut

Nu är det mindre än en månad kvar till min andra maradebut! Så känns det faktiskt. 2019 släpade jag mig i mål på 3:31:15. Efteråt satt jag utanför Stockholm stadion och huttrade med blå läppar och krampande vader samtidigt som jag konstaterade “aldrig mer”.

Men mer blir det. Det tog bara fyra år.

Löpträningen

Förutsättningarna borde vara bättre denna gång då jag är mer vältränad för distansen än vad jag var 2019. Jag har inte satt något spikat tidsmål, men snabbare än 3:31:15 förväntar jag mig att springa.

Det närmar sig. Mindre än en månad kvar till mitt livs andra maraton.

Jag och Karin har bollat och skruvat i upplägget. I grova drag har upplägget inneburit block om tre veckor med cirka 11–12 mil per vecka. Lite kortare och snabbare intervaller i början av veckan, tröskel i mitten av veckan och långpass med längre intervaller i tänkt maratempo mot slutet av veckan. Långpass med progression har också stått på schemat, vilket är ett strålande sätt att träna på att springa snabbare på trötta ben. Långpassen har gått från cirka 26–28 kilometer till att nu landa på runt 38–40 kilometer.

Det längsta långpasset sprang jag dock i november när jag klämde in 42,2 kilometer rakt av samtidigt som jag testade energigels. Här hade jag inget upplägg alls utan sprang bara på känsla och stannade klockan på 3:16:22 vilket alltså är typ 15 minuter snabbare än mitt gällande personbästa.

I december–februari hade jag en rätt tung period. Förkylning, covid, matförgiftning och skavanker påverkade kontinuiteten och gjorde att alla kvalitetspass kändes tunga och att jag lyckades sätta få av dem. Mot slutet av februari började det äntligen släppa och en del av passen började jag att sätta enligt plan.

Styrketräning i tre olika faser

Styrketräning har jag också pysslat med, och här har jag lagt upp träningen själv. Jag har delat in styrketräningen i tre faser:

Grundstyrka

Den första fasen var grundstyrka. Den pågick fram till mitten av december. Det innebar lite fler repititioner och inte supertunga vikter. Vanliga övningar har varit squats med kettlebell mot bröstet, gående utfallssteg med kettlebell, situps med kettlebell och rysk twist.

Tung styrka

Den andra fasen har inneburit tyngre styrka. I stort samma övningar som den första fasen, men alltså betydligt tyngre vikter. Nästan en fördubbling då jag gått från en kettlebell på 16 kilo till två hantlar på 15 kilo vardera. Det har inneburit att jag också dragit ner på antal repetitioner. Det blev även några pass på gym med marklyft och bensparksmaskin. I denna fas lade jag till en eller två plyometriska övningar också.

Plyometrisk fas

Den tredje fasen har precis inletts, i mitten av mars. Här kommer jag att dra ner på övningarna med tung styrka. Kanske två-tre övningar per pass. Däremot ökar jag upp de plyometriska övningarna. Det kommer alltså att bli mer hopp och studs. Kanske fyra-fem övningar per pass.

Energiplan

På långpassen har jag tränat på energiupplägget och efter att ha testat ett gäng olika märken landat i att det blir Umara U Gel under maran. En gel var femte kilometer. Sedan kommer jag att ta vatten vid vätskestationerna.

Inför maratonsatsningen så köpt jag in ett gäng energigels för att se hur min mage och min kropp reagerade. Samtidigt så fick jag ett gäng tips av ingen annan än elitlöparen Sanna Mustonen.

Sannas Mustonens fem tips

  1. Byt ut allt till laktosfritt.
  2. Skippa alla hela gels med koffein om du har tråkig mage. Det gör mer ont än nytta.
  3. Preppa med Silicea Mag-tarm Direkt – dagen innan hårt pass och på morgonen efter toabesök. Vid viktigt lopp tar du en varje dag, fyra dagar ut från loppet.
  4. Inta energi ofta, ungefär var sjätte kilometer.
  5. Inta energin under längre tid, mindre chock för magen. Dvs. spring med en gel i 3–5 minuter och smutta på den.

Det första tipset har jag följt och banne mig om det inte verkar göra susen! Jag tycker att min mage varit med bättre på noterna. Särskilt då jag äter fil och yoghurt till frukost varje dag. Laktosintolerans är inget jag har haft problem med i vardagen, men jag upplever en skillnad nu när jag springer och istället har ätit laktosfria alternativ!

Silicea Mag-tarm direkt har jag inte testat och vet inte om jag behöver då det funkat rätt bra med att ta energi.

Planen är som bekant att ta energi var femte kilometer. Nu är Sanna en snabbare löpare än jag så det kanske blir lite liknande som att för henne ta energi var sjätte kilometer.

När jag tar gels så brukar det ta cirka två minuter att få i sig dem. I bland lite längre.

Energi jag testat

Jag antecknade några av testerna för de olika gelsen jag gjorde. Detta är vad jag har nedtecknat. Alla pass och all energi har jag inte antecknat.

Enervit Liquid Gel (30 g kolhydrater)

Distans: 42,2 km
Antal gels: 6 st (Var femte kilometer, t.o.m. 30 km)
Kommentar: Funkade bra att ta var femte kilometer, vilket blev ungefär var 23:e minut. Lite protest från magen men annars inga större problem. Dock lite väl sliskig och klibbig gel.

Distans: 19 km
Antal gels: 3 st (var 20:e minut)
Kommentar: Testade att ta gels i snabbare tempo. Tycker att det fungerade sämre då jag skvimpade ut en hel del av gelen på låret. Magen verkade dock fixa detta, men hade lite känning av håll under passet. Det var dock ett pass med dålig känsla och slitenhet i kroppen.

SIS Beta Fuel Gel (40 g kolhydrater)

Distans: 26 km
Antal gel: 3 st (vid 8, 15 och 20 km ungefär)
Kommentar: Funkade hyfsat, men magen var lite knepig redan innan löpningen. Väldigt lugnt tempo dock. Lite knepigt att öppna förpackningen. Återstår att se hur det funkar i högre hastigheter.

Umara U Gel (20 g kolhydrater)

Distans: 30–38 km
Antal gels: 5–6 st (var femte kilometer)
Kommentar: Funkar rätt bra! Lägre kolhydratshalt men det kan vara tillräckligt för mig. Får i mig cirka 60 gram kolhydrater i timmen under lopp om jag håller tempo. Bra smak, men kan bli lite enahanda med samma smak under hela loppet. Kanske läge att alternera mellan citron och hallon? Hallon känns dock väldigt “stark” i smaken.

Slutsats

För mig är nog nyckeln att jag har minskat på intaget av laktos. Exakt vilken gel verkar vara mindre viktigt, snarare bara att jag tränar på att ta gels och vänjer magen vid det!

Skor

På fötterna har valet stått mellan tre olika skor: Nike Vaporfly Next% 2, Nike Alphafly Next% och Asics Metaspeed Edge+.

Jag gillar alla tre men Alphafly känns lite för “riskabla” då jag känner av dem i hålfoten. De är dessutom rätt smala, vilket kan ställa till det på en så lång distans. Men jag blev ändå positivt överraskad av Alphafly, vilket kanske låter konstigt när det kommer till en så dyr och prisad sko som dessutom världens snabbaste maratontid har gjorts i. Helt enkelt eftersom att jag förväntade mig att de skulle kännas underligare än vad de gör. Det är en sko som verkar dela löpare i två läger och som kräver väldigt fin löpteknik för att utnyttja dem.

Mitt löpsteg är inte särskilt vackert och bra, så jag förväntade mig alltså inga underverk på fötterna. Men de har varit bättre än väntat och rent effektmässigt känns de liknande Vaporfly med bra skjuts tillbaka i steget!

Nike Alphafly Next% kunde varit ett bra alternativ. Om de inte tryckte lite under hålfoten.

Vaporfly är aningen mjukare än Metaspeed Edge+ vilket ger dem överhanden i skovalet. Det är ändå anmärkningsvärt att trots alla superskor som kommit sedan den första versionen av Vaporfly så är det ändå den man kommer tillbaka till gång på gång. Den sitter skönt på foten, är lätt och ger bra energi tillbaka! Jag tycker ändå verkligen om båda skorna och Metaspeed Edge är verkligen en kanonsko också. Asics Metaspeed Edge+ har jag skrivit om lite tidigare, det kan man läsa om här. Det lutar med andra ord starkt åt Nike Vaporfly Next% 2!

En finfin sko och absolut ett alternativ till maraton. Men Vaporfly är lite mjukare.
Det blir nog denna sko på maran. Klassikern Nike Vaporfly Next% 2.

Nu håller vi tummarna för en fin sista månad innan det är dags att möta våren i Rotterdam!

Bergslöpning, sol, vandring och utflykter på Gran Canaria

När jag fyllde 40 år fick jag en födelsedagsresa i present av Tove. Problemet var bara pandemin och att det var knepigt att ta sig i väg på något när det mesta var nedstängt. Men nu, till sist och efter att jag fyllt 42 år blev resan äntligen av! Det blev en vecka på Gran Canaria och lilla orten Agaete.

En vecka med milt väder, fantastisk löpning i bergen och härliga utflykter tillsammans. Gran Canaria var verkligen över all förväntan!

Vi flög från ett kallt Arlanda och landade sex timmar senare på flygplatsen på Gran Canaria. Där hade vi hyrt en bil, och efter att vi hämtat upp den satte vi fart mot Agaete. Det gick bra att köra och de stora vägarna på Gran Canaria har många filer och vettiga bilister. Lite svettigare blev det senare under veckan när vi körde upp i bergen.

Framme i Agaete inspekterade vi lägenheten vi hyrt. Den var fräsch och fin och låg med väldigt bra avstånd till hamnen, torget och berget. Centralt och bra. Höjdpunkten i lägenheten var takterassen som hade sol under dagen och var helt insynsskyddad!

Löpningen

Agaete och Gran Canaria är ett kanonbra ställe att springa på. Om man vill springa i backig terräng! Den första dagen hade jag ett intervallpass på schemat, så då sökte jag mig ner till hamnen och sprang fram och tillbaka där.

I början av passet regnade det och blåste rätt rejält så plattorna på strandpromenaden var rätt hala. På fötterna hade jag Alphafly, vilket inte kändes inte dundersäkert.

Mot slutet av passet sökte jag mig uppåt och sprang på ett segment jag hade sett på Strava. En kilometer runt med rätt rejäl klättring på halva segmentet, men det innebar också rätt rejäl nedförsbacke på halva. Nu tittade solen fram och regnet upphörde!

Jag satte inte passet enligt plan. Svårt att bedöma om det var på grund av att jag var usel eller på grund av yttre omständigheter. Hursomhelst var veckans ”värsta” pass avklarat och sedan blev det löpning i berg och terräng för hela slanten!

På hamnpromenaden i Agaete.

Ungefär en kilometer från där vi bodde började slingan som tog mig upp i bergen. Det var rejäl klättring och under en vecka i Agaete samlade jag på mig nästan 4 000 höjdmeter! Och det var bara genom löpningen. Räknar vi vandring så blev det nästan 1 000 höjdmeter ytterligare!

De löppass som var mest “brutalt” men även mest härligt var när jag klättrade över 1 000 höjdmeter på de inledande åtta kilometerna av en sextonkilometerstur. Från Agaete upp till Montaña de las Presas som alltså låg lite mer än tusen höjdmeter över havet. På sina ställen gick det inte att springa, där fick jag istället gå uppför på hala och vassa stenar. Uppe på toppen fanns en fin lite skog och dessutom en levada! Här susade en snabb terränglöpare förbi mig och morsade glatt. Det gick ruskigt fort nedför för honom. Inte alls lika fort för mig kan jag meddela.

På väg uppför bergen i Agaete.
Utsikt över Valle de Agaete. Cirka 800 höjdmeter över havet.
Hal och slingrig stig högt upp i bergen.
Lerig stig.
Skog, högt över havet.

Det blev även ett rejält långpass sett till kilometer. På söndagen sprang jag 34 kilometer. Men givetvis blev det en hel del klättring under det passet också. 921 höjdmeter fick jag ihop. Det var praktiskt tagit omöjligt att springa platt på Gran Canaria!

Jag tog mig till Guia och Gáldar, sprang längs med vatten och genom bananodlingar. Sprang uppför och nedför. Såg söta katter och fick skäll av hundar. Totalt fick jag ihop 122,75 kilometer löpning och 3 672 höjdmeter när jag sammanfattade veckan på söndagen. Sedan sprang jag ytterligare en dag, på måndagen. Då blev det betydligt kortare och snällare när jag sprang genom Valle de Agaete. Först blev det klättring i 6,5 km innan jag vände jag om och dunkade på nedför. Det blev härlig fart utför och jag lyckades pricka in ett Strava-segment och en andraplats efter en amerikansk elitlöpare (Hayden Hawks) utan att ha koll på det. Kul!

Löpning, uppför, i Valle de Agaete.
Utsikt över Valle de Agaete.

Det “värsta” löppasset kom tidigt på vistelsen. Som ett andrapass efter att jag först sprungit “hemma” i Agaete. Jag och Tove tog bilen upp på slingriga serpentinvägare. Till Montaña Alta. Tove skulle vandra lite och jag skulle springa. Först hade vi svårt att hitta leden som vi läst om på nätet. Sedan hittade vi den tror vi, men det var väldigt otydligt hur den gick. Vädret var oerhört svajigt och vi var alldeles för dåligt förberedda med ombyte. För min del blev det sex kilometers löpning som gick i regn, sol, moln, ännu mer piskande regn och till slut hagel. En sann upplevelse, men det var väldigt skönt att sätta sig i bilen efteråt och åka därifrån.

Om jag hade haft bättre koll på var jag skulle springa samt varit bättre förberedd för det hade det varit en häftig upplevelse, men jag var alldeles för naiv och dåligt förberedd som det var.

Uppe på Montaña Alta var vädret ombytligt. Moln, sol, piskande regn och hagel!

Vandring

Det blev två vandringspass tillsammans också. Jag var t.o.m. så väl förberedd att jag hade införskaffat vandringskängor till denna resa. Den första vandringsturen gick från Agaete till Guayedra som ligger söder om Agaete. Det var rejält backigt på sina ställen och enligt klockan samlade vi ihop 343 höjdmeter. Ett rejält träningspass för benen!

Vi stannade till vid stranden vid Guayedra och såg de mäktiga vågorna slå in mot den svarta sanden och stenarna. Givetvis så blev det ett fotbad i strandkanten. På grund av viss missbedömning av hur höga en del av vågorna var blev det en ”reträtt” och ett maskulint ylande från min del. Mer än fötterna fick badas och det såg ut som ett fall av inkontinens (jag har ändå passerat 40 med marginal nu) när jag kom tillbaka från vattnet.

Lite över sex kilometers vandring låter kanske inte som jättemycket, men det tog tid och kändes när vi väl var tillbaka i Agaete igen! Vi avrundade vandringen med att köpa enlitersölflaskor, snacks och godis innan vi åkte ”hem” igen och tog igen oss på vår terrass. En härlig dag!

Stranden i Guayedra. Stenigt, vågigt och vackert. Och jag fick fly vågorna!

Den andra vandringsturen vi tog var en del av min terrängtur som gick upp i bergen, ännu högre än den första vandringsturen. Här var vyerna, som jag redan visste efter mina löpturer, helt magiska! Det var så kul att ta med Tove och visa upp detta. Lite jobbigt att traska uppför så mycket, men helt klart värt det när man hade utsikt över både Agaete, hamnen och Valle de Agaete samtidigt!

Tove på väg uppför berget.
Otroligt fin utsikt under vandringsturen upp på berget.
Jag är på väg uppför berget.

Sista dagen och hemresa

Eftersom vårt flyg hem gick sent hade vi lite tid att fördriva den sista dagen. Vi inledde med att åka till HiperDino och handla lite vin och godsaker till Sverige. Sedan körde vi mot flygplatsen, men tog sikte på någonstans att stanna för att fika och innan vi lämnade tillbaka bilen. Valet föll på Playa de Vargas, söder om flygplatsen. En stenig och rejält blåsig strand där massa kitesurfare hade samlats för att nyttja vinden och flyga fram över vågorna.

Kitesurfare på Playa de Vargas.

När vi fikat klart och glott på kitesurfare styrde vi kosan mot flygplatsen för att lämna tillbaka hyrbilen. Här var det lite nervöst då motorlampan hade tänts på bilen två dagar tidigare, men sedan släckts igen. Var det något fel på bilen? Vi hade givetvis försäkring, men var inte jättesugna på att betala massa pengar och sedan krångla med ett försäkringsbolag för att få tillbaka pengarna.

Tack och lov fick vi ingen anmärkning och återlämnandet av bilen gick bra!

Lättade checkade vi in våra väskor, gick genom säkerhetskontrollen och taxfreeshoppade lite innan det var dags att sätta sig på planet. Flygresan hem tog nästan sex timmar, sedan fick vi vänta länge på våra väskor på grund av personalbrist på Arlanda. Frustrerande! Efter det väntade ytterligare två timmar i bilen innan vi till slut, klockan tre på natten kom innanför lägenhetsdörren. Utmattade, men glada efter en härlig vecka på Gran Canaria!

Andra blogginlägg om Gran Canaria

Löparåret 2022

Nu blickar jag tillbaka igen på det gångna löparåret. Precis som jag har gjort tidigare. Nu är det 2022 som ska sammanfattas, vilka mål jag satte och huruvida de uppfylldes. Och så blickar jag framåt.

Sammanfattningen för föregående år, 2021, finns att läsa här.

2022 har varit delvis lite knackigare. Mängden blev lägre jämfört med 2021 och mot slutet av året var det en del skador samt sjukdom som störde. Jag hade problem med sätesmuskel, höft, knä och rundade av det hela med att få covid. Efter att ha (så vitt jag vet) klarat mig i tre år!

Det blev 4 179 kilometer löpning under 2022. Nästa år tror och hoppas jag på mer än så.

Målen

Löpande man i solglasögon och blått linne,
Mot målgång i årets bottennapp, klubbmästerskapet i 10 kilometer landsväg. Foto: Jimmy Glinnerås.

Inför säsongen satte jag två mål. Milen under 35 minuter och halvmaraton under 78 minuter. Inget av målen lyckades och jag ser säsongen som rätt misslyckad. Största besvikelsen är milen, där jag faktiskt inte ens sprang under 36 minuter. Min bästa tid kom i slutet av april när jag sprang Bålsta stadslopp på 36:03. De var ett lopp jag sprang utan att se klockan, så det kanske hade gått att gneta sig i mål under 36 minuter om jag hade haft bättre koll på tiden.

Att jaga en tid under 35 på milen har bara varit knäckande i år och oerhört frustrerande när ingenting har hänt. Det är inget jag kommer att jaga nästa år. Jag får helt enkelt förlika mig med att personbästatiden stannar på 35:21 och inte blir bättre än så. Det är trist, då det hade varit magiskt att få passera 35 minuter. Jag hade varit nöjd då. Nu kommer milen alltid vara en distans och tid jag känner mig ”bitter” över. Jag har skrivit mer om jakten på sub 35 här.

Det som varit sorgligast med miljakten är hur det påverkade min motivation. Efter haveriet på banvallen, loppet som var mitt A-mål på milen men slutade med att jag sprang 36:55, tog jag mig an loppen annorlunda. För att orka och känna någon glädje i löpningen ställde jag mig på startlinjen utan att jaga mina säsongsmål och sprang istället bara ”så bra jag kunde”.

Det hjälpte kanske att jag inte heller sprang några fler millopp, men faktum är att jag inte var missnöjd med ett enda halvmaratonlopp under 2022, trots att jag inte uppnådde säsongsmålet på en tid under 78 minuter. Men jag ställde mig aldrig på startlinjen och jagade sub 78 och kände aldrig att jag helt hade kapaciteten och formen för den tiden. Kanske om Göteborgsvarvet varit ett plattare lopp. Men det skulle verkligen krävt en fullträff just då. Höjdpunkterna för året får anses vara de två inledande halvmarorna. Min egen klubbs halvmara då jag satte mitt personbästa, 1:18:46 och sedan Göteborgsvarvet där jag egentligen sprang bättre än mitt personbästalopp och gick i mål på 1:19:06. Helsingborg halvmaraton var också ett fint lopp där jag presterade bra, men där känslan inte var den bästa inledningsvis.

Men om jag inte nått de mål jag siktat mot har jag i alla fall varit väldigt vältränad och genomtränad. Jag har aldrig någonsin tränat styrka på detta sätt tidigare och jag märker helt klart skillnad. Jag hoppas att styrka plus löpning kommande år kommer innebära en bättre säsong.

Med armarna i luften går jag i mål på Helsingborg halvmaraton 2022. Det var tufft och blåsigt men härligt att lyftas fram av publiken på slutet.

Kommande år

Under 2023 blir det fokus på maraton och halvmaraton. Men jag sätter inga tidsmål! Bara att springa bra. Att jaga specifika tider (och misslyckas) påverkade min motivation och glädje alldeles för mycket. Givetvis har jag koll på runt vilka tider på vilka distanser som kan anses som ”bra”, men inga definitiva tidsmål sätts alltså.

Det kan bli några millopp också, men en tid under 35 minuter fixar jag ju uppenbarligen inte så där får det bli vad det blir. Utmaningen blir att behålla motivationen och tycka att detta med prestationsinriktad träning och tävling är kul och mota bort den värsta bitterheten över att jag aldrig fixade sub 35 på milen.

Jag och coachen (mer om henne nedan) kommer att skruva en del i träningen. Volymen ska upp igen till mina tidigare nivåer (som jag hade under 2021) och även högre, i maratonuppbyggnaden. Dessutom ska vi träna mer på mina styrkor (uthålligheten) istället för allt för mycket fokus på svagheterna (snabbheten) som kom lite på bekostnad av styrkorna under gångna säsongens träning.

2023 kan komma att bli ett oerhört viktigt år för motivationen känner jag. Jag befarar att jag inte kommer att orka fortsätta med prestationsinriktad löpning om jag inte ser någon utveckling nu. Det har stått rätt still under två år och nu måste det nog hända något för att jag ska tycka det är kul även kommande år.

Coach Karin och Team Sennvall

Delar av Team Sennvall. Siri, jag och Karin.

Något som har varit helt nytt för mig i år är att jag haft en coach! Karin Sennvall Forsberg har lagt upp min träning och varit mitt bollplank.

Egentligen var jag aldrig ute efter att skaffa en coach. Jag tycker det är kul att träningsplanera själv och är dessutom disciplinerad och genomför den träning jag planerat eller tycker att jag behöver. Men så träffade jag Karin. Och jag ser det inte som att jag ”skaffade coach”. Jag ”skaffade Karin” då jag insåg att jag ville ha henne som bollplank och grym person i mitt liv. Så hon blev min coach och jag hennes första adept!

Karin är kunnig, engagerad och peppande. Jag tycker dessutom att det är häftigt att hon själv sprungit på så oerhört hög nivå och smällt in miltider under 35 minuter och fem kilometer under 17 minuter. Hon har alltså inte bara teoretisk kunskap utan även praktiskt. Dessutom har hon förmodligen det starkaste pannben jag känner till. Tyvärr ännu starkare än den kropp som ska utföra det pannbenet vill, vilket inneburit en hel del skador för henne.

Jag är så tacksam och glad över att ha henne i min närhet och hoppas på att jag kan leverera bättre under 2023 än vad jag gjort under 2022.

Det är också superkul att det tillkommit fler adepter till henne och att vi nu är ett team! Andra person in i teamet blev min fantastiska duktiga klubbkompis Siri Englund, och om jag inte riktigt levererade under 2022 så kan man inte säga detsamma om Siri. Siri håller på med militär femkamp och hinderbanelöpning och inom den militära femkampen gick det fantastiskt bra då Siri slog till med svenskt rekord och SM-guld! Hon har verkligen fått effekt av att få hjälp med sitt träningsupplägg. Jag tror att hon kommer att bli ännu vassare nästa år. Jag och Siri har tränat flera pass tillsammans och vi är verkligen helt olika typer av löpare, där Siri är snabb och explosiv och jättebra på kortare distanser, medan jag är segare och uthålligare. Vi kan verkligen dra nytta av varandra!

De andra två som kommit in i teamet är Marcus Åberg, grym elitlöpare från Norrköping, och Sandra Almer Carlson, triatlet från Nora. Ett supertrevligt gäng och jättekul att vi nu är några som kan bolla och stötta varandra.

Recension: Asics Metaspeed Edge+

Efter att jag tidigare har sprungit i och recenserat Asics Metaspeed Sky, och gillat dem, spanade jag in nya superdojan från Asics. Metaspeed Edge+. Asics Metaspeed Edge+ är nämligen skon som ska passa löpare som jag, som rejält ökar kadensen, steg per minut, när hastigheten ökar.

Riktigt läckra, precis som Metaspeed Sky!

När jag springer mina ”vanliga” distanspass ligger jag på ungefär 180 steg i minuten. Medan på snabba femkilometerslopp och milen handlar det om cirka 195-200 steg i minuten. Det ska enligt Asics innebära att jag är en ”kadenslöpare” medan den andra varianten är de löpare som främst ökar steglängden och inte antal steg särskilt mycket när tempot ökar. Dessa kallar Asics för ”stridelöpare”.

För dessa två olika typer har Asics två olika dojor. Metaspeed Edge+ för min ”stil” och Metaspeed Sky+ för stridelöparna.

När det kom till första versionen av skorna (de saknar helt enkelt plustecknet i namnet) sprang jag som sagt i Metaspeed Sky. Omdömena om den första versionen av Metaspeed Edge var inte strålande och skon beskrevs som en rätt hård variant utan “superskokänsla”. Därför föll mitt val på Metaspeed Sky. Tyvärr var Asics lite för inkonsekventa i storlekarna så min vanliga storlek var precis lite för tajt. De gick att springa i, men kunde vara obekväma ibland. Jättebra sko dock och mitt gällande personbästa på milen kom i Sky.

Hur jag har sprungit i skon

I Asics Metaspeed Edge+ under Å-stadsloppet. Foto: Jimmy Glinnerås.

När detta skrivs har jag sprungit 78,8 kilometer i skorna. Ett Parkrun vilket alltså är fem kilometer (18:23 blev min tid där), två längre träningspass på 26 kilometer respektive 21,1 kilometer och en halvmara (Å-stadsloppet, på 1:20:18).

Storlek och överdel

Eftersom Sky varit för små gick jag upp en halv storlek i Metaspeed Edge+. Det hade nog inte behövts, men dessa är luftiga och sköna, och den större storleken är inget problem! Överdelen är i samma, eller åtminstone liknande, material som i Metaspeed Sky. En rätt sträv “engineered mesh”. Och storleken stämmer som sagt bättre nu än vad Sky gjorde, men bortsett från att skon inte är kort som den var tidigare tycker jag även att tåboxen är luftigare. Den snäva avrundningen över lilltån är inte alls lika aggresiv som tidigare dessutom.

I min storlek, 44,5 eller US10,5, väger skon 228 gram.

En liten detalj som Asics också uppdaterat är skosnörena. På den förra versionen så kändes skosnörena “billiga” och slets dessutom en del och blev “frissiga”. Nu är det en mer “plastig” variant av skosnören som dessutom inte är helt släta utan har “taggar” för att lättare hålla när man knutit skorna.

Mellansula

Alla superskor har numer några gemensamma egenskaper. Pebabaserat skum och en kolfiberplatta. Så är det även för Metaspeed Edge+. Droppet är på åtta millimeter. Det är alltså ett högre dropp än i Metaspeed Sky+, där det är fem millimeter som gäller. Landningsytan känns bred och bra. Det gjorde den även tidigare i Sky, så ingen försämring där. Det hade varit intressant att jämföra med en sko som anses vara väldigt smal och instabil, som Adidas Adios Pro 3, men den har jag aldrig sprungit i.

Märker jag någon skillnad då nu när jag har en sko för kadenslöpare? Nej inte direkt! Metaspeed Edge+ är inte lika dämpade som Vaporfly. Men det är inget jag lider av och “vägkänslan” är bra!

Jämför jag kadensen mellan några halvmaror och vilka skor jag sprungit i blir siffrorna dessa (sorterade efter kadens, lägre till högre).

Jämförelse mellan halvmaror

Lopp Tid Sko Kadens
Semesterhalvmaran, 2021 1:22:18 Nike Vaporfly Next% 189
Å-stadsloppet, 2022 1:20:18 Asics Metaspeed Edge+ 191
Uppsala halvmaraton, 2021 1:21:06 Asics Metaspeed Sky 192
Semesterhalvmaran, 2022 1:21:37 Nike Vaporfly Next%2 192
Helsingborg halvmaraton, 2022 1:20:37 Nike Vaporfly Next%2 193
Örebro AIK halvmaraton, 2022 1:18:46 Nike Vaporfly Next%2 194
Träningshalvmara på kontrollmätt bana, 2021 1:19:37 Asics Metaspeed Sky 196

Jag har alltså lägre kadens i Metaspeed Edge+ generellt mot nästan alla halvmaror. Bortsett från Semesterhalvmaran 2021 som jag sprang i första versionen av Nike Vaporfly Next%. Men skillnaden är ju minst sagt liten. Och Semesterhalvmaran i fjol var också den långsammaste halvmaran av alla lopp med i jämförelsen.

Vad kan man dra för slutsatser av detta? Ingen aning! Man kanske skulle behöva titta på skillnader i steglängd för att kunna komma fram till något vettigt.

Pebabaserat skum och kolfiberplatta. Precis som man kan förvänta sig av superskor nuförtiden!

Luddig sammanfattning förklädd som lista

  • Ingen märkbar prestationsskillnad mot Vaporfly eller Metaspeed Sky.
  • Ruskigt snygga.
  • Högljudda. Ljudet för tankarna till en tysk fotbollsmanager när man studsar fram: Klopp-klopp-klopp.
  • Rätt i storleken, man behöver varken gå upp eller ner i storlek.
Jämfört med första versionen av Asics Metaspeed Sky så är denna mycket mer luftig i tåboxen.

Å-stadsloppet, slitigt i blåst

I en strålande vacker, men väldigt blåsig, höstdag var det dags att snöra på sig skorna och springa 21 097,5 meter på Örebros gator. Å-stadsloppet har varit det lopp där jag ”spänt bågen” tidigare år och lite av sista chansen för säsongen att uppnå mitt halvmaramål, eller slipa personbästatiden på distansen.

Det blev en snabb start, men sedan mattades tempot. Foto: Jimmy Glinnerås.

I år var det lite annorlunda. Mitt personbästa på halvmaraton satte jag i april när jag sprang på 1:18:46 i min klubbs halvmara. Målet för året var en tid under 78 minuter på halvmaraton, vilket skulle kräva ett snitt på 3:41-tempo. Det kändes inte realistiskt denna dag, baserat både på vad jag presterat under året och förutsättningarna för dagen. Så, jag hade inte satt något tydligt mål för dagen.

Anledningen till att jag inte satte ett tydligt tidsmål är dels för att jag försöker minska sådan press på mig själv, och dels för att jag har haft en del kroppsliga skavanker i form av en smärtande höft och sätesmuskel. Känslan skulle få styra.

Snabb start

När startskottet gick kändes det också väldigt lätt inledningsvis. De två första kilometerna gick på 3:37 respektive 3:35. Tredje på 3:41. Sedan ropade en mycket klok Fanny Schulstad bakom mig att hålla igen och lägga mig i hennes klunga med bland annat henne och Liduina. Vilket jag gjorde.

När vi vid tre kilometer kom till Skebäcksbron möttes vi, som man alltid gör på Å-stadsloppet, av massa folk som stod och hejade och skrek. Det är så häftigt när sidorna kantas av folk som peppar på och hejar! Här stod också min coach Karin och tjoade på mig. Jag visste faktiskt inte att hon skulle komma och titta och blev glatt överraskad! Lite senare, vid slussen stod Tove och hejade på mig. Så kul och stärkande att få den peppen!

Första milen runt 37:30

I vår klunga tappade Liddi tyvärr ganska tidigt. Vilket egentligen var väntat då hon varit småskadad och inte kunnat träna som hon vill. Men jag och Fanny låg och gnetade sida vid sida i ungefär en mil och betade av kilometer för kilometer i tempo mellan 3:42 och 3:45 ungefär. Vid Rynningeviken blåste det väldigt mycket och här blev det en lucka till Fanny. Nu hamnade jag istället i en klunga med fyra löpare, bland annat Villem Raudsepp. Första milen gick på 37:08 på klockan men snarare 37:30 i verkligheten. Denna klunga jobbade sig även Fannys sambo Robin in i (och för att vara den i familjen som inte ”egentligen” håller på med löpning visar han ju galen talang!). Tempot hade mattats nu och kilometerna landade runt 3:50-3:54.

Jag hade en tanke på att jag skulle fixa en tid under 80 minuter, men när vi nådde kilometer 17 ungefär gick det upp för mig att detta skulle bli väldigt tufft.

Vi var en liten klunga på fyra personer som gnetade oss igenom sista halvan av loppet. Här är vi i Wadköping med cirka fyra kilometer till mål. Foto: Tove Engqvist.

Efter den jobbiga uppförslöpningen på slutet ökade jag tempot och trummade på sista kilometern. 3:36 gick den på och här plockade jag två placeringar på löpare som tidigare passerat mig. Tyvärr rådde jag inte på Villem och Elias Zika som båda gick i mål tre sekunder före mig och därmed knep plats 2 och 3 i M40. Så ingen DM-medalj för mig i dag. Jag spurtade verkligen i mål och gav allt jag hade. Det är inte ofta jag varit så slut som jag var efter målgång och jag föll ihop helt utslagen efter att jag passerat mållinjen.

1:20:18 blev min tid i mål. 19 sekunder från sub 80 och årets tredje bästa halvmaratontid.

Jag väljer att vara nöjd med detta. Innan loppet hade jag sagt till Tove att jag skulle vara nöjd om jag slog fjolårstiden. Vilket jag gjorde. Och nu i jobbigare förhållanden.

Hur gick det för andra i loppet?

I herrklassen blev det riktigt rafflande när Efrem Brhane och Kim Andersson gick i mål på samma sekund. Men Efrem vann och Kim kom därmed tvåa. Båda på tiden 1:11:09. På tredjeplats kom Jimmy Axelsson på tiden 1:12:25.

Damklassen var inte lika rafflande. Hanna Lindholm vann som väntat och sprang in på nytt banrekord. Långt från hennes toppklass, men jag gissar att hon sprang loppet för att vinna och slå banrekordet och inte mycket mer än så. 1:17:19. Bakom henne sprang fantastiskt formstarka Erica Lech in på 1:17:49, vilket är nytt personbästa med bra marginal. Fanny Schulstad blev trea på 1:19:25.

I tiokilometersloppet vann Jens Ljunggren på 34:12 i herrklass och Sanna Mustonen vann damklassen på 34:26.

Vad gör jag nu?

Å-stadsloppet får nog bli den halvmara som avslutar säsongen. Nu måste jag vila och få ordning på sätesmuskeln/höften som stör mig och gör ont. Den kände jag av under större delen av loppet tyvärr. Jag är också i behov av att vila rent mentalt känner jag. Att släppa träningspass med fokus på ett snabbt tempo och bara ta det lugnt.

Vad jag och Karin bestämt hittills är att jag ska ha en vecka utan något schema. Sedan får vi se efter det.

Och så ska jag uppsöka naprapat och massör för att behandla skavankerna.

Andra artiklar om Å-stadsloppet

Jag är med i det senaste numret av Spring

Sveriges bästa magasin för löpare och om löpning är Spring. Därför är det en helt otrolig ära för mig att jag är med på hela åtta sidor i det senaste numret av tidningen!

På omslaget till nummer 4/2022 syns Victor Urquhart Smångs. Efter artikeln om självaste Evy Palm hittar man artikeln om mig.

I det senaste numret av Spring hittar man en artikel om mig.

I den långa intervjun med mig pratar jag om bland annat

  • De första löppassen, det krånglande knäet och viktnedgången.
  • Mina första lopp och jakten på sub 40 och sub 90.
  • Liduina van Sitteren.
  • Träningen, Karin och vårt upplägg.
  • Ambitionen framåt, motivation och inre press.

Vilken enorm ära att få profileras i Spring på detta sätt!

Utdrag ur artikeln

Här kommer ett utdrag ur artikeln där jag pratar lite om min träning och prestationer som varit viktiga.

Vad kan du berätta om din träning?

– Jag har tidigare tränat mig själv eller hängt på andras pass när det passat in med vad jag har tänkt mig. Örebro är en fantastiskt fin löparstad, sett till cykelvägar och platser att springa, men framför allt när det kommer till inspirerande löpare att springa med. Från 2022 har jag en tränare, vilket är helt nytt för mig! Karin Sennvall Forsberg som är tidigare elitlöpare, och numer coach, lägger upp min träning. Både jag och Karin tycker det är jättekul att prata om träning och bolla fram och tillbaka vilket jag tyckte var jätteviktigt när vi påbörjade vårt samarbete. Jag vill känna mig delaktig i min träning och komma med synpunkter och tankar. Dessutom bor vi bara tre kilometer ifrån varandra så det är lätt att ses.

Om vi kan kalla det för ”filosofi” eller inte vet jag inte, men både jag och Karin verkar vara av åsikten att man blir bra på det när man tränar på. Ska man springa ett lopp i ett visst tempo så måste man träna på det tempot också.

Hur veckorna ser ut varierar beroende på om det finns lopp inplanerade eller inte. Men så är det nog för alla. En standardvecka, när det inte är formtoppning inför ett lopp, brukar innebära löpning sex dagar. Mängden landar på cirka 10–11 mil. Det är verkligen en variation av pass. Något Karin fått mig att göra är att springa fler intervallpass i tempo kring eller över min milfart. Lite fler korta och explosiva intervallpass alltså. Ett sådant pass på bana brukar jag springa under veckan, oftast på tisdagen och rätt ofta tillsammans med sällskap. Det brukar också bli ett pass med lite längre intervaller i tempo runt min halvmarafart. Ett lugnt pass i skog med terrängdojor på, ett långpass på helgen gärna med en fartökning mot slutet. Och en del ”vanliga” distanspass, men som även de kan innehålla några snabba hundringar.

Utöver löpningen brukar det bli minst ett styrkepass i veckan. När det är tävlingar kör vi inte så mycket benstyrka utan mest bålstyrka och en del armstyrka. Armstyrkan är nog mest min idé för att ”jämna ut kroppen” och bli lite mer proportionerlig så att det inte ser för taskigt ut med spagettiarmar. Innan tävlingarna drog i gång så var det mer benstyrka på schemat också med bland annat utfallssteg och squats. Praktiskt taget all styrketräning genomför jag hemma med kettlebells och hantlar. Det funkar riktigt bra att riva av ett pass på lunchen de dagar när jag jobbar hemifrån.

Vilka prestationer har betytt något extra för dig?

– Under fjolåret hade jag som mål att springa halvmaran under 80 minuter. Och det lyckades! Problemet var bara att denna tid kom på en träningstävling som var osanktionerad. Sedan tog jag mig under 80 minuter igen på ett träningspass när jag sprang en halvmara rakt av. När det var dags att snöra på sig skorna och springa sanktionerade halvmaror ville det sig inte riktigt. Kapaciteten fanns där, men rätt ofta var vädret mot mig med väldigt varma lopp, backiga lopp eller något annat som gjorde att det inte klaffade. Det närmaste jag kom var i juni på Kungsbackaloppet i stekande sol och blåst. Tiden blev 1.20.36. Därför kändes det fantastiskt att inleda 2022 och de två första halvmarorna jag sprang med att klara en tid under 80 minuter på båda loppen. På min klubbs halvmara i april var planen att springa första milen strax under 38 minuter och sedan se hur det kändes inför andra halvan. Det blev inte riktigt så. Benen kändes riktigt bra och jag hamnade i en klunga som höll 3.40-tempo och klarade av den första milen strax under 37 minuter i stället. Banan gick över två varv och det andra varvet blev lite tuffare, så den halvan gick lite långsammare. De sista åtta kilometerna höll jag ihop med min urstarka kompis Liduina och lyckades till slut springa i mål på 1.18.46 tack vare hennes sällskap.

Den andra halvmaran för året blev Göteborgsvarvet, och eftersom alla skrämt upp mig med hur tuff banan skulle vara så vågade jag inte tro på en tid under åttio minuter. Men jag sprang klokt och tryckte på där det gick och försökte ta det lugnt i uppförsbackarna och över broarna. Med bara två kilometer till mål gick det upp för mig att jag faktiskt var på väg mot en tid under 80 minuter, på självaste Göteborgsvarvet! 1.19.06 sprang jag i mål på och jag hade dessutom sprungit loppet nästan helt jämnt där den första milen gått på 37.31 och den andra på 37.38. Vilken känsla att få springa i mål på Slottsskogsvallen, och vilken folkfest det var!

Lösnummer av Spring kan beställas på springlfa.se.

Jag pratar om årets två inledande halvmaror. Och mycket annat!

Norasjön runt, äntligen tillbaka på startlinjen

En vecka efter halvmaran i Helsingborg ställde jag mig på startlinjen igen. Det var dags att springa ännu ett halvmaraton. Blåsigt och backigt, precis som i Helsingborg. Det var äntligen dags för Norasjön runt!

Senast jag sprang Norasjön runt var 2019. Fjolårets upplaga missade jag på grund av fotskada, vilket var jättetrist då det var både veteran-SM på halvmaraton samt DM och veteran-DM. Kvällen innan Norasjön runt kände jag mig dock trött, sliten och lite småkrasslig. Det var med all sannolikhet halvmaran i Helsingborg som satt kvar i kroppen. Jag hade dessutom en knepig känsla i halsen, men bombarderade den med Coldzyme och hoppades på det bästa.

På loppdagen vaknade jag upp och mådde bättre. Det skulle bli start med andra ord!

Bra löparväder i Nora, men blåsigt

När jag kom till Nora möttes jag av klubbkamrater, sol och vind. En bra dag för löpning! Jag värmde upp lite, körde några löpskolningsövningar och pratade lite med legendaren Arne Ewertsson som sprang Norasjön runt för 58:e gången. FEMTIOÅTTA LOPP! Han har inte missat ett lopp sedan 1965! Arne var en gammal storlöpare back in the day, men vid åttio år fyllda så är han så klart inte längre snabb och fick denna dag starta en halvtimme innan alla andra för att hinna ta sig runt. ”Ni får heja på mig när ni passerar.” uppmanade han.

Jag ställde mig på startlinjen någon minut innan start och tänkte att jag skulle springa loppet helt på känsla och utan krav på tider. Benen kändes helt ok på uppvärmningen. Inte direkt pigga, men inte heller stela eller ömma.

När starten gick drog jag i väg i bra tempo. Taktiken var helt enkelt att springa snabbt där det går, där det var platt eller nedförsbackar, samt vara jättedefensiv i uppförsbackar. Redan efter första kilometern möts man av Hitorpsbacken. Som är lång och seg. Så här var det försiktiga steg uppför. Dagens långsammaste kilometer, den tredje, gick på 4:14. Men den följdes av dagens snabbaste, som gick nedför, på 3:28.

Det blev verkligen ett lopp där jag sprang mitt lopp. Jag har nog aldrig någonsin varit mindre brydd om vilka löpare som passerade mig eller vilka jag passerade, sett till att jag försökte haka på eller tänkte ”nej, han får inte slå mig”. I början sprang jag med Martin Duberg och Patrik Jansson från klubben. Sedan drog Patrik ifrån och då låg jag och Martin i klunga tillsammans med Erica Lech som gnetat sig ikapp. Fortsatt väldigt defensivt i uppförsbackarna. Så defensivt att jag trodde att Martin och Erica skulle sticka ifrån, men de var också jätteförsiktiga och brände inget krut uppför.

Efter kanske 11-12 kilometer drog Erica och Martin i från. Efter cirka 13 kilometer kom Markus från min klubb förbi mig och därmed förpassades mig från silverplats till bronsplats i M40. Men jag gnetade fortsatt på oberört. Nu tog jag in på Patrik, som hade utökat sin lucka tidigare. Tillsammans jobbade vi på nu, men jag kände att jag hade lite mer i tanken kvar än vad Patrik hade.

Jag och Patrik tar oss an ytterligare en backe runt Norasjön.

Långspurt in mot målet

Med medaljen runt halsen. Nöjd och sliten! Foto: IngMarie Johansson.

Den sista jobbiga backen passerades efter 18 kilometer. Det blev defensivt även här. Men sedan dundrade jag på! Det blev fullt blås in mot Nora. De två sista kilometerna gick på klockan i 3:41 och 3:38. Patrik orkade mycket riktigt inte att hänga med här.

Jag gick i mål på 1:22:07. Det gav mig plats tre i M40, plats tio i herrklass och plats elva totalt. Jag var nöjd med detta, med tanke på hur tufft lopp det var och att jag hade en halvmara i benen sedan en vecka tillbaka. Normalt brukar jag kunna studsa tillbaka rätt snabbt, men Helsingborg halvmaraton tog på krafterna mer än vanligt. Ändå ett gott tecken, då jag tog ut mig rejält och därmed inte hade något kvar!

Efter loppet kände jag mig ruskigt sliten och tänkte att jag kommer bli sjuk efter ansträngningen. Det återstår att se hur det blir med den saken. Lite bättre mådde jag efter en kopp kaffe och varmkorv.

Det var jättekul att få vara med på prisutdelning efter min pallplats i M40 och det var en nöjd men trött löpare som rullade hem mot Örebro igen.

Å-stadsloppet är nästa lopp

Nu kommer det att bli vila efter loppet innan jag kör igång med hårdare träning igen. Nästa lopp är om en månad, då ytterligare en halvmara i Å-stadsloppet. Hoppas jag får hålla mig frisk och skadefri till dess och får en fin träningsperiod.

Navigation