Semesterhalvmaran, ett välbehövligt lyckat lopp

Löpning En kommentar

Efter en period med bristande motivation och dåligt självförtroende snörade jag på mig tävlingsskorna igen och ställde mig på en startlinje. Närkes finaste halvmara och ett av mina absoluta favoritlopp gick av stapeln en vacker lördagkväll: Semesterhalvmaran.

Innan var jag rätt nervös. Känslan innan klubbmästerskapet på 10 kilometer hade varit bedrövlig där mitt motivationstapp kom innan loppet och sedan var det inte kul varken under eller efter loppet heller för den delen. Nu hade jag några veckor utan intervaller (bortsett från ett pass där jag hakat på Fanny Schulstad) men med bara mängd- och styrketräning bakom mig. Det hade gjort mig gott sett till motivation att slippa intervaller. Det kändes inte lika dystert som innan klubbmästerskapet och halvmaraton är mer min distans än att springa en mil. Men som sagt, jag var nervös. Tänk om detta lopp skulle sabba känslan och få mig tappa sugen igen?

Målsättningen innan loppet var svår. Jag hade verkligen dragit ner förväntningarna då jag inte riktigt visste var kapaciteten låg efter att inte tränat i några snabba hastigheter. Dessutom ville jag egentligen bara ta mig runt banan och komma i mål med en bra känsla. Tid, tempo och placering var oväsentligt om inte glädjen fanns där. Samtidigt kikade jag på hur fjolårsloppet hade gått för min del. Då sprang jag i mål på 1:22:19 och plats fyra. Vad jag tittade på lite extra var hur snabbt den första milen hade gått. Enligt klockan hade jag sprungit milen på 38:39. Sedan hade jag tappat tid på andra halvan, men alltså gått i mål väldigt nöjd och med en bra tid på den rätt tuffa banan. Det var egentligen inga mål jag satte, utan känslan var det viktiga. Men tre potentiella mål kunde inte sluta att snurra i skallen: första milen som i fjol. Snabbare tid än då. Negativ split.

På plats vid Torp var känslan god. Nervositeten fanns där så klart, men det kändes som sagt inte som innan klubbmästerskapet då jag var mer nedstämd. Nu var det den normala före lopp-nervositeten som infunnit sig. Det kändes genast bättre då den första jag träffade på plats var coach Karin som varit där med sina barn som sprungit barnloppet. Vi pratade lite kort innan loppet och var eniga om att känslan var det viktigaste denna dag. Efter snacket med Karin träffade jag massa andra löparkompisar: Fanny, Martin, Anton, Villem och Erik. Nu började det kännas bättre med nervositeten och mest bara trevligt att få springa ett lopp igen.

Vi värmde upp tillsammans på vackra Närkeslätten, pratade lite förväntningar och planerade tempon. Här var jag rätt trist och stod fast vid mitt ”vi får se, det måste gå på känsla för mig i dag”. Kroppen kändes bra i alla fall och trots att det var känslan som skulle styra så skulle jag inte fega. Temperaturen var bättre än under fjolårets lopp, även om det var varmt även i år. Det blåste rätt rejält på sina ställen också.

Rätt tempo från start

Starten för Semesterhalvmaran har gått. Två mil löpning i vackert landskap väntar. Foto: Fredrik Fischerström.

På plats på startlinjen var det bara att tagga till och när starten gick drog jag i väg med ambitionen på att försöka hålla ett tempo runt 3:50 och sedan se hur långt det kunde hålla.

IF Starts fantastiska Per Arvidsson drog väntat i väg som ledare, min klubbkamrat Anton Öhman efter honom och jag som trea. De första 600 meterna. Sedan bildades en klunga med mig, Erik Anfält, Martin Duberg, Villem Raudsepp, Fanny Schulstad, Oskar Hansson, Fredrik Rådström och Pär Englund. Efter de två första kilometerna som på klockan gick på 3:48 och 3:49, helt enligt plan, kom en grusuppförsbacke som gjorde att tempot naturligt mattades lite. Erik drog i väg här och skapade en lucka bak till gänget som nu låg på rad. Den tredje kilometern landade på 4:03. Men det var helt ok då banan är böljande och det är den som måste få bestämma tempot. Vid fjärde och femte kilometern började det gå utför igen och därmed lite snabbare. Nu hade positionerna som skulle hålla sig nästan hela loppet satt sig. Bakom Erik Anfält fanns det ett gäng löpare från de som jag tidigare nämnt och efter detta gäng låg den trio som jag var del av och som jag skulle hålla ihop med resten av första varvet, utöver mig: Fanny Schulstad och Pär Englund.

Vi är i väg. Per Arvidsson längst fram, sedan Anton Öhman och efter det jag. Så skulle det inte förbli särskilt länge (bortsett från Per och Anton). Foto: Fredrik Fischerström.

Efter krångel vid första vätskestationen där Fanny inte fick med sig sportdryck delade jag med mig av den mugg jag lyckats få med mig. Det kanske var lika bra då sportdryck och min mage kan vara en knepig kombination under lopp. Vi sprang på i jättefint och jämnt tempo och Fanny påpekade t.o.m. med det under loppet ”jäklar vad jämnt och fint vi kör nu”. Så var det verkligen också. Och min egen känsla var god. Jag hade ingen koll på min puls, men kände på min andning att detta var under kontroll. Vid den åttonde kilometern kommer en rätt seg backe, som sedan återkommer igen vid cirka 17 kilometer, så här fick tempot sjunka igen. Banan bestämde tempot, men annars kunde vi fortsätta att ligga kvar i cirka 3:50-tempo. Efter backen konstaterade jag för de andra att nu hade vi klarat av det tuffaste på första varvet. Det andra varvet är lite lättare då man slipper en liten extrasväng som man tar på det första varvet för att förlänga banan och få det till rätt distans. Magen gjorde sig lite påmind om att detta var ett tempo den inte var superförtjust i, men tack och lov lugnade den ner sig efter någon kilometer.

Fanny blev utan sportdryck vid första vätskestationen, men fick en slurp av min mugg. Foto: Jimmy Glinnerås.

Första milen snabbare än i fjol

När klockan blippade till och förkunnade att den första milen var avklarad kunde jag jämföra hur jag låg till mot fjolårets lopp. Jag hade sprungit på 38:35 och låg därmed fyra sekunder snabbare än året innan. Något jag påpekade för Fanny med tillägget ”hoppas detta håller nu!”. Sådant kanske man ska passa sig för att säga, men känslan var ju bra och det var så jag kände. ”Det kommer hålla!” svarade Fanny peppande.

In mot varvningen stod vägen kantad med människor som hejade och skrek. Vilken känsla! Nu var det bara att försöka hålla detta fortsättningsvis. Genom duschen efter tretton kilometer radade vi upp oss och sedan fortsatte vi att försöka trumma på i samma tempo.

Fanny, Pär och jag kommer in för varvning och har cirka nio kilometer kvar att springa. Foto: Fredrik Fischerström.

Någonstans vid 15–16 kilometer fick Fanny och Pär en liten lucka och stack i väg från mig. Det gjorde faktiskt ingenting då jag kunde konstatera att jag fortsatt höll ett bra tempo med bra snitt och god känsla. Däremot ville jag inte jaga ikapp dem då det hade kostat lite för mycket. All eventuell kraft kvar skulle jag spara till mot slutet. När jag sprang ensam upp vid en vacker allé i kvällssolen njöt jag av löpningen och passade på att titta bakåt för att se… ingen. Jag såg faktiskt inte en enda själ bakom mig! Det var alltså en rejäl lucka som hade skapats.

Den andra milen gick snabbare än den första

När jag klarat av den tuffa backen vid 17 kilometer, och låtit tempot sjunka till vad som kändes som promenadtakt, försökte jag öka på lite mer. Kilometer 18 kom jag upp i det tempo jag hållit tidigare under loppet ungefär och sedan när jag kom ut på vägen och började resan mot målgång fokuserade jag på andning och rytm i löpningen. Jag passerade en löpare som jag såg försvinna in i några buskar framför mig. Nöden har ingen lag, men så klart trist för honom att behöva uträtta sina behov akut så nära slutet. Sedan gjorde jag mina snabbaste kilometrar på loppet. Kilometer 19 gick på 3:43 och kilometer 20 på 3:44. Den andra milen hade jag klarat av på 38:31, fyra sekunder snabbare än den första!

Kallvattensduschen vid 13 kilometer är ett härligt inslag på Semesterhalvmaran. Foto: Jimmy Glinnerås.

Med lite mer än en kilometer kvar kändes det skönt att snart få gå i mål. Framför mig såg jag att det hände saker i placeringarna. Fanny hade ökat rejält och passerat några herrar. Det märks att hon är uthållig och stark och maratonrutinerad. Närmast framför mig låg Pär som jag och Fanny sprungit tillsammans med, men det kändes som en för stor lucka att försöka jaga ikapp. Rytm och andning var fortfarande melodin. Kilometer 21 gick på 3:42. Sedan var det bara slutspurten kvar och här tryckte jag så klart på vad jag hade och insåg att jag skulle ha goda chanser att klara av loppet under 1:22.

Fullträff sett till tid, känsla och disponerat lopp

Jag sprang i mål på 1:21:37. Snabbare än i fjol. En snabbare förstamil än i fjol. Och negativ split. Dessutom med god känsla. Fullträff sett till de ”mål” som snurrat i huvudet innan loppet!

Min totalplacering blev nio. Av herrarna kom jag på plats åtta och i veteranklass blev det plats fyra.

Sista biten innan mål. Ett lyckat lopp är snart över! Foto: Fredrik Fischerström.

Kvällen rundades av med att äta hamburgare, prata med löparvänner och prisutdelning. Det drog ut lite på tiden på grund av krångel med resultatlistan, men till slut blev allt rätt. Jag kom hem med en bluetoothhögtalare och framför allt en väldigt god känsla.

Detta kan komma att visa sig vara ett av årets viktigaste lopp. För att det kändes så bra och att min motivation inte dippade. Nu väntar lite semester och inga fler lopp på åtminstone en månad, så därför kändes det viktigt att få avluta positivt och att det sista loppet innan uppehållet inte blev min misslyckade insats på klubbmästerskapet.

Motivation, platå och ett omöjligt mål

Löpning Inga kommentarer

När jag började med löpning var det helt prestationsfritt. Det handlade bara om att jag skulle röra på mig. Framstegen kom automatiskt och det rullade på utan några större motgångar inledningsvis. Sedan började jag träna prestationsinriktat och tog stora steg. Särskilt mellan 2019 och 2020. Jag har haft en fantastisk utveckling. Men sedan 2020 har det blivit tuffare att vara nöjd, att inte hamna i svackor och förvänta sig mer av mig själv.

I slutet av maj 2020 sprang jag milen på 35:47 och sedan dess har jag jagat en tid under 35 minuter. En enda gång sedan dess har jag sprungit snabbare än 35:47 och det var i fjol när jag sprang mitt nuvarande personbästa på 35:21. Efter den kvällen har jag inte sprungit milen under 36 minuter. Den snabbaste tiden sedan dess är 36:03.

Jakten på en tid och en prestation utan att se framsteg är slitsam. En del försöker muntra upp med att säga att om jag bara lägger ner tid och kämpar på så kommer det. Men jag fungerar inte så. Detta kan jag inte ta till mig i blind tro. Jag måste se framsteg eller tecken på att jag är på väg åt rätt håll för att tro på det. Och efter att ha jobbat mot ett mål i över två år utan att se framsteg är det inte underligt att tvivla på kapaciteten. För det gör jag, tvivlar alltså.

Motivation och tvivel känns sammanlänkat i mitt fall. Motivationen att kunna fortsätta slita och kämpa på minskar av tvivlet. Och tvivlet kommer då jag inte ser utveckling på distansen. Under sensommaren 2020 fick jag en rejäl svacka efter några dåliga lopp. Men jag kom tack och lov tillbaka från den igen. Det var en rätt djup svacka där löpningen inte kändes kul alls.

Så är det inte riktigt denna gång. Motivationsdippen kom redan innan årets klubbmästerskap där jag sprang i mål på 36:55, vilket inte är en usel tid utan snarare rätt bra med tanke på hur otroligt osugen jag var på att springa loppet. Den mentala inställningen som behövdes för att prestera bra var som bortblåst. Men oavsett om jag hade haft huvudet ”med” mig eller inte denna kväll hade jag ändå inte sprungit milen under 35 minuter.

Denna dipp tog dock inte kål på lusten att springa. Bara på lusten att jaga ett tempo eller pressa mig. Motivationen till hårdare träning har sakta men säkert kommit tillbaka sedan dess. Men det är oroväckande att min motivation är så skör och att jag så lätt tvivlar på min kapacitet.

Det närmaste jag kommit en miltid under 35 minuter var 35:21 på Örebro AIK:S klubbmästerskap 2021. Foto: Jimmy Glinnerås.

Är det viktigt att nå målet?

När jag skrivit om detta, med tvivel och motivationsbrist, på sociala medier verkar en del ha svårt att hantera det. En del verkar tro att detta tar upp större del av mitt liv än vad det gör. Så är det inte. Det tar inte upp någon stor del av mitt liv och påverkar inte livet ”utanför” löpningen. Mitt tvivlande och min motivationsbrist är avgränsad till att handla om löpning och inget annat. Och löpningen är inte allt i mitt liv, verkligen inte. Så detta är ett obetydligt problem i långa loppet. Det både vet jag och tycker jag. Men om man diskuterar och skriver om sina framgångar tycker jag också att man kan lyfta fram tvivel, motivationsbrist och när man helt enkelt är besviken.

Vissa påpekar också att de tider jag har gjort är bra. Och så är det absolut. Jag har gjort jättebra tider med tanke på var jag startade. Aldrig någonsin hade jag kunnat drömma om en sådan utveckling som jag faktiskt haft när jag började springa. Det är helt otroligt bra och kul. Rent objektivt är jag också snabb, jag vet detta. Det är färre löpare som springer snabbare än jag än som springer långsammare. Men det handlar om viljan att utvecklas och komma framåt. Och i mitt fall finns det även en åldersaspekt. Om jag ska nå en miltid under 35 minuter har jag inte jättemycket tid på mig. Jag är 41 år och rent fysiskt blir det svårt att utvecklas mer tror jag.

Hur gör andra, är jag ensam om detta?

Jag kan fascineras och avundas andra som verkar ha det mycket lättare mentalt, som alltid verkar nöjda efter lopp eller som gör liknande tider år efter år och tycker att det duger. Vad skönt det skulle vara. Vad skönt att slippa tvivla eller tappa motivation när framsteg uteblir. Men den del i mig som har pressat mig till att prestera de tider jag gjort är nog samma del som nu är min ”fiende” när jag stått och stampat i två års tid.

Jag har bollat med en del löpare omkring mig. Coach Karin skickade över några mejl som hon skickat till sin tränare för fjorton år sedan då hon tvivlade och var frustrerad. Det var väldigt uppfriskande att läsa och hennes tankegångar påminde en hel del om mina. Sedan lossnade det för Karin som samma år sprang sitt personbästa på 10 000 meter.

Andra typer av mål

En lösning skulle kunna vara att sätta andra mål än bara tidsbaserade mål under lopp. Jag har ju sprungit lopp jag har varit nöjd med som varit långt från de tidsmål jag haft på distansen. Sedan har jag ju givetvis också justerat mina mål efter de förutsättningar som funnits, om t.ex. banan har varit backig, om det varit blåsigt och liknande. Men det kan ju finnas andra mål att sätta. Att springa ett lopp med negativ split, att en sektion i loppet ska gå på en viss tid.

Den bästa lösningen tror jag skulle vara att jobba mentalt med detta, så att motgångar eller uteblivna framsteg påverkade motivationen så mycket. Hur man gör det vet jag inte, men här skulle jag gärna ta emot tips. Hur gör man för att fortsätta kämpa på och inte tappa motivationen?

”Man kan väl springa utan att prestera?”

Detta möts jag av ibland, och visst är det så. Men för att jag ska tycka det är kul måste jag ha en kombination. Det är tydligen så jag fungerar. Att träna prestationsinriktat är inte enbart jobbigt och slitigt utan även väldigt givande. Och när man gör ett bra lopp eller lyckas med en prestation väger det upp för månader av slit och kämpande. Det är värt det om det finns ett resultat i slutändan! Skulle jag springa milen under 35 minuter efter tre år av slit skulle det varit värt det. Varför skulle det vara det, det vet jag inte. Men jag vet att det skulle det.

Släppa jakten på en miltid under 35 minuter?

Det kanske helt enkelt är så att jag måste släppa den här jakten på en miltid under 35 för att behålla motivationen. Det finns en oro i att släppa målet skulle göra att jag även tappar motivationen, för att jag har gett upp.

Det skulle kännas som ett stort misslyckande. Jag tycker att milen under 35 minuter var ett realistiskt mål och att det skulle varit jättekul att nå dit. Men det kanske aldrig blir så.

Jag vet inte hur jag ska göra.

Örebro AIK:s öppna klubbmästerskap blev allt annat än succé

Löpning En kommentar

Man kan lugnt konstatera att klubbmästerskapet inte blev samma succé som i fjol, då jag sprang i mål på mitt personbästa på milen. 35:21. I år blev det istället 36:55 på gamla banvallen.

Jag och Fanny sprang tillsammans inledningsvis. Bakom oss ser Ludde ut att fått lite feeling, men han joggade bara med en kort bit för att heja fram löpare. Foto: Jimmy Glinnerås.

Som vanligt innan loppet pratades det om vilka tider och ambitioner man hade med olika löpare. Jag och Fanny Schulstad hade helt klart den blygsammaste ambitionen i den första startgruppen och gjorde därför slag i sak och sprang tillsammans. Åtminstone inledningsvis.

Är det något jag har konstaterat om Fanny under tidigare lopp är det att hon springer smart och sällan går ut för hårt. Är det något jag har konstaterat om mig själv under tidigare lopp är det att jag inte alltid springer smart och inte sällan går ut för hårt. Därför höll jag mig i skinnet denna gång och rusade inte i väg som en liten unge på väg mot ett godisregn.

Efter cirka tre-fyra kilometer tappade jag tempo i motvinden ut mot vändningen. Fanny körde på i ungefärligt samma tempo, vilket innebar att det blev en lucka och jag fick släppa iväg henne. Här blev det också mentalt väldigt slitigt, men jag försökte bara övertyga mig själv om att springa klart eländet. Efter vändningen vid cirka 5,5 km blev det åtminstone medvind så här lyckades jag öka tempot lite mot de två långsammaste kilometerna, kilometer 4 och 5. Jag kom ikapp IF Starts supertalang, blott femton år gamla Linus Wedin som joggade vid sidan av banan, och försökte trumma på för att jag skulle ta mig i mål.

Vid sju kilometer passerade Linus mig igen, då hade han fått upp farten efter lite “joggvila”. När det var två kilometer kvar tänkte jag att nu måste jag skärpa till mig och åtminstone försöka ta mig i mål på under 37 minuter. Jag påbörjade någon typ av långspurt, och den sista kilometern blev faktiskt snabbast. Jag passerade Linus igen, tog in lite på Fanny och gick i mål på 36:55. Denna tid var ungefär vad jag hade trott på innan loppet.

Under hela loppet dök Siri upp och peppade längs med banan. Sånt är väldigt uppskattat även om jag i dag var i dåligt slag och inte hade någon entusiasm eller tryck i kroppen.

Mentalt trött med bristande motivation

Löpande man i solglasögon och blått linne,
Mot målgång. Snart var eländet över. Foto: Jimmy Glinnerås.

Efter målgång pratade jag lite med coach Karin som var på plats och supportade sin slitna adept. Vilken glädje jag har i att kunna bolla med henne. Nu var jag inte särskilt munter efter målgång, men Karin hade ju redan koll på hur känslan varit innan loppet så det kom nog inte som en chock för henne.

Sett till vad mitt årsmål är och hur jag har tränat och tävlat är jag givetvis inte alls nöjd med att springa milen på 36:55. Det är två minuter långsammare än vad jag siktar på. Men det fanns inte en tanke på att jag skulle vara nära en tid under 35 minuter denna kväll. Den realistiska målsättningen var att ta sig under 37 minuter vilket jag gjorde.

Anledningen till att jag hade väldigt låga förhoppningar om en snabb tid var att något har hänt sedan Göteborgsvarvet för en månad sedan. Den mentala styrka och den motivation som krävs för att kunna pressa sig på tävling, och träning, har försvunnit. Jag är mentalt väldigt trött på löpträning och slitet som krävs. Varför det blivit så vet jag inte riktigt. Göteborgsvarvet blev en urladdning och den efterföljande förkylningen gjorde nog inte saken bättre. Sedan tror jag också att jakten på milen under 35 minuter slitit för mycket mentalt på mig och gjort att jag tappat glädje och glöd efter två år där inget hänt.

Det blev väldigt tydligt när jag under semesterveckan innan loppet hade intervaller på schemat och kände redan innan “Nej, jag vill inte göra detta”, men ändå genomförde passet med uselt resultat. Det känns egentligen inte som att det är något som saknas rent fysiskt, även om jag inte är fysiskt är i form för att springa en mil under 35 minuter så borde jag ha absolut kunnat göra en tid som är ungefär en minut bättre. Men om inte huvudet finns med är det svårt.

Nu kommer jag att ta lite vila från intervaller och hårdare löpträning för att försöka hitta tillbaka till glädjen igen. Jag vet inte vilket som blir mitt nästa lopp.

Kanoninsats på Göteborgsvarvet

Löpning Sport Inga kommentarer

Vilken helt otroligt bra dag det blev på Göteborgs gator! Den 27 november 2019 anmälde jag mig till Göteborgsvarvet. Efter två år av inställda lopp var det så äntligen dags.

På fredagen åkte jag ner till Göteborg för att hämta ut nummerlapp och få en lugn kväll ”på plats” så att jag inte behövde åka ner på samma dag som loppet var. Jag hade hyrt en fin liten stuga i Lerum utanför Göteborg och efter att jag besökt Varvetexpot så åkte jag till Lerum, åt lite och tog en jogg med lite fartökningar. Lerum var riktigt fint konstaterade jag när jag joggade bort mot Aspenäs.

Det blev ju inte många knop sedan i stugan. En lugn kväll och en natt med hyfsad (men inte fantastisk) sömn. På morgonen blev det frukost och på med tävlingskläder innan det var dags att åka in till Göteborg. Bilen fick stå i Lerum. Det kändes som en god idé en dag som denna.

Väl framme mötte jag upp Liduina och Karl. Vi värmde upp lite tillsammans innan det blev dags att ta plats i startfållan. Från att dagarna innan varvet varit lite… opeppad och osäker på hur loppet skulle gå så var det ju inga problem att uppbåda pepp nu! Massa förväntansfulla löpare i regnet!

Eftersom alla pratat om hur tuff banan på Göteborgsvarvet är så hade jag helt släppt tanken på en tid under 78 minuter. Inte ens under 80 minuter var något jag hade en tanke på egentligen denna dag. Planen var bara att springa på i vad som var ”bra” tempo. Att springa efter hur banan såg ut och sedan fick vi se vad som blev av det.

Trångt från start, men sedan blev det bra flyt

Löpande man i regn ger tummen upp.
Tummen upp mot fotografen!

Startskottet gick för vår startgrupp som släpptes i väg samtidigt som elitfältet. Hyfsat snabbt passerade jag några elitdamer. Tanken slog mig att jaga ikapp Liddi, men det var ju inget jag tänkte bränna allt krut på. Och tur vad det, med tanke på vilken superprestation hon fick till.

Det var trångt första kilometern, men sedan var det rätt lugnt på den fronten. Efter en förstakilometer som på klockan gick i 3:45 så ökade tempot. Kilometer 2, 3 och 4 gick på 3:35, 3:36 och 3:36. Här blev jag nästan lite orolig att jag gått ut för hårt, men det kändes ju bra!

Sedan började stigningen inför Älvsborgsbron. Femte kilometern gick på 3:44 och den sjätte blev den långsammaste för dagen på 4:01. Men jag sprang klokt och defensivt och blev passerad av löpare på bron samtidigt som jag höll mig kall och tänkte ”ingen idé att bränna sig nu för att hålla ett tempo. Det får gå långsamt”.

Efter Älvsborgsbron dunkade jag på rejält istället. Så sjunde kilometern blev istället den snabbaste med 3:31.

Sedan blev det gnet på platt underlag. Jag jagade två damer under större delen av loppet. Anna Bjurman från IF Göta och Moa Enmark som springer för Hälle.

På klockan fick jag två långsamma kilometer vid 11 och 12, men jag tror det berodde på knepig GPS. Vid ett tillfälle kikade jag ner när jag och Moa dunkade på i hyfsat tempo intill varandra och klockan visade 4:50-tempo. Mycket byggnader och skit i vägen.

Folkfest på avenyn

Äntligen i mål! Trött men nöjd!

Hisingsbron vid 15 kilometer var också jobbig, men här höll jag 3:48 och 3:45-tempo. Sedan var det dags att klättra uppför avenyn. Vilken folkfest! Rätt smalt och helt kantat av folk på sidorna som skrek ens namn. Vilken otrolig känsla! Rysningar! Tempot var jämnt och fint runt 3:45 och jag hade feeling! Högst upp stod Kvisten och Malin från klubben och skrek och hejade. Jag blev så glad av att se dem där!

Vid 18-19 kilometer började det gå upp för mig: ”herregud, jag är på väg mot sub 80. På Göteborgsvarvet!” Vilken jävla känsla!

Anna hade jag plockat tidigare och vid 19 var det dags att jaga ikapp och gå om Moa också. Sedan kom en till uppförsbacke som jag faktiskt tryckte på uppför, nu kunde jag nästan leva med krampkänning/syra. Men det gick bra. Och efter det var det fullt blås in mot Slottskogsvallen. I mål på 1:19:06 var lyckan total och jag möttes av en high-five av en klubbkamrat som gått i mål innan mig. Tiden var bara 20 sekunder från mitt färska personbästa från klubbens halvmara. Och detta på en tuffare bana. Fantastiskt!

Officiella siffror: Femmorna gick på 18:35, 18:56, 18:49 och 18:49. Vilket innebar första milen på 37:31 och andra på 37:38. Otroligt jämnt och fint!

Plats 196 i herrklass. Plats 32 i M40.

Det var otroligt mäktigt att få springa i mål på Slottskogsvallen och känna sig nöjd och glad!

Liduina, näst bästa svenska

Alltså, Liduina van Sitteren! Vilken löpare hon är!

Det är ingen hemlighet hur mycket jag tycker om Liddi och hur mycket jag ser upp till henne. Hon sprang i mål på 1:17:20 och blev andra svenska dam efter Hanna Lindholm!

När priserna delades ut stod ett gäng pressfotografer framför prispallen. Mitt i det gänget stod också en skäggig löpargubbe med gåshud och eventuellt blanka ögon. Han luktade nog inte särskilt gott heller efter att själv ha kutat en halvmara. Men det fick pressfotograferna leva med! Gubben tänkte inte flytta på sig.

En stund som denna var tvungen att förevigas av hennes imponerade klubbkamrat och vän.

Det är så väldigt häftigt och oerhört välförtjänt att hon fick stå på pallen efter detta lopp!

Som en pinsam pappa tvingade den skäggiga löparen med gåshuden henne att posera själv framför pallen efteråt också.

Jag är så impad av Liddi!

Svensk långdistanslöpnings ödmjukaste stjärna och min idol. Och Mustafa Mohamed.
Vilken prispall! Från vänster: Liduina van Sitteren, Hanna Lindholm, Liselotte Hellsten.

Artiklar om Göteborgsvarvet

Lyckad återkomst till Lidköpings stadslopp

Löpning Inga kommentarer

Återkomsten till Lidköpings stadslopp får anses lyckad. Jag sprang i mål på en fjärdeplats totalt och som vinnare i min åldersklass M40. Tiden blev 36:31.

Man och kvinna springer intill vatten. Båda har likadana blå klubbkläder.
Jag och Liduina höll ihop hela loppet. Foto: Hanna Thorold.

Men nu går jag händelserna i förväg.

Lidköpings stadslopp är lite speciellt för mig. Senast loppet anordnades var i maj 2019 och då var jag där. Peppad och nervös och med målet att springa milen under 40 minuter för första gången. På den platta banan med start och mål inne på Framnäs idrottsplats så lyckades detta: 39:37 blev tiden som gav en förstaplats i motionsklassen (då jag inte sprang för en klubb).

2022 tänkte jag att det skulle vara ett utmärkt tillfälle för en snabb mil och kanske utmana en miltid under 35 minuter. För en vecka sedan upptäckte jag att det var en helt ny bana! Den gamla banan kunde inte användas på grund av vägarbeten.

Jag packade in mig i bilen på lördagförmiddagen och styrde kosan mot Lidköping. Det blev några stopp på vägen för att äta någon typ av lunch då starttiden var lite småknepig att förhålla sig till. Klockan 14:30 skulle alla löpare släppas i väg, både 10 km och 5 km.

Blåsigt i Lidköping

När jag kom fram till Lidköping denna soliga lördag blåste det dessutom vansinnigt mycket. Sub 35 var inte att tänka på.

Jag hämtade ut nummerlapp, träffade Liduina och Karl, pratade lite med andra löpare och värmde upp. Någonstans i bakhuvudet fanns en förhoppning om en tid under 36 minuter, men det var svårt att veta vilken kapacitet jag hade och osäkerhet kring hur banan såg ut. På startlinjen var det full koncentration och pepp.

Det blev full fart i starten och första kilometern gick på 3:28. Jag fick med mig Liduina i rygg. Inne i stan möttes vi av ett välkomnande på klingande östgötska ”Man kan väl springa där det är gjort för att springa!” från en mindre nöjd tant. Vi valde att inte stanna och förklara dilemmat med vägarbetena i närheten av Framnäs IP. Vi sprang vidare.

Leende man och kvinna håller om varandra. Båda har likadana blå klubbkläder.
En nöjd vinnarduo efter målgång. Jag vann min åldersklass M40 och Liduina vann damklassen. Foto: Karl Wilenius.

Motvinden kändes konstant. Medvind kände jag aldrig av. Det var ett rent krig att slita sig fram i motvinden. Dessutom var det några partier på en mjuk gräsmatta och lite knix under och över broar. Jag var marginellt starkare än Liddi denna dag och fick återgälda insatsen på Örebro AIK halvmaraton där Liddi drog sista sju kilometerna och jag bet mig fast i henne. Nu var det omvända roller och jag fick ta dragjobbet och vinden hela loppet. Det kändes helt rätt att jag fick göra det jobbet denna gång! Bakom Liddi låg några löpare med i vårt tåg, men de försvann vid varvningen då det visade sig att de sprang femkilometersklassen.

Tufft andravarv, topplacering i mål

Andra varvet var vi helt ensamma med en rejäl lucka fram till herrtrean och en lucka bak till herrfemman. Det blev en tuffare andra halva och inte alls negativ split. Jag springer ju sällan det i bra förhållanden och ännu mer sällan när det är tuff vind. Sista kilometern tryckte jag på lite extra och satte den på samma tid som den första, 3:28.

Jag tog mig i mål på 36:31, Liddi på 36:34. Som sagt gav det en fjärdeplats totalt och vinst i M40. Och Liddi vann damklassen.

Det är jag nöjd med! Långt från sub 35, men inte ens vinnartiden var under 35 minuter (35:28), så det var inte en dag för snabba tider!

Efter prisutdelning där jag fick en påse med lite smått och gott åkta vi till Framnäs för att duscha och sedan blev det en tidig middag på en restaurang i centrala Lidköping. Jag, Liddi, Karl och ett par som också sprungit loppet.

Vilken fin lördag i Lidköping!

Fullt ös från start. Foto: Nya Lidköpings-tidningen.

Andra artiklar om Lidköpings stadslopp

Bålsta stadslopp och en bra tid trots dålig känsla

Löpning En kommentar

Årets tredje 10k-tävling stod på schemat när jag åkte till Bålsta för att ta mig an Bålsta stadslopp. Och nu gjorde jag något helt nytt jag aldrig tidigare gjort på en tävling: jag sprang helt utan koll på tempo och tid. Klockan var övertäckt!

Bålsta bjöd på strålande löparväder. Det var lite småbitigt i luften trots sol, vilket är helt perfekt för gnetande löpare. Det blåste litegrann, men vill man ha helt perfekta förhållanden så är landsvägslöpning inte det bästa man kan göra. Då får man nöta bana inomhus istället.

Efter uppvärmning och påhejande av de som sprang femkilometersloppet var det dags för löparna i tiokilometersloppet att starta. Det var inte jättemånga deltagare, men oj vilken bra klass det var på löparna här! Favoriterna innan var Victor Urquhart Smångs och Hanna Lindholm (och spoiler alert: de höll hela vägen). Förutom Hanna och Victor sprang bland andra Fredrik Uhrbom, Isabelle Brauer (som vann halvmaran i Uppsala som jag sprang), Anastasia Denisova (regerande svensk mästare på 10 km landsväg), Isak Hellström och Lukas Segersten.

Leende man i blått linne och solglasögon på löparbana
Jag var ändå rätt nöjd efter loppet. Tiden var mycket bättre än väntat! Foto: Fredrik Gustafsson.

Någon som inte höll riktigt samma klass som dessa löpare, eller som var favorit till segern var löpare med startnummer 158. En blåklädd 41-årig exilhälsing. Efter att startskottet gått rusade jag i väg i bra fart. Det kändes ju konstigt att inte att ha koll på tempot och se klockan, men en indikation på att det gick väldigt snabbt var ju att jag var med i klungan med bland andra Lindholm, Uhrbom, Isabelle Brauer och Anastasia Denisova. Förvisso längst bak. Det blev dock ett kortvarigt gästspel i den klungan. Efter kanske 600-800 meter så blev det sololöpning.

Det kändes bra inledningsvis men blev tungt typ vid tre kilometer och framåt. Känslan var att jag tappade genom hela loppet och att det var en riktigt usel tid på gång. Vissa partier hade en del motvind och här hade jag det tufft mentalt och trodde att tempot sjönk rejält. Vid cirka åtta kilometer tänkte jag att det nog var sub 37 jag kämpade för och att det kunde bli en tid över 37 minuter t.o.m.

Men jag gnetade på med tveksam känsla, trötta ben och protesterande mage och blev förvånad när jag kom in på löparbanorna och spurtade förbi klockan vid målgången på strax över 36 minuter. 36:03 blev min officiella tid vilket är ännu ett steg framåt från de tidigare milloppen. Och nu med sämre känsla. Det är faktiskt min snabbaste mil sedan jag sprang min personbästatid i somras.

Att springa med övertäckt klocka tror jag dock inte är något för mig. Jag hade behövt lite positiv feedback under loppet.

Väldigt hög klass på deltagarna

Precis som jag nämnt så var det väldigt hög klass på deltagarna i detta lopp. Något annat som skvallrar om hur bra löpare som var med var att det endast var 48 herrar som korsade mållinjen, men att 33 av dessa sprang under 40 minuter!

Jag kom på plats 18 med min tid. Topp tre blev så här:

Damer

  1. Hanna Lindholm, Högby IF, 33:33
  2. Isabelle Brauer, Hässelby IF, 33:53
  3. Helena Bjälkemo, Terrible Tuesday Athletic Club, 36:44

Anastasia Denisova bröt loppet vid sex kilometer men hade kunnat jogga in på tredjeplats med lätthet. Jag blev förvånad när jag mötte henne joggandes tillbaka.

Herrar

  1. Victor Urquhart Smångs, Spårvägens FK, 30:07
  2. Isak Hellström, FK Studenterna, 31:23
  3. Mattias Derfelt, Heja Mera Löpning, 32:30

Någon som inte sprang i Bålsta men var i valet och kvalet om huruvida hon skulle haka på var Liduina van Sitteren. I sista sekund beslutade hon sig för att stanna hemma och istället springa ett långpass med parkrun inbakat. Det gjorde hon rätt i. Det blev nämligen ett nytt banrekord! Min coach Karin har haft banrekordet sedan 2018 och det var 18:10. Nu sprang Liddi i mål på 17:43. Grymt bra!

Andra artiklar om Bålsta stadslopp

Kumla stadslopp, sjundeplats i stark vind

Löpning Inga kommentarer

Örebro AIK halvmaraton blev inte veckans enda tävling. På lördagen åkte nummerlappen på igen för lite plågsam löpning med andra likasinnade galningar. Femkilometersloppet Kumla stadslopp gick av stapeln i Kumla sjöpark.

Då jag blev rätt sliten av Örebro AIK halvmaraton var målet med loppet i Kumla att få ett bra träningspass och en bra ansträngning. I Kumla blåste det dessutom vansinnigt mycket så några fantastiska tider var inte att vänta. Målsättningen var blygsam och luddig: ”spring bra”.

Hård start och hård motvind

Leende man i blå tröja.
Efter målgången var jag nöjd och glad. Foto: Oskar Hansson.

Jag gick ut hårt, mest för att passera alla ungdomar med lite för stort självförtroende som ställt sig längst fram. När dessa var passerade blev det slit först i liten klunga och sedan större delen av loppet ensam i motvinden. Första kilometern gick på 3:24, men sedan mattades tempot rejält. Det var riktigt kämpigt. Den lilla klungan framför mig med bland andra Liduina orkade jag inte att jobba ikapp.

I mål gick jag som sjunde man på 18:15. Åtta sekunder efter vinnande dam. Ni kan aldrig ana vem det var, men hon var lång, blond och hade ett holländskt namn.

(Ok då, det blev Liddi som vann även detta lopp. Helt överlägset).

Efter lite nedjogg och fika i blåsten var det dags för prisutdelning. Det delades ut priser till de tio främsta och jag vann en jättefin klocka!

Allt som allt är jag nöjd med loppet. Och om jag först var lite nöjd efter Startmilen och sedan drabbades av växande tvivel och missnöje efter det loppet var det helt tvärtom denna gång. Eller, jag var inte missnöjd alls efter målgången i Kumla, men ju mer jag tänker på loppet desto mer nöjd blir jag. 18:15 i fruktansvärd motvind och på slitna ben som dessutom gav en sjundeplats är ju riktigt bra!

Stort tack också till coach Karin som var på plats och sprang barnloppet med sina tvillingar för att sedan heja på sin adept som snorade sig runt banan!

Gänget från Örebro AIK precis innan start i ett blåsigt Kumla. Från vänster: Peter Sparrow, Mikael Sandberg, Therese Persson, Jonas Färnstrand, Anton Öhman, Liduina van Sitteren, Björn Engqvist, Jonas Fridberg, Fredrik Hartman, Jonas Svensson, David Klingenhoff, Tomas Galmén, Göte Pettersson. Foto: Johan Svanholm.

Andra artiklar om Kumla stadslopp

Video från loppet

Precis som vanligt finns det video från loppet tack var Johan Ingjald och hans YouTube-kanal HugRunner.

Örebro AIK halvmaraton blev en fullträff

Löpning 5 kommentarer

Vilken otrolig kväll det blev när jag säsongsdebuterade på halvmaratondistansen och gjorde detta med att slipa mitt personbästa med 51 sekunder. 1:18:46 är den nya tiden och jag är otroligt nöjd!

Inför loppet var tanken att, precis som så många halvmaralopp förr, springa första milen under 38 minuter och sedan se om det skulle hålla att fortsätta i samma tempo. Drömmen var att fixa en tid under 1:20 och ännu bättre, att slipa mitt personbästa på 1:19:37 på samma bana.

Starten har precis gått! Foto: Jimmy Glinnerås.

Planen sprack… genast

Men det sprack rätt omgående. Starten gick ruskigt snabbt men kändes oförskämt lätt. Första kilometern landade på 3:32 och det insåg jag var alldeles galet för snabbt. Efter den inledande kilometern hittade jag en klunga anförd av Frippe och med Björn Eriksson och Erica Lech som några av medpassagerarna. Där placerade jag mig och tänkte att jag skulle testa det här med att springa klokt och inte ligga och gneta ensam i vinden. Tempot var 3:40, vilket var snabbare än plan för min del, men det flöt ju på bra, så varför inte testa! Efter några kilometer plockade vi upp Liduina och sedan var vi detta gäng under hela första milen.

En grupp löpare i blå kläder
Denna klunga tog sig an den första milen tillsammans. Från vänster: Fredrik Johnsson, Erica Lech, Björn Engqvist (det är jag!), Liduina van Sitteren och Patrik Jansson. Foto: Jimmy Glinnerås.
Löpande man i blått linne gör V-tecken.
Jag passerar den första milen strax under 37 minuter med bra känsla. Bakom mig peppade Siri på från cykeln. Foto: Jimmy Glinnerås.

Den första milen gick strax under 37 minuter. Lika snabbt som jag sprang Varvetmilen. Vid milpasseringen började det kännas lite tuffare och tempot justerades ner. Men inte mycket! Nu låg jag istället i mitt planerade tempo. Efter 11 kilometer stod Tove och peppade på mig vilket verkligen gav styrka. Jag jobbade mig i kapp Liduina, nu hade nämligen klungan spruckit, och sedan var det jag och Liddi som sprang tillsammans resten av loppet.

Vid gamla Mio stod coach Karin och tjoade på oss och hon insåg snabbt att det gick bra för min del då jag såg stark ut och vinkade glatt! De sista sju-åtta kilometerna hade jag och Liddi pepp i form av Siri på cykel och jag slet på för att hålla Liddis rygg. Vilken otrolig nytta jag hade av henne! De sista fem kilometerna var krig, men här började det gå upp för mig att jag inte längre jagade sub 80 minuter. Jag jagade sub 79! Liddi kändes stark men sade att hon hade det tufft och fick styrka av att ligga jämsides med mig på de sista kilometerna.

Efter att jag och Liddi har tränat tillsammans en hel del, och att det är en fin vän och min största förebild inom löpningen kändes det jättekul att vi äntligen fick göra ett lopp “tillsammans”. Vi gnetade på och såg Erica en bit framför oss. Varken jag eller Liddi trodde att vi skulle komma ikapp. Men så började vi ta in och med 400 meter kvar passerade vi Erica. Nu var Liddi första dam. Hon rusade i mål på 1:18:45 med sin skäggige löparkompanjon strax bakom på 1:18:46. Men ärligt talat skiljde det egentligen snarare tre sekunder. Jag tror att Liddi fick en sämre tid än vad hon egentligen sprang på. Det var problem med en del chipp vid tidtagningen, och jag fick uppge min klocktid efteråt. Den var 1:18:46, och den stämde, jag startade och stannade klockan precis vid start och sedan vid målgång!

Delad glädje är den bästa varianten

När jag gått i mål kramade jag om Liddi, studsade runt (nåja, benen var rätt trötta) lyckligt och pratade med klubbkamrater och andra löparvänner. Sedan slängde jag mig på telefonen för att meddela coach Karin min tid. Att vi båda var nöjda och glada var en underdrift. Karin var superglad för min skull och hade skrivit efter hon sett mig passera: “Jäklar vad stark du såg ut! Det där blir en riktigt fin tid! Nu måste jag dra hem och fixa mat, så ingen målgång. Den fixar du själv. Men en racerapport vill jag ha!”

Det här lyckade loppet är verkligen en del av min och Karins träning och jag har verkligen henne att tacka för att jag hade kapaciteten att fixa detta. Och Liduina har jag att tacka för att hon var så stark och att jag hade någon jag kunde kämpa tillsammans med på slutet. Det betydde verkligen jättemycket. Sedan ska även Siri ha ett jättetack för att hon peppade på oss och var en sådan energiinjektion längs med banan. Vad det ger mycket!

Till sist ska älskade Tove ha ett stort tack för att hon också gav mig välbehövlig energi när det behövdes vid 11–12 kilometer. Det gjorde att jag passerade den trötta Enhörna-löparen och såg till att komma ikapp Liduina.

Vid Rosta gärde stod Tove och hejade på mig och gav mig kraft till att passera David Nordqvist från Enhörna IF och jaga ikapp Liduina. Foto: Tove Engqvist.
Jag och Liddi sliter den sista milen tillsammans. Vi lyckades dock uppbåda lite glädje och såg till och med ut att ha det lätt när vi passerade Siri. Foto: Siri Englund.

Andra artiklar om Örebro AIK halvmaraton

Örebro Parkrun firade fem år

Löpning Inga kommentarer

Den åttonde april 2017 sprang jag mitt första ”lopp”. Det var Parkrun i Örebro och det var faktiskt inte bara mitt första Parkrun, utan även det första Parkrun som genomfördes i Örebro.

Man i röd tröja springer utomhus.
Inledningsvis låg jag tvåa, men sedan blev det sololöpning för hela slanten. Foto: Carin Calleberg.

Tanken var att femårsjubileet skulle firats förra veckan, men på grund av snösmockan så blev det flyttat till en vecka senare istället.

Kontrasten mot den förra lördagen kunde inte varit större. Denna lördag var vädret strålande vackert och helt perfekt för att kuta snabbt i Rynningeviken.

Jag gjorde comeback på Parkrun sedan augusti i fjol. Då sprang jag in på en andraplats efter Villem Raudsepp med ont i höftböjaren och allmänt dålig form.

Målet denna dag var att helt enkelt springa snabbt, gärna i typ 3:30-tempo. Efter Parkrun väntade även ett intervallpass för min del. En heldag med andra ord!

Träningsvärken i benen var dock rätt illa efter några spänstövningar jag genomfört under onsdagen. Men den värsta stelheten och ömheten hade försvunnit. Värst var det dagen innan Parkrun då stelheten var brutal!

Personbästa och förstaplats

Hur gick det då? Alldeles strålande!

IF Starts Johan Ingjald tog ledningen genast och började i ett rasande tempo med en liten lucka bak till mig. Jag blev lite förvånad över öppningen, men höll mig lugn och fokuserade på att hålla mitt tempo.

Strax innan två kilometer mattades Johans tempo av och jag passerade. Härifrån var det sololöpning för hela slanten, bara jag och förcyklisten. Jag kollade aldrig bakåt och trodde att jag hade Johan, eller någon annan, hyfsat nära. Men det visade sig att jag hela tiden utökade bakåt.

Man i röd tröja ringer i stor ringklocka.
Efter loppet fick jag ringa i PB-klockan. Foto: Lotta Persson.

Vid cirka 3,5 kilometer stod min kollega Sara som flaggvakt och tjoade och hejade på. ”Du vinner, Björn!” hörde jag henne ropa. Det var bara att fortsätta att dundra på, passera Carin som fotograferade och spurta in i mål.

Tiden i mål blev 17:56. Sedan vände jag mig om och såg… ingen. Nästan en minut senare kom Johan i mål som tvåa. Jättekul att jag fick ta min första förstaplacering i Parkrun på femårsfirandet!

Jag sprang hyfsat jämnt och bra och mina kilometertider på klockan blev 3:31, 3:38, 3:36, 3:32, 3:32 (och sedan mätte klockan distansen till 5,03 km så jag hade en till liten fnutt på 30 meter).

Efter målgång fick jag ringa i PB-klockan, prata med lite folk och sedan ge mig ut på dagens andra pass. 4×2 kilometer i halvmaratempo med tre minuter gåvila (så tack och lov var den generös). Efter att ha kutat 5k snabbt kändes inte det tänkta tempot på intervallerna så farliga. Så även det passet gick bra. Facit blev att tvåorna gick i detta tempo: 3:46, 3:41, 3:43 och 3:38. Ett mycket fint pass och bra besked.

Nu blir det lugnt och fint fram till nästa lopp. Skönt att kroppen ska få återhämta sig lite!

Konditionsbloggen skrev om femårsfirandet och jag nämns t.o.m. i rubriken: ”Svenssons kanonstart på säsongen fortsätter – snabbast igen (och Engqvist överlägsen när parkrun firade fem)”

Intervju med parkrun.se

På parkrun.se gjordes en intervju med mig inför femårsjubileumet. Jag blir helt felaktig kallad för elitlöpare i intervjun (det varken kallar jag mig själv, eller är!), men allt annat ska vara korrekt och riktigt i intervjun. Den kan du förtuom på parkrun.se även läsa här nedan.

Min resa från joggare till elitlöpare – tack vare parkrun!

Björn Engqvist började sin löparresa ganska sent i livet, men tack vare Örebro parkrun tillhör han nu en så kallade elitlöpare! Här är hans story:

Du har gjort en fantastisk resa från din (och vår) första Örebro parkrun med tiden 25:39 till ditt senaste PB på: 17:19. Om vi förstår rätt var Örebro parkrun ditt första “lopp” någonsin, vad var det som drog dig ner till parkrun den 8 april 2017?

Det är rätt otroligt att titta tillbaka på hur allt började och var jag är i dag. När det går trögt i träningen eller resultaten inte är de jag vill att de ska vara försöker jag att påminna mig om att jag har uppnått tider och prestationer jag aldrig hade kunnat drömma om när jag började med löpning.

Jag hittade nämligen löpningen rätt ”sent”. Sommaren 2017 väntade mitt bröllop. Inför det ville jag komma i form lite mer och börja röra på mig. Efter jag fyllt trettio hade jag lagt på mig bekvämlighetskilon. Dessutom hade jag ont i ett knä. Men jag testade ändå att köpa ett par löparskor och ge mig ut och jogga. Detta var hösten 2016 och några månader innan jag fyllde 36 (jag fyllde i januari 2017). Att springa lopp fanns det inte en tanke på. Jag kunde jogga några få kilometer i väldigt långsamt tempo innan jag var tvungen att börja gå på grund av mitt smärtande knä.

Det blev sakta men säkert lite bättre. Jag sprang något enstaka löppass i veckan och när sedan en kollega till mig tipsade om något nytt, som tydligen hette ”parkrun”, tyckte jag det lät intressant. Jag trodde först att det var ett koncept där man sprang i olika parker i olika städer. Vilket ju i sig inte är helt fel, men som jag minns det hade jag inte riktigt fattat att det var något som var här för att stanna. Jag tog mig iväg till starten vid Naturens hus. För första gången någonsin för att springa tillsammans med andra. Känslan var nervös, men nu skulle jag få testa på att springa ett ”lopp”.

Förmodligen gick jag ut alldeles för hårt. Det har ju gått fem år sedan den där morgonen i Rynningeviken och jag har sprungit åtskilliga lopp sedan dess. Eftersom jag fortfarande har en tendens att starta för hårt utgår jag från att jag gjorde det även under Örebros, och mitt, första parkrun.

Med sprängande bröst av andfåddhet tog jag mig i mål på 25:39. Jag var väldigt nöjd och hade fått blodad tand!

Det tog ett tag innan du hälsade på oss igen, 27 januari 2018, vad hände däremellan?

Efter mitt första parkrun så gifte jag mig, sprang ännu mer och blev bättre i knäet och sprang några andra lopp. Jag debuterade även på 10 km och halvmaraton. Det gjorde att när jag väl gjorde ”comeback” blev det en rätt rejäl slipning av mitt personbästa på parkrun. Lite mer än fyra och en halv minuter snabbare tid blev det i mitt andra lopp, vilket var lopp nummer 41 i Örebro. Efter det loppet återkom jag lite flitigare under 2018, där maj blev en riktigt aktiv månad med tre parkruns. Efter att jag lyckats springa på precis 20 minuter blankt kunde jag veckan efter detta springa i mål på 19:52 och slå den gräns jag tyckte kändes magisk då, under 20 minuter!

Detta var samma helg som James Last var på besök från Borlänge och sprang Örebro parkrun i sin noshörningsdräkt.

Uppenbarligen springer man lite snabbare när man är jagad av en noshörning!

Berätta lite om dig själv, har du alltid sprungit, varit aktiv?

I ungdomen spelade jag pingis och fotboll. Sedan blev det lite korpfotboll där jag var målvakt innan jag lade ner det och löpningen tog över. I grunden är jag rätt bekväm av mig och löpning har snarare varit en ”bestraffning” eller något man håller på med under en försäsongsträning. Ibland undrar jag hur tusan jag kunde börja med en sport som är en enda försäsongsträning året om. Något står inte rätt till!

Efter de inledande åren som löpare började jag satsa lite mer målmedvetet. Jag märkte vilken skillnad det gjorde om man inte bara ”sprang” utan faktiskt ”tränade” löpning. Intervallträning är en bra grej! Parkrun gav mig blodad tand att springa andra lopp, och att springa lopp motiverade mig till att träna.

Jag började sätta tidsmål på olika distanser, läsa på om löpträning, och träna med flit och entusiasm. I maj 2019 hade jag en fantastisk period där jag med en veckas mellanrum först sprang en halvmara under 90 minuter (i Gävle) och sedan en mil under 40 minuter (i Lidköping). Två fina milstolpar för en löpare!

Sedan dess har jag gått med i löparklubben Örebro AIK, tränat ännu mer och lyckats slipa ner mina personbästatider till 35:21 på milen, 1:19:37 på halvmaran och 17:19 på 5 km. Tider jag aldrig hade kunnat drömma om när jag började med löpning hösten 2016!

I år jagar jag ännu bättre tider och slipar på träningen och upplägget tillsammans med min coach Karin, sedan några månader tillbaka. Min coach är faktiskt den kvinna som sprungit absolut snabbast på Örebro parkrun. Hon har sprungit två gånger och satte banrekord båda gångerna!

Hur skulle du beskriva parkrun för någon som har aldrig deltagit förut?

Förutsatt att personen jag pratar med redan vet att det handlar om en runda i vacker natur så skulle jag verkligen försöka förmedla hur välkomnande det är. Om man inte håller på med träning eller löpning kan det kanske bli lite skrämmande att tänka på att bege sig till ett ställe där man tror att det finns massa maniska löpare som jagar tider och hetsar varandra.

Men så är inte parkrun! Visst, du kan komma dit och försöka springa lungorna ur dig så fort du kan, men du kan även jogga lugnt eller promenera runt banan och stanna för att fotografera svanar. parkrun är verkligen välkomnande för alla och alla volontärer är så trevliga, hälsar och peppar på dig oavsett hur snabb du är.

Du kommer att känna dig lika välkommen om du så springer runt banan på femton minuter som om du promenerar runt den på en timme och femton minuter.

Kommer du att försöka förbättra ditt parkrun PB på The Big parkrun Day på 9 april?

Ja, det kommer jag att göra förutsatt att jag inte är skadad eller sjuk!

Mitt nuvarande parkrun-PB satte jag på en dag då jag var i en rejäl formsvacka och dessutom hade ont i höftböjaren. Jag sprang i mål på 18:45 vilket är ungefär samma tempo som jag har sprungit mina snabbaste halvmaror i. Som den tävlingsmänniska jag har blivit vill jag givetvis slipa mitt parkrun-PB till att vara lite mer nära mitt personbästa på femkilometersdistansen.

Och visst vore det fint att återvända fem år efter det första ”loppet” någonsin!

Startmilen – DM-brons på årets andra tävling

Löpning Inga kommentarer

Efter Varvetmilen som inledde säsongen var det dags för säsongens andra tävling i form av klassiska Startmilen. Ett fint lopp som i år debuterade sin nya bana. Förhoppningen var en bättre insats än Varvetmilen även om förväntningarna var lite lägre ställda inför detta lopp.

Man i blå tröja som springer.
Sol och kall vind bjöds det på denna dag. Foto: IngMarie Johansson.

Tack och lov blev det en bättre insats!

Det var lite sämre förhållanden än Varvetmilen. Den dagen var det praktiskt taget perfekt. Nu blåste det lite mer och Startmilens bana är lite mer backig och knixig.

Jag gick ut i vad som kändes som ett mer defensivt tempo än senast, men faktum är att första kilometern gick två sekunder snabbare än på Varvetmilen. Tidigt såg jag en sub 35-klunga med Martin Duberg, Jonathan Kandelin och Erica Lech bland andra dra i väg och tätt bakom dem fanns Liduina van Sitteren och Karl Wilenius. Jag försökte inte ryckas med i någon annans tempo utan tänkte att jag ska göra mitt eget lopp. Jag är ändå så kass på att springa taktiskt och ”ligga i rygg” så sånt är helt bortkastat för mig. Det kostar mer än det ger någon fördel känner jag (och handlar så klart om en övningssak).

Istället låg jag inledningvis i en klunga tillsammans med Fanny Schulstad och hemvändande Lisa Bergdahl som tävlingsdebuterade på hemmaplan. Och så några äldre jämnåriga herrar jag hade dålig koll på. Fanny gjorde ännu ett klokt lopp och ökade på andra halvan och utökade en lucka till mig från cirka sex kilometer och framåt.

Spurt på slutet gav DM-brons

Efter åtta kilometer hade jag dock lyckats jobba mig i kapp och förbi Lisa och sedan var det ju bara att dunka på allt vad jag hade. Jag passerade några fler löpare vilket skulle visa sig väldigt viktigt.

Jag spurtade in i mål på 36:13. Med mindre än två sekunders marginal lyckades jag knipa DM-brons i M40-klassen i det nya större distriktet, Södra Svealand, då det visade sig att en av löparna jag passerat på slutet var just en M40-löpare! Jättekul.

Tiden är jag också nöjd med. Det är på denna nivå jag tycker jag ska prestera just nu och jag sprang jämnare, snabbare och bättre i dag än senast och det på en bana som var lite svårare.

Sista kilometern gick snabbast på 3:25. Och första näst snabbast, på 3:27.

Tvivel på min kapacitet

Man sitter på huk intill stående kvinna.
Efter målgång var jag trött. Rejält trött. Liduina såg piggare ut efter ännu en stark insats. Foto: Moa Holmberg.

Trots att jag var nöjd med min tid har dagarna efter loppet handlat om tvivel. Tvivel på att jag verkligen har kapacitet för att ta mig under 35 minuter på milen. Jag är 41 år och de där sekunderna är banne mig inte lätta att slipa bort. Det slog till som ett slag i magen när jag insåg att jag samma tid i fjol sprang milen på 36:14. Skillnaden är alltså en sekund. På ett år.

Vad jag däremot har blivit betydligt bättre på än jag var tidigare är att inte titta alltför mycket på andras tider. Detta hade jag problem med under 2020 och en känsla av vad jag “borde” klara av. I fjol blev detta mycket bättre. Och likaså i år. Men det är svårt att bortse från faktumet att praktiskt taget alla löpare jag har sprungit jämnt med på det senaste året sprang snabbare än jag. Och flera under 35 minuter.

Jag hoppas verkligen att kapaciteten finns där. Men jag känner mig inte säker alls. Någonstans finns ju taket. Jag kan ha slagit i det.

Förhoppningsvis kommer ett rejält ”släpp” under säsongen. Men just nu känns sub 35 väldigt långt bort.

Coach Karin har fått agera bollplank och psykolog och försökt peppa igång mig. Det är ju inte träningen jag tvivlar på. Det är mig själv.

Video från mitt lopp

Från fantastiskt fina YouTube-kanalen HugRunner klippte jag ihop denna video på mig när jag gnetar mig runt Startmilens bana.

Andra artiklar om Startmilen

MENY

Navigation