Smekmånad på vackra Madeira

I somras firade vi vårt bröllop med en minismekmånad på Knippla, men nu var det dags för den riktiga smekmånaden och en resa till vackra portugisiska ön Madeira. En grön och bergig ö.

Jag och den ökända Cristiano Ronaldo-bysten.
Vi flög från Arlanda, mellanlandade i Lissabon innan vi till slut var framme på Cristiano Ronaldo International Airport. Det är här den ökända Ronaldo-bysten står som hånades så mycket för något år sedan när den avtäcktes. Landningen var riktigt skakig och när vi klev av flygplanet var det kallt, regnigt och blåsigt. Av chauffören som väntade på oss fick vi veta att flygplatsen hade varit stängd i flera dagar på grund av dåligt väder och att denna dag var den första då flygplatsen var öppen igen. Vilken tur!

Inledningen på resan må ha varit blåsig och regnig, men efter den första kvällen och natten hade vi helt otrolig tur med vädret och det var strålande solsken och värme resten av vår tid här.

Huset vi hyrde var stort och jättefint med en egen pool. Det låg ungefär en halvmil från huvudstaden Funchal och hade en fantastisk utsikt över havet. Det gick bra med bussar alldeles förbi huset, vilket gjorde det lätt att ta sig runt, men för det mesta gick vi. Denna semester var tänkt att vara en aktiv sådan, vilket det verkligen blev. Madeira är väldigt bergig så även kortare promenader och löppass kunde innebära stora höjdskillnader och mycket ”träning” för få kilometer.

Vandring

På Madeira finns det massor av levador vilket är gamla vattenkanaler till för att bevattna ön. Vi vandrade längs med två levador, men hade intentionen att vandra tre. Den första ”levadavandringen” blev en flopp sett till att det var stängt till den levadan på grund av bränder. Levadan utgick från berget Monte som vi tog en linbana upp till. I linbanevagnen som vi delade med ett äldre brittiskt par fick vi veta att levadan var stängd. Snopet!

Jag och Tove i linbanan på väg upp till Monte.
Ett fint litet kapell uppe på Monte.
Snirkligt och vackert!
Jag laddar telefonen ”on the fly”. Tur att man älskar sladdar!

Besvikelsen gick snabbt över när vi kom upp och fick en helt fantastisk utsikt över Funchal och vi bestämde oss snabbt för att istället promenera till den botaniska trädgården. En promenad på bara lite över sex kilometer, men med snirkliga vägar och rejäla backar blev det ändå en utmaning.

Vi stannade ungefär halvvägs och vilade och åt vår matsäck som varit avsedd för levadan. Sedan kämpade vi på ända fram till den botaniska trädgården där vi unnade oss vila och öl.

Se vandringen Monte-Jardim Botânico da Madeira på Strava.

Boa Morte-Cabo Girão (Levada do Norte)

Den första levadavandringen blev istället från Boa Morte till Cabo Girão. Efter en rejält snirklig och långsam busstur var vi framme vid startpunkten i Boa Morte och påbörjade vår vandring. Vi gick förbi hus, getter och katter och efter ett tag kom vi ut i mer öppen miljö med en helt fantastisk utsikt. Vi träffade knappt på andra vandrare också, vilket passade oss alldeles utmärkt. Det kunde vara brant på sina ställen, men det kändes aldrig obehagligt att göra denna vandring.

Som de galna kattmänniskor vi är hade vi med oss kattmat för att locka på små katter med. Uppskattat
Levada do Norte var en vacker och bra ”nybörjarlevada” kände vi.
Bra utsikt från Levada do Norte.
Som sagt, mycket bra utsikt!
Tove lapar lite sol längs med Levada do Norte.
Vi hittade en liten kattunge att mysa med i sluttampen av vandringen.

Efter tre timmar, vi gick i maklig takt och tog pauser för fika och för att konsultera guidebok, var vi framme vid Cabo Girão. Vi gick lite fel på slutet efter att ha rådfrågat en bonde som inte kunde ett ord engelska och pekat oss mot en väg istället för mot levadan. Hursomhelst kom vi fram till Cabo Girão som är en klippa med otrolig utsikt över havet och in mot Camara de Lobos och Funchal. Riktigt häftig utsikt! Vi var rätt trötta och slitna efter denna vandring på en mil. Solen började gå ner och det blev mörkare och kallare vilket gjorde det väldigt skönt att få sjunka ner i en taxi och en ABBA-älskande chaufför som satt och njöt av deras Best of.

Utsikt från Cabo Girao.

Se vandringen Boa Morte-Cabo Girao på Strava.

Levada dos Piornais

Stadslevadan Levada dos Piornais kunde vi promenera till från vårt hus, något jag upptäckt dagen innan då jag varit ute och sprungit.

Levada dos Piornais och dalen nedanför.

Vi klev på levadan vid bananodlingar och promenerade bort från Funchal-hållet mot Camara de Lobos. Här gick vi väldigt nära folks hem i början, innan vi kom bort från de mer tätbebyggda områdena och in i en dal där levadan gick högt upp över marken och fallet ner var mycket långt. Levada dos Piornais kändes obehaglig på sina ställen där det bara fanns en smal stig att gå på, inget skydd och hundra meter ner till marken nedanför.

Tove poserar glatt med en bananklase.

Levadan slingrade sig fram och gick vid vissa ställen dessutom in i grottor. Riktigt häftigt. Efter ett tag kom vi fram till en stängd grind, och tur var väl det för det som syntes bakom den lockade inte till vandring, här hade det förmodligen varit alldeles för farligt att gå!

Levada dos Piornais gick genom grottor på sina ställen.

Vi vände om och började gå tillbaka igen, men tog en avstickare så att vi inte skulle gå exakt samma väg tillbaka. Efter några jobbiga trappor var vi ute bland hus och bebyggelse igen och vimsade runt lite och gick fel några gånger. Något som slutade med att vi förmodligen gjorde intrång i någons ”trädgård” (snarare skrotupplag) och att jag blev biten i benet av en hund. Tack och lov var bettet inte särskilt djupt, mest ytligt, och det var bara en tand som hunden träffade med.

Utsikt när vi lämnade Levada dos Piornais. Vackert!

Se vandringen Levada dos Piornais på Strava.

Löpning

Efter att ha gnetat på hela vintern med löpträning i iskyla och snö var det helt fantastiskt att få komma till värmen och springa! Första morgonen knöt jag på mig skorna och begav mig i väg in till Funchal, sprang längs med hamnen och strosade sedan runt lite. Längs med hamnen var det jättemånga som sprang vilket är lätt att förstå med en fantastiskt fin utsikt och bra utrymme att springa på.

När jag pustat ut och tittat klart sprang jag tillbaka igen och fick verkligen min första smak av Madeiras tuffa backar.

Denna backe nära vårt hus slet jag uppför ett gäng gånger.

Den andra dagen jag sprang så slog jag till på en halvmara. Vädret var strålande och formen kändes bra så det gick undan denna gång och när jag till slut pustade ut på en restaurang alldeles vid havet så visade det sig att det var min näst snabbaste halvmara någonsin. Bara 15 sekunder långsammare än min snabbaste. Det var dock min absolut bästa halvmara om vi beräknar in alla backar jag slet på uppför.

Sluttampen på ett jättejobbigt Strava-segment.

Jag kämpade även för att slå course record på några Strava-segment, men fick återvända till Sverige som tvåa på två stycken (Travessa da Praia Formosa Climb och Formosa Climb). Ett av dem med bara en sekunds marginal. Lite snopet, men ändå något att vara stolt för.

Till sist

Madeira är en otroligt vacker ö och vi hade fantastisk tur med vädret under tiden vi var där. Utöver Funchal besökte vi även Câmara de Lobos som inte alls låg långt ifrån där vi bodde.

Båtar i Câmara de Lobos.

Film från Madeira

Precis som ”vanligt” så filmade jag väldigt mycket och klippte ihop en film från vår resa. Den kan du se nedan!

Löparåret 2017

2017 var året jag återupptog min löpning och har sprungit mer än jag någonsin har sprungit tidigare. Här sammanfattar jag löpningen, och blickar framåt mot 2018.

Exakt hur det gick till när jag återupptog löpningen går att läsa om i detta blogginlägg. Sedan jag skrev det inlägget har jag utvecklats ännu mer i min löpning, sprungit snabbare, längre och fått allmänt ännu bättre flås.

En stor motivation till att jag började med löpning igen var för att gå ner i vikt inför bröllopet. Det har jag lyckats med och från början av 2017 till nu har jag tappat ungefär 10 kilo i vikt. Det känns givetvis fantastiskt bra, med den enda negativa bieffekten att alla mina byxor är för stora nuförtiden!

Under 2017 blev det 1577 kilometer, fördelat på 128 löppass. Mina personbästa finns nedtill, och jag är väldigt nöjd med varenda tid som finns där. Jag kunde aldrig i min vildaste fantasi tro att jag skulle utvecklas så här mycket på ett år. Speciellt inte med tanke på att jag hade ont i knäet och dåligt flås när jag påbörjade mina försiktiga löpförsök.

Utöver mina personbästatider har jag även fem stycken ”course records” på Strava. Just att kunna mäta sig mot andra och ”tävla”, om än på väldigt korta segment eller sträckor, är väldigt motiverande. Jag är verkligen en person som gillar det mätbara med löpning. Alla löppass loggas med min Apple Watch. Tidigare i år genom Runkeepers egen app, men efter att WatchOS 4 släpptes visade det sig att det går att exportera data från Apples inbyggda app vilket gör att jag numer loggar med den och sedan laddar upp till diverse sajter. Strava är dock mitt ”nav” numer.

På så här gott humör var jag när jag sprang Kilsbergsleden i november. Foto: Carin Calleberg.

Lopp under 2017

Under 2017 sprang jag dessa lopp (officiell tid inom parentes):

  • Örebro Parkrun #1 – 5 km (25:39), 8 april
  • Blodomloppet – 10 km (45:07), 24 augusti
  • Å-stadsloppet – 21,1 km (1:46:02), 14 oktober
  • Kilsbergsleden – 14,7 km (1:14:00), 4 november

Personbästa under 2017

5 km på 21:13

13 augusti. Snittempo 4:14.

När jag slog mitt förra personbästa på 5 kilometer hade jag under lång tid bara sprungit pass runt 10 kilometer och längre. Sen fick jag ett ryck en morgon och bestämde mig för att ge mig ut och slipa tiden. Det gick galant då mitt personbästa på distansen var flera månader gammalt och jag hade utvecklats mycket sedan jag slagit det.

Runkeeper

10 km på 42:22

25 december. Snittempo 4:14.

Dagen efter julafton, fortfarande mätt efter all mat, gav jag mig ut och kämpade till mig ett nytt personbästa på 10 kilometer. Under december slog jag faktiskt personbästa på denna distans hela två gånger, första gången den andra december när jag sprang på 43:17 och sedan den 25 december när klockan stannade på 42:22. Det är en tid jag är vansinnigt nöjd med och det visar verkligen vilken utveckling jag har gjort i löpningen. När året började var min bästa miltid runt 60 minuter. Den 11 maj kom jag under 50 minuter för första gången, vilket var en rejäl milstolpe för mig, sedan slipade jag mer och mer på tiden och har nu alltså vid årets slut landat på 42:22.

Strava

15 km på 1:08:54

20 december. Snittempo 4:35.

Fem dagar innan mitt personbästa på 10 kilometer slog jag personbästa på 15 kilometer. Jag inledde inte passet i något rasande tempo, utan blev förvånad när jag halvvägs in insåg att det gick hyfsat bra och att jag hade mycket kvar att ge. Löppasset avslutades därmed i rasande tempo och mitt mål jag hade inför 2018, att springa 15 kilometer under 1:10:00 klarades av utan problem.

Strava

21,1 km på 1:45:30

27 november. Snittempo 5:00.

Halvmarathondistansen är den distans jag har mest ”problem” med. Det är en lite för lång distans för att bara kunna springa på ren vilja och känsla. Det kräver att man planerar sitt lopp. Detta fick jag erfara när jag sprang Å-stadsloppet och gick ut alldeles för hårt och sedan ”föll igenom” den sista milen. Då klockade jag in på den officiella tiden 1:46:02. Det är absolut ingen skittid, men jag har mycket bättre tider i mig. Efter Å-stadsloppet har jag slipat lite på tiden, men ingen större sensation. Det är inte så ofta jag springer halvmarathon, så därför blir tillfällena till att bättra tiden inte så många. 1:45:30 är en helt ok tid, men jag kan bättre!

Strava

Mål för 2018

Alla mina mål för 2017 fullständigt krossade jag då det visade sig att mitt knä höll, jag tyckte det var kul att springa och jag utvecklades snabbt ju mer mil jag fick i benen. Förmodligen kommer jag inte att utvecklas lika mycket under 2018, utan har nog nu hittat min nivå. Men, självklart ska jag sätta några mål ändå. Utmaningen är att inte sätta för lätta, eller för svåra, mål.

När jag började att skriva detta inlägg så började just med målen för 2018. De första utkasten skrev jag under november 2017. En månad senare hade jag lyckats slå två av målen för 2018. Så, det var bara att sätta nya mål. Jag lämnar kvar den text jag skrev om mina mål, som jag senare lyckades slå. Målen var för 10 och 15 kilometer.

5 km under 20:30

Mitt nuvarande personbästa, 21:13, kommer inte bli superlätt att slå, men jag bör kunna klara av 20:30. Om jag ska springa 5 kilometer under 20 minuter och 30 sekunder måste jag hålla ett tempo på minst 4:06. Det är jobbigt, men inte omöjligt.

10 km under 42:00

Att springa 10 kilometer under 42 minuter känns jobbigt att bara tänka på, men bör gå om jag jobbar på att hålla ett jämnt tempo. Jag är 22 sekunder ”off” just nu. För att fixa tiden behöver jag springa milen med 4:12-tempo.

Tidigare mål var 10 km under 43:00.

På 10 kilometer har jag som mål att slipa bort 51 sekunder från mitt nuvarande personbästa på 43:50. Det kommer att krävas ett tempo på 4:18. Jag tror att jag kan göra det, men det kan bli kämpigt.

15 km under 1:08:00

Att fixa 15 kilometer under 1:08:00 ska inte vara jättesvårt. 15 kilometer är den distans jag springer oftast så på något pass när det känns bra ska jag säkert lyckas med att slipa mitt personbästa. Tempot som krävs för att fixa nytt personbästa är 4:32.

Tidigare mål var 15 km under 1:10:00

Här har vi ett personbästa jag bara måste kunna slå. När jag har sprungit mina bästa tider hittills på 15 kilometer har jag inte haft som mål att just slå personbästa. Med rätt uppladdning och inställning ska jag absolut fixa att springa 15 kilometer i en snitthastighet av 4:40.

21,1 km under 1:42:00

Halvmarathondistansen springer jag inte särskilt ofta, och skulle behöva träna på den betydligt mer. När jag sprang Å-stadsloppet gick jag ut alldeles, alldeles för hårt och orkade inte springa så bra som jag hoppats på. Jag hade förvisso varit krasslig dagen innan, men på själva dagen för loppet kände jag mig ändå runt 90 procent av min kapacitet. Sluttiden blev 1:46:02 vilket är en bra tid för ett första halvmarathon, men jag kände mig besviken samtidigt då jag har kapaciteten för att springa bättre och klokare. Sedan har jag slipat lite mer på tiden, men inte mycket. Om jag ska slå 2018 års mål på 1:42:00 innebär det att jag måste hålla ett snittempo på 4:50, och det tycker jag att jag bör klara.

Här kan du följa mig

Om du vill följa min löpning så finns jag på flera ställen, men just nu är det alltså framförallt Strava som är mitt huvudställe för att logga min löpning.

Strava
Jogg
Runkeeper

Minismekmånad på Källö-Knippla

Både jag och Tove älskar västkusten och efter bröllopet åkte vi på en ”minimoon” till Källö-Knippla. Vi hade hyrt ett fantastiskt hus via Airbnb som låg alldeles vid vattnet.

Efter en bilfärd till Göteborg och ”hålla tungan rätt i mun”-åkning i Tingstadstunneln tog vi färja över till Öckerö och åkte sedan till färjelägret vid Burö. Därifrån var det bara några minuter med färja innan vi var framme vid den lilla ön Knippla.

Huset vi hade hyrt var gammalt, otroligt fint och låg alldeles vid vattnet. Det fanns ett litet rum med två fåtöljer och fantastisk utsikt över havet och de passerande färjorna. Vi spenderade varje kväll med att bara sitta där och titta. Då det också fanns kikare i huset kunde vi sitta och titta på de olika fåglarna som låg och guppade i vattnet.

Här satt vi om kvällarna, drack öl eller vin och bara njöt av utsikten.

Knippla var verkligen en superliten ö. Det fanns en matbutik som stängde halv sju på kvällen och en restaurang som låg i den lilla hamnen. Om man är ute efter partaj så är det verkligen ingen ö som passar. För mig och Tove var det dock helt perfekt. Så lugnt och skönt och våra planer på att utforska Öckerö och Hönö skrotades till förmån för att bara njuta på bryggan i solen eller promenera runt ön.

Första kvällen på Knippla och jag poserar i Toves panorama.

Jag hade med mig löparutrustning och gav mig iväg på en tur första morgonen. Då ön var så liten, och backig, var det rätt knepigt att springa. Jag utforskade många av de olika vägarna (kolla in löppasset här) och slutade efter lite mer än fem kilometer. Vanligtvis försöker jag alltid springa minst en mil, men det gick inte riktigt här! Efter att jag kommit tillbaka till huset slängde jag av mig tröjan och tog mig genast ett dopp från badbryggan alldeles intill huset. Uppfriskande minst sagt!

Detta är det första man möts av när man rullar av färjan i Knippla.

Vi åt aldrig på restaurang under vår minimoon utan köpte istället färsk fisk och skaldjur och lagade egen mat. Efter middagarna promenerade vi runt, läste en bok eller slappade på annat sätt. Efter allt som varit med bröllopet var det en perfekt minimoon att kunna ta igen sig på denna fina lilla ö!

Jag och Tove myser på klippa.

En liten Knippla-film

Jag filmade en del och klippte ihop en liten film från vår vistelse på Knippla.

Mitt filmår 2016

Vi har lämnat 2016 bakom oss och det är dags att sammanfatta det gångna året. Som vanligt har jag sett och betygsatt ett gäng filmer.

Det har varit svårt att rangordna filmerna, svårare än vanligt. Fjolårets förstaplats kändes solklar. I år var det inte lika solklart, men till slut har jag fått till en lista. Den ser ut som följer.

1. Room (4/5)

När man ser Room förs tankarna rätt snabbt till verklighetens liknande fall. Fritzl i Österrike eller läkaren i Skåne som hade byggt en bunker med syftet att hålla en kvinna inlåst som sexslav. Verkligheten gör Room magstark att se, men det vore synd att avskräckas att se den på grund av detta då Room är en alldeles lysande film.

Efter några år i fångenskap har Brie Larsons fångade kvinna fött en son som hon försöker skydda från den grymma tillvaron. Jack känner inte till något annat och verkar kunna hantera situationen rätt bra under omständigheterna. Rummet och mamma är hela hans värld.

Det vore synd att avslöja för mycket av handlingen, men detta kan jag säga: Room innehåller en av de mest spännande filmscener jag någonsin har sett.

Room är otroligt välspelad och jag tippade Brie Larson som vinnare innan Oscarsgalan och fick rätt. Genom hela filmen är hon helt lysande, rädd, stark, ambivalent, ledsen och arg. Makalös.

Brie Larson i Room.

2. The Revenant (4/5)

Med The Revenant vann Leonardo DiCaprio äntligen den där Oscarsstatyetten det tjatats om så mycket. Och ja, det känns faktiskt välförtjänt. Filmen är bra om en man som sett sin son mördats framför sina ögon och sedan lämnats att dö efter en björnattack. Han släpar sig tillbaka till livet sin möjlighet till hämnd.

Grundberättelsen är inte särskilt avancerad, men det som gör att The Revenant står ut för mig är det helt makalösa fotot. Jag tror verkligen inte att jag någonsin sett ett bättre foto i någon film någonsin. Varje filmruta är som ett konstverk.

Vackra The Revenant.

3. Arrival (4/5)

Oj vilka enorma förväntningar jag hade på Arrival. Filmen har hyllats av praktiskt taget allt och alla. Den levde inte upp till hajpen helt, men var mycket bra.

Utomjordingars rymdskepp placerar sig över olika ställen på jordgloben. Det är oklart vad de vill eller hur vi ens ska kommunicera med dem när Amy Adams lingvistikprofessor kopplas in för att försöka lista ut hur kommunikationen ska gå till.

Precis som Interstellar tror jag att Arrival är en film som vinner på att ses om. Det var inte vad jag väntade mig, men det var inte heller Interstellar och när jag såg om den utan förväntningar uppskattade jag den mycket mer.

Amy Adams är tydligen en människa.

4. Hail, Caesar! (4/5)

Hail, Caesar är en lekfull och rolig berättelse om en gyllene era i Hollywood. Filmen innehåller flera överlappande berättelser med Josh Brolins Eddie Mannix, en ”studiofixare” som rättar till problem och ser till att bortskämda skådespelare får som de vill.

Ramberättelsen är en kidnappningsstory där stjärnan i filmen i filmen, Hail Caesar som är en Ben-Hur-kopia, blir bortrövad. Roligt gestaltad av en självgod George Clooney. Clooney är inte det enda stora namnet i filmen utan här och var dyker idel stora namn upp som Scarlett Johansson och Tilda Swinton för att nämna två.

Se gärna filmen för nästa Han Solo också, Alden Ehrenreich vars karaktär är otroligt rolig och genomkorkad.

George Clooney i Hail, Caesar!

5. Crimson Peak (4/5)

Vacker som tusan, gotisk, läskig och spännande. Crimson Peak har mycket som talar för sig och det är glädjande att Guillermo Del Toro inte blev den nya Tim Burton. En gothgubbe som helt tappat greppet.

Jessica Chastain i Crimson Peak.

Alla betyg från 2016

  1. Fyren mellan haven (2016) – 4/5
  2. Frank & Lola (2016) – 3/5
  3. Arrival (2016) – 4/5
  4. Miss Peregrines hem för besynnerliga barn (2016) – 3/5
  5. Morgan (2016) – 3/5
  6. Ben-Hur (2016) – 2/5
  7. Suicide Squad (2016) – 3/5
  8. I’ll Sleep When I’m Dead (2016) – 4/5
  9. Jason Bourne (2016) – 3/5
  10. Backstreet Boys: Show ’Em What You’re Made Of (2015) – 4/5
  11. En vild sommar (2015) – 3/5
  12. Holy Hell (2016) – 4/5
  13. My Scientology Movie (2015) – 3/5
  14. Into the Forest (2015) – 3/5
  15. The Wolfpack (2015) – 3/5
  16. Lights Out (2016) – 3/5
  17. Star Trek Beyond (2016) – 3/5
  18. Equals (2015) – 2/5
  19. Amanda Knox (2016) – 4/5
  20. Independence Day: Återkomsten (2016) – 2/5
  21. Ghostbusters (2016) – 3/5
  22. The Shallows (2016) – 2/5
  23. Weiner (2016) – 4/5
  24. Bröllop i Italien (2012) – 3/5
  25. X-Men: Apocalypse (2016) – 3/5
  26. The Neon Demon (2016) – 3/5
  27. Money Monster (2016) – 3/5
  28. Bastille Day (2016) – 2/5
  29. Livet efter dig (2016) – 2/5
  30. The Nice Guys (2016) – 3/5
  31. Hotell (2013) – 2/5
  32. Batman v Superman: Dawn of Justice (2016) – 2/5
  33. Pride and Prejudice and Zombies (2016) – 3/5
  34. Demolition (2015) – 2/5
  35. Eye in the Sky (2015) – 3/5
  36. The Fundamentals of Caring (2016) – 3/5
  37. Dazed and Confused (1993) – 3/5
  38. San Andreas (2015) – 2/5
  39. Den unge Zlatan (2016) – 4/5
  40. Allegiant (2016) – 2/5
  41. Midnight Special (2016) – 4/5
  42. Colonia (2015) – 3/5
  43. Zoolander 2 (2016) – 2/5
  44. Hail, Caesar! (2016) – 4/5
  45. En man som heter Ove (2015) – 3/5
  46. 10 Cloverfield Lane (2016) – 4/5
  47. Krampus (2015) – 3/5
  48. The Witch (2015) – 3/5
  49. Daft Punk Unchained (2015) – 4/5
  50. Deadpool (2016) – 3/5
  51. The Boy (2016) – 3/5
  52. The 5th Wave (2016) – 2/5
  53. The Forest (2016) – 2/5
  54. Get Hard (2015) – 3/5
  55. Hush (2016) – 2/5
  56. Joy (2015) – 3/5
  57. Run All Night (2015) – 3/5
  58. Tombstone (1993) – 3/5
  59. The Revenant (2015) – 4/5
  60. The Hateful Eight (2015) – 3/5
  61. The Hunger Games: Mockingjay – Part 2 (2015) – 3/5
  62. Dream House (2011) – 2/5
  63. The Purge: Anarchy (2014) – 2/5
  64. The Purge (2013) – 2/5
  65. The Big Short (2015) – 3/5
  66. Brooklyn (2015) – 4/5
  67. 45 år (2015) – 3/5
  68. Carol (2015) – 3/5
  69. Room (2015) – 4/5
  70. Secret in Their Eyes (2015) – 3/5
  71. Creed – The Legacy of Rocky (2015) – 4/5
  72. Spotlight (2015) – 4/5
  73. The Danish Girl (2015) – 3/5
  74. Den gode dinosaurien (2015) – 3/5
  75. Steve Jobs (2015) – 4/5
  76. Suffragette (2015) – 3/5
  77. The Lazarus Project (2008) – 2/5
  78. The Walk (2015) – 2/5
  79. Spionernas bro (2015) – 3/5
  80. Crimson Peak (2015) – 4/5
  81. Terror på Elm Street (1984) – 2/5
  82. I Am Number Four (2011) – 3/5
  83. Everest (2015) – 3/5
  84. Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann (2013) – 3/5
  85. Bränd (2015) – 4/5
  86. Franklyn (2008) – 2/5
  87. Paper Towns (2015) – 3/5

87 sedda filmer är färre än på länge, men det förvånar mig faktiskt inte. Fokuset har varit mer på tv-serier detta år och det har lockat mer att grotta ner sig i en serie än att se en film.

Tidigare år

Årets bästa spel 2016

2016 är över och när jag summerar spelåret så kan jag konstatera att det har varit ett väldigt starkt sådant. Många spel jag har väntat på ivrigt tidigare har släppts under året och jag har spelat så att ögonen blöder. Uppföljaren till Mirror’s Edge kom äntligen, ett nytt Uncharted kom och Playstationspelarna fick äntligen sätta tänderna i nya Tomb Raider-spelet. Det enda som är lite tråkigt med min topp fem-lista är att den endast innehåller uppföljare, men till skillnad från filmvärlden brukar oftast speluppföljare vara en förbättring.

  1. Watch Dogs 2
  2. I efterhand gnälldes det en del på det första Watch Dogs-spelet. Att det inte höll vad som lovats och att Aiden Pearce var en tråkig protagonist är några av de klagomål som framfördes. Själv gillade jag det första spelet, men det märks att Ubisoft har tagit åt sig av kritiken och förbättrat Watch Dogs 2 på praktiskt taget alla fronter.

    Borta är Aiden Pearce, istället får man spela som den betydligt gladare och roligare Marcus Holloway. Chicago har blivit utbytt mot San Francisco med mycket större variation i miljö. I första Watch Dogs var det praktiskt taget bara stadsmiljöer som gällde, men i uppföljaren får vi även landsbygd, vatten och stad.

    Marcus Holloway på språng.

    Storyn är inte jätteintressant och personporträtten är överdrivna, men detta är säkert avsiktligt. Hur hackers och onlineaktivism gestaltas är rentav barnsligt, men går man med på premisserna har man ett roligt äventyr framför sig.

  3. Uncharted 4: A Thief’s End
  4. Naughty Dog kan inte ha det lätt med dessa enorma förväntningar på sig. Uncharted 2 hyllades helt vansinnigt mycket och höjdes till skyarna av både spelare och journalister. Trean fick ett lite svalare mottagande, men ansågs ändå väldigt bra. Sedan släpptes vad jag och många andra anser är världens bästa spel, The Last of Us. När nu Nathan Drakes berättelse skulle avslutas var givetvis förväntningarna höga, och ja, Uncharted 4 levererade. Nej, det var inte ett bättre spel än varken Uncharted 2 eller The Last of Us, men ett mycket bra spel och som alltid när det gäller Naughty Dog, tekniskt briljant!

    Bröderna Drake i en vacker spelvärld.

    Storyn är kanske inget spektakulärt, man kastas kors och tvärs över jordklotet som det brukar vara i Uncharted-spelen. Vi får dock känna Nathan Drake mer på djupet och det är något som har behövts då han i de tidigare spelen varit en sorglös och rätt platt karaktär. Nu ges han mer bakgrund och vi får en bättre inblick i varför han är som han är.

    Slutet vill jag även lyfta fram utan att spoila för mycket. Ett värmande avslut som rundar av denna fina spelserie på ett bra sätt.

  5. Rise of the Tomb Raider
  6. Eftersom jag äger en Playstation 4 och inte en Xbox One innebar det att jag fick vänta ett år längre än Xbox-ägarna på Rise of the Tomb Raider. Det var värt väntan! Lara Croft är den rättmätiga arvtagerskan till Nathan Drake. Miljöer, gameplay och utforskandet är superkul och områdena är större än i förra spelet. Det siberiska landskapet var en kul kontrast till förra spelets ö, men storyn haltade lite i jämförelse.

    Den rättmätiga arvtagaren till Uncharted-spelen.

    Röstskådespelandet och motion capture-skådespelandet är riktigt bra, men i dessa områden är Uncharted 4 i en egen liga!

    Det är med stor pepp jag ser framemot nästa Tomb Raider-spel, som ryktas få namnet Shadow of the Tomb Raider. Men snälla, tvinga mig inte vänta längre än Xbox vad Xbox-ägarna fick göra denna gång!

  7. Deus Ex: Mankind Divided
  8. Det förra spelet var verkligen en favorit med härlig atmosfär och ett alldeles lysande soundtrack från Michael McCann. Deus Ex Human Revolution var mitt första möte med Deus Ex-serien och jag fastnade genast. Det gjorde givetvis att jag hade höga förväntningar på uppföljaren Mankind Divided.

    Det mesta av handlingen tar plats i ett futuristiskt Prag, där det gamla Prag har smält samman med futuristiska sci-fi-element. Då jag för inte alltför längesedan har varit i Prag kan jag jämföra spelets Prag mot verkligheten och tycker att de verkligen har fångat utseendet och känslan i denna underbara stad.

    Huvudgrejen med Deus Ex är inte handlingen för mig utan världen och omgivningen. De gömda genvägarna och gångarena och utforskandet. Detta är ett spel där du kan smyga omkring oupptäckt och utan att behöva ta kål på någon. De flesta stealth-spel fungerar på detta sätt. Jag spelar dock aldrig smygspel på det här sättet då jag vill undersöka varenda del av omgivningen. Det slutar alltid med att jag dödar varenda fiende bara så att jag ostört kan undersöka omgivningen, utan att behöva passa mig för att bli ihjälskjuten hela tiden.

    Smyg, smyg, smyg. Skjut, skjut, skjut. Det är melodin i Mankind Divided.

    Den bästa delen i Deus Ex Mankind Divided var när man skulle infiltrera banken, något som slutade med ett totalt blodbad. Säkerheten var hög, fiendena svåra och det fanns massor av sätt att utforska banken vilket gjorde att detta uppdrag verkligen stack ut från mängden.

  9. Dishonored 2
  10. Dishonored 2 är inte bara årets bästa spel utan förmodligen ett av de bästa spelen denna konsolgeneration. The Witcher 3 är det enda andra spelet jag tycker kan fajtas om den titeln med Dishonored 2.

    Jag älskade första Dishonored med sin vackra design, lysande story och lika lysande gameplay. Dishonored 2 är dock bättre på alla sätt! Designen är absolut toppklass och världen med Karnaca och Dunwall är spektakulär. Dishonored har en unik stil, men påminner samtidigt om Bioshock, särskilt i karaktärsdesignen som är lite ”serieaktig”.

    Miljöerna i Dishonored 2 är fantastiska.

    Tidigt i spelet får du välja om du vill spela som kejsarinnan Emily Kaldwin, som bara var ett barn i det förra spelet, eller som hennes far Corvo Attano, som var huvudprotagonisten i det första spelet. Jag valde att spela som Emily med hennes specialkrafter där min favorit var en kombination av Domino, där man kan länka ihop fiender och om du dödar eller gör en fiende medvetslös så möter de andra fienderna samma öde. Den andra favoritkrafter var Doppelgänger där en eller två dubbelgångare kan slåss vid din sida.

    Det går att spela på ett ickedödligt sätt där du smyger runt, eller så kan du rusa in med vapnen dragna och mörda allt i din väg. Precis som med Deus Ex Mankind Divided så ville jag utforska hela världen ostört, vilket innebar att praktiskt taget alla fiender fick möta sin skapare!

    Dishonored 2 är betydligt mer soligt och ljust än det första spelet.

    Kapitlet där man ska navigera genom The Clockwork Mansion, en herrgård där rummen kan ändra form och funktion är något av det bästa i speldesign som jag någonsin har sett. En milstolpe i spelutveckling och något som måste upplevas!

    Ett annat alldeles strålande kapitel är ”A crack in the slab” där du kan växla mellan olika tidslinjer och påverka den andra tidslinjen med ditt agerande. Det påminner om det mycket bra, men bortglömda, spelet Singularity som släpptes för förra generationens konsoler.

    Dishonored 2 är ett mästerverk till spel och alldeles underbart. Tveklöst 2016 års bästa spel!

Filmklipp

Jag har även gjort ett filmklipp med årets bästa spel där jag på knagglig engelska räknar ner. Titta gärna!

Navigation